Munskänkarna provar septembernyheter

Efter sju år av 100% passivt medlemskap i landets ledande vinprovarförening är det dags för oss att delta i en nyhetsprovning för omväxlings skull. Vår vän F står för barnpassning ett par timmar. Lite exotiskt är det faktiskt. Personalmatsalen på Näringslivets Hus är inte alls dum för sitt syfte: borden är vita, belysningen ljus men inte störande och sittplatserna behagligt mjuka. Arrangemanget är föredömligt väloljat. Två provningsglas hämtas ut med tillhörande vinlista. Tio viner serveras, parvis grupperade efter urspring, druvsort eller tja, något åt det hållet. De två bonusvinerna tog slut direkt, hade vi hängt på låset en kvart tidigare hade vi inte tackat nej till att prova Guigals 2003 Côte-Rôtie Château d'Ampuis och 2003 Côte-Rôtie Brune et Blonde. Det får vi fixa till själva, senare. Ständigt denna brist, stress och köande vart man än går ;-)

Indisk sauvignon blanc kommer vi inte att fördjupa oss i framöver. 2006 Sula Vineyards Sauvignon Blanc har en parfymerad, druvtypisk doft med starka gröna drag av unken tulpanstjälk, damm och gummisula. Inte gott alls. Aromerna fortsätter i en riktigt påträngande smak, som tyvärr färgar av sig på upplevelsen av nästa vin.

Kvaliteten hos underbara 2006 Jurtschitsch Zöbinger Heiligenstein skulle vi nog missat om kvällens upplevelse var den första. Tur att vi redan har skrivit vår hyllning och köpt våra flaskor. Ikväll hittar vi jasmin, nässlor och sockerdricka i doften. Smaken känns lite bitter och nässlig med en aning av sprits. Den ursnygga jästigheten i smaken hittar vi inte riktigt här och nu. Vinet är nog för varmt, eller för lite?

2006 Spier Mourvèdre bjuder på skrattretande mycket knäck och kola och söt parfymerad frukt. Björnbärssyltigheten gör att vi gissar på zinfandel. Nya världen är det i alla fall utan tvekan, och där är vi båda som bambi på hal is. Smaken är söt, rökig och kryddig med stjälkig beska och viss kärnbitterhet. Spott!

2006 Ironstone Petite Sirah har en kallare, mer mineralisk och animalisk doft med lite undervegetation, grön paprika och liljekonvaljestjälk. Lite unkna fattoner av svamp och multna löv kommer till. Smaken är ung, primärfruktigt körsbärstonad och lite syltig. Vi tycker att det smakar bättre än föregående vin, vilket dock inte säger så mycket. Vi börjar fråga oss om vinerna kommer ordnade efter prisklass, och ber till gudarna att det inte går utför nu.

Den första mer tilltalande upplevelsen kommer i form av en rioja, men inte på tempranillo utan graciano. 2004 Medievo Crianza har direkt en god doft med körsbär, bittermandel (snudd på björnklister), lagerblad, kryddpeppar, vanilj och mörk choklad (eventuellt lite after eight). Bra smak, stram och god, med rejäl, rik ung frukt och goda tanniner med drag av mörk choklad. En modern, fruktig och speciell rioja.

Ännu bättre blir det i nästa glas, 2003 Roda Reserva. Här bjuds svamp, undervegetation i våt höstskog, kräftspad och after eight. Mognadstonerna är både friska och unkna i positiv mening. Riktigt god, lite mognare smak, med mer avvägd och avrundad frukt. Elegant och balanserat. Vanilj förstås, men inte för mycket. Och bourgognekvaliteter!

2004 Brokenback Shiraz har en kryddig, sötfruktig parfymerad doft med lite björnklister. Ung shiraz? Nya världen? Visst är det det! Svarta vinbär, björnbär och plommon trängs i en hyfsat god doft med kryddpeppar och lagerblad. Smaken är faktiskt förvånansvärt bra, med viss sälta av tjära och lakrits. Balanserat, befriat från kletig sötma, ingen fruktbomb. En god smak!

1998 Tahbilk Shiraz är drabbat av flaskvariation i kubik. Tre av nio flaskor är korkdefekta. Andra bara muggiga, eller i något gränsland däremellan. Det luktar våt källare och gymnastiksko. S bjuder på noter av toarengöring och ogräsbekämpning från medelhavskusten. Vi får ett nytt glas, något bättre. T hittar lagerblad, svarta vinbär och gummi. Smaken är avrundad och mycket mogen. S: förskräcklig, framtiden är för evigt förbi. T: ändå god på något sätt, muggigheten går nog att lufta bort... Kontroversiellt. Vi har en flaska hemma att fortsätta argumentera över.

Ingen tvekan om druvsorten i nästa vin, det är 100% cab. 2005 Kaesler Cabernet Sauvignon har typiska svarta vinbär inklusive sina blad, gräs och grön paprika, kummin och lite eucalyptus. Doften är inte sammansatt utan rättfram och tydlig i sina beståndsdelar. Smaken överraskar genom sin kryddigt parfymiga och syltiga sötfruktighet. Det finns en liten aning av ungdomlig sprits. Det är uppenbart nya världen och smakar nästan shiraz. Fyllig, kraftfull, hyfsat god, men inte vår kopp te.

1998 Château Batailley har en karaktär som helt handlar om mognad, på médocvis. Lakrits, ceder, undervegetation, mineral, stallighet av det saltare slaget (salmiak, ammoniak). Ett gott vin att dofta på! Smaken är likaledes mogen och god, stram men avrundad, något vattnig i mittsmaken och, tycker vi, lite kort i eftersmaken. Men som oftast i médoc, drickvänlig och läskande. Vi öppnar en flaska framöver och jämför med årgång 2001. Det kan bli kul. Vi gillade 1999 en hel del för ett år sedan, och den var nog lite bättre än 98an.

Det är slående hur mycket tråkigare det är att dofta och dricka ur små provarglas än ur stora kupor. Upplevelsen av vin som lever på sin bouquet växer till helt andra dimensioner när glaset är större. Jämför med Eriks vinbar! Möjligheten att följa vinet under kvällen och reflektera hinns förstås inte heller med. Men nog är det nyttigt ibland att prova viner man inte skulle ha köpt annars. Och som helhet är det ändå en klart underhållande timme, därtill väl arrangerad. Det blir knappast indisk Sula, men en flaska Roda Reserva kanske?

ps. Mannen, vi kan kalla honom 60-åringen, som trängde sig förbi 300 meter vinkö i lördags, siktades under kvällen. Storvuxen, gråhårig, rödsprängd och arrogant. Se upp för honom! Verkligen nedslående att det var en munskänk, vi trodde att det bara var en vanlig idiot...

2006 Sula Vineyards Sauvignon Blanc (Nashik Vintners, Nashik, Indien)

2006 Zöbinger Heiligenstein (Jurtschitsch Sonnhof, Langenlois, Kamptal)

2006 Spier Mourvèdre (Spier Cellars, Coastal Region, Sydafrika)

2005 Petite Sirah (Ironstone Vineyards, Lodi, USA)

2004 Medievo Graciano Crianza, (Bodegas del Medievo, Rioja)

2003 Roda Reserva (Bodegas Roda, Rioja)

2004 Tyrrell's Brokenback Shiraz (Tyrrell's Vineyards, Hunter Valley, Australien)

1998 Tahbilk Shiraz (Nagambie Lakes, Australien)

2005 Kaesler Cabernet Sauvignon (Barossa, Australien)

1998 Château Batailley (Pauillac, Bordeaux)

2004 Poliziano Asinone Vino Nobile di Montepulciano

Montepulciano är en fantastiskt vacker bergsstad i sydöstra toscana där vi tillbringade några dagar på vår första långresa i vinets tecken, för elva år sedan. Det var faktiskt den första staden på resan där vi tog oss ordentlig tid att smaka på röda viner. På den tiden var Vino Nobile förhållandevis billiga fynd. Vi lärde oss älska de unga tanninerna som sög till och torkade ut kinderna. Sedan dess har vi inte varit där, och under tiden har både priser och kvalitet genomgått en slående utveckling. Fortfarande är man kanske lite i skuggan av den mer berömda grannen Montalcino, men det betyder bara att man får lite mer för sina pengar än i brunellons hemstad. Vinerna är också ofta lite robustare i stilen, och gillar man det så har man hamnat rätt. Asinone är en vingård norr om staden, belägen på 380 meters höjd i västvänt läge. Namnet betyder åsnerygg, eventuellt åsnebak, och syftar på vingårdens form. En ursprunglig klon av sangiovese, eller "prugnolo gentile" som den kallas lokalt, återfinns här i särskilt ren form. Vingården planterades först 1961, och den första Vigna Asinone tappades 1983. Vinifieringen är numera helt modern med driven extrahering av frukten, och mognad i en blandning av små och stora fat under 18 månader. Vinet importeras av Johan Lidby Vinhandel. Vi har smakat vinet vid tre av deras mässprovningar under de senaste fem åren, årgång 2001 var exempelvis mycket bra. Den som händelsevis passerar Puttgarden kan plocka upp årgång 2004 för DKK180.

Vi satsar ikväll på entrecôte fiorentina style, med salt och citron. Gräddstuvade blackeye-bönor, linser och dressad grönsallad därtill. Vinet är mörkt blårött i glaset, med en doft som efter ett par timmars luftning först är återhållen: goda mörka körsbär, bittermandel, söt piptobak, russin och mörk sirap eller, om man så vill, bränt socker. Smaken är harmonisk, balanserad och hel med rejäl körsbärsfrukt, hög syra, något bitande tanniner och lite eksträvhet på en botten av lakritstoner. Efter måltiden öppnar sig doften mer och det sista glaset är, som så ofta, det bästa. För att få full valuta för pengarna behövs lagring, fyra år uppskattningsvis - ändå är tanninerna rätt civiliserade jämfört med våra minnen av äldre Vino Nobile. Den nyss släppta årgången är ovanligt lyckad, så lägg gärna undan ett par flaskor.

2004 Asinone Vino Nobile di Montepulciano (Poliziano, Montepulciano, Toscana)

2005 Rodet Savigny-lès-Beaune vs. Château de Chamirey Mercurey

Två nysläppta unga bourgogner från den fina årgången 2005 ställda mot varandra. En barnvänlig blindprovning på näsan och fingret av tomatpuré, curry, gurka, soya, honung och citron dyker upp på ett fat - och den är rätt spännande även för vuxna. Det är förvånande att tomatpuré smakar så bränt och komplext när man inte vet vad det är! Inte så ovanligt att den dyker upp i doft och smak av pinot noir. Vi testar bourgognerna i parallella glas med tilltugg av tunna skivor cacciatora.

2005 Antinin Rodet Savigny-lès-Beaune har en ung, frisk, spetsig men knuten doft av hallon, röda körsbär, grön såpa, mandel, smörkola och kakor med vaniljsås. Stram, ung, god smak med hög syra, bra frukt och något kartiga tanniner. Lingon, blåbär och våt sten blir mer markant när vi lär känna vinet mer. Bör funka fint om man kyler det lite, och äter till kyckling eller så redan idag, men något år på lut är definitivt att rekommendera.

2005 Château de Chamirey Mercurey har en varmare, mer komplex doft med ett inslag av tomatpuré, och förutom ovannämnda drag (vinerna är ganska likartade i sin frukt) får vi mer av ek, sandelträ, kryddigare, murrigare och mer svampiga toner. Smaken är återigen stram och god med fin syra, men lite rikare , något mer intensiv, fatigare och lite mörkfruktigare än föregående vin. Avslutningen är en smula åt det korta hållet. Prova till feta gåsen i november.

Slutsatsen är enkel: sparar man de här unga vinerna bara ett eller ett par år lär de bli än mer givande.....

ps. Efter ett dygn i öppen flaska visar Château de Chamirey större delen av sin kapacitet. Vinet är riktigt gott med skinande hallon, tomatkvist, kryddigt sandelträ och en rund och skön känsla i munnen. Savigny-lès-Beaune känns fortfarande lite kartigt åtstramande i munnen, och ger betydligt mindre i doften. Dag två visar det senare vinet mer av våt sten, lingon och blåbär i doften och har blivit mer utvecklat i munnen. Man kan kort beskriva skillnaden som varmare, kryddigare, och kallare, stenigare. Liksom i fallet med den tredagarsöppna 2005 Bouchard Père et Fils Monthélie vi provade i Köpenhamn, tror vi på strategin att öppna dessa unga 05or i MYCKET god tid, smaka en skvätt och ställa in dem i kylen en eller ett par dagar. Om man nu inte orkar vänta längre...

2005 Savigny-lès-Beaune (Antonin Rodet, Mercurey, Bourgogne)

2005 Château de Chamirey (Marquis de Jouennes d'Herville, Mercurey)

2004 Schloss Gobelsburg Pinot Noir Alte Haide

Vi stannar envist kvar i österrikiska staden Langenlois, Kamptal även till middagen. Ankbröst med kantareller i portvinssky, kryddad med stjärnanis, blir huvudrätt. Därtill våra favorittillbehör broccoli, le puy-linser och blomkålspuré. Den sistnämnda blev minst lika bra utan grädde den här gången.

Vinet har en djup, köttig, generös och lite ekig doft med höstlig granskog, rök, röda vinbär, körsbär och parfymiga björnbär. Här finns inslag av karamellkola med kaffe och bränt socker, liksom en smula sötlakrits. Smaken är avrundad, rätt intensiv och kraftfull, stor, parfymerad och hyfsat god - men knappast elegant. En aning av eldighet går hand i hand med grantonerna i munnen. Vinet är relativt utvecklat nu, så är man sugen på en lite annorlunda pinot noir-upplevelse, fast utan transparensen i fin bourgogne, så kan det vara intressant att prova.

2004 Pinot Noir Alte Haide (Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

2006 Rabl Riesling Steinhaus

Mer av Langenlois, Kamptal, varifrån vi ska prova ännu en nysläppt riesling. Hur mycket upplevelse förlorar man egentligen om man betalar 70 kr mindre? Vinerna är i stort sett ganska lika, skillnaden ligger i de beståndsdelar som får oss att rysa. Riesling Steinhaus saknar den sjudande kolsyran, spritsen som alltid ger plus i vår bok om ung riesling. Ett stilla vin alltså... Jästigheten, så sensationell i det förra vinet är också frånvarande. Annars är det mesta på plats! Så tveka inte ändå, det här är ett gott och mycket habilt vin för sitt ganska blygsamma pris. Tillgången på flaskor är också klart godkänd. Men skillnaden mellan vardag och himmel är exakt 70 kronor...

ps. Vinet vann på att vara öppet till dagen efter, blev rikare i både doft och smak. Mer av flintrök, nässlor och gul äppelfrukt.
Och plus i kanten för skruvkork, bra när flaskan ligger ner i kylen.

2006 Riesling Steinhaus (Weingut Rudolf Rabl, Langenlois, Kamptal)

2006 Jurtschitsch Riesling Zöbinger Heiligenstein

Regeringsgatan kl 9.50. En kö med huvudet vid Mäster Samuelsgatan svänger på sin lilla svans någonstans nere på Hamngatan. Män, män, män och så, oj, där siktas en enstaka kvinna. Vad är det som får alla dessa män att ställa sig i kö, höstens första lördag? Jo, svensk whisky - som inte ens är färdiglagrad! Varför inte inrätta ett särskilt släpptillfälle enbart för denna unika företeelse? Men här skriver vi ju faktiskt om vin, och inte så få köade nog för att handla bourgogne idag. Sällan har väl så många bourgogner mött den svenska marknaden vid ett och samma tillfälle... en vagn, en vagn, ett kungarike för en vagn! En sval källare, mörk garderob och massor av tålamod blir också viktiga för att göra dessa dyrbara droppar rättvisa framöver.

Men vi vill ju njuta nu, så vi vänder oss till ungdomselixirets hemort i Österrike, nämligen byn Zöbing och den underbara vingården Heiligenstein. Österrikisk riesling tycker vi är extremt aptitretande i sin ungdom (möjligen allra bäst då, om man inte har problem med syran) och utgör en perfekt aperitif före måltiden. 2006 var enligt rapporterna mycket bra, Jurtschitsch likaså, förväntningarna är alltså på topp - och infrias! Färgen är ljust gul med massor av minimala kolsyrebubblor i glaset. Doften är återhållsamt sirlig (inte alls aromatisk), och mineralisk med inslag av ananasspad, citronfox, nässlor och sockerdricka. Wow, smaken är helt super! Ursnygg, klassig, med en underbar restjästig karaktär som för tankarna till fin champagne och dito cider. Den är helt torr och ger behagligt motstånd men dricker ack så fint redan nu. Ligger strax efter Weingut Hirsch och nästan jämsides med Willi Bründlmayer om våra smaklökars välsignelse till bästa österrikiska upplevelse. Urgott vin, den perfekta apéritifen!

ps. Vi testar ytterligare en flaska till krabba, och vinet står upp till den svåra motståndaren. Den lilla sötman möter upp sältan i krabban och vinet blir alls inte överkört. Vinet är lika gott som vid första smakprovet...

2006 Riesling Zöbinger Heiligenstein (Jurtschitsch Sonnhof, Langenlois, Kamptal)

1999 Château de Pibarnon Bandol

Château de Pibarnon är ett fint exempel på druvsorten mourvèdre i sin renhet. Bara 5% av druvorna är grenache. Vingårdarna om 45 hektar ligger högt över havet, varav tolv hektar i en spektakulärt terrasserad amfiteater i sydvästläge. Man gör sedan starten 1978 endast en cuvée - inget fufflande med exklusiva avtappningar. Man använder huvudsakligen gamla foudres, men en mindre andel får spendera fyra månader i nya fat, för att sen återförenas med resten av vinet. Sedan 2005 finns ett andravin för de yngsta stockarna. The Wine Doctor har gjort en lite mer omfattande presentation, där även detta vin provats. Sigva importerar till Sverige.

Det glasklara, ljust rubinröda vinet har en ljuvligt mogen, frisk, elegant och god doft av intensivt röda bär, särskilt vinbär och körsbär. Därtill kommer ljusa plommon, paj med vaniljsås, stenig mineral, friska sydfranska örter, ljus piptobak och ett subtilt inslag av stall. Hela härligheten är rent av superläcker bara att inhalera, doften är komplex och vidöppen för vällustig njutning av nästan rysningsframkallande slag.

Frukten är frisk nog i smaken, den läskande syran likaså, och den kärniga/örtiga bitterheten mer märkbar är de hyfsat uppmjukade tanninerna. Intensiteten, kraften och strukturen är det skönaste i Bandol-väg vi smakat på länge, och alkoholen väl tyglad (13,5%). Summa summarum: allt är i harmonisk balans i munnen, och bär via den uppstramande bitterheten ut i en lång, aningen eldig eftersmak.

Man blir faktiskt rörd av det vackra resultatet. Det handlar om tvättäkta franskklassiskt vinmakeri, alltså av det lagringskrävande slaget. Upplevelsen är en helt annan än vi minns från inköpet drygt fem år tillbaka, en utveckling väl värd sin väntan. Detta är, som läsaren nog förstått vid det här laget, ett mycket, mycket gott vin som fått precis tillräckligt med tid i källaren för att hinna bli drickfärdigt.
Det lär dock hålla, och utvecklas, i åtskilliga år till, så vi ses igen om ett år  och håller under tiden utkik efter efter årgång 2004. Skönt att återupprätta bilden av röd bandol efter ett par stolpskott på senare tid.

1999 Château de Pibarnon Bandol (Comte Eric de Saint Victor, La Cadière d'Azur, Provence)

2001 Cuvée Frédéric Emile vs. 2002 Vorbourg

Vi öppnade en 2001 Cuvée Frédéric Emile för ett par veckor sedan, och tyckte då att doften var fin, men smaken rätt besvärlig. Så efter varsitt glas korkade vi igen vinet i en lagom stor flaska för senare omtest. För att ha en referens i kategorin knastertorr riesling öppnar vi vår sista flaska av 2002 Riesling Vorbourg, ett vin vi druckit flera flaskor av under det senaste året. Jämförelsevis var årgång 2000 Cuvée Frédéric Emile ytterst läcker och rätt tillgänglig redan under hösten 2005.

Doften i 2001 Cuvée Frédéric Emile har en gyllene citrusfrukt, elegant toppad med jasmin, petroleum och faktiskt: nu har det utvecklats den svagaste aning av väl begagnade sneakers längst nere i botten av glaset, som gör oss misstänksamma. Smaken är, liksom för ett par veckor sedan, bara ett embryo, ung och omogen med efterhängsen lime i slutet. Knastertorr med en syra som vi inte blir kloka på, den har liksom bredd med saknar spets, den är hård snarare än pigg, trubbig och en smula livlös. Misstanken övergår i en känsla som snart växer till en övertygelse om att vinet drabbats av en lurig korkdefekt. Vi får prova en ny flaska vid ett senare tillfälle.

2002 Riesling Vorbourg bjuder på mogen, nedtonad frukt av citrus och bokna äpplen. Petroleum-tonerna är väl utvecklade och drar som vanligt i detta vin mot fotogen och trasselsudd. De mer subtila inslagen går vidare mot linoljat trä, mandel och hasselnötsolja. Smaken är knastertorr, med rundare mognad i alla komponenter utom syran, som fortfarande är suveränt hög. Eftersmaken är mineralisk med återhållsamma citrustoner samt inslag av bitterhet från lime och grapefrukt. Vi säger hej då till en arbetshäst i matsammanhang, en givande och prisvärd enklare riesling grand cru. Ikväll slår den lätt ut det mer än dubbelt så dyra prestigevinet som tycks ha gått ner sig i smygkorkens lömska träsk.

Dracks till stekt torskrygg vända i mjöl, med gräddigt kräftskum, potatis, broccoli och några frästa kantareller.

2001 Riesling Cuvée Frédéric Emile (F E Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

2002 Riesling Vorbourg Grand Cru (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Alsace)

1997 Paolo Scavino Barolo Carobric

En modernistisk baroloproducent. En varm superårgång. Tre utmärkta vingårdar: Cannubi, Rocche di Castiglione och Bricco Fiasco. Uppenbarelsen i glaset är rubinröd med en smal tegelkant. Aningen grumlig, inte fullständigt klar - och så en liten fällning.

1997 Carobric har kort sagt en urgod doft. Djupa, nästan godislikt syltiga aromer av jordgubbar och hallon kompletteras av tjära, läder, charktoner, tryffel, balsamico, nyponros, grusdamm och en aning bananskal. Smakar... wow, vilken turbojuice man fått till här! Vi känner igen karaktären från 1997 Bric dël Fiasc: harmonisk, superfruktig, skinande av jordgubbar och hallon, med en mittsmak så kraftfull och tätt packad att det tar sin tid att svälja en klunk.

Inte riktigt lika hårresande som systervinet, men någonstans i närheten, kanske snäppet stadigare. Avslutningen är superlång och fruktig med plommon, choklad och terroir. Slutligen en eldig efterklang i årgångens typiska stil. Faten är väl inarbetade i den stora smaken, de kännbara tanninerna chokladiga, sandiga och sammetslena. Chokladen tar över mer och mer (Anthon Berg-style) allteftersom vi dricker vinet. Tillgängligt efter kortare luftning och länge, länge framöver.

1997 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

ps. lämpligt soundtrack: Jens Lekman "Sipping on the Sweet Nectar"
Det göteborgska popgeniets nya album släpps 5/9.

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Vi firar höstens ankomst med ett omtest av denna stapelvara inför framtidens vardagar. Det är otroligt kul med den utvecklade, öppna doften som bjuder på en så mångfacetterad upplevelse direkt efter karafferingen! Ett vin att dricka med näsan...

Ikväll hittar vi i tur och ordning: mandelmassa, torkad frukt, salta lakritsfiskar, korv, grusdamm, pecorino, hallonkola, nypon, salvia, viol, smörkola, kanel, ingefära och slutligen nötter som för hela cirkeln tillbaka till sin början. Smaken är kryddig, stram, intensiv, lättsamt läskande - och syrorna bär eftersmaken en bra bit ut i avslutningen. Måndagsköttfärssåsens bästa vän.

2004 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1982 Château Gruaud Larose

Sceneriet är den årliga kräftskivan ute i trädgården hos M & A. Augustikvällen är ljum och sen, det sägs i tidningen att det kanske blir sommarens sista fina kväll. En bedrägligt lättdrucken mojito-bål höjer stämningen direkt. De långt över hundra signalkräftorna är fiskade i en flod vid sjön Lidan i Östergötland - och i sjön Trekanten i Gröndal, otroligt nog. Två olika recept på kräftlag - båda goda och lyckligtvis rätt milda, lämnar munnen frisk även efter rätt många kräftor.

Lysholms Linie, Aalborg Jubileum, OP Andersson och inte så lite tysk öl slinker ned därtill. Så framåt midnatt, efter en del vinpratande, går grannen P resolut och hämtar en flaska i källaren. Glaset räcks fram i köket utan presentation, ser riktigt mörkt och tätt ut, med en del tårar. Frågorna lyder som följer: Nya eller gamla världen? Hur gammalt är vinet? Vad bör det kosta?

Näsan i glaset: frukten är harmonisk och riktigt tät på nosen, god, relativt primär fortfarande, något kryddig med lite mint och eucalyptus. Nya, svarar vi lite för snabbt, lurade till Australien av den täta, varma frukten och mintigheten. Fel, gamla. Ok, nu blev det lite lättare. Bordeaux Cru Classé 1996 blir nästa gissning. På doften tycker vi att vinet borde kosta 3-400 kr oavsett område, fast det vet vi ju att man inte kommer långt på i Bordeaux.

Men hallå, känns inte doften alltför fruktig, med körsbärskärnor, en del merlotkryddor och sydländsk värme? Vi ändrar oss, kanske är det en bordeauxblandning från Bolgheri, kanske från 1998, 1999 eller så? Fel igen. Mintigheten finns ibland där också, men borde lett oss till Saint-Julien. Aha, Gruaud Larose, klämmer vi till med.

Äntligen någonting rätt. Hur gammalt var det då? Nu tappar vi hakan: 1982. Oj. Snacka om hållbarhet - vinet känns fortfarande huvudsakligen ungdomligt och har lätt tjugo år framför sig. I frågan om priset råder total förvirring, flaskan kostade runt tusenlappen vid inköp, vi skulle som sagt betala 400 blint, P själv tycker att smaken är värd 5000 (tur för honom;-)

Vi lämnar frågan obesvarad och nöjer oss med att det är en kraftfull upplevelse som skulle tjänat på mindre avtrubbade sinnen. Ikväll tycker vi ändå att doften är härlig med viss komplexitet av blyerts, jord och läder, men framförallt domineras den av tätt packad, mörk frukt. Möjligen lite endimensionell?

Smaken har gott om tuggbara, aningen sträva men ändå sammetslika tanniner, en ordentligt fyllig, aningen bläckig kropp, med lite kärnbitterhet och bra syra - medan eftersmaken är lite åt det korta hållet. Vi drack vinet utan dekantering med fällning och allt. Tack för överraskningen!

1982 Château Gruaud Larose, Saint-Julien 2ème Cru Classé (D. Cordier, Saint-Julien-Beychevelle, Haut-Médoc, Bordeaux)


ps. Den som vill dricka årgång 1988, som enligt experterna var lyckad, men inte lika bra som 1982, kan bege sig till vinkylen i Nordstans butik och hämta ut den sista flaskan för 1112 kr. Den hälften så dyra 1999 kan vara värd att smaka på, enstaka flaskor finns kvar. Läs den skakande beskrivningen på Drucket. Årgång 2004 går för relativt modesta 366 kr i mitten av oktober, bör vara värt sina slantar om man väntar några år.

2004 Homan Vitt

Här kommer del två av den osannolika kombinationen av aprilskämt och julafton. 2004 Homan Vitt (59 kr) är faktiskt ännu bättre än sin röda namne, där är vi och våra gäster på gårdsfesten överens. Det fylls på ganska friskt i glasen.

Färgen är ovanligt intensiv, inte minst för ett vin i den här prisklassen - djup citron till guldgul. Doften ger generöst ifrån sig, till särskild glädje för vänner av nötig, smörig, eklagrad chardonnay med angenäma toner av citronolja, honungsmelon och arrak. Smaken är rik, intensiv och småfet, med tropiska drag av mogna druvor i harmonisk balans med fin syra och måttlig alkohol. God, torr och lång eftersmak.

Vinet är inte aromatiskt, spretigt, klumpigt, opersonligt eller eldigt som så mången ekad chardonnay från varmare klimat. Vi blir otroligt förvånade när vi läser att det inte varit i närheten av fat - enligt uppgift är det helt och hållet lagrat på ståltank. Vi fattar inte riktigt hur det fick sin nötiga och smöriga karaktär. Är det aromjäster? Och hur kan dess röda namne dofta och smaka så mycket vanilj?

När det nu handlar om ett prisfynd kan det vara intressant att veta att vinet först lanserades med en prislapp på 85 kr. Skulle vi blint fått sätta dit en svensk prislapp hade vi klämt till med 130 kr. Vi hade nog gissat på att vinet kom från Italien. En chardonnay i den prisklassen med relativt likartad smakprofil, men mer alkohol, är Ricasolis Torricella. Vi tycker oss också hitta en del likheter med Inycons sicilianska turbo-chardonnay, även om kvällens vin är betydligt snyggare. Tack till Grappes Vinimport för prissänkningen!

ps. som gjort för Orrefors Difference Fruit. Till 70-talsklassikern fläskfilé med banan i currygräddsås landar vinet helt rätt. Nu är vinet mer utvecklat, efter ett par dygn i öppnad flaska. Än mer av tropiska drag, aning oxidation och en lång eftersmak med antydan till eldighet.

2004 Homan Vitt, Vin de Pays d'Oc (Schröder & Schyler, Quai de Chartrons, Bordeaux)

2005 Cidre Dupont Reserve

Bland småsläppen från 15 augusti gör vi ett udda spontanköp för att överraska oss själva. Domaine Dupont, beläget mellan Caen och Pont l'Eveque, producerar sedan 130 år calvados, pommeau och cider. Man har 6000 äppelträd planterade över tio hektar. Denna cider är gjord på 80% söta äpplen och 20% syrliga. Skörden skedde i oktober 2005, därefter jäste musten på ståltank, och slutligen lagrades cidern i sex månader på begagnade calvadosfat.

Våra erfarenheter av äppelprodukter är rätt begränsade, men de senaste och bästa referenspunkterna vi kan komma på är opastöriserad äppelmust från Rosenhill på Ekerö (med härligt livlig frukt och underbar syra) och calvados från Coeur de Lion av årgång 1991.

Denna fatlagrade turbocider har gulbrun färg, oljig konsistens och rik doft av lite boken äppelmust, med viss oxidation och starka drag av fin calvados. Den fylliga, jästiga, nästan oljiga smaken är i sötaste laget tycker vi innan maten (153 gram socker per liter ojäst must innebär att det är cirka 25 gram kvar) och vi saknar lite av Ekerömustens syra. Gott ändå och en speciell upplevelse.

Gården rekommenderar särskilt Pont l'Eveque och Camembert som sällskap. Nu har vi varken eller hemma, trots ett besök på Vasastans Ost tidigare idag med tankarna på annat håll. Vi provar istället med brie, och visst: sältan i osten dämpar sötman i cidern, det blir riktigt gott ihop. Trots den höga mustvikten är cidern ändå inte SÅ söt.

ps. kommentarerna har utvecklats till en fyndlåda för vinösa stalltips...

2005 Cidre Cuvée Reservée Calvados du Pays d'Auge (Domaine Dupont, Victot-Pontfol, Normandie),

2003 Château La Croix Canon

Château La Croix Canon är ett av de mest välrenommerade från den uppåtgående appellationen Canon-Fronsac. Enligt Clive Coates i "The Wines and Domaines of France" köptes egendomen 1995 av Ets. J-P Moueix, men numera innehas den, enligt flaskan och importören, av Domaines Jean Halley. Planteringarna om fjorton hektar ovanför floden Dordogne består av 75% merlot, 25% cabernet franc och 5% cabernet sauvignon. 70% av vinet lagrades på fat, resten i betong.

Doften påminner mer om södra rhône än om bordeaux, med lantliga lagårdstoner, örter, kaffe och lite alkoholmjukt bussiga/busiga hallon, körsbär och vanilj. Smaken känns sötsaftig och snudd på eldig från den varma årgången, men ändå utan att ha mer än 13,5% enligt etiketten. Tanninerna är mjuka och inte så framträdande. Det är verkligen inte särskilt merlottypiskt, vid blindprovning skulle vi nog dragit till med en grenache/syrah-blandning från Côtes-du-Rhône.

Gott och trevligt är det hur som helst, säkert bra till ost och diverse mat, men kanske inte riktigt vår grej i den här årgången. Nästa årgång 2004 är med största sannolikhet mer elegant och balanserad (se våra intryck av 2004 La Tour du Pin Figeac Moueix som har  samma druvsammansättning). Priset är inte att klaga på. Importeras till Sverige av Vinsummum, som också tar hit en del barolo som kan vara värda att kolla upp.

2003 Château La Croix Canon, Canon-Fronsac (Jean Halley, Fronsac, Bordeaux)

2004 Homan Rött

Årets aprilskämt? Ett gäng garvade, medelålders vinprovare från Munskänkarnas Lundasektion knäppar ur kollektivt och menar att ett 59 spänns negociantvin från Languedoc ger ädla pomeroler en tuff match. Sånt är klart underhållande och har ett högt "see for yourself"-värde. Vi är nu inga merlotfantaster, men sitter det rätt kan det ju smaka riktigt gott.

Här är det bordeauxfirman Schröder & Schyler (Château Kirwan och Fourcas-Hosten) som har gjort vinet på 100% merlotdruvor från Pays d'Oc, helt utan fat. Vad Homan har med saken att göra fattar vi inte, men det spelar ingen roll. Fyra buteljer kostar som flaskan vi drack i förrgår. På fredag tänkte vi oss att ha ett litet kalas på gården, och en beställning senare är de här...

Doften överraskar med en uttalad stallighet som direkt placerar den utanför massvinernas trista skara. Därtill kommer korinter, Old Holborns piptobak, mörktät merlotfrukt och så vanilj. Hur det går till utan fat har vi ingen aning om. Smaken är god, något sötfruktig, lite plump och kort först, men när den hittat luft och rätt temp blir det bättre. Mörkchokladiga tanniner och viss kärnbitterhet i eftersmaken gör att vinet vinner på brie som sällskap.

Det är gott, runt, fylligt, lättsamt, rentav riktigt bra till osten! Ovanstående typ av beskrivning är, som läsaren redan vet, ganska så ovanlig i prisklassen under 60 kr. Som läsaren också vet, är även den här prisklassen ganska ovanlig för oss. Men vi tycker att det här är klart tilltalande, mer så än exempelvis 2003 Christian Moueix Saint-Emilion (119 kr) som vi provade i somras. Hatten av till vinmakaren!

2004 Homan Rött, Vin de Pays d'Oc (Schröder & Schyler, Quai de Chartrons, Bordeaux)

ps. till gårdskalasets utegrillade lammfärsbiffar, tabouleh och ost föredrog vi och de flesta gästerna detta vin framför 2004 Roodeberg. Mjukare och mer harmoniskt, lite vaniljtonat, okomplicerat, om man nu inte har problem med stalldoften. Det luktar som när grisarna i stian har kissat på bajset, kläckte S lite senare under kvällen...

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron

Till helstekt oxfilé med frästa kantareller, nyskördade vaxbönor och haricots verts dricker vi Delas' 2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron. Det är ett klart, snyggt vin i glaset, med fina tårar - redan utseendet lovar gott. Den eleganta doften har salt karaktär av tjära och lakrits, något örtig med tomatplanta och tomatpuré. Smaken är slank och stilig, ändå rund och viskös, uttalat "salt" med röd frukt: tjära, parfymerade röda vinbär och vitpeppar. Lång, god, sötfruktig, kärnig eftersmak.

Det är subtilt och elegant, utan alltför stor kropp eller tanniner. Koncentrationen och ljuvligheten är det dock inget fel på. Möjligen är det ett vin som kommer bort sig lite i en jämförande provning med tuffare grannar - men i kvällens sammanhang skiner den unga syrahfrukten redan idag, liksom när vi provade 2004 Hermitage Les Bessards från samma producent. Verkligen läckert, underbart vin med framtiden för sig, och som redan ikväll träffar mitt i prick på våra smaklökar! Inte minst vänner av ung bourgogne bör unna sig att prova...

2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron (Delas Frères, Saint-Jean-de-Muzols, Tournon, Rhône)

NV Jacques Selosse Initiale

Jacques Selosse är vår absoluta favoritproducent när det gäller champagne (även om S också har en faiblesse för rödäpplig pinot). Mannens småskaliga perfektionism slår nämligen all storhusdrift i distriktet. Vi plockar gärna fram de här originella vinerna när det vankas födelsedag och njutning bör garanteras till varje pris. Sa vi att vinet är biodynamiskt?

"Initiale: Något som är i början av något. 33 000 buteljer varje år. Ett vin, tre grand crus: Avize, Cremant och Oger. En druvsort, chardonnay. Tre på varandra följande årgångar. En etisk hålling: respekt till det levande, för att uppnå det mineraliska uttrycket. En stil: glädjestrålande och jovialisk. Buteljen degorgerades den 5 oktober 2006. Sex månaders återhämtning är nödvändig för att vinet ska hinna återfå sin fyllighet. "

Se där en både väldigt fransk och upplysande baksidestext i svensk översättning. Nu bör ju vinet ha hunnit återhämta sig tillräckligt, så vi korkar upp. Redan på utseendet kan man avgöra att det här är något alldeles extra: moussen är otroligt tät och gräddig, färgen någonstans mellan gul mässing och ljus koppar, och mängder av ovanligt mikroskopiska bubblor är på väg uppåt mot ytan i full fart. Var kommer alla dessa nya bubblor ifrån?

Vi får en gyllene doft, spännande och rik som bara Selosse: jästrestig som cider, gräddig, nötig med inslag av valnötsskal, sherry, citronolja med inslag av bergamott, moget gult äpple och burgundisk fatmognad. Smaken är nötig och rik, med mjuka fina syror som harmoniskt balanserar den härligt fylliga, fruktiga känslan i munnen. Moussen har en mjuk, lyxig kvalitet. L hjälper oss med den delikata uppgiften att tömma buteljen lite senare under kvällens surprise-firande, medan H med bulle i ugnen får stå över.

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs (Jacques Selosse, Avize, Champagne)

2005 Pierre Gaillard Clos de Cuminaille

Liksom Pierre Gaillards 2004 Côte Rôtie bjuder kvällens vin på en kryddig stil. Clos de Cuminaille är en hyfsat brant vingård i Chavanay, som gav Gaillards första Saint-Joseph redan 1985, då han var trettio år. Gaillard eftersträvar en drickvänlig fruktighet redan i det unga vinet, och vinifierar modernt med en hel del nya fat och mikrooxidation. För en grundlig presentation av Gaillards metoder och inställning rekommenderar vi vidare läsning i "The Wines of the Northern Rhône" (John Livingstone-Learmonth).

2005 Saint-Joseph Clos de Cuminaille har en tät, djupt blåröd färg. Alla vänner av cabernet sauvignon, testa detta vin, för här bjuds det verkligen på svarta vinbär! Förutom den mörka bärfrukten, gives den också i raffinerad form, som cassis. Lagerblad, ingefära och särskilt tydlig kardemumma kompletterar den riktigt stiliga doften. Smaken är stram, fyllig och svartvinbärsstinn. Här finns körsbärskärniga garvsyror som biter till bra i kinderna. En viss sydfransk fetma och en lång eftersmak av cassis. Vinet är stiligt, riktigt gott och förstås ungt idag. Men efter någon timme i luften ger det ändå generöst, och än mer så dagen efter. Rekommenderas!

2005 Saint-Joseph Clos de Cuminaille (Pierre Gaillard, Malleval, Rhône)

Barolo 1999: Ornato vs. Bric dël Fiasc

Som man kan avläsa på dessa sidor är vi mitt uppe i en nebbiolofas. Senaste matchningen av barolo årgång -97 var en rejäl kick - så vi är mer än sugna på att äntligen få ett ordentligt första smakprov av 99 års barolokanoner.

1999 Barolo Bric dël Fiasc är rödbrun, men ännu inte genomskinlig. Tårarna är inte alls lika märkbara som hos 97an. Doften är först delvis sluten, men öppnar upp och ger brända toner, något litet inslag av terpentin, förra årets jordgubbsylt, söta hallon, lakritsrot, diskret mineral, svamp och (liksom hos 97an) underbart ljusa övertoner av blommor (liljekonvalj), mandel och bananskal. Den rätt gamla jordgubbssylten och bananskalen växer fram mer med tid och luft, liksom en del järntoner. I munnen är tanninerna kännbart tuggiga och syrorna livliga. Smaken är ung, koncentrerad, balanserad, hyfsat lång, rik och rätt givande. Ingen extrem turbosmak som hos 97an, utan mer avvägd. Ett härligt, blommigt, charmigt, relativt ungt vin med bra framtid, som ändå går fint att dricka nu med tre-fyra timmars luftning.

1999 Barolo Ornato ser direkt mer mogen ut, likaledes rödbrun men helt transparent. Doften är klart större, mer intensiv och tyngre, och nästintill öppen. Här finns direkt mer av kryddor: ingefära, kanel, anis och fänkål. Dessutom mer animaliskt: svamp, järn, rök, skog och djur. Och kanske allra mest typiskt för Pio Cesare: en lång cykeltur på grusdammig väg, kantad av de mognaste hallon, medan man lyckligt suger på en smörkola. Smaken är i stort sett helt drickmogen - harmonisk, med avrundade tanniner och lite lägre syror än hos Bric dël Fiasc, med mycket bra fruktighet och riktigt lång, rätt kärnig, absolut läcker eftersmak, som lovar gott för framtiden. Här kan man också hitta bränt socker, läckra fikon och bra stuns i slutet.

Det finns ingenting svårt eller motsträvigt med något av dessa underbara viner. Man behöver ju inte direkt leta efter tillfredsställelsen... de ger båda en munfyllande, skön nebbiolokänsla. Båda är tydligt orienterade mot nya ekfat, men på lite olika sätt. De utvecklas också lite olika under några timmar. Ikväll är det Ornato som ger allra mest, framförallt tack vare den stora, utåtriktade, komplexa doften som går igen i den seriöst kraftfulla smaken - inte minst eftersom det just nu visar sig vara lite längre framskridet i sin mognad. Det är också Ornato som med sin kryddighet växer mest imponerande under kvällen. Hur gott och charmerande det än är, får Bric dël Fiasc se sig slaget ikväll, både i fråga om doft och lång eftersmak. Lite som att tvinga ut en ung skridskoåkare på isen innan tiden är färdig. Kanske blir det svårt att någonsin komma ikapp. Men båda vinerna befinner sig ännu bara i början av framtiden...

1999 Barolo Ornato (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1999 Barolo Bric dël Fiasc (Azienda Vitivinicola Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2005 Schloss Vollrads Riesling Erstes Gewächs

Eftersom Frankofilen äntligen börjat med bilder (och vilka fina bourgognebilder!) firar vi och laddar upp en extra bild. Det motiveras också av det perfekta riesling-ögonblicket: sen eftermiddag, varm sol på balkongen och sonen som koncentrerat ritar av regnbågens färger som bryts genom glaset.

Den här nysläppta topprieslingen från Schloss Vollrads skördades under det benådade året 2005, från deras högst klassade vingårdar. Vinet ser ungt och vackert ut i glaset, med massor av tydliga små kolsyrebubblor. Doften är mycket elegant och sirlig, med jasmin, vit persika, aprikos, ananas, fruktsoda och riktigt stilfulla mineraler. Smaken är strålande snygg rheingau, med sprits, sötma, syra och frukt i suverän balans. Syrorna fräser fint med en del inslag av ananas och grape, men mjukare än hos Breuers nollfemmor. Vi hittar noll gröna toner, det är 100% mogen druvsaft, ändå stramt och avvägt med stor finess.

Oj så gott och lätt att njuta redan idag, det är rena ungdomselixiret. Kommer att utvecklas storslaget, men det blir svårt att hålla fingrarna i styr....

ps. glasproppen är en ypperlig uppfinning, försluter så lätt, håller tätt även när flaskan ligger ned - och bäst av allt, ingen risk för korkad mogen riesling!

2005 Riesling Rheingau Erstes Gewächs (Weingutsvervaltung Schloss Vollrads, Oestrich-Winkel, Rheingau)