Källar-rally

Avklarad jobbleverans i kombination med start på höstlovet måste vara ett av de skönare moment livet har att bjuda på, och skall som sådant belönas med samvaro, god mat och dryck. Vi går bärsärk i källaren och river åt oss goa grejer till höger och vänster. Bara favoriter, inget annat. Sen lagar vi mat så det står härliga till. Äter, dricker och har kul. Anteckningar håller vi inte på med, reflektioner får vänta till morgondagen.

2007 Keller Riesling -RR- doftar sagolikt: rena fruktkorgen av passion och persika, ananas och aprikos, lime och äpple. De fullmogna aromerna visar en tydlig dragning åt honungshållet, men har också en uppfriskande grönmetallic nyans. Vinet är närmast dönnhoffskt i sin harmoni och fruktighet, med en liten restsötma om kanske femton gram som maskerar den råa Keller-stenigheten som brukar utmärka de torra vinerna. I avslutningen märks mineralerna i form av en liten jordbitterhet och en känsla av bikarbonat. Skön drickfas på den här nollsjuan nu - först provad här - det är bara att tuta och köra om man önskar den yngre, fruktigare aspekten av riesling. På onsdag bär det av till Rheinhessen och Pfalz - RR var en fin aptitretare.

2007 Michel Lafarge Volnay Vendanges Sélectionnées har en öppen och vackert utvecklad doft som lyckas omfatta både himmel och jord. De eteriska, florala, snudd på gröna nyanserna ger en fin höjd som vi känner igen från förra årets smakprov, men vad som är nytt för ikväll är den rika, mättade känslan av skogsgolv, jord och svamp.
I munnen får vi en lätt, slank och strukturerad pinot framställd på traditionellt vis utan ett endaste gram av överskottsfett eller smink.
Hela uttrycket är osedvanligt naket och okonstlat. Elegant vin, och ytterst njutbart.

2004 Villa Cafaggio San Martino får en straight pop'n'pour, och doften öppnar upp och växer sig stor inom ett ögonblick. En super-nos med ljuvliga hallon- och röda körsbärsaromer, hallonpaj med vanilj och florsocker, balsamiska ekfatstoner och olika former av mandel. Med mer luft tillkommer sura körsbär, tobak, jord, tryffel, te, örter, lakrits och muscovado. Smaken är stadigt byggd med befriande osöt sangiovese-frukt, gott om kraft och framträdande tanniner som är aningen uttorkande på det där traditionellt italienska viset. Vinet gör en alldeles strålande uppvisning i rollen som matsällskap, då till en norditaliensk version av kalvschnitzel med gnocchi och parmesan. Kombinationen är hur bra som helst.

Vi lärde känna San Martino cirka 1995, och det är två saker som gör oss väldigt glada ikväll. Dels: att vinet håller stilen. Dels: att vi fortfarande förmår uppskatta stilen så mycket, till skillnad från en del andra ek-toscanare. När maten är avslutad blir det lite knepigare: tanninerna tuffar till sig, ekfaten blir mer märkbara och aromerna surare. Slutligen verkar nollfyran behöva ytterligare några års lagring för att uppnå full harmoni, men är man sugen på att studsa fram över Panzanos kullar med en toscanare som fortfarande bjuder gott motstånd så är det bara att köra, och helst utan luftning.

2004 Domaine La Barroche Pure doftar väldigt blygt, särskilt när man jämför med den stora doftkvasten för tre och ett halvt år sedan. Men de typiska Barroche-aromerna finns uppenbarligen där - gammal jordgubbssylt, kirsch, fikon, kryddlåda, sötlakrits - eftersom S inte har minsta problem att identifiera vinets upphovsman när hon smakat.
Det som förlorats på nosen, har istället växlats in i form av harmoni och drickvänlighet. Alkoholen har integrerats ännu bättre än förut och vinet får nog sägas ha krympt ett par storlekar i frukt, vilket inte är något större problem för oss. På så vis har syrorna, mineraliteten och garrigue-örterna blivit mer frilagda. Avslutningen är väldigt läskande när dessa kvaliteter får spela. Men eftersom vinet blivit en smula kort på doft och längd, är det frågan om man inte ska dricka upp resterande flaskor relativt snart. Gott som tusan är det hur som helst...