Det moderna Bordeaux

Vinovativas egen bad boy Jörgen Lindström slår till med en fyllig presentation av Jean-Luc Thunevin, ur det egna stallet. Det handlar om en rejäl uppdatering av begreppet bordeaux, där retoriken ställer det gamla sunkiga mot det nya proffsiga. Sen skörd av mycket mogna druvor, lägre skördeuttag, rejäl extraktion, nya dyra ekfat och saken bör därmed vara biff. Skåda ljuset, frälsningen är nära! En känsla av förenkling i resonemanget går inte att undgå. De här vinerna fick plötsligt mycket att leva upp till...

Provningen är halvblind, vi vet alltså i förväg vad som ska serveras men inte i vilken ordning. Vinerna är 2005 Bad Boy Bordeaux, 2004 Haut-Carles Fronsac, 2000 Ch Bel-Air-Ouÿ Saint-Emilion Grand Cru, 2005 3 de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru, 2004 Bellevue de Tayac Margaux samt 2004 Marojallia Margaux.

Vin nummer 1 öppnar med medelljust varm rubinton med tegelröd kant. Ingen tvekan om mognaden i detta glas! Nosen bjuder på en något dammig, harmonisk, god och varm mognadston med gammal körsbärssaft, frästa rotfrukter på god väg att bli rödvinsssås samt en tydlig knäckighet. Associationerna går faktiskt till mognare viner från andra distrikt som södra rhône och varför inte en gnutta piemonte. I munnen får vi en härlig utveckling med bra varmårsfrukt, mjuka tanniner, liten god eldighet och en lång, harmonisk eftersmak. Mycket gott vin som befinner sig i en trevlig fas nu! Det enda mogna vinet måste förstås komma från årgång 2000.

Facit: 2000 Château Bel-Air-Ouÿ (Saint Emilion Grand Cru)

70% merlot, 25% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon. 16 månader på nya ekfat. Michel Rolland konsulterar.



Vin nummer 2 är hyfsat tätt och mörkt i en nyans mellan blårött, svart och mörka plommon. Doften är öppen och rik med tydlig kaffeton, fat, lagerblad, örter, rostbiff och svart te. Här finns redan en viss utveckling i förhållandevis mer traditionell bordeauxstil. Smaken är mycket trevlig och något örtbitter, med bra smakintensitet, apelsinsyror, kanske en liten aning av gleshet men också en otroligt fin drickbarhet. Detta är ett mycket behagfullt vin i en stil vi gillar och gärna skulle dricka mer av. Läckert och en smula rustikt. Kan detta vara Fronsac 2004?

Facit: 2005 Château Bellevue de Tayac (Margaux)

Vinet är influget till provningen och går för närvarande inte att köpa i Sverige. Men om eller när det är möjligt köar vi gärna upp för att handla, om priset hamnar rätt.



Vin nummer 3 är klart blårött och ser ut som en något enklare tappning. Vi får en bärsaftig, fruktig doft med cab franc-toner av viol, cassis, skogsbär, björnbär och gräs. Med tydligt inslag av fatvanilj är det en modern doft som växer till sig med tid i glaset. Smaken är renfruktig och saftig med unga, något gröna tanniner, närvarande alkohol och en tydlig vaniljton. Poppig, rättfram bordeaux att konsumera ung - men inte riktigt vår påse. Vi gissar på 2005 3 de Valandraud...

Facit: 2005 Bad Boy AOC Bordeaux (Jean-Luc Thunevin)

95% merlot, 5% cabernet franc. Kallmaceration. 12 månader på 100% nya barriques. 13,5% alkohol. Anspråkslös appellation, därmed schysst pris. Lär vara en restaurangsuccé. Följ skylten till vänster så hittar du garaget, säger svarta fåret.



Vin nummer 4 är det vin som ser mest respektingivande ut i glaset: en superb, tät, nästan opak färg, svartrött ända ut i kanten. Här bjuds en dov och mättad doft med kafferostning, örter, mint och eucalyptus, goda stjälktoner och stall i slutet av glaset. Frukten är fortfarande något knuten och helheten känns samtidigt rustik och elegant. Smaken är stor och fyllig, med lakritssälta, kaffe, cola och mint, seriös men fortfarande knuten plommonfrukt, imponerande struktur och koncentration som håller hela vägen ut - ja, här ges massor av ungdomlig komplexitet och framtidspotential. Kvällens största och bästa vin. Kan detta vara den beryktade Marojallia? Allt annat vore en förlust för det slottet. Den rustika, mer traditionella känslan pekar annars mot Fronsac...

Facit: 2004 Haut-Carles Fronsac (Jean-Luc Thunevin, Château de Carles, Fronsac)

90% merlot, 5% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon. 18-24 månader på ekfat varav två tredjedelar var nya. Vi ses igen!




Vin nummer 5 är ljusare rubinrött i glaset, transparent med blåton. Doften ger ett något enklare intryck, lite dammig, med lösningsmedel, bittermandel, bärsaftiga toner av mörka körsbär och björnbär samt mint. Smaken är uttalat fruktig, något lättare medelfyllig med tydlig kärvhet, aningen vass alkohol och hyggligt mogna tanniner. Vi upplever tyvärr vinet som i avsaknad av tillfredsställande kropp och kärna. Som helhet tycker vi inte att det här glaset är vidare gott. Dålig pojke?

Facit: 3 de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru (Jean-Luc Thunevin, Château Valandraud, Saint Emilion)

65% merlot, 30% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon och malbec. 100% nya ekfat. 14% alkohol. Var det något knas med den här flaskan?



Vin nummer 6 är mörkare rubinrött med svart kärna och blå reflexer. Doften bjuder på körsbärskärna, klister, bittermandel, bärsaftig björnbärsfrukt och en skåpton som bör vara glasets. Smaken är ren och cassisfruktig med druvtanniner som i förstone känns mjuka. Men när vinet far runt i gommen blir de istället mycket kärva, rentav uttorkande. Vi finner inte vinet särskilt njutbart att dricka idag, men kom igen om fem år när det blivit folk av tanninerna.

Facit: 2004 Marojallia Margaux (Jean-Luc Thunevin)

En sammetslen och fyllig margaux - nja, då får ni nog leta någon annanstans. Vinet kan dock bli bra med tiden. Endast 4 hektar med 30-åriga stockar. 76% cabernet sauvignon, 24% merlot. 100% nya ekfat. Michel Rolland konsulterar.



Tre riktigt goda viner utav sex provade är ändå inget dumt utfall. I vår mun smakar det moderna bordeaux bäst i mer traditionell tappning. Dessutom är vi svaga för Fronsac. 2004 Haut-Carles är ett vin vi gärna lägger i källaren.

Tack till Munskänkarna i Stockholm och Jörgen Lindström för en trevlig provning.

2005 Château Beauregard Lagupeau

Det är något skrattretande med bordeaux - inte minst dess polarisering. Samtidigt som några få eftertraktade slott säljer en primeur till fantasisummor stretar mängder av små och okända egendomar för överlevnaden. Och samtidigt som området lockar stenrika samlare och etikettdrickare med några av världens dyraste viner förser man också varuhusen med buteljer av snarlikt utseende - men försedda med de blygsammaste av prislappar. Inte sällan hänger områdeskaraktären med ända ner till prisgolvet, sen är det bara frågan om det smakar gott också. Vi kittlas av tanken - hur billig kan en bordeaux vara och fortfarande leverera som vi önskar?

Château Beauregard Lagupeau kostar 79,95 DKK på Illum vid Ströget - och därmed även på andra Irmabutiker. Vi har inte någon förhandsinformation vid inköpet, men årgången är ju smått betryggande även för enklare viner. En snabb googling vid hemkomsten ger informationen att det rör sig om ett andravin till Jacques Perromats Château Beauregard-Ducasse. Ursprunget är sydligaste Graves, runt byn Langon, söder om Sauternes. Rankorna växer i en grusig jordmån på alv av kalk- och järnrik lera. Druvblandningen är 55% cabernet sauvignon, 35% merlot och 10% cabernet franc. Vinet mognadslagrades under ett år i ekfat varav en fjärdedel var nya. Svavelvännerna får sitt med 120 mg (gränsvärdet är 180). Denna buteljering är gjord särskilt för Barrière Frères, en stor negociant som ägs av Azur-Grands Millésimes de France Insurance och japanerna på Suntory. Inga småspelare alltså - varuhushyllorna nästa....

2005 Château Beauregard Lagupeau har en måttligt tät, blåröd färg. Doften är liten och smått sumpig av jord, järn, blåbär, svarta vinbär, korinter, vanilj och gräs. Återhållsam och väldigt "bordeaux" i sin karaktär. I munnen startar det riktigt bra med en härligt "blød" och drickfärdig attack. Mittsmaken är behaglig, balanserad, lagom plommonfruktig, helt torr och nästan salt. Ett läskande och njutbart vin att dricka - inget bråk, inga problem - och nog händer det förvånansvärt mycket i munnen ändå. Vi noterar utmärkt grepp av salmiak och mineraler som ger en förhållandevis hygglig längd på avslutningen. Ja, vinet håller faktiskt hela vägen ut och befäster tesen: i goda år kan även de mest oansenliga viner få till det på sina egna premisser. (85)

Ett urval vardagsbordeaux i Köpenhamn just nu:

2006 Ch La Commanderie, Saint-Emilion (119 DKK, Irma)
2006 Ch Barrail de Graves, Saint-Emilion (89 DKK, Irma)
2006 Ch du Glana, Saint-Julien (119 DKK, Irma)
2005 Ch Citran, Haut-Médoc (169 DKK, Irma)
2005 Ch Liversan Haut-Médoc (129 DKK, Erik Sörensen)
2006 Ch du Mignot Saint-Estèphe (129 DKK, Erik Sörensen)
2006 Ch Pedesclaux, Pauillac, (199 DKK, Erik Sörensen)
2005 Ch Mayne-Vieille, Fronsac (89 DKK, Erik Sörensen)
2000 Ch Faizeau Vieilles Vignes, Montagne-Saint-Emilion (199 DKK, SuperBest)

Mera vin i Köpenhamn

Efter en dag på tivoli med vänner och barn avrundar vi med ett par snabba nedslag hos vinhandlarna Otto Suenson och Erik Sörensen Vin. Särskilt kul nyheter sedan sist är att nollfemmorna från Domaine Joblot äntligen har kommit in. Båda deras Givry 1er Crus är givna köp för 199 DKK. Vi klagar inte alls när säljaren dessutom skalar av ett par tior på priset. Vi fick en förhandsrapport från en kille på Passagen som hade provat dem redan i december förra året. Det lär vara deras bästa årgång hittills.

Efter den sensationella crôzes-hermitagen från Domaine Albert Belle, är också 2003 Hermitage ett oemotståndligt köp. Erik Sörensen har mer bordeaux än vad som syns på deras hemsida - inte minst från årgångarna 2003 och 2004. Chasse-Spleen är givet för oss och Cantemerle en chansning trots Wine Spectators sågning. Men 2003 Potensac är tyvärr slut. 2001 La Réserve de Leoville-Barton ska absolut provas. De två crus bourgeois 2001 Château Vernous och 2003 Château Liversan behöver vi mer av till vardags.

2001 La Poderina Brunello bör nog inte missas med tanke på årgång och ypperlig producent. Slutligen ska man köpa lådvis av superfyndet 2005 Corne-Loup Lirac för ynka 64 DKK. Möjligtvis är tilbudet snart över men vinet är likväl mycket köpvärt även för 80 DKK. Smaken är syrahpräglad, saftig, rejäl, jättegod, ja ännu godare än vi vågade hoppas - inte minst till utegrillad kycklingfilé på spett efter hemkomsten. Den trevliga butikskillen slänger in en "complimentary bottle" (begreppet finns tyvärr ej på svenska ;-) 2004 La Tour du Pin Figeac Moueix Saint-Emilion.

OTTO SUENSON

2005 Clos de la Servoisine (Domaine Joblot) DKK199
2005 Clos du Cellier aux Moines (Domaine Joblot) DKK199
2003 Hermitage (Domaine Albert Belle) DKK419
2004 Crozes-Hermitage (Domaine Albert Belle) DKK145
2004 San Biagio Toscana IGT (Lisini) DKK109

ERIK SÖRENSEN VIN

2003 Château Chasse-Spleen (Moulis) DKK209
2003 Château Cantemerle (Haut-Médoc) DKK199
2001 La Réserve de Leoville-Barton (Saint-Julien) DKK159
2001 Château Vernous (Médoc, Cru Bourgeois) DKK125
2003 Château Liversan (Haut-Médoc, Cru Bourgeois) DKK99
2004 La Tour du Pin Figeac Moueix (Saint-Emilion) DKK159
2004 Les Calcinaires (Domaine Gauby, Côtes-du-Roussillon) DKK129
2004 Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes (Domaine Marc Colin) DKK159
2004 Saint-Joseph (Domaine Bernard Faurie) DKK199
2005 Lirac (Domaine Corne Loup) DKK64
2001 Brunello di Montalcino (Tenuta La Poderina) DKK299
2004 Rosso di Montalcino (Tenuta La Poderina) DKK149
2001 Vino Nobile di Montepulciano (Fattoria Del Cerro) DKK179

2005 Château La Grave Figeac

Det är söndagkväll och vi befinner oss någonstans i mitten av Gute Weines Probierpaket Bordeaux 2005, v. 2.0. Lådans innehåll är handplockat av geschäftsführer Heiner Lobenberg själv, uteslutande ur kategorierna cru bourgeois och saint-émilion grand cru i segmentet €15-€30. Prislapparna summerar till €285 men lådan kostar €229 - sånt gillar vi skarpt.

Hittills har vi varit glada att bekräfta försommarens goda intryck av Ch du Retout (Haut-Médoc), Ch Gaudin (Pauillac), Ch Clauzet (Saint-Estèphe), Ch Pontac-Monplaisir (Pessac-Léognan) och Ch d'Aurilhac (Haut-Médoc). De första tre presterade faktiskt bättre, fyran var lite vass och spretig liksom sist, och den sistnämnda möjligen inte lika spännande som i juni - men ändå en tillfredsställande, modern haut-médoc. Ikväll är det dags att ge sig ut på ännu oprövad mark i Saint-Emilion...

Jean-Pierre och Sabine Clauzel på Château La Grave Figeac stoltserar med ett läge mitt i krysset av Figeac, Cheval Blanc och La Conseillante. Egendomen omfattar 6,4 hektar, i en varm, grusig och sandig jordmån med 65% merlot och 35% cab franc. Det aktuella vinet kommer från den grusigare delen och mognar i hälften nya och hälften ettåriga fat. Trots rätt moderna metoder är målsättningen att göra en mer klassisk Saint-Emilion.

Det är lika bra att säga det med en gång: 2005 Château La Grave Figeac har en skitgod doft! Karaffen berätter det utan omsvep, och efter ett par timmar stämmer även glaset in lovsången. Rått kött, valnötter, nygarvat läder, mörk piptobak, syrener, mjölkchoklad, blomme i madeira, kryddor och mörkbittra körsbär med bläck- och likörtoner - samt aningar av välhållen bondgård. Snudd på Barral-vibbar i början och inalles ett riktigt skönt och komplext glas att sniffa på!

I munnen får exakt vi vad hoppats på: en klassisk, drygt medelfyllig merlot - stram, strukturerad, fruktig men osöt, med ett bestämt, mineraliskt avslut, och en hyfsat lång, endast försiktigt varm eftersmak. Tanninerna leder matchen mot syrorna och det stadiga vinbygget är helt klart ämnat för lagring. På egen hand är vinet fortfarande förvånansvärt småtufft, men det har riktigt bra lyft och en elegant kakaobitterhet som envisas med att mingla kvar. Ett skolexempel på en lyckad nollfem-merlot från högra stranden i lite mörkare stil, och vi kan absolut tänka oss några till i källaren. Om sisådär fyra år borde vinet gå i mål. (90)

Pris: €30/ Gute Weine. Den är väldigt lärorik, den här bordeaux-lådan...

2004 Château Haut-Plantey

Vi gör nerslag i det merlotbeströdda minfält som heter Saint-Emilion - utan säkerhetsbälte. Det är nämligen ofta helt omöjligt att få reda på vad en anonym "Grand Cru" egentligen går för. Varken Stephen Brook eller Bob Parker har några fakta att komma med. Det har däremot grannbloggaren MSVin som redan har både googlat och smakat...

2004 Château Haut-Plantey inleder med en god, mycket merlottypisk doft där vi båda initialt störs av lite stick från aceton eller snarare ättikssyra. Dessa drag är helt utvädrade efter en timmes karaffering, vilket alltså rekommenderas varmt. Vinet har ganska utvecklade mognadstoner med multnande lövhög, jord, rök, örter, kaffe och nougat. Frukten påminner om röda och svarta vinbär (bara röda i början, fler svarta efterhand), mörkare plommon, och en gnutta druvtypiska alkoholångor - ändå bara 12,5%. En liten blyertspenna tittar fram, lite bittra dofter av malört och lagerblad, och några järntoner efterhand. Svettigt stall i det urdruckna glaset. Inte alls dumt alltså, detta är en doft man vill ha mer av...

Vi får en fint syrlig, relativt lätt smak med mjuka, små, torra tanniner. Är vinet tunt? Nej, mittsmaken är inte vattnig, och smakintensiteten är det inget större fel på. Viktklassen är ungefär samma som en hygglig röd bybourgogne - vilket var vad vi hoppades. I och med att vinets kropp är så pass lättviktig märks en aning brännande känsla och torrbitterhet i eftersmaken. Det är dock inte störande, och helhetsintrycket är att vinet levererar en viss elegans - inga plumpa merlotdrag här inte. Dessutom blir vinet bättre ju mer luft det får, it grows on you! Haut-Plantey bör vara mycket användbart till en hel del olika mat av lättare eller mildare sort, gärna med gräddiga inslag. Varför inte en blomkåls- och broccoligratäng med skinka? lkväll dricker vi vinet till blanquette de veau, som vi försökt planka med hyfsat resultat. Vinet växer ett par storlekar till maten. Vi vill gärna ha några flaskor till - och de finns att få tag på...

ps. Liknande profil och druvsammansättning som förra sommarens 2004 Château La Tour du Pin Figeac Moueix.

2004 Château Haut-Plantey Saint-Emilion Grand Cru (Michel Boutet, Saint Laurent des Combes, Gironde)

2005 Château de la Cour

Unge Hugues Delacour övertog gården Château La Rouchonne 1994. Tidigare hade man sålt skörden till kooperativet, men Hugues döpte om egendomen och lät bygga en ny källare - eller snarare tillbyggnad - 1995 och buteljerade sin första årgång samma höst. Stockarna växer i en jordmån av grus och sand på en alv av lera. Metoderna i vingården följer modern standard med beskärning av lövverket, grönskörd och sen skörd av druvorna. Vinet blandar 85% merlot med 15% cab franc, och det hela får mogna under ett år på fransk ek. Totalt 5,6 hektar i appellationen Saint-Emilion Grand Cru ger 30 000 flaskor - alltså ett uttag om 37 hl/ha.

2005 Château de la Cour, Saint-Émilion Grand Cru har en tät, mörk, blåröd färg. Doften ger mörkbitter körsbärsfrukt med karaktär av 85-procentig choklad. Vi noterar en del nya fat, vanilj och örtig menthol med inslag av jägermeister. Mörk tobak kommer efterhand, med inslag av lagerblad och en aning kaffe/stall.

Smaken är modern och rätt tufft extraherad. Här dominerar de mörka körsbären, med assistans av svarta vinbär och kokkaffe. Syran är lite väl uppmjukad, tanninerna fylliga och lena men något bittra hela vägen ut. Det är den mörka chokladen som stannar i eftersmaken, med en nypa kryddor.

Vinet är modernt, proffsigt framställt - mörkfruktigt och stadigt. Onekligen njutbart, men kanske inte direkt ett charmtroll. Vänner av bitter choklad bör få sitt lystmäte, och det passar fint till brie de meaux. Respektingivande Saint-Emilion, men inte med samma fascinerande terroirkänsla som Cadet-Piola. (88)

€20/Gute Weine. Ingår i "Probierpaket Bordeaux 2005 v.2.0".

2003 Christian Moueix Saint-Emilion

Detta negociantvin signerat Bordeaux-ikonen Christian Moueix dricker vi till hemgjorda hamburgare på grillen med dijonmajonnäs. Själva vinet avancerade från beställningssortiment till ordinarie för ett år sedan. Vi har inte provat det förrän nu eftersom vi brukar önska oss mer cabernet i vår bordeaux. I glaset är färgen mörkt rubinröd med både blå och tegelröda reflexer. Doften ger först vanilj, äppelkaka, röda och svarta vinbär och piptobak. Sen mer rotsaker, mogna plommon och järn. Smaken är välgjord men ändå lite generisk och anonym. Munkänslan rätt fyllig, ung och framfusig. Helhetsintrycket känns inte helt harmoniskt idag, aningen gräsigt med lite störig och bläckig frukt. Dock typiskt merlot. Vi gissar att kortare lagring kan göra nytta, men stilen är inte riktigt vår.

2003 Christian Moueix Saint-Emilion (Jean-Pierre Moueix Négociants à Libourne, Gironde, Bordeaux)

2000 Château Faizeau Sélection Vieilles Vignes

Hemma i Stockholm igen efter ännu en dag på E4, och inte orkar vi laga någon mat. Nej, honungsmelon, skinka, brie de meaux och ett vitt formbröd får räcka. Och ett gott glas rött som belöning.

Tillsammans med Reclos de la Couronne brukar Faizeau räknas som det säkraste köpet i satellitkommunen Montagne-Saint-Emilion. Vingården har en historia som sträcker sig åtminstone tillbaks till 1700-talet, då den ägdes av abboten i Faize. Nuförtiden heter ägarinnan Chantal Lebreton, och hon råkar vara syster till bordeauxprofilen Alain Raynaud (berömd för sin satsning på Quinault l'Enclos i Saint-Emilion). Faizeau omfattar 12 hektar och producerar 45 000 buteljer årligen. Det är Sélection Vieilles Vignes som kittlar nyfikenheten - en druvren merlot från kalkstensplatåer med sand i botten. De här stockarna planterades redan innan 1910. Respekt!

2000 Château Faizeau Sélection Vieilles Vignes har en härligt utvecklad doft med farligt sug i frukten. Men först får vi ett lass intrikata tredjehandsaromer som ger associationer till lövhögar, rök, söt piptobak och tjära. Frukten är aningen parfymerad med röda vinbär, blåbär och underbart söta drag av mandelmassa. Attacken i munnen är mjuk och harmonisk - mittsmaken intensiv och skönt utdragen med sammetslena röda vinbär. Trots sina 14% upplevs vinet slankt, friskt och medelfylligt. Avslutningen är kryddig med sötlakrits och fin skjuts bak i gommen. Allt sitter ihop på ett föredömligt sätt. Tusan också att vi bara tog en flaska. (90-91)

Inköpt i veckan på SuperBest i Charlottenlund (199 DKK).

Åtta röda fransoser!

Franska rödviner från de stora distrikten ska provas ikväll. Vi vet så mycket som att det kan bli bordeaux, bourgogne, rhône och loire. För övrigt är det blint som gäller.

Vin nummer 1 har en ljusare klarröd färg med tegelröd kant. Doften ger rök, gräs och grön paprika, vinbärsblad och nässlor. Frukten ger ett rödbärigt intryck med kalkstensdammig mineralton. Smaken är vinbärssaftig, mjuk och kärv på samma gång, med tanniner som kombinerar grön paprika och mörk choklad. Särskilt i avslutningen märks kärvheten tydligt. Det är ingen tvekan om att vi har en cabernet franc i glaset. Vinet är helt ok i sin stil, men ger ett enklare intryck, dels på grund av kärvheten, dels eftersom vinet känns lite fattigt på kropp. Vi dricker inte så mycket härifrån, men gissar på Saumur - mer specifikt Château Gratien som är ett hyggligt matvin för 79 kr.

Facit: 2002 Chinon Les Cornuelles Vieilles Vignes (Logis de la Bouchardière)

100% cabernet franc från stockar vars ålder ligger på mellan 50 och 100 år. Skördeuttaget är mycket lågt, 20-25 hl/ha. Vinet har mognat i 18 månader på använda ekfat. Färgen är inte alls blåröd, därför borde man dra slutsatsen att vinet är äldre än 2006 (den aktuella årgången för Ch Gratien). Det känns dock som ungefär den kvalitetsnivån (ingen skugga må därmed falla över Ch Gratien, ett mycket prisvärt vin). När vi inser det här vinets ambitionsnivå måste vi tyvärr säga att det inte når ända fram. Mer genomtänkta gissningar, tack.



Vin nummer 2 är tätt mörkrött i färgen, fortfarande med antydan till blåtoner. Doften bjuder på ren, fin cassisfrukt med inslag av vingummi, ceder och blyerts. Här är det solklar cabernet sauvignon i ledningen. Blommiga, parfymerade övertoner av rosenvatten och vinbärsblad. Assist av jord, grus, snus, tobak och kaffe. Diskret inslag av ung malolaktisk smörkola. Vi smakar, i munnen uppför sig vinet riktigt bra. Här finns en ung, frisk, något jordig och sträv cabernetfrukt. Tanninerna är rejäla och faten bidrar med avvägda kaffetoner. En liten bitterhet märks i eftersmaken. Helheten känns harmonisk och fint parfymerad. Vinet är klart tilltalande och känns utan minsta tvekan som traditionell vänstra stranden-bordeaux. Vi gissar på Pessac-Léognan, varför inte nyligen testade 2005 Château de Fieuzal?

Facit: 2004 Château d'Angludet Margaux Cru Bourgeois

55% CS, 45% ME. Ett riktigt gott och ganska elegant vin. Efter förra höstens raktigenom positiva smakprov på bordeaux 2004 kommer här ytterligare en nollfyra som bekräftar de goda intrycken. Man kan dock invända att priset är en hundring för dyrt. De parfymerade rosentonerna kom mer och mer i glaset och borde ha fört tankarna till Margaux. Det var jordigheten och tobaken som fick oss att placera vinet i Pessac-Léognan.



Vin nummer 3 har en ljust orangeröd nyans med brunare kant - ser ut som bourgogne och hyfsat mogen dessutom. Doften är något unken, med mineraler, våt sjö, undervegetation och mossa. Frukten bjuder på hallon och jordgubbar, med lite coca-cola och typisk krydda av pinot och fat. Vi tar en sipp och detta är gott! Mycket välbalanserad, elegant smak med finstämd eldighet, bra syror, rejäl intensitet och en lång, varm eftersmak. Det hela sitter ihop på ett föredömligt sätt och vi gillar stilen. Bra tryck i smaken, hög klass, elegans. Vi gissar på Volnay från åren 1999-2002.

Facit: 2000 Vosne-Romanée Les Beaux Monts Premier Cru (Louis Jadot)

Det här vinet vore underbart att dricka en flaska av. Det känns typiskt för Jadots stil - lite som med Pio Cesare i Piemonte, där husstilen är det som märks mest. Det vore kul att få tillfälle att prova fler av husets viner parallellt.



Vin nummer 4 har en mörkt varmröd färg. Doften ger en mörk tät plommon/korintfrukt med gott om mörkrostade ekfat - tydlig merlotdruva med rejäl fatbehandling indikerar Saint-Emilion i modern stil. Smaken är mycket fruktig med extra allt, mockatoner och en tydligt bitter eftersmak där alkoholen gör sig bemärkt. Vi är helt klart på högra stranden. Den stora smaken och närvaron av alkohol får oss att tro på 14,5%. Vinet påminner en hel del om den nyligen provade 2004 Haut-Carles Fronsac, men vi gillade den bättre.

Facit: 2004 Clos Fourtet Saint-Emilion Premier Grand Cru Classé

Ser man på. Enligt etiketten håller Clos Fourtet bara 13,5%, men det känns som mer. Jämför man med d'Angludet blir den klassiska bordeauxkaraktären mindre tydlig, mera sydlig. Någon gissar på sydafrika och det känns inte helt tokigt. Vinet vinner på tid i luften och får lite stalltoner, men kafferost är det bestående intrycket.



Vin nummer 5 är klarröd med blåton. Doften är bärsaftig och charmig, med jordgubb, hallon och maceration carbonique i form av relativt diskret gelegodis och skumbananer. Gamay och beaujolais, utan tvekan. Smaken är mjuk, vänlig och saftig med lagom kärvhet och lägre syra. Bra generositet i frukten. Detta bör vara Morgon från Duboeuf.

Facit: 2006 Morgon (Georges Duboeuf)



Vin nummer 6 har en mörkare, vamt brunröd färg som ser halvmogen ut. Doften bjuder på rotfrukter, animalier, tjära, oliv, tapenade, herbes de provence - och ännu mer örter, örter, örter. Det som nyss såg ut som en syrah börjar kännas som en lurifax från portugal. Smaken ger rotfruktssötma, kärvhet och sydlig varmjordskänsla, som framkallar en bild av den iberiska halvön på näthinnan. Syrorna är avrundade, men munkänslan känns ändå både vass och samtidigt platt - obalanserad. Inte helt kul. Det är nog en mognande portugis.

Facit: 1999 Hermitage (Cave de Tain)

1999 var ett toppenår i norra rhône och kooperativet lyckades ändå inte få till sitt vin. Det handlar ju om Hermitage, for f***'s sake. Suck... Vi har druckit vinet i sällskap med Frankofilen och det var inte jättekul då heller, men vi minns det ändå som lite bättre än ikväll. Läser man noteringarna en gång till - animalier, olivtapenade, tjära och herbes de provence - är det ju ingen tvekan om var vi är. Resten är mest bara efterrationaliseringar och fördomar.



Vin nummer 7 motsvarar däremot en del minnesintryck av högklassig, fullt mogen syrah från norra rhônedalen. Färgen är djupt och varmt rödbrun. Doften öppnar med ceder, blyerts, köttbuljong och lagerblad. Sedan följer en enormt fin bouquet av kompost, höstlöv, svamp, russin, stall, chark, tjära och bränt socker. Cassisfrukten finns där i en fint mogen version. Smaken är lättare än doften antyder, en mjuk, ljuvlig harmoni med mognadstoner av tomatpuré. Det här är underbart gott! Utifrån doften hade vi gissat på en helt mogen hermitage, men den något lättare smaken får oss att tippa på Graillots Crozes från 1990. Men eftersom föregående vin just visat sig vara en Hermitage börjar insikten komma att pusselbitarna istället borde trilla ned i bordeaux. Och då avtäcks vinet...

Facit: 1982 Château Grand-Puy-Ducasse Pauillac Cru Classé

Fantastiskt! Fredrik Leandersson har haft den stora vänligheten att shoppa i Köpenhamn. 700 kr kostade vinet i i somras. Dekanterades en halvtimma innan serveringen och höll ihop riktigt fint även i munnen. Första intrycket av blyertspenna i ett moget vin borde hållit oss i kvar i médoc, trots alla andra intryck. Särkskilt tjäran och kött&chark-avdelningen pekade starkt mot norra rhône. Nu för tiden är druvmixen 60% CS och 40% Merlot, kanske var det mer CS på den tiden? Parker delade ut 86 poäng för tretton år sedan och rekommenderade konsumtion innan 2000.



Vin nummer 8 är granatrött med blåtoner. Doften är bärsaftig med hallon och björnbär, vaniljkex och paj. Övertoner av timjan, pinje och sydfranska örter. Vinet har en charmig, ungdomlig frukt som känns klart bekant. Det är grenache med ett tydligt inslag av syrah. En del ungdomliga godistoner finns fortfarande kvar. Saftig châteauneuf utan minsta tvekan, de tydliga syrahtonerna pekar på 2004 La Nerthe som vi nyligen druckit någon flaska av.

Facit: 2004 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

Endast 54% grenache är ovanligt lite för appellationen. Vinet kändes kanske snäppet enklare än hemma, men här ska det lagras tills den fina komplexiteten tittar fram.



Lärdomar och slutsatser: hittar man ett tydligt drag i första sniffen så bör det väga tungt. Redan genom att snabbt passera över glasen med näsan kan man ofta avgöra den dominerande druvan och det regionala ursprunget, ikväll kändes det så med sex av åtta glas. Mer än så krävs inte på 2-betygsnivån. När det gäller mer precisa gissningar, läs igenom dina noteringar ordentligt och respektera nyckelorden, börja inte intellektualisera för mycket. Förresten, de nyinförskaffade provningsglasen från Spiegelau är kanonbra att jobba med, det kändes redan i lördags. Tack till Munskänkarna i Stockholm för en verkligt högklassig line-up!

Franska Vin & Gastronomidagarna: Caveau

Trots en halv dag i Spegelsalen på Grand Hôtel finns det inga möjligheter att överblicka det stora utbudet, så vi koncentrerar oss på fyra importörer istället för att stressa runt. Caveau har bjudit in Benoit Vigoureux (från teamet bakom Ausone) för att bland annat presentera ett urval av Lurton-klanens röda bordeauxviner. Med största sannolikhet kommer en del av vinerna att bli tillgängliga i BS inom kort. Vi som emellanåt brukar tjata om mer bordeaux cru bourgeois och liknande på systemet välkomnar det här tilltaget och hittar några viner som ger mersmak.

2002 Château Moulin St-Georges Saint-Emilion görs av det skickliga teamet bakom Ausone, och brukar beskrivas som ett billigare sätt att få smaka på karaktären av det berömda vinet. Färgen är mörk och vinet har en komplex, läcker doft med mognadstoner, jordig lantlighet, stall, mörkare mogen frukt, tobak, kaffe och mörk choklad. Smaken är rejält munfyllande, med stor mörk vinbärsfrukt, oklanderligt finmaskig tanninstruktur, balans, kraft och elegans. Smakar det så kostar det - men 800 kr är alldeles för dyrt i ett europeiskt perspektiv.

2004 Château Desmirail Margaux 3ème Cru Classé är gjort på hela 60% merlot och resten cabernet. Här finns en komplex, mycket god, klassisk och charmerande doft med svarta vinbär, mjuka plommon, vanilj, ceder och lagerblad. Smaken är saftigt medelfyllig, med en mjuk, skön margauxtypisk munkänsla, tydlig elegans utan större kraft och en suverän drickbarhet åtminstone fem år framåt. Visserligen har Desmirail ett klent renommé, men det här är ett vin att dricka med poängräknaren avslagen. Vi håller tummarna för att få se mer av detta konsumtionsfärdiga vin. Pris ca 250 kr.

2006 Château Haut-Barrail, Médoc Cru Bourgeois har en nickelliknande cassisfrukt med tobak och örter. Smaken är ung, medelfyllig och trevligt svartvinbärig med lakritstoner. Frukt, syror och tanniner i rätt hyfsade proportioner. 160 kr.

2006 Vieux Château Landon, Médoc Cru Bourgeois har en lite lantlig och rätt lovande doft med stall, tobak, ceder och cabernettypiska svarta vinbär. I munnen är vinet medelfylligt, jordigt och saftigt med en lätt och kort eftersmak. Pris ca 180 kr.

2005 Relais de Durfort-Vivens, Margaux säljs även med en mer modernistisk etikett i svart och silver under namnet Vivens - det är alltså exakt samma innehåll. Vinet har en knuten nos med tobak och sammetslik plommonfrukt. Smaken är fruktig, rätt mjuk men framförallt ofärdig för konsumtion. Inte helt kul idag. 60% CS. Pris ca 285 kr.

2005 Le Baron de Brane-Cantenac, Margaux är andravinet till Château Brane-Cantenac. Doften är knuten med virginiatobak, lite tjärat läder och svarta vinbär inklusive buske. Smaken är återhållsam med plommonlik frukt. Inte jättekul nu och framförallt absolut inte färdigt. Bör drickas tidigast om ett par år. 60% CS. Pris ca 400 kr.

2005 Château Duplessis, Moulis-en-Médoc Cru Bourgeois har en knuten, ren och god doft med typiska médocdrag av cabernet. Bra fokus i doften med assist av tobak och örter. Rätt bra frukt i smaken, bra grepp av kryddor och mineraler, hyggliga tanniner, viss längd. Till priset 160 kr är det ett hyfsat köp för kortare lagring.

2006 Château Lamothe-Bouscaut, Pessac-Léognan är andravinet till Château Bouscaut. Den rökiga doften ger torkade, lite brända örter. Smaken har ingen större charm och känns inte drickfärdig än. 65% Merlot, resten CS och CF. Pris ca 200 kr.

2006 Château Camarsac Cuvée Classique, Bordeaux Superieur kommer från odlingar mellan Bordeaux och Libourne. Det här vinet har vi sett i Köpenhamn för ynka 45 DKK. Doften är liten och rätt harmlös med vinbär och en gnutta rök. Smaken ger mer än doften och vinet är troligen helt ok som måltidsdryck betraktat. 70% Merlot, 30% CS. Pris ca 90 kr.

2006 Château Camarsac Cuvée du Prince Noir, Bordeaux Supérieur är trots högre ambitionsnivå än standardcuvéen ett ganska enkelt vin med mörkare frukt som inte lämnar några större intryck. 65% Merlot. 140 kr.

2002 Château de Fonbel, Saint-Emilion är slott nummer tre i Ausone-familjen Vauthiers ägo. Vinet har en mycket god doft med fin rödfrukt av vinbär, gräs, tobak, fat och fina mognadstoner. Smaken är slank, syrlig, medelfyllig och varm med en lång mineralisk eftersmak. Ett gott och elegant vin som går utmärkt att dricka nu. 70% Merlot, resten CS, Petit Verdot och lite Carmenère! Pris ca 300 kr.

2001 Château de Villegeorge, Haut Médoc Cru Bourgeois har en tilltalande, djup och rustik doft med lantliga mognadstoner, stall, mörk tobak, lakrits, kaffe och fat. Smaken är god, rätt fyllig, skönt avrundad och helt drickmogen med uppmjukade tanniner och lite dalande syror. 60% CS, 40% Merlot. Pris ca 175 kr. Ett trevlig årgång och ett gott köp för omedelbar konsumtion.

Som uppfriskande kalibreringshjälp mitt i bordeauxträsket (eller grushögen, more likely) smakar vi på en Picpoul de Pinet från Cave de l'Ormarine - 2006 Duc de Morny. Vinet har en mycket intressant doft, mintig som kokta päron med after eight. Därtill malkulor från garderoben och bokna gula äpplen. Smaken bjuder på rik gul äpplighet med dalande syror och läckra inslag av oxidation. Gott vin! Enligt utsago klarar en picpoul inte mer än 18 månader i flaska, så det är dags att dricka upp. En upplevelse vi rekommenderar. Pris ca 90 kr.

Vi får också chansen att krypa till korset för några sågningar av Caveaus viner.

2005 Chante-Cigale Châteauneuf-du-Pape Cuvée Tradition har en rätt öppen doft med medelmörka vinbärsnickeltoner, en dutt av kirsch, herbes de provence och kryddighet av piemontesiskt snitt. Smaken ger en saftig och hyfsat tät fruktighet med mjuka tanniner och modern kryddighet som antyder inslag av nya fat. Det vassa inslaget i doft och smak vi upplevde vid förra testet märktes inte alls. Ett rätt så trevligt vin till slut! 60% Grenache, 20% Syrah, 10% Mourvedre och 10% Cinsault. Mognadslagring på foudres (60%), nya ekfat (10%) och cementtank (30%). 249 kr är lite i dyraste laget.

2007 Château d'Aquéria Tavel Rosé är senaste årgången av vinet som vi vanvördigt döpte till "nagellackerian" i årgång 2006. Vinet har en intensivt ljusröd färg och en parfymerad, fruktig doft av vinbär, jordgubb och hallon. Inget nagellack syns till, men vi är ändå kvar på parfymavdelningen. Det är bara att konstatera, den fruktiga, smått eldiga roséstilen är inte riktigt vår påse. Vi efterlyser fler eleganta blekfisar från Côtes-de-Provence. Snälla Caveau, ta in några innan nästa sommar. Ni vet vilka...

2000 Ch Plince vs. 2000 Ch de Fonbel

Längtan att öppna en drickbar bordeaux är stor just nu - inte så konstigt när många lagt en bra slant på nya viner som inte ens är i närheten av sitt mognadsfönster. Vi bestämmer oss för att jämföra två merlotviner från högra stranden i årgång 2000. Ingetdera hör till de mer hyllade slotten utan brukar rekommenderas för sin förmåga att leverera hygglig kvalitet i relation till priset. Ändå är det knappast några billiga viner det handlar om, så vissa förväntningar är ändå på sin plats...

2000 Château Plince är varmt rubinrött i glaset med en aning av brunton och ljusare tegelröda kanter. Flaskan hade en rejäl fällning och även i glaset svävar mängder av mikroskopiska partiklar. Vi får en mogen, avrundad, ämabel och järntonad doft med lager på lager av komplexitet. Frukten är mörkröd, med vinbär, hallon, slånbär, rönnbärsgelé och tydliga inslag av bokna röda äpplen. Animaliska, lite funky toner av djur och rått kött är också omedelbart närvarande, och det är nu om inte förr vi börjar associera i linje med Barrals Cuvée Jadis: järniga jordmineraler, en gnutta tjära, enbär, eneträ och kardemumma. Mognadstonerna bjuder på härliga associationer till torr höstskog, med diskreta inslag av knäck och kola. Och ovanpå alltihop svävar en ljuvlig, blommig fräschör av liljekonvalj, äppel- och mandelblom. Vi blir ganska bortkollrade och börjar föreställa oss softade scenerier från engelska lantgods. Här ryms ännu fler intryck som vi inte hittar orden för, men som synes bjuder vinet på både finess och rustika drag.

Smaken är hyfsat stor, rund och syrlig med mogna, lite torra, pulvriga och sammetsmjuka tanniner. Surt sa räven om rönnbärsgelén, för den går igen även i smaken, tillsammans med mörkröda vinbär, lakrits och järn. Det finns en bra energi i avslutningen och eftersmaken ringer kvar en bra stund. Vinet är underbart gott och drickmoget nu, och besitter på samma gång både finlemmade och robusta drag. Som synes gillar vi dess personlighet!


2000 Château de Fonbel har en likartad uppenbarelse men ser möjligen något yngre ut, fortfarande varmrött men ett hack åt det blå hållet. Även här finns tydlig fällning, om än inte fullt lika riklig. Vi får en lantlig doft med brettiga, stalliga lädertoner och övertoner av vanilj och nybakad paj. Frukten bjuder på röda vinbär, cocktailkörsbär och svaga inslag av lösningsmedel eller aceton. Mognadstoner av svampig, våt undervegetation kommer till.

De röda vinbären och stalligheten går igen i munnen, med assist av cederträ. Det här är en jämförelsevis mindre smak med något vass syra och en aning av gröna toner. Tanninerna märks knappt och eftersmaken är också betydligt kortare. Vinet känns i provningssammanhanget smått obalanserat. En liten giftig beska drar också ner intrycket. S är mycket kritisk till en början, men till maten känns det klart bättre och vinet landar till slut på nätt och jämnt godkänt. Nota bene om man glömmer vad det kostade.

Vårt intryck är att de här vinerna spelar i olika serier och att det skiljer minst ett halvdussin poäng om man väljer att mäta kvaliteten på det sättet. Wine Spectator har betygsatt dem till 92 respektive 83 och det är väl i stort sett rättvisande. När vi jämför med Barrals 2005 Jadis, som vi tycker förtjänar 92 utan minsta tvekan, är det ändå svårt att hitta sådan imponerande kvalitet på frukten i 2000 Plince. För oss är det den komplexa, mogna doften som framförallt meriterar till ett högt betyg på det här vinet - men Stephen Brook hittade endast "little complexity". Exemplet tydliggör också hur konstigt det blir att jämföra poäng mellan olika distrikt. Sett ur ett bordeauxorienterat perspektiv förtjänar kanske 2000 Plince ett rätt högt betyg, men i en direkt jämförelse skulle smaken få stryk av sydfransosen. Och då har vi inte ens börjat prata om prisvärdet...

2000 Château Plince Pomerol (Fam. Moreau, Pomerol, Gironde, Bordeaux)

2000 Château de Fonbel Saint-Emilion Grand Cru (Fam. Vauthier, Saint-Emilion. Gironde, Bordeaux)

Gubbamiddag #12

En sak kan man vara säker på när det bjuds till gubbamiddag, och det är att man kommer prova/dricka äldre viner än vanligt. Hos just den här gubben kan man tryggt hålla sig till Guillous tumregel att "vin är en dryck som huvudsakligen kommer från Frankrike". Inte för att det underlättar gissandet sådär jättemycket, men ändå.

För att reta söndagsaptiten serveras ett ganska rikt guldgult bubbel. Doften känns komplett och rätt komplex, snarare än druvren, så vi tänker oss att det är en cuvée av minst två sorter och med lite mognadsutveckling. Utan några gröna toner, men med välbyggd syrastruktur och kritighet - och dessutom generöst med frukt - ger vinet intryck av riktigt hög kvalitet från en bra årgång. Det här är gott!

2002 eller möjligen 1996? Nej, det är faktiskt äldre än så.

1995 Delamotte Blanc de Blancs Cuvée Nobis

Nobis var/är Operakällarens tappning, liksom den NV BdB som heter Cuvée Operakällaren. Delamotte brukar vara pålitligt, och de år när ingen Salon görs så är det till Delamotte druvorna går (2004 exempelvis, men inte 1995).

Så var det dags för själva provningen:

1. Varmt mörkröd färg med bra lyster och en smal strimma tegel i kanten. Charmigt fruktig cabernetdoft med svarta och röda vinbär, vingummi och plommon. Gröna och florala drag som gräs, paprika och blomstjälkar. Mognadsmässigt verkar det vara cirka tio år gammalt, kanske något mer. Smaken är slank och rejält syrlig, intensiv och stramt grönörtig, med lätta kärva tanniner. Gott och druvtypiskt vin, spetsigt och lite obalanserat på egen hand, men väldigt lovande inför själva middagen. Detta bara måste vara en cab franc från Loire, vi gissar på Chinon och Clos de l'Echo.

1996 Château de la Grille Chinon

Visar sig vara klockrent till maten med sin sjungande fruktsyra. Fortfarande så ungt och friskt!

2. Ljust oxblodsröd färg med bredare tegelkant. Väl utvecklade mognadstoner på nosen: knäck, honung och späntved, ceder, plommon, järn, köttsafter, örter och ett litet brett-plåster som växer till sig efter hand. Till synes en bordeaux, kanske Saint-Emilion? Det verkar klart äldre än föregående, troligen 80-tal. Smaken är väl utvecklad och fint balanserad att dricka på egen hand. Viss rondör, mjukare syra och inte så strävt, men en antydan till beska. Frukten känns något uttorkad i avslutningen vilket gör att ålderssyran skjuter iväg. Oerhört drickvänligt, hur som helst.

1997 Pierre-Jacques Druet Bourgeuil Grand Mont

Vår favorit i det inledande genomdraget. Honung och beska kan betyda lite problem med röta, påpekar U. Det här smakar bra hela kvällen, men till den gräddiga svampsåsen visar det sig vara alltför mjukt. Allra bäst på egen hand. Underbart gammeldags etikett också.

3. Matt och dov färg, mörkt brunröd, en halv centimeter tegel i kanten, ser väl utvecklat ut. Inledningsvis (alltför) oxidativa toner av farin, bränt socker, röda äpplen, russin, choklad, soja, kavring och ostbutik. Smaken är storskalig med varm frukt, lite rustik med oxiderade toner och tätvävda solmogna tanniner, inte bittra men lite torra, och en lakritsaktig rondör. Det tycks komma från en varmare plats och årgång. Doften blir bättre med en timmas luftning, och tanninerna mindre torra. Åldern bör vara cirka 20 år, eller varför inte rentav 22? Vi tycker nämligen att detta känns bekant från en provning tidigare i våras - och tanninerna känns mourvèdriska - så vi klämmer till med Bandol 1990. Vilket visar sig vara helt fel. Ja, då måste vi väl ändå vara i rhônedalen?

1998 Delas Hermitage Les Bessards

Väldigt överraskande att en '98 skulle vara så här pass utvecklad. Tydligen har flaskan legat i garderobstemperatur minst sju år, vilket kan vara en förklaring. Svårt att se Parkers 96-98 pinnar, men det smakar väldigt gott till ostarna, och då känns de oxidativa dragen mindre framträdande.

4. Mörkt rödbrun färg med bred tegelkant, äldsta vinet hittills. Väl utvecklad doft, tyvärr oren och muggig med källardoft samt plommon, järn, vinbär, örter och ammoniak. Smaken inledningsvis skarp och lite frän, fruktgles med uttorkande avslutning. Det här verkar helt kört - men smaken kommer faktiskt igång med luft, även om doften är märkt av defekten. Frukten måste ha varit riktigt bra i en korrekt flaska, och längden är det inget fel på. Bordeaux utan tvekan, troligen Saint-Emilion, moget vin på vippen mellan 70-tal och 80-tal.

1980 Château Cheval Blanc

Nej, vilken otur att just den skulle vara korkad - eller vad den nu är. Vi fixar inte att dricka något som luktar såhär.

5. Mycket mörk färg, nästan opakt vinröd med liten röd kant och antydan till tegel. Djup doft av söt mörk bärfrukt, cassis, mullbär, svamp, smör, fat, fuktig cigarr och blyerts. Ungdom möter mognad, detta verkar yngre än föregående viner, kanske tio till femton år. Smaken är storskalig, varmt fruktig, avrundad i munkänslan men ändå intensiv och rätt syrlig, något spretig med lite alkoholvärme i slutet. Det här är kvällens största vin, med en varmare karaktär än de föregående. Även om värden är svårt frankofil gissar vi att det är en top-cabernet från Penfolds, Bin 707.

1985 Château Latour

Hoppsan, där gick det snett med ideer och teorier. Doften blir bara bättre - blommiga övertoner efterhand - och godare med några timmars luft. En medioker 88-poängare enligt farbror Bob, "without much structure, delineation, and depth". We beg to differ.

6. Nästan opakt rödbrun färg med tegelorange kant. Nosen är först återhållen, något stum, men här finns utan tvekan stort djup. Inte den mest definierade doften, men så sammansatt att det är svårt att dra ut några trådar. Väl moget intryck, klart äldre än föregående. Mörk vinbärsfrukt, murriga toner, karljohanssvamp, läder, choklad, efterhand nästan florala drag. Oväntat slank smak med djup i aromerna, frisk till hög syra och rejält med tanniner som blir sträva i slutet. Liksom förra vinet verkar det efterhand yngre allteftersom det får luft och är till slut långt mer behagfullt än det var i början. Bra bordeaux med full mognad, svårt att säga mer.

1974 Les Forts de Latour

Imponerande att ett andravin kan hålla i nästan 40 år. Men så sägs ju Les Forts ha kvalitet som en 2ème Cru. Den här 74:an fick 74 poäng av Robban i en för övrigt positiv recension - man får säga att det gått inflation i siffrorna sen dess.

Slutligen måste vi be att få tacka "den tillfällige gästen" som tyckte att vårt sällskap var det rätta för att poppa sin endaste flaska 1985 Latour...

En låda billig bordeaux 2005

En av systembolagets mer oförlåtliga brister är dess sorgliga oförmåga att förse svenska folket med vanlig anständig bordeaux i prisklassen 100-200 kr. Där det borde funnits minst några dussin viner att välja på gapar istället ett stort, genant hål i sortimentet. Vi gav till slut upp och vände oss till en butik i Bremen, Gute Weine. På egen hand har denna utmärkta handlare långt mer att välja på än hela vårt gigantiska systembolag någonsin haft. Man sätter dessutom en ära i att inte kränga på kunderna vad skit som helst utan väljer med omsorg. En kartong med namnet "Probierpaket Bordeaux 2005" tycktes innehålla en rätt hygglig samling viner för €160. Nu har vi gnetat oss igenom lådan under en månads tid och det visade sig mestadels vara ett rent nöje. Här följer noteringarna som de kom efterhand, ibland provades vinerna parvis och ofta i sällskap med ost. Stirra inte för mycket på poängen - vi har försökt att hålla igen - för detta är överlag härliga viner att dricka till vardags, och i ett par tre fall även starka utmanare till dyrare, klassade slott. Lådan bekräftar också den gamla tesen om att i goda år är det de små vinerna man ska satsa på.


2005 Château de la Cour d'Argent, AC Bordeaux (€10).
90% merlot, 5 % cab franc och 5% cab sauvignon. Här doftar det av saftiga röda och svarta vinbär, blåbär och hallon. En blommig violton på toppen, och undertill lakrits, anis och lagerblad. Friska nyanser av örter och gräs, aningar av mint, kryddor och mandel. En god och tilltalande doft! I munnen får vi en saftig, fruktig, medelfyllig smak av svarta vinbär och blåbär. Munkänslan är läskande och behaglig med viss rondör av lakrits och lagerblad. Modest kärvhet, helt anständiga syror, en gnutta värme i slutet, minglar kvar ett slag. Fräscht, gott, enkelt och härligt vin att dricka till camemberten! (86)


2005 Château La Grande Clotte, Lussac-Saint-Emilion (€13,50) är gjort på 80% merlot och 20% cabernet franc, från sju hektar kalkrika lerjordar. Grande Clotte Rouge har inte fått någon ek alls utan mognade på betongtank för att betona frukten. Doften är omedelbart vidöppen, lovar både allmän bordeauxkänsla och god drickmognad: en läcker, mörkröd sammetslik merlotfrukt med inslag av blå plommon, hallon, vanilla fudge, lakrits, kaffe, kryddor och jord. Smaken är bjussig och helt drickfärdig med lent avrundade tanniner och snäll balans i en extremt lättbegriplig stil. Det är dock lite svårt att förstå att vinet inte sett ek - så mycket vanilj som det finns här. Superproffsigt, bordeauxtypiskt och publikt vinsnickeri från Rolland, ger dock ett lite tillverkat intryck. Fler invändningar: eftersmaken är kort och vinet växer inte i glaset, snarare tvärtom. Efter en timma eller två är det plattare och inte lika tilltalande som i början (86).


2005 Château Fongaban, Côtes de Castillon (€10)
85% merlot, 15% cabernet sauvignon. Vinet bjuder på en god merlotdoft med först lite ofokuserad frukt. Dessutom fatrostade kryddtoner av sötmandel och nejlika, med flera julkryddor. Efter en timme tillkommer fina vinbärstoner och nypon, doften öppnar vidare upp mot mogna jordgubbar och kokta rotfrukter. Järn, blod och våt jord - något dyig. Först stram, kärv, lite otillfredställande smak, medelfyllig och aningen kantig med alkoholvärme och hyfsat drag (14%). Mer tanniner än syror, en matkrävande balans, lite metallisk känsla, aningen grumliga och bläckiga tanniner. Kommer dock loss ordentligt och växer till en större harmoni, med pluspoäng för de mogna jordgubbstonerna. Först knappt 85 sedan (87)


2005 Reclos de la Couronne, Montagne-Saint-Emilion (€17,80) - 80% merlot, 20% cab franc - bjuder omedelbart på en ren, tydlig och klar frukt av cassis, plommon och jordgubbar. Renare och bättre fruktighet än föregående och inga sumpiga fattoner. Klart bättre än föregående, riktigt tillfredställande med toner av mintchoklad, chokladdoppade jordgubbar och mandelmassa. Smaken är omedelbart stor och len, med behagligt mogna tanniner som fyller ut ordentligt i munnen för att sluta i en skön varm längd - ja, mycket bra! Tanninerna tuffar till sig efterhand och känns mer lagringskrävande. Eken blir också mer uppenbar med lite beska - vinet knyter sig helt enkelt. Utmärkt material, får gärna lagras ett par år. Först 90, landar på (89)


2005 Château Puygueraud, Côtes de Francs (€16,50)
85% merlot, 10% cab franc och 5% cab sauv. Vinet doftar gott av mörkfruktig merlot med betoning på jord, kafferost, mörk tobak och lite grisiga stall. Blommiga övertoner adderar fräschör. Smaken bjuder på en seriöst koncentrerad, lite knuten frukt och mörkchokladiga tanniner med god fyllighet och bra motstånd. Tanninerna känns dock i kärvaste och bittraste laget just nu, och smaken upplevs därför både lite stum och inte särskilt lång. Den är inte heller utrustad med en sådan omedelbart tillfredställande wow-känsla som föregående vin hade precis i starten. Som råmaterial betraktat är dock detta av allt att döma utmärkt. Vi lagrar några år med gott hopp om bättre utdelning - och därmed fler poäng i framtiden. (88)


2005 Château La Rousselle, Fronsac (€19,80) - 50% merlot, 25% cab sauv, 25% cab franc - presenterar en mörk, lite anonym merlotpräglad frukt med inslag av korinter och blå plommon. Örter, lagerblad, lakrits, kaffe och choklad. Rätt gott om fat i doften. Fruktig smak med kryddig mitt, bra syra, stram avslutning och torr eftersmak. Trots hyfsade noteringar ändå ett ganska anonymt och därmed rätt ointressant vin. Det enda vinet i lådan som inte försvarar sitt pris. (84)


2005 Château du Retout, Haut-Médoc Cru Bourgeois (€14,50) består av 60% cab, 25% merlot och 15% petit verdot. Vinet har en varmt svartröd färg med blålila reflexer. Doften är mörk av vanilj, lakrits och kaffe med (trots druvmixen) mörk merlotpräglad frukt, blå plommon, korinter och aningar av blomtoner. Stram smak med tuffare, lite bittra tanniner (petit verdot?) och rondör av kaffe och korint, med en lite bläckig munkänsla. Påminner en del om 2005 Maucaillou i stilen, fast inte riktigt lika stadigt och bra. Mer än ok för pengarna. (87)


2005 Château Clauzet, Saint Estephe Cru Bourgeois (€19,80) blandar 55% cab sauvignon med 40% merlot, 3% petit verdot och 2% cab franc. Glaset har en mörk, varmt blåröd färg. Här doftar det grusdamm, hygglig vanilj och frisk mörkröd vinbärsfrukt. Smått gröna, goda cabernetdrag av tobak, stjälk, tomat och lite.paprika. Inslag av örter, lagerblad, eucalyptus och liniment. Hyfsade grusmineraler och en liten fat- eller källarton. I munnen bjuds förvånansvärt rik och mjuk mogen frukt - bara aningen grön och lagom stram - med assistans av mineraler, lager, malört och saltlakrits. Riktigt gott vin om man inte har problem med stjälkiga toner, växer dock inte nämnvärt med luft. (86-87)


2005 Château Gaudin, Pauillac Cru Bourgeois (€19,95) ger 70% merlot och 30% cabernet sauvignon. Doften är mörk och mättad av mintchoklad och djup plommonlik merlotfrukt, med goda stråk av svarta vinbär och saftiga persikor. Våt trädgårdsjord, grusmineraler, aningar av blommor, en pust från stallet och svinstian - en komplett och mycket tilltalande doft! Smaken är frisk, medelfyllig, livlig och läskande. Underbart mjuka syror, lena chokladtanniner och inget bråk whatsoever. God rondör av lagerblad och lakrits, en behaglig liten gräsighet. Gott om rena, härliga fruktaromer och en bra balans (12,5%). Charmigt, lättsamt och väldigt drickvänligt just nu - perfekt till Le Rustique Camembert. Inte varesig stort eller märkvärdigt, men långt godare än poängen antyder (87)


2005 Château Pontac-Monplaisir, Pessac-Leognan (€19,50) mixar 60% merlot med 40% cabernet sauvignon. Vinet doftar av fatvanilj med en lite vass ungfrukt av blandade vinbär. Mycket tycks ha att göra med fat i den här doften: hyacint, balsamtoner, bittermandel, unknad och aningar av vinäger / acetobakter plus en skvätt griskiss. Låter kanske inte toppen, men är inte alls dumt och ger en smått italiensk och grusdammig känsla. Smaken är ganska tätfruktig och hyggligt fatad, med en slank och skarpskuren, nästan vass profil mitt i vinbärsspektrat - både röda och svarta bär samt cassis - dessutom slånbär, lakrits och lagerblad. En märkbar gräsighet samt ursprungstypisk tobak i tanninerna. Lite ungt och spretigt som synes, men kan nog bli riktigt bra om det får lugna sig i ett par år. (87)


2005 Château Cambon La Pelouse, Haut-Médoc Cru Bourgeois (€18,90) blandar hälften merlot med 35% cab sauvignon och 12% cab franc, samt 3% petit verdot. Färgen är medelljust rubin. Doften bjuder på en genomluftad, rödfruktig hallonfrukt med assistans av mandelmassa, brända mandlar, ljusa blommor och medelrostade fat. Någon stallton och lite garvat läder kan också urskiljas. Smaken är elegant och behaglig med lättare medelfyllig kropp, mjuka tanniner, fin syrafräschör, goda örter och en bara aningen träig avslutning. Påminner i stilen om Cantemerle och d'Armailhac och nafsar i bakhasorna på dessa. Riktigt gott och värt varenda sekin. (90)


2005 Château d'Aurilhac, Haut-Médoc Cru Bourgeois (€17,50) 40% cabernet sauvignon, 35% merlot, 20% cabernet franc, 5% petit verdot. Omedelbart ur karaffen är vinet knutet, men på bara en kvart öppnar det upp på ett fantastiskt sätt! Ingen tvekan om att detta är riktigt schyssta grejer: prima rått kött, mörk vinbärsfrukt och blå plommon assisteras av kaffe, tobak och ljusare stråk av mandel, rödfrukt och persika. Underbart fina fattoner av ljus tobak, ljus choklad och vanilj. Smaken är jättegod och rätt så intensiv med givande, tillgänglig frukt och bra grepp i de stabila tanninerna. Utmärkt balans mellan rött och svart, med lagom motstånd av lagerblad och malört, och precist avvägda kryddor. Vinet känns på samma gång modernt i stilen och väldigt typiskt för vänstra stranden. Bör vara ypperligt material för lagring och funkade ju dessutom fint redan nu. Stark mersmak - lådans bästa vin och precis på gränsen mellan (90-91)

ps. Notera att vinernas priser summerar till €200 - verkligen sympatiskt att bjuda på 20% rabatt.