Höga förväntningar kan egentligen bara resultera i två saker. Om smaklökarna väljer att bekräfta, så blir njutningen om möjligt ännu större: hurra, det är verkligen så bra som man trodde och hoppades! Kanske inte det vanligaste utfallet, men gårdagens Massolino-test föll ut ungefär så. När det gäller kvällens vin är det lite knepigare. Precis som med Renato Rattis 2006 Barolo Marcenasco har Wine Spectator gjort producenten en rejäl otjänst genom att lyfta 2006 Castello di Brolio till alltför höga höjder. 96 poäng och en femteplats bland 2009 års viner är inte en rättvisande värdering. Dags att osäkra vår Pulltaps, sniffa insidan av korken och finna - igloo cola!
2006 Castello di Brolio Chianti Classico är blårött i en nyans som närmar sig oxblod, nätt och jämnt genomskinligt. Inledningsvis får vi massor av driven fatrostning: mörk och ljus choklad, frisk mint, mer igloo, julkryddor, och godiskänsla som blandar mintkola och lakrits. Doften växer föredömligt och bygger ut någon våning ner i mörka källarplanet. Under det rostade schabraket finns surkörsbär, plus noter av cassis, björnbär och plommon.
Vinet gör en sammetslen entré i munnen. Syrorna är friska, men samtidigt återhållna av fatrostningen. Mittsmaken är knuten, körsbärskärnig och något stum i dagsläget. Tanninerna strama, men på samma gång chokladigt avrundade. Eftersmaken kryddig, mintig och rätt så lång. Hela profilen är klart inspirerad av bordeaux, men lite sötare i frukten - och syrligare. Till vår kantarellrisotto med liten medaljong av oxfilé smakar det förstås riktigt gott, men inte storslaget.
Hur som helst, detta är inte ett vin som förtjänar att drickas nu. Om sådär fyra år har de rostade faten - enligt all erfarenhet - lockat fram stalliga, komplexa tredjehandsaromer, så vinet kommer otvivelaktigt bereda större njutning då. Jämför vi med jämnårig bordeaux för samma pengar är det fortfarande ett riktigt bra köp - och man behöver inte vänta lika länge. Men skippa hajpen och ta vinet för vad det är - en proffsigt framställd, publiktillvänd toscanare som kommer att växa till sig. (91+)
Det finns fortfarande gott om flaskor kvar. Förresten, läge att rekapitulera nolltrean vi drack alldeles nyligen:
2003 Castello di Brolio Chianti Classico DOCG är nattmörkt rubinröd, snudd på oxblod, nästan opakt, med både blå och bruna nyanser. Doften är stor, utvecklad och väl definierad med ett engagerande sug. Här blir man kvar! Merde, stall, läder, lakrits, fatrostning i mognande version - inte olikt en bra bordeaux. Urläckra fullmogna surkörsbär, pomeranser, choklad, kafferost och fina torkade rosor. Undervegetation, tryffelsvamp och rostigt järn. Mycket attraktivt och generöst, 92-93 på doften.
Smaken ger väl mogen sötfrukt med rika körsbärsaromer och muscovadosocker i en opulent, len och viskös munkänsla. Syran är avrundad, men tillfredsställande. Mittsmaken något oborstad, fyllig, kraftfull, med drag av jäsande körsbär. Vi noterar en aning torra kantiga tanniner på egen hand, med det märks inte med tilltugg. Eftersmaken lång, och sötfruktig. Kanske lite i sötaste laget, men väldigt god. Fruktbomb är nog rätta ordet, en crowdpleaser med klass (minns den välpumpade murbräckan som tog standard-brolio in i ordinarie). Smarrigt vin till brie de meaux. Kanske saknas lite nerv för riktigt hög poäng, men det blir ändå minst 91 för smaken. (91-92)
Slutligen: preferenserna förändras. Den här stilen är uppenbart tillrättalagd för marknaden, det går inte att komma ifrån. Söker dina smaklökar mer av livgivande bus och rock'n'roll? Då finns det minst lika stor njutning att hitta i sydfransoser som 2006 Domaine Rivaton Vieilles Vignes (160 kr) och 2007 Alain Chabanon Campredon (160 kr).
ps. Mer tyck om 2006 Castello di Brolio här.
13 kommentarer:
Årgång 2001 var inte dum...
...och jämför man med sydfransoser med samma poäng så är det rena rhônet, och då behöver man inte vänta alls.
Vi verkar haft samma, aningen småljumma upplevelse. Absolut snyggt, men ändå lite karaktärslöst och tillrättalagt. Visst skall man lagra ett par år.
Jo, de brukar ju bli ganska så läckra med lite utveckling. Men nämnda sydfransoser har ju redan den nått den tredje dimensionen - väldigt bra för alla oss som är otåliga. Och bäst av allt, man slipper rostade fat. Bra frukt reder sig själv!
Tog med min sista flaska från årgång 1997 till en provning nyligen och det var ett helt okej vin men knappast minnesvärt. Ingen tyckte att det stod ut nämnvärt. Bäst var en ”modern spanjor” i form av 1994 Hacienda Monasterio. Många upplevde det vinet som betydligt mycket yngre. Tror faktiskt att de moderna spanjorerna från nittiotalet vinner över många av de moderna italienarna från samma årtionde, i alla fall nu med lite mognad.
Provade en 2001 Castello di Brolio för knappt ett år sedan som dock imponerade. Riktigt gott och mycket bra. Kanske har man behövt några år på sig för att hitta stilen och möjligen räcker det med ca: 10år som ålder för en optimal mognad. Besökte dem 2002 och då menade man att ungefär 15år var vad man kunde förvänta sig i livslängd om slutresultatet skulle bli njutbart.
/ MV
Campredon -09 är på ingång men det vet ni säkert redan ;). Har solat in ordentligt på sydfransoser med men korkade upp en Poliziano Vino Nobile di Montepulciano -06 igår och med 3h i karaff, underbart välhängt kött och nyplockade kantareller m.m så fick jag lite lust tillbaka till italiens viner med lite motstånd. Resten av syskonen får dock vänta lite till..En mix är nog alltid att föredra ändå. Även sydfransoserna skulle nog i längden bli trista utan lite andra referenser :)
Men är man uppväxt på mammas egengjorda svartvinbärssaft så kanske det satt sina spår.
P.
MV - Hacienda Monasterio har gjort bra ifrån sig även på provningar när vi varit med. Dessutom har vi njutit storligen av några flaskor Alion hemma, särskilt 98orna var väldigt fina. Så alldeles ohjälpliga är vi väl inte ;-)
Vi besökte själva castellot och vinanläggningens avsmakningsrum i maj 98, och det var väl knappast ett av de roligaste besök vi gjort. Vi minns mest att det doftade väldigt mycket business jämfört med andra chianti-egendomar. Men deras viner har definitivt förmågan att utvecklas med stil.
I källaren finns något "referens-ex" av 97 och 99, ska bli kul att se hur de beter sig efter femton år ;-) Verkar i alla fall vara dags för 2001 nu...
P. - svartvinbärssaft ska inte underskattas.
Campredon 09, det var nyheter, goda dessutom!
Generellt känns det nu som att Italien är bättre och mer intressant ju mer traditionellt man jobbar.
"No barrique, no Berlusconi!" för att citera gamle Bartolo Mascarello...
Jag kanske ska vara tydligare så det inte uppfattades som en pik ;) Svartvinbärssaft is the shit. Iallafall mor mins.
-09 om ett par veckor.
P.
2001:an är grym nu, och har så varit sen några år tillbaka. Nu har det ju runnit en del vatten under broarna sen 2001:an släpptes, men som jag minns det är 2006:an i princip en kopia. Så för den tålmodige väntar troligen en 94-poängare om 4-5 år.
Finare Vinare - när ni ändå är inne på temat - korka upp en 2001:a, lufta i 1-2 timmar... och njut!!!
Skönt att höra, Hammerhead. Ja, vi väntar gärna ett par timmar på njutningen... ;-)
Just nu kan vi mest konstatera att det är väldigt frisk balans mellan frukt och syra i den aktuella tappningen av proviva skogsbär.
Jag höll en vertikalprovning med tio årgångar Alion för snart tre år sedan (92, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 00, 02 och 03). Imponerande och livfulla viner allihop. 1992an och 1994an tillhörde höjdpunkterna tillsammans med den på pappret lite sämre årgången 1997, som i mitt tycke var bäst efter 2003an (tyvärr tyckte jag 1998an var sämst). Så spar på era Alion för det klarar de sannerligen. Den nya spanska stilen är betydligt mer långlivad än vad man kan tro. Att det sedan finns bevis på motsatsen är självklart och speciellt då i mitt tycke vissa producenter från Rioja.
Nja, Ricasoli tillhör kanske inte de roligaste men i vårt fall togs vi emot kungligt. Det berodde på ett komiskt missförstånd och efteråt smet vi ut med svansen mellan benen. Det är en alltför lång historia att återge här men kul att minnas.
Om man gillar slanka och klassiska italienska syror så är nog 1997an ett bra vin men vill man ha lite mer liv i frukten så skulle nog vinet ha druckits upp för minst fem år sedan. Däremot tror jag att 2001an håller länge ännu. Det var ett rejält och kraftfullt vin i en rik Bordeauxstil. Den tror jag nog går att spara ett tag till även om jag håller med Hammerhead om att den ska provas nu för att få en uppfattning om dess utveckling.
Drack förövrigt nyligen en 1999 Asinone som var ganska god men inte i paritet med statusen. I det fallet kändes mognaden ganska optimal även om den säkert överlever i många år ännu – men bättre tror jag inte den blir.
På samma provning som 1997 Castello di Brolio var med, hade jag även en 1998 Castello Banfi ”Summus” med mig. Även den bra men inte direkt så att den etsade sig fast i minnet.
Jag blir oftast imponerad av dessa viner (Toscana) som ganska unga med sin mörka och sammetslena frukt men med mognad blir de tyvärr gärna lite snipiga och klena och får sällan den exotiska och kryddiga frukt som exempelvis många Bordeauxer utvecklar med mognad.
Givetvis finns det massor med exempel som bevisar motsatsen men man får nog leta lite mer omsorgsfullt för att finna dem.
/ MV
Vi drack Castello di Brolio 03 i magnum förre sommar. Kändes som at 03 och magnum formatet var en lyckat kombination och som jag minns var alla element i god harmoni (lite söt dock). I alla fall i min bok en klar 93'er.
Men vad hände i 05...har inte köpt 06 da jag är blivit lite tveksam til "baronen" efter 05 - hur kan man producera så dårlig vin om man är en kvalitetsproducent ?
Efter c:a 100 buteljer Castello di Brolio kan jag bara instämma i att det är MYCKET "Business". Efter ett flertal vertikaler har jag kommit till slutsats att bästa årgångarna är 99 och 01 - vilket kan stämma med de toscanska vinböndernas syn på saken (ej testat 06:an). Man får dock vara försiktig i snabba bedömningar. 97:an har tex. gått upp och ned i kvalitet utan att man för den skull känt typisk buteljvariation. Känner mig ganska less på vinet och "moderna" Toscanare i allmänhet - det blir jag aldrig på de bästa från Piemonte - vilken nerv i vinerna jämfört med "platta", "högextraherade" och för mycket "fateriserade" viner från Toscana.
MV - vi har tyvärr inga Alion kvar att spara ;-)
Vad gäller Asinone så var nog egentligen bättre i 2004 än i 2006, men den senare var så insmickrande att vi föll pladask i provningssituationen. En flaska hemma var inte alls lika kul. Kan i värsta fall vara ett felköp. Juryn är ute...
1998 Banfi Summus minns vi också, den var rätt god men lite för modernt extraherad och fatig för att göra riktig lycka.
Dansken - instämmer, vi smakade nollfemman hos munskänkarna och det räckte alldeles utmärkt, tack så mycket.
Guran - vi kan bara hålla med, det är väldigt lätt att bli less på moderna toscana, men det går faktiskt att förstöra bra nebbiolo på precis samma sätt. Go botti go go go!
Skicka en kommentar