Fredagskväll och förväntningarna är på topp! Redan mitt på eftermiddagen drog S korkarna, utan minsta antydan till korkskruvsångest (är det ett sjukdomstillstånd förbehållet män?), hjortsadeln inhandlades och T drog igång rödvinsreduktionen strax efter femtiden. 2005 Periquita är både sötaktigt och stjälkigt med lite alkoholig doft, och smakar rätt mycket för 63 kr, S tycker sig förstå varför det är populärt. Men var inte vinet mer intressant i den förra, mognare stilen än i den nya, fruktiga? Hur som helst, en riktigt bra sås blir det i alla fall. Jordärtskockor äter vi inte ofta, men ikväll testar vi att göra gratäng på dem. Så över till vinerna, vi provar dem i lugn och ro (väl synkade med Bolibompa) medan termometern sakta segar sig upp mot 58 (det går inte fort på låg ugnstemp). Båda nittioniorna har (liksom förra gången) ett lite disigt, beslöjat utseende med synliga partiklar trots att flaskorna stått upp i flera dagar - medan nolltrean är helt klar. Det är ungefär samma färg i glasen, en varm, tät och ljust rubinröd färg...
2003 Barolo Bric dël Fiasc har den största och mest direkta doften av alla tre: supermogna bär (särskilt hallon) inlagda i alkohol, därtill kryddnejlika, kryddpeppar och pustar av rökt korv, kanske julkorv också, med tanke på kryddorna, samt lite rök från öppen spis, men inga bananskal i sikte än. Kort sagt, en tillgänglig och fantastisk doft!
1999 Barolo Bric dël Fiasc har en lekfull, ändå avmätt doft med avrundade drag av jordgubbsylt och hallon med inslag av läder, tjära, bränt socker, mineraler och lakritsrot. Det lilla humoristiska bananskalet som vi brukar hitta i detta vins doft anas också ikväll.
1999 Barolo Carobric har som brukligt en mörkare, dovare doft: mogna skogsbär, kryddpeppar, kryddnejlika, grillat kött, italienska korvar, rödbetor, rotfrukter - en allmänt tjärigare och jordigare känsla. Liksom i föregående vin är doften lite återhållsam.
Vi smakar på 1999 Bric dël Fiasc: en harmonisk, mjuk, smeksam upplevelse med drag av hallon/cola. Jättegott på ett avrundat sätt. Tanninerna är silkeslena! Precis när man kunde börja tycka att det här kanske ändå var i snällaste laget, trycker vinet hårt på gaspedalen, eftersmaken kickar in och går på turbo - länge! Vinet växer under kvällens lopp. S: godast i kväll, ämabelt, förtjusande, mycket njutbart - inte minst att dricka på egen hand. Trots allt är det här den relativt sett minst fantastiska Bric dël Fiasc vi druckit, vilket säger en del om vad denna vingård förmår...
Nästa smakprov: 1999 Carobric har en stor, tuff och välbyggd, djup och för tillfället lite insjunken smak. Här finns mer av det mesta: mer koncentration, mer intensitet, massor av goda tanniner - möjligen kan det inte riktigt matcha längden i föregående vin. Även detta vin växer och blir bara bättre under hela kvällen, med sina toner av tjära och tobak. T: det mest kraftfulla, imponerande av kvällens viner. Med poäng som tillhygge och alla faktorer invägda är det nog ett par poäng vassare än föregående. Det blir förstahandsvalet till maten, för smaken är tuff nog att klara både vilt och reduktioner hur lätt som helst. Bör ha en plats säkrad på årsbästalistan. Och det är inte för tidigt att säga det.
2003 Bric dël Fiasc bjuder på en läcker, sötfruktig smak med drag av jordgubbssylt och lakritsrot. Här finns fantastisk power och massiva tanniner som inte är uttorkande på något störande vis (se 2003 Cannubi). Mer kraft än tanniner också, vilket ser lovande ut för framtiden. Munkänslan är inte lika glycerolrund och viskös som de första två (än), utan fortfarande lite ungdomligt stickig. Men - smaken är rent av superlång, det här är en smak att riktigt jobba sig igenom. Växte dock inte under kvällen som de andra två. Vinet får helt enkelt finna sig i att vara lillebror ikväll, men om fyra år lär balansen vara den omvända. Mycket, mycket gott att dricka redan nu, kommer bli strålande! Bättre alltså än vi vågade hoppas. Med Barolobrevet som moraliskt stöd gjorde vi ett leap of faith och beställde en låda om sex buteljer.
ps. Efter två dagar i öppen flaska doftar nolltrean julmust och oxidationstoner. Smaken är också märkt av oxidation. Vi kan bara hoppas på framtiden...
1999 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
1999 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
2003 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
9 kommentarer:
Härlig hedonism.
Två saker bara:
1) Hur står de sig mot 97:an Bric del Fiasc (när ni ändå jämför, menar jag. Annars känns det nästan som att njutningen är sig själv nog. Jag sitter just och försöker mana fram den lustiga doften av bananskal som på nåt sätt låter så läcker mitt i allt det andra, mognadston, va)?
2) Hur blev jordärtskockorna till hjortsadeln? Jag är en sucker för puré på rotselleri till vilt - bara att koka med lite grädde, lite vatten, lite schalottenlök, salt, peppar (rosépeppar om man vill göra nåot annorlunda) och lite dragon, mixa och - disco! Man kan också, om man vill ha lite mer syra, dutta i lite vitt vin eller allra helst Noilly Prat.
1) '99 är inte riktigt i nivå med de fyra föregående åren. Och troligen inte heller med de två följande, men vi har ju inte smakat på dem än. '00 borde ju vara rätt lik '97, förväntningarna är alltså skyhöga. Det finns nu ingen banan i våra anteckningar om den underbara '96an men vi tycker alltid att vinet har en typiskt ljus doft med karaktär åt det hållet...
2) Skockorna är kanske lite i sötaste laget för vår smak, men goda. Vinerna är ju rätt sötfruktiga så där var det var inget problem. Man kan också tänka sig en puré på dem. Eller en soppa med lite tryffelolja ringlad i...
Ännu en gång förvandlar ni mig till Homer Simpson: Mmm Scavino, ggarrrghhh. Det lutar åt att 97:an korkas upp nästa helg om vi bara kan undvika en ny laddning virus från dagis. Bäst att passa på innan man drabbas av tillstymmelse till korknoja.
Kul det där med hur man uppfattar årgångarna. Piemonte var ju verkligen inne i ett stim från 1996 tom 2001. Galloni sätter tex 99 på samma nivå som 00, och en hårsmån framför både 98 och 97, men efter 1996 och 2001. Fast alla är väldigt bra.
Jag menade förstås årgången som helhet snarare än enskilda viner. Men det är intressant hur de olika recenscenterna skiljer sig åt, och sanningen är såklart inte ristad i sten.
Ja, visst är det en historisk serie! 97an är i alla fall enligt oss tveklöst häftigare än 99an - om man inte har problem med karaktären från det varma året. Nu tycks ju Bric dël Fiasc vara som gjort för varma år, så det är svårt att se några problem med det ;-) Men så här i backspegeln är det frågan om inte 96an var ett ännu bättre (dvs elegantare) vin.
När det gäller piemonte 99 vs. 00 tyckte vi ju exempelvis att Pios barbaresco var bättre (dvs elegantare) i det förra året. Så vi undviker att generalisera. Man får ta det från vin till vin...
och försöka passa med vad man är sugen på just då...
För mycket jobb och för lite vinbloggkommenterande på sistone... Men vilken fantastisk kväll. Jag älskade ju 1999 Carobric (skönt att höra att listplatsen är reserverad) men hade hemskt gärna provat bredvid Fiasc. Och riktig barolo är så svårslagen som viltvin, även om kandidaterna är många.
Ni kan nog lugnt lita på Westling. Det är svårt att fejka långlagring på två dagar, det brukar bli just oxiderat då... Varifrån beställde ni?
Från kära gamla systembolaget ;-) Rikets sex sista flaskor befann sig i Nordstan. Tänk, ett telefonsamtal och man får hit dem gratis!
Vi är inte direkt oroliga. Men visst är det spännande hur olika viner svarar på lång kontakt med syre.
Mången italienare har vi tyckt vara oxiderad efter ett par dagar och i några fall redan dagen efter. Var det inte Frankofilen som tyckte att 2001 Bric dël Fiasc smakade bäst på tredje dagen? Kan inte hitta posten dock...
Det finns ingen post - den flaskan dracks innan jag började blogga. Fast på tredje dagen uppstånden igen är en sanning med en liten modifikation - vinet hälldes på liten flaska, så även om den inte var riktigt full så fick den kanske inte riktigt lika mycket luft som om man barat låtit helflaskan stå i rumstemperatur med en skvätt kvar. Med ändå verkar kanske nolltrean inte riktigt ha samma stoppning för lagring, vilket väl heller kanske inte spelar så stor roll med tanke på hur god den verkar som ung eller bara hyfsat kort tids avrundning?
Vi hällde också över vinet i en mindre flaska, men det fanns lite "ullage" kvar. Vad gäller stoppning tror vi nog att det finns rätt gott om den varan, därför blev vi förvånade av oxidationen. Men det är som sagt inte första gången, och vi gillar inte när det börjar märkas. Men om ett par år kan det nog ha hänt en helt del bra saker...
Skicka en kommentar