NV Jacques Selosse Initiale

Det är så sällan de släpps, de få flaskorna från den kultförklarade vinmakaren Anselme Selosse. En lågprofilerad perfektionist, en biodynamisk fritänkare representerad på de bästa restaurangernas vinlistor. Endast 40 000 flaskor buteljeras årligen av denna konsthantverkare - att jämföra med miljontals från de stora producenterna som köper druvor. Tidigare har vi druckit hans Brut Tradition, hans Extra Brut och hans solera-vin Substance, men inte Vieux Réserve, Contraste eller Millésime. Ett antal buteljer Brut Tradition förgyllde 40-årsdagen. Så när vi ska skämma bort en 70-åring ikväll ligger det nära till hands att prova Initiale.

Detta är en fatlagrad ren chardonnay från tre byar: Avize, Cramant och Oger - och från tre årgångar, oklart vilka. Vinet degorgerades så sent som i oktober 06, så vi vet att vi är tidigt ute. Färgen är vackert gyllengul och moussen mycket livlig. Det är en klart säregen, originell och spännande doft vi får - inte lik någon annan champagne, men typisk för Selosse. Massor av ungdomlig jäst och karaktär av jästrester (autolys), nötter och en nyans av fatoxidation som för tankarna till både Jura och fino. S tycker att den är mycket god, men föredrar egentligen pinotchampagne som Bollinger eller Philipponnat. T väljer gärna en blanc de blancs, och helst från Selosse. Alla flaskor vi hittills druckit har varit lika tydliga, speciella upplevelser. Här kommer den som orkar vänta ut sin låda att få belöning för sitt tålamod.

Först till crostini med tapenade av tryffel, champinjon och svart oliv - sedan till tryffelspäckad ankleverterrine på toast, med lite passerad hjortonsylt smaksatt med gammal calvados.

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs (Jacques Selosse, Avize, Champagne)

ps. Läs om franska Slow Food på besök hos Anselme Selosse 2004.

NV Jacques Selosse Brut Initiale

Det som Didier Barral representerar i Languedoc, skulle man kunna säga att Anselme Selosse är för Champagne. Deras viner har det säregna, det egenartade gemensamt. Ingen av vinmakarna har någon slick webbplats, men båda har kultstatus. De delar också den perfektionistiska hantverksmässigheten, biodynamiken och övertygelsen att den hälsosamma vinrankan gör i stort sett hela jobbet. Hela? Nej, ett och annat ekfat har nog varit med i båda fallen. Hälsosamt? Ja - gemensamt är också känslan av blodtransfusion, att man dricker rena "hälsodrycken" - sensationen av nypressade blodapelsiner och en rik, opastöriserad äppelmust som fått en första kyss av oxidation, helt stinn av friska mineraler. Och den enorma drickbarheten, där syrorna är friska utan att vara hårda, där varken bubblets koldioxid eller rödtjutets alkohol får ta överhanden. Vi snackar lätthet och fyllighet på en och samma gång...

NV Jacques Selosse Brut Initiale är degorgerad 5 oktober 2006. Med imma på glaset liknar färgen oputsad mässing eller matt metallic sandguld från Volvo Personvagnar. Vi sniffar - ho ho ho, det luktar jul redan nu. Underbara brödjästaromer, bokna röda vinteräpplen, apelsinskal, hyacinther, valnötter, nougatcrème och perfekt avvägda, sherryliknande oxidtoner.

Moussen är rätt livlig vid upphällningen men i munnen är den ändå mycket mjuk och behaglig - helt infattad i munkänslan, som är rikt fruktig men ändå påfallande torr, mycket aptitligt. Denna cuvée är Brut, inte Extra Brut. Läckra, smått sherryliknande oxidationstoner sällskapar med färsk, järnrik äppelmust som fått stå ett dygn, eller aromerna i äppelcidervinäger. Samtidigt finns intensiv citruston av blodapelsiner, som märks inte minst i den långa avslutningen bak i gommen, där den får hjälp av salmiaklika mineraler.

Sablar vad gott! Det här var ett av våra favoritviner under förra året och det ser onekligen ut att bli det i år också. Men vi tar det lugnt med dem som är degorgerade hösten 2007, de behöver troligen vila minst till nästa höst...

NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs (Anselme Selosse, Avize, Champagne)

NV Jacques Selosse Brut Initiale

Nej, vi kunde inte låta bli! Kalla oss korkskruvsmatadorer eller marodörer om ni vill - fast här behövdes inte ens korkskruven... Julaftonskvällen ägnas inte alls åt julmat utan åt Hans Beck Thomsens recept på ångad sjötunga med vitvinssås och linguine, ur boken "Fra kjökkenet i Henne". Mitt under matlagningen blir nyfikenheten på den nysläppta tappningen från Selosse övermäktig, understödd av svår mersmak sedan smakprovet igår.

Vilken skillnad det är! Den nydegorgerade Jacques Selosse Brut Initiale är helt ung och oskuldsfull i både visuell uppenbarelse och aromer. Blomdofter av liljekonvalj och tydlig hyacint (elegant spik i Druckets referat från champagneprovningen nyligen) samsas med äpplen och mineraler i en mycket ungdomlig doft, där de Selosse-typiskt nötiga sherrytonerna endast anas under ytan. Smaken är stram, "vit" och ung. Syran är mycket hög och fortfarande rätt kartig (vilken skillnad mot gårdagens vällustigt lättdruckna citruskarneval). Dagens smakprov ger samma känsla som purung riesling kan ge - blommighet, mineraler och tuffa, rasiga syror. Det är naturligtvis jättegott ändå, men vi spar resten av flaskorna för att låta dem utvecklas, och väntetiden blir förmodligen längre än för den förra sändningen... hands off!

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs Jacques Selosse)

NV Jacques Selosse Brut Initiale

I mitten av december släpptes årets ranson från mästaren i Avize. Men flaskorna degorgerades så sent som fjärde oktober, och Anselme Selosse rekommenderar minst tre månaders vila för att vinet ska återhämta sig innan uppkorkandet. Så vi fortsätter tulla på förra årets tilldelning, som har utvecklats riktigt fint under det gångna året. Ett år till, så är den ända framme. Vad är det som har hänt sen sist, då?

NV Jacques Selosse Brut Initiale (degorgerad oktober 2006) har en fint fyllig färg, guldgul med reflexer av koppar. Bubblorna är mikroskopiskt små. Doften är som väntat läckert jästig, nötig med snyggt oxidativa drag från lagring på ekfat. Frukten har breddats med fler medlemmar av citrusfamiljen, framförallt apelsiner. Den rika smaken har en frisk sötsyrlighet som ikväll påminner oss riktigt mycket om färskpressad juice av både apelsin och blodapelsin. Avslutningen bjuder på bitter grapefrukt. Detta kan vara den perfekta morgonchampagnen, påpekar S - för champagneälskare med svaghet för lyxfrukostar. Som uppfriskande mjuklandning efter julbordsätandet är det precis lika lyckat, gärna med nötter som tilltugg. Extremt drickbart vin, supergott och originellt. Årets leverans är inte slut än!

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs ( Jacques Selosse, Avize, Champagne)

NV Jacques Selosse Initiale

Jacques Selosse är vår absoluta favoritproducent när det gäller champagne (även om S också har en faiblesse för rödäpplig pinot). Mannens småskaliga perfektionism slår nämligen all storhusdrift i distriktet. Vi plockar gärna fram de här originella vinerna när det vankas födelsedag och njutning bör garanteras till varje pris. Sa vi att vinet är biodynamiskt?

"Initiale: Något som är i början av något. 33 000 buteljer varje år. Ett vin, tre grand crus: Avize, Cremant och Oger. En druvsort, chardonnay. Tre på varandra följande årgångar. En etisk hålling: respekt till det levande, för att uppnå det mineraliska uttrycket. En stil: glädjestrålande och jovialisk. Buteljen degorgerades den 5 oktober 2006. Sex månaders återhämtning är nödvändig för att vinet ska hinna återfå sin fyllighet. "

Se där en både väldigt fransk och upplysande baksidestext i svensk översättning. Nu bör ju vinet ha hunnit återhämta sig tillräckligt, så vi korkar upp. Redan på utseendet kan man avgöra att det här är något alldeles extra: moussen är otroligt tät och gräddig, färgen någonstans mellan gul mässing och ljus koppar, och mängder av ovanligt mikroskopiska bubblor är på väg uppåt mot ytan i full fart. Var kommer alla dessa nya bubblor ifrån?

Vi får en gyllene doft, spännande och rik som bara Selosse: jästrestig som cider, gräddig, nötig med inslag av valnötsskal, sherry, citronolja med inslag av bergamott, moget gult äpple och burgundisk fatmognad. Smaken är nötig och rik, med mjuka fina syror som harmoniskt balanserar den härligt fylliga, fruktiga känslan i munnen. Moussen har en mjuk, lyxig kvalitet. L hjälper oss med den delikata uppgiften att tömma buteljen lite senare under kvällens surprise-firande, medan H med bulle i ugnen får stå över.

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs (Jacques Selosse, Avize, Champagne)

Nyårsduva, champagne och bourgogne

Vår nyårsafton gick i skogsduvans tecken. Det är nästan fyra år sedan vi senast åt de här små fåglarna, hos Hans Beck Thomsen på Henne Kirkeby Kro. Köttet är mört, relativt mörkt och precis lagom vilt i smaken, inte lika extremt som ripans. Man kan vara ganska säker på att hitta ett gäng hagelskott när man skär ut de fina bröstfileerna. Och visst är det märkligt att en såpass liten pippi kan ha så stora tuttar!

Vi ger de skinnfria brösten en snabb stekyta och lägger dem sedan åt sidan. De ska bakas in i smördeg, men först ska de få sällskap av lite annat smått och gott. Först gotlandstryffel, men den vi köpte på Lulles doftar tyvärr mest som palsternacka eller någon annan rotsak, så här får vi fuska till det med Plantins tryffelolja för att få upp aromen. Ovanpå de tunna skivorna av tryffel lägger vi en mer rejält tilltagen skiva anklever som fått vända i stekpannan. De pyttesmå duvlåren steker vi också, de kommer att bli ett superläckra att gnaga på.

I förväg har vi förvällt stora blad av grön mangold, och låtit dem torka ett tag. Nu ska bladen bres med en smet som vi mixat snabbt: fläskfärs, bacon och överblivet kött från duvorna, och sen är det bara att rulla in duvbrösten i de preparerade bladen. Så kommer vi till det sista momentet av förberedelserna, nämligen att kavla ut smördegen och paketera in hela härligheten. En pensling med äggula och så - skjuts in i ugnen! 10 minuter vid 225-250 grader, och sedan 10 minuters vila. Voilà, le dîner est prêt!



Men låt oss backa bandet en liten stund. Till Lulles tryfferade ankleverterrine smakar vi på NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs. Den här buteljen är degorgerad femte oktober 2006, så korken ser ut som den ska: rak och fin. Ur flaskhalsen står en klockren doft av hyacint, skrattretande tydlig och väldigt typisk Selosse. Vi häller upp och får en rik mässingsfärg i glaset. Wow, vilken stor doft det här vinet har, vilken enorm rikedom av intryck och njutning det bjuder på! Här kommer mer av hyacint, men också liljekonvalj. Faten fortsätter med sötmandel och bittermandel, ja mandelmassa helt enkelt! Därnäst noterar vi nyanser av torkad frukt, korinter och aprikoser, valnötter och avstämd sherryliknande oxidation. Sen är det dags för huvudnumret äpple att visa upp sig i alla dess vackraste manifestationer: opastöriserad äppelmust, bokna vinteräpplen, äppelpaj med alla dess ingredienser, stekta äpplen med smör och vaniljsocker. För oss står Selosse för de mest fascinerande bland alla champagnedofter!

I munnen får vi en perfekt balanserad och allt omfamnande fruktsyra, en värmande fruktarom och en struktur som antyder både skalkontakt innan pressningen och lång samvaro med jästresterna. Här finns toner av sherry, bokna äpplen och fatoxidation, plus biodynamiska vibbar i största allmänhet. I synnerhet påminner det faktiskt en del om Didier Barrals vita (orangea) vin med sin rika äppelmustighet. Detta är så egensinnigt och samtidigt så otroligt elegant genomfört, med tydlig signatur av en mästares hand. Att det smakar förträffligt till ankleverterrinen behöver väl knappast sägas? (94)


Den relativt mörka 2007 Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont är ganska så komplex i doften med ett lite skogigt inslag av bär, mineral, örter och barr. Här finns också en orientalisk kryddighet som tydligast drar åt muskothållet. Köttiga toner går hand i hand med mörkare körsbär, och titta, där kommer äntligen jordgubbarna vi hoppats på. I munnen får vi ett seriöst och matorienterat vin, utan sötfruktighet, men med en viss rondör. Den mjukt avrundade syran frilägger örterna och de utmärkta mineralerna i avslutningen. På minussidan måste vi tyvärr anteckna att vinet både är aningen glest och ganska kort - smaken minglar inte alls så länge som vi önskar. Detta är kanske ingen jättecharmör, men ändå ett riktigt fint beaunevin med vuxen smakprofil. (89)


Den ljust varmröda 2007 Fernand & Laurent Pillot Pommard 1er Cru Clos de Verger visar helt andra egenskaper. Det har doft som är inställsam, pigg, snudd på perky. Dominerad av skinande röda vinbär, med inslag av jordgubbar och tomatplanta. Smörkola, grillkryddor och sandelträ från faten summerar en riktad, parfymerad doft. Vi faller pladask för det oblyga, nästan nyavärldenlika tilltalet. Smaken bekräftar de pigga intrycken - här finns rikliga mängder av röda vinbär, och det brukar ofta funka på oss. Alltså en givande rödfrukt, där en knäckig ton av bränt socker gör vinet lagom inställsamt och väldigt lätt att gilla. Syran är klart högre än i föregående vin, snudd på kartig, men klarar balansgången snyggt och drar ner extra pluspoäng. Några tomatstjälkar ger struktur åt avslutningen och även längden på eftersmaken får med beröm godkänt. Elegansen var väl mer utpräglad i Pillots storasyskon 2007 Pommard 1er Cru Rugiens, men här finns istället tonvis av charm. Denna smått californiska pommard är kanske som allra mest lämpad att dricka på egen hand, och det är också precis vad vi roar oss med tills det nya decenniet gryr. (90)

ps. Receptet på skogsduvan hittar ni i "Europas Mästerkockar" (utgiven av Könemann). Även Thomsen har publicerat en par läsvärda recept på skogsduva i sin coffeetable-kokbok "Omkring Køkkenet i Henne" (Forlaget Poul Kristensen, 1997).

Gubbamiddag #11

Föråkaren är en klassiker hemma hos oss, men vi anar att de champagneälskande gubbsen trots all sin vinösa erfarenhet inte nödvändigtvis har pejl på detta. Det skummar rejält i glasen när vi häller upp, med vackert mässingsgula nyanser. Doften är komplex, klart originell - ja, snarast unik - och rätt långt från de stora champagnehusens stilar. Så pass långt att någon undrar om det är annat än champagne vi har i glaset... men vad skulle i så fall det vara, kan man undra...

Här finns äpplen, apelsiner och solmogna citroner. Här finns nötter, sesamfrön och rostat bröd. Här finns vit krita och toner av långsam oxidation som påminner om både fino och amontillado. De snudd på gröna hyacinterna från första året är borta, och har ersatts av en gyllene mognad. När vi så smakar är vinet mättat med mogna fruktaromer, men också påtagligt torrt med rejäl struktur - en härlig kombination. Väldigt mineraliskt, påpekar J. Här finns uppenbara fino-noter och en gnutta grapefruktbeska, eller är det ekfaten som märks? Vi delar ut ledtråden "en druva och tre årgångar i följd".
Okej, chardonnay måste det ju vara och då bör vi befinna oss i Côte des Blancs. Burgundiska ekfat är uppenbarligen med i spelet, vinet har legat länge på jästfällningen och den där sherry/sesam-tonen är en bra ledtråd. U tar snyggt hem frågesporten med ordet "Selosse!??"

NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs

Jo, Selosse var mycket riktigt en ny bekantskap för kvällens gäster - kul! Moussen avtar rätt snabbt i glaset, och snart är det en mognande vit bourgogne vi dricker. Ljuvligt gott, men av allt att döma är det dags att dricka upp nu. Degorgerad 4 oktober 2007.

Fredagskvällens middagsprovning omfattar fem röda. Det finns ett tema, och så finns det ett vin som inte passar in. Uppgiften är helt enkelt att ringa in temat och identifiera vilket vin som inte hör dit. Men vi börjar prova utan den informationen, så att sinnena får arbeta fritt från intellektuella störmoment.

Ettan är ljusare varmröd med en aning av tegel i kanten. Doften bjuder på en god början till mognadsutveckling, och en ljusare frukt med associationer till röda vinbär och smultron. Faten kontrar med mörkare toner av lakrits, svampfond, julkryddor och faktiskt: rioja-liknande dill! Smaken är relativt lätt med ett begränsat register, men det som finns är bra. Skön undervegetation, strama syror som undgår att bli kartiga, röda vinbär och efterhand en näve surkörsbär. Inga större tanniner och ingen direkt silkighet i munkänslan, men ändå en viss rondör från faten. Det relativt sett enklaste vinet, vi utnämner det till kvällens rioja-wannabe. R sätter utan tvekan åldern till 5-6 år, och visst är vi väl i Bourgogne?

Tvåan ser rejält utvecklad ut. Färgen är i stort sett orange, med en fin liten röd kärna och fällning i botten av glaset. Doften är vidöppen, och helt underbar! Här finns apelsiner och plommonsylt, spearmint och salvia, båthus och späntved, anis och fänkål, tjära och farin. Smaken då... sursträv, torr och snipig? Nej, inte precis. Den bekräftar faktiskt vartenda ett av doftens alla löften - raktigenom harmonisk och behagfull. Syran klingar rakt, rent och vackert, ålderssötman berättar om ett stort år, och eftersmaken ber om tidtagning med stoppur. Aromerna av apelsiner, plommonsylt och bakkryddor är hur goda som helst. Rena fullträffen på oss allihop, så vitalt och komplext att man kan återkomma i timmar för nya intryck. Det här vinet blir kvällens clou - en chansning som gick hem. När det gäller gissningar blir det svårare. Tonerna av spearmint och tjära lurar åtminstone en provare till Barbaresco, men när vi pratar ålder landar gissningarna ungefär rätt. I 70-talet - ja, kanske ännu längre tillbaks? Ett stort år är det i alla fall. 1971? Och visst är vi väl i Bourgogne ändå?

Trean är djupare varmröd, som rubin eller sammet. Glaset bjuder på en stor, god hallon/körsbärsfrukt med gräddiga och köttiga drag. Frukten är rik och mogen med ungdomliga karamelltoner, lite som hallonkolaremmar. Faten fortsätter med en smula bittermandel och en plötslig vedbrasa runt knuten. Det köttiga draget drar ner associationer till både kycklingfond och råbiff. I munnen kan vi njuta av en bra fruktattack och en viskös, silkig munkänsla. Syran är väl infattad i vinets relativt fylliga kropp och den mogna frukten har en hel del nyanser att bjuda på, som hallon, körsbär, röda vinbär och nypon. Längden är utmärkt, men det finns fortfarande en liten ekbeska i avslutningen. Ett relativt ungt vin, som helt uppenbart är byggt av prima material. Det har lämnat sin primära fas, är tillgängligt nu och har en fin potential till utveckling - och det ungdomliga draget av hallonremmar får gärna tona ner sig. Det går inte att komma ifrån tanken att den makalöst goda tvåan sätter käppar i hjulen för treans chanser att glänsa. Hur som helst är vi väl i Bourgogne?

Fyran är granatröd med blåa toner. Doften är ungbärig, nästan som i Beaujolais eller Rhône (både norra och södra, kan man säga). Trots det bäriga draget klart komplex, här serveras flera lager av rik körsbärsfrukt åt det mörka hållet med inslag av svarta vinbär och cassis. Härlig fräschör och renhet i de saftiga aromerna och kryddiga, nästan svartpeppriga drag. I munnen får vi kvällens mest påtagliga tanniner, en stadig syra och ett mörkare aromspektrum. Frukten är rik, nästan påträngande men balanserar bra med vinets struktur. Ekfaten märks i form av en lite kantig beska och mörka chokladaromer. Det livliga intrycket understryks av juvenil kärvhet, en gnutta koldioxid och en seriös mineralsälta i avslutningen. Allt som allt ett välbyggt vin, snarare än elegant. En och annan funderar på om vi lämnat Bourgogne för Tyskland eller sydligare nejder. Årgången är uppenbart generös och vinet är typiskt för året, ingen tvekan om det. Men... visst är vi väl i Bourgogne ändå? Jodå, vinmakaren är även känd som mannen bakom vinerna från Comte Armand...

Femman är en ljusare rubinröd uppenbarelse med fint färgdjup. Doften fångar in och förför utan omsvep med sin generösa uppvisning av orientens alla basarkryddor - inte minst sandelträ, kanel, ingefära och kryddnejlika. En väldigt snygg och lyxig fathantering, alltså. Dessutom kan vi njuta av de tydliga, flerskiktade nyanserna i frukten, särskilt apelsinskal, röda vinbär, hallon och nypon. Vill man dessutom hitta björnbär och plommon är det alls ingen omöjlighet. I munnen ett påtagligt silkigt vin med kryddiga fat och mintig fräschör. Frukten är slank, intensiv och rödfruktig - stiliga röda vinbär assisterade av apelsiner och nypon. De strålande kalkstenssyrorna i kombination med en nästan marmeladig täthet i fruktaromerna utlöser en riktigt lång eftersmak. Enormt lustfyllt och gott vin - det enda problemet i dagsläget är ekfaten, som är ute och viftar på egen hand och fortfarande väntar på att integreras helt i smakbilden. Årgång 2007 är på förslag. Äldre, säger vi. 2005 eller... 2002?

Efter några inledande funderingar huruvida ett av vinerna har annat ursprung än Frankrike - kanske Tyskland? - enas vi om att alla nog ändå kommer från Bourgogne. En kvartett från Côtes-de-Nuits och ett från Côtes-de-Beaune, gissar J. Bravissimo, men vilket? Hmm, det är dags att avslöja att temat är en appellation. Vosne och Nuits kommer upp som förslag, men inget är rätt. Är vinerna atypiska? Eller är det helt enkelt en väldigt knepig uppgift att spika ursprung blint? Att vinernas ålder skiftar hej vilt gör ju inte precis saken enklare. Dags att släppa några fler ledtrådar. Vi har tre premiers crus bland de fem vinerna, och två av vinerna kommer faktiskt ifrån samma vingård! Som i sin tur är granne till en vingård vid namn Mazis. Alla begriper direkt att gamlingen är med i detta par, men vilket är det andra vinet? Och kanske det underlättar framfarten om man lyckas identifiera vilket vin som är svarte petter? Och vilka kan cru-vinerna vara? Tvåan, fyran och femman är på förslag. Fyran tackar och tar emot! Ja, temat börjar kanske klarna så smått... en by i norra Côtes-de Nuits. Och avvikaren, vilken by kommer den ifrån?

Facit:

2005 Antonin Guyon (Domaine de la Guyonniere) Gevrey-Chambertin La Justice

1978 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux

2009 Maison Benjamin Leroux Gevrey-Chambertin

2002 Domaine de la Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées

BYO 9 november

Det hade gått alltför lång tid sen sist, men nu var det äntligen dags igen för en klassisk bring your own. Som vanligt fanns det inget särskilt tema och alla flaskor langades in blint, huller om buller. Viss hjälp med gissandet fick man av att känna till aktuella resor och förtjusningar hos vännerna runt bordet. Det var inga långsökta stalltips att Niklas skulle köra ungerskt, FV hälla slovakiskt, Franko californiskt och Ulrik piemontesiskt. Inte för att det räckte till för att gissa rätt, men ändå.

Första glaset ser ut som frostad mässing. Här osar det gammeldags vit bourgogne, med lätt bokna äpplen, drag av fino och en liten blommig ton av hyacint. I munnen i stort sett knastertorrt men ändå välbalanserat, med svårt mineralisk känsla och grymt läskande funktion på smaklökarna. Svårt att föreställa sig en godare vuxenläsk. Ryggmärgsreflexen är Selosse. Kan det vara så enkelt? Är inte de breda äppliga syrorna mer pinotlika ändå? Det här verkar inte alldeles ungt längre, har nog fått ett antal års utveckling i flaskan. Vi bestämmer oss för att lita på första intuitionen, och så var det glaset slut.

NV Jacques Selosse Brut Initial (dg april 2011)

Vi kan nog aldrig tröttna på Selosse. Dosagen på 5-6 gram är perfekt avvägd, dvs den märks inte. Initial håller inte i evigheter utan dricks bäst inom tre-fyra år från degorgering, som vi ser saken.

Över till ett vitt med liknande mässingsgul färg. Nosen är väldigt speciell. Första träffen är rakt av arrak, sedan kommer petroleum, tobak, halm, kåda och sälta. Den halmgula frukten upplevs återhållsam och lite knepig att ringa in. I munnen ett knastertorrt vin med syra på medelnivå, relativt lätt kropp, någon beska och en havssalt avslutning som får oss att associera till manzanilla. Doftintrycken vill vi tolka som mognande chenin blanc, men det stämmer inte riktigt med smakbalansen, syran skulle varit högre. N lanserar en teori om marsanne/roussanne från norra Rhône, och det verkar inte alldeles orimligt förutom att vinet helt saknar den typen av fetma och rondör. Återigen är det smakbalansen som säger nej. Därefter fäller N den klockrena kommentaren att vinet har framträdande skaltoner. U kommer då till assistans och berättar retsamt att någon av oss har provat vinet förut...

2009 Altare-Bonanni Campogrande Cinqueterre

Kände inte igen det. Även om vinet är klart intressant övertygar det inte på samma sätt som i somras. Både doft och smak upplevdes fruktigare då, kanske berodde det på vad vi provat innan. Och visst är det skalmacererat, i fyra dagar ungefär. Slutligen kan man fråga sig var arrakstonerna kommer ifrån i ett ståltankslagrat vin?

 

Vidare med en ljust orangeröd skapelse. Redan åsynen av vinet sorterar bort de flesta tänkbara rödvinsalternativ. Det är väl egentligen bara poulsard, trousseau, corail-blandning och grignolino som ser ut på det här viset. Aromatiken är rolig och fin, som en blandning av rönnbär, raberber och rödbeta med nyslaget gräs på toppen. Massor av grönsaker, säger G. I munnen ett lättfotat vin med utmärkt balans och skön smakintensitet. Lätta tanniner, en liten transatlantisk fruktsötma noteras, lite volatila syror finns också, ungefär som en skvätt av fin rödvinsvinäger. Naturvinskänslan är tydlig, och de lätt omogna druvorna verkar ha skördats tidigt. Det här blir man glad av. Måste vara Frankos sommarflört med trousseau från Arnot-Roberts.

2011 Arnot-Roberts Trousseau Luchsinger Vineyard

Nästa vin har bara gjort en snabb volta i karaff för att skilja bort fällningen. Det hade inte skadat om det fått andas en timme i karaffen också. Nosen är inledningsvis en smula muggig - det talas om både brie och grönmögelost, svamp och vasavarvet. Men snart ordnar det upp sig, och en helklassisk, närmast aristokratisk sangiovese-näsa tittar fram ur det bruna murret. De klart definierade noterna radar upp sig med surkörsbär, nypon, grusväg, svart te, salvia, balsamico, rost, jod, rosenblom och snarast pinotlika röda körsbär och söta jordgubbar. 

Här någonstans ställer sig nackhåren rakt upp och kvällens första (men långtifrån sista) rysning berättar att vi har storhet i glaset. Eller graan kryy, för att tala sommelierspråk. I munnen bevisar sig vinet med svårt läskande syra, trots åldern väl tilltagen frukt, solid struktur och gripande tanniner med en anstrykning av ädelträ. Åldern bedöms helt korrekt till 25-30 år. Gissningarna radar upp sig på två lika långa led: gammal sangiovese och gammal nebbiolo. N förklarar varför det är sangiovese: den smaskiga frukten och läskande syran. När vi droppar ledtråden "ett år i småfranskt och ett år i botti" tar det inte många sekunder innan H klipper till med Pergole Torte.

1982 Montevertine Le Pergole Torte Vino da Tavola

Andra årgången av denna toscanska ikon gjordes både med konstetikett och Montevertines vanliga. Frimärkssamlarna kan fröjdas åt detaljen att Giulio Gambelli på den här etiketten kallas "enologo", medan det på alla senare versioner står "maestro assaggiatore" (mästersmakare). Gambelli fick nämligen aldrig någon formell vinutbildning, utan lärde sig hur man gör världens bästa sangiovese hos Tancredi Biondi-Santi i Montalcino. Det räckte.

Kanske är det jämförelsen med ett helklassiskt och supertypiskt vin som gör att nästa röda går på pumpen så det sjunger om det. Doften är fläskigt generös, med massor av fatrostning, fullmogen plorsbärsfrukt, vanilj och kola, tjära och rök - ja "bränd ek" är kanske en mer rättvisande beskrivning. Det fortsätter i yvig stil med mynta, salvia, coca-cola och grillat kött. Saken verkar klar: tänd upp webern så kör vi, mate. Och tänk då att grillvärden är en toscanare som utvandrat till Australien, eller kanske tvärtom. I munnen bekräftas teorierna av sötmogen frukt, tjock kropp, stora sträva ekplanktanniner, sojasälta, och en italo-australisk syra. Efter dessa lätt förvirrande kulturella möten begriper vi till slut att det ändå måste vara en nebbiolo, och det enbart på grund av de överdimensionerade tanninerna. Vinet har en viss mognadsutveckling, som tyvärr är långt ifrån skön, och vår slutliga dom (som delas av di fleste runt bordet) är överextraherat, överekat, odrickbart.

1998 Paolo Scavino Barolo Rocche dell'Annunziata Riserva

Vilken chock! Vi har fortfarande ett gott öga till Bric del Fiasc och har hittills inte blivit besvikna på någon årgång av det vinet. 99an av den här riservan var faktiskt riktigt god för några år sedan. Men detta är illa tänkt och illa gjort. Hårdjobbat muskelvin från en elegant terroir som Annunziata kan bara bli fel.

Medan vi äter papperdelle och ragu enligt Mario Batali kommer det in två nya karaffer. Två viner som ska provas tillsammans, två viner av samma druva och från samma land. Hela bordet verkar snart överens om att druvan är syrah och landet Frankrike. Spelar ingen roll att det krävs skohorn för att klämma ner verkligheten i den nyfödda teorin.

Det ena vinet känns skäligen enkelt, med syntetiska fruktaromer och kladdig malokola. Det andra vinet är däremot inget annat än storslaget. Doften är djup som en brunn, samtidigt med stiligt lyft av violparfymer, syren, kulspetsbläck, lakrits, sten, balsaträ, chark och en frisk grönörtighet. I munnen vankas läskande syra, fin koncentration och balans samt perfekt integrerade fat. Detta måste bara vara fransk syrah, och mest troligt från Côte-Rôtie, i sin allra underbaraste ungdom. Tusan så fint.

2009 Horst Hummel "Spatz" Villányi Kékfrankos

2009 Franz Weninger "Spérn Steiner" Soproni Kékfrankos

Hoppsan. Ja, blaufränkisch är en helt underbar druva i rätt händer. Men det krävs att man tar det lugnt med faten, som här. Druvsorten kan också sägas vara det kitt som håller ihop Centraleuropas vinländer. Kékfrankos... frankovka modrá... blaufränkisch... blue franc. Här var det klasskillnad i paret, får man säga. Biodynamiska Weninger bör absolut följas upp. Och vinet kostar bara €22!

Om vi hade lite svårt med att gissa rätt i de förra glasen, så blir det desto enklare i nästa. Det krävs bara en enda sniff för att inom ett ögonblick förflyttas till trakten av Orange, till det cinematiska landskapet i Vaucluse. Det är en fint utvecklad, burgundisk châteauneuf-doft vi bjuds på: jordgubbssylt, torkade fikon, sandelträ, orientkryddor, mjölkchoklad, nori-sälta, garrigue-örter, varma stenar, lakrits. Fin syra, god sötfrukt, välbyggd struktur, slank och stenig munkänsla, lakritsrot i eftersmaken. Ja, det blir nog egentligen inte mer typiskt än så här. Som Rajat Parr säger i sin bok Secrets of The Sommeliers så har varje distrikt ett typvin som inkarnerar områdets själ, och som man gör klokt i att memorera för att kunna plocka fram när det behövs. I Châteauneuf-du-Pape heter det vinet Clos des Papes. Alltså är det precis vad vi har i glaset. Det påminner en hel del om nollettan, och är knappast yngre. Strålande vin.

2000 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape

Flaska 469 av totalt etttusen nolltvåor Crichet Pajé ljuger inte heller om sitt ursprung. Tyvärr visar det sig också direkt att den är korkskadad. Vilken misär! Det hade varit extremt spännande att få testa en frisk flaska, men man får ändå en glimt av det tätvävda silket till tanninstruktur. Tillsammans med Monfortino lär det vara ett av de bästa vinerna från den svåra årgången.

2002 Roagna Barbaresco Crichet Pajé

Niklas annonserar en gomrensare. Ett ljust rött med rena röda körsbärstoner, mandelkubb, några blommor och lite barrskog. En gnutta reduktivt på det där sättet som frammanar ordet mineral. 

I munnen lättfotat, syrligt, rent, bara aningen grönt, med en mjukt polerad munkänsla. Inte alls komplext utan bara rakt, friskt och okomplicerat. Vi skickar en förflugen tanke till druvsorten kadarka eftersom det nu är Niklas, men det måste nog ändå vara en tysk spätburgunder, även om liknande finns på andra håll i Centraleuropa. Det påminner faktiskt inte så lite om Alexander Stoddens baspinot. Malörtstonerna är dock mindre framträdande än vi minns dem från Ahr.

2011 Stadt Klingenberg Spätburgunder Bundsandstein

Så gott. Och skönt att slippa kola- och kryddtonerna som är så vanliga i tysk pinot. Vinmakaren på Stadt Klingenberg -  längs med floden Main, inte långt från Fürst i Bürgstadt - heter Benedikt Baltes. Vinet är spontanjäst med en mindre andel stjälkar och lagrat i gamla ekfat. Uttaget ligger på 35-40 hl/ha. För sina ynka €10 är det en väldigt stark kandidat till nästa "husets pinot". Läs vad Niklas skrev efter sitt besök här.

Nästa vin har en tokung doft av mörkt bärkross med jästaromer och kemiska estrar. "Franska huvudvärksbär", som A så träffande formulerar det. Efterhand blir det något bättre, med inslag av blommor, lavendel, mynta och frisk garrigue. Nosen känns som från enklare vin södra Rhône. I munnen stramt och koncentrerat med frisk/hög syra och kärva tanniner som också är det sista som hänger kvar i efterklangen. Det här verkar inte längre vara franskt utan mer troligt italienskt med tanke på syror och tanniner - kanske aglianico? Givetvis alldeles för ungt ännu, men övertygar väl egentligen ingen runt bordet?

2012 Marisa Cuomo Furore Costa d'Amalfi 

Lika delar aglianico och piedirosso från terrassodlingar högt över havet vid Amalfikusten. Egendomen ligger i byn Furore, mellan Positano och Amalfi. Rankorna växer på ett märkligt sätt rätt ut ur berget och är horisontalt spaljerade, berättar G som nyligen varit där. Marisa Cuomo är mest berömd för sin Furore Bianco Fior d'Uva.

Ännu en gomrensare, den här gången från H. Här hittar vi en ungdomligt vitblommig rieslingdoft med lime och grönt äpple, dragon och rosmarin. Friskt och rent i stilen med tyskt uttal och tydliga mineraltoner. I munnen är vinet i stort sett torrt (kanske 8-9 gram restsocker) med hög syra, vinbärssaftig frukt och stenig munkänsla. En liten juvenil sprits dröjer sig kvar, men bebisfett och eventuella nyjästa toner är borta och strukturen frilagd. N menar därför att det är en nollnia, vilket är helt riktigt.  När det gäller ursprung kan vi börja med att räkna bort Pfalz eftersom vinet inte verkar härstamma från en såpass varm plats. Rheinhessen verkar inte heller stämma, det är inte Kellers kalksten vi har i glaset. Däremot ligger Nahe väldigt bra till (limetoner och lite skiffer) och Rheingau kan också stämma med den höga syran och strama profilen. Vad vi inte räknar med är den nya trenden med torra moselviner i GG-stil. Det här är gott, men samtidigt lite atypiskt för den generösa årgången 2009. I tajtaste laget just nu, och behöver lagras vidare.

2009 Zilliken Rausch Riesling GG

Nästa röda har precis nått fram till sin första mognadsfas. En superskön transatlantisk cabernetdoft med lagom mogen frukt, cassis och mörka plommon, lite choklad, lite tobak, lite mint, lite vicks frisk. Inte alltför mycket ek, men en hel massa sten och mineraltoner. Komplext och ganska svalt för att (högst troligt) vara från Napa. Allt i doften presenteras på ett klart och väldefinierat sätt. Smaken kan bara bekräfta. Den är riktigt frisk med bra fruktkoncentration, kryddiga tanniner, antydan till fruktsötma, lite kaffe och mörk choklad. Faten är ursnyggt injobbade i helheten och balansen är verkligen på pricken. Vi känner inte riktigt igen oss i stilen, men åldern känns ungefär som i Dunns nollfemma. N menar att vi tagit vinet mitt i krysset mellan ungdom och mognad och tror på 12-15 års ålder. Det går ju notoriskt långsamt med kaliforniska cabbar. Superharmoniskt vin, oerhört drickbart nu. Ska vi gissa på någon producent vi känner till så får det bli Togni.

2005 Cathy Corison Kronos Vineyard Napa Valley Cabernet Sauvignon 

Från Rutherford Bench, med alluvial jordmån. Ett inspel från A, väldigt vältajmat med ostbrickan där en tryffelspäckad brillat-savarin får samtliga runt bordet att gå i spinn.

Ännu ett ostvin. "Grönt som Grodan Kermit", samplar Franko sig själv. "Här kommer den slovakiske barolo!" Ja, här finns onekligen den där typen av pyraziner som man kan hitta i cabernet franc och sauvignon blanc - en samtidigt rökig och grön känsla av gräs, trädgårdsland, vinbärsblad och malört. Frukten är mörk och bläckig, ungefär som krossad kulspetspenna utblandad med mos av blå skogsbär. Dessutom finns det tobakstoner i flera nyanser, dock närmare askfatet än havannacigarren. I munnen handlar det om frisk saftig syra, hög fruktkoncentration, massor av ofiltrerat extrakt, mjuka mogna tanniner, lakrits och lite malört. En extremt personlig stil där den lilla alkoholvärmen sitter bra i helheten, och det dricks redan så fint att vi måste avsluta flaskan. Även N verkar klart imponerad och tror på 7-8 års lagringspotential. Blaufränkisch är alls ingen dum gissning från A - för chansen att pricka rätt druva är nog lika med noll. Om man inte läst våra slovakiska resereportage förstås.

2011 Fedor Malik & Syn. "Hrom" Barrique, Malokarpatská

Druvsorten heter alltså "hron" och vinet är gjort på hobbybasis i villakällaren av Slovakiens ledande vinauktoritet, professor Malik. Innehållet i två franska barriquer (nya) gör att produktionen landade på 600 flaskor. Vi skulle gärna lägga undan några flaskor av detta. €20 på plats.

En vackert klarröd pinot hälls upp i nästa glas. Ja, det både syns och doftar så lång väg. Här finns en underbart läcker och rättfram rödfrukt som mixar aromer av rabarber och hallon. Det osar californisk pinot lång väg, en väldigt fin version. I munnen charmigt, mjukt, friskt och lättdrucket. Inga bråkiga tanniner, ingen bitterhet, ingen högre alkohol, inget större motstånd. Supergott. Bara att klunka i sig och vara glad. 

2011 Failla Whistler Vineyard Sonoma Coast Pinot Noir

Ett snyggt inspel från Franko. 340 dkk hos KK-wine.

Och här har vi äntligen en helklassisk bordeaux. Först lite källartoner, som så ofta, men de vädrar ut rät snabbt. Sedan vankas det tobak, gräs, blomstjälkar, lakrits, saftiga svarta vinbär, gröna örter, en gnutta asfalt och lite knäck. Femton år, vänstra stranden. Doften kommer fint i glaset och utvecklar en blommighet efter en stund. I munnen uppför det sig väl, med lättare medelfyllig kropp, mjuk munkänsla och ändå småstram tanninstruktur med lite grönska. Det här är gott, men inte på något vis stort, och efter någon timme dör vinet en stilla död i ett sparat glas. N känner lätt igen årgången på dess lite gröna och svalt strama profil, och vill placera vinet i St-Estèphe eller Médoc. Fast nu har ju det här slottet knappast gjort sig bekant för viner som är urtypiska för sin appellation.

1996 Château Giscours Margaux

Hedonismens timma är slagen, bestämmer U. In kommer nu en söt, ganska tung doft med mogna hallon, sandelträ, mjölkchoklad och rät mycket fatvanilj. Det här måste ju bara vara en Sonoma-pinot, typ Williams Selyem eller så! Tycker både vi och nog de flesta andra spontant. Men så smakar man. Och inser att den här krabaten är stramare och lättare än väntat. Givetvis ändå rikt fruktig, men inte direkt sötfruktig eller alkoholvarm. Vi är knappast i Californien. Visst är det en del trätanniner och eksötma, men det vi har i glaset är nog ändå en modernt ekstajlad bourgogne, konstaterar G. Det är drickvänligt, välbalanserat, flörtigt, men samtidigt en smula kletigt. Och alltför ungt, förstås. Någon av de moderna boutique-producenterna i en varm årgång? Lucien Le Moine?

2009 Domaine Sylvain Cathiard Vosné-Romanée 1er cru Aux Malconsorts

Det blir ganska starka reaktioner när vi får veta vad det är. Alla hade nog förväntar sig bättre från den här adressen. Det alltmer hisnande priset står heller inte i paritet med upplevelsen, något man ändå kan hävda om andra årgångar som 2005, 2006 och 2008.

Andra vinet i paret har inte alls samma elegans, utan är mer pang på. Lite burdust i stilen med volatila likörtoner åt ripassohållet och en mörk senskördad nyavärlden-pinotfrukt med inslag av rabarber och jordgubbar. Malolaktiskt kolakladd bidrar knappast till ökad finess, sedan tillkommer lite burdusa drag av asfalt, lakrits, örter och fatkrydderier. I munnen kan man verkligen tala om attack, ingen silkeslen smekning här inte. Pang på med söt frukt, hög syra, hög extraktion och hög alkohol. Det smakar rätt gott på sitt sätt, folkligt och lättgillat i stilen med den uppenbara ripasso-kopplingen, men i slutändan ett rätt grovt och därmed enkelt vin. Inte vår melodi.

2010 Walter Hansel North Slope Russian River Valley Pinot Noir

Efter den utflykten är vi snart tillbaks i gamla skolan, i gamla världen. Brunröd rubin, moget vin. En välbalanserad doft där inget intryck dominerar eller tar ut de andra, och alla går att läsa tydligt. Här finns tobak, te och grusig jord. Läder, ostbutik, balsamico och mörk plommonfrukt. I munnen kan vi glädjas åt friska syror och nedsmälta men samtidigt småkärva ädelträ-tanniner. Mjukt utanpå men hårt inuti, liksom. Jättegott moget vin, och det blir knappast mer traditionellt än så här. Det verkar inte riktigt vara nebbiolo och inte heller riktigt sangiovese. U upplyser nu om att vinet är över trettio år gammalt och då krymper de tänkbara alternativen ihop till ett. Mastroberardino.

1982 Mastroberardino Taurasi Riserva

Andra försöket med det här vinet, det första gick sådär. Den här gången får vi verkligen se vad det går för. Det är mer än enastående, men den allmänna meningen är ändå att Montevertine sparkar stjärt på Mastroberardino.

I sin frustration över Malconsorts har Franko sprungit hem för att hämta något annat och visa hur bourgogne egentligen ska smaka. Och det var alls inget dåligt exempel. Här vankas en vackert utvecklad pinot noir-doft med aptitretande klassiska egenskaper som finess och elegans. Visst finns det lite cola-ek och orientaliska fatkryddor, men inte så det stör. Långt viktigare är intrycken av grus och sten, vid sidan om den mörkare frukten. I munnen lagom utvecklat, med fin syra, nästan silkig textur välbyggd struktur och mörk köttig frukt. Djupet och koncentrationen är väl inte de största, men det finns en typicitet och självklarhet här. Och det dricks väldigt bra just nu. Vi säger Gevrey-Chambertin.

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er cru Les Corbeaux

Det andra exemplet ska förstås visa upp hur Sonoma kan smaka om man inte skördar så sent, extraherar så tufft och kör på så hårt med sina välrostade François Frères. Det här är ljus rabarber-Cali, flörtig till tusen med gröna stjälkar, jazztobak, hallon-igloo, honung och cola. Förföriskt lätt på foten med fin syra, lagom intensiva rödbäriga aromer och en liten tendens till omognad som enbart är trevlig. Tillbakalutat pinotdricka som spelar helt i takt med den rådande tidsandan. Jim Clendenen och hans Au Bon Climat är på förslag, men med tanke på avsändaren är det nog mer troligt med:

2011 Wind Gap Sonoma Coast Pinot Noir

Samtalet snuddar av någon anledning vid det här med poäng. Ulrik får ännu ett ryck och lovar att hämta en hundrapoängare. Vi häller upp och möts av en mörk syrah-lik frukt, mörka skogsbär, svarta vinbär, svart lakrits, svarta oliver, saltlag, lagerblad, lite fatrost och grillkol, samt en väldigt typisk bukett av garrigue-örter inklusive lavendel och viol som kommer fram allt längre det står i glaset. I munnen ett stort, tätt och extraherat vin, välförsett på alla fronter utom fruktsötman som är rätt återhållsam. Alkoholen balanseras ut hyggligt av den friska syran. Smaken är fortfarande lite stramt knuten, fortfarande alldeles ung. Den lossnar lite och upplevs något lättare i munnen med tid i glaset. Att döma av garriguen och att smaken ändå är storlek större bör vi vara i den södra delen av Rhônedalen. En av de producenter som vinifierar mest syrah i den landsändan, och vars mörkfruktiga grenacheviner från Gigondas dessutom nästan alltid lyckas påminna om syrah, är Saint-Cosme. Det här bör vara deras toppvin, Hominis Fides. Den speciella balansen mellan storlek, syra och alkohol känns typisk för årgång 2007. Och ja, vinet fick 100 poäng från advokaten i Monkton.

2007 Château de Saint-Cosme Gigondas Hominis Fides 

Kaa-Ching!

Kvällens (nattens!) sista vin har en mörkt blåröd färg, en dov och knuten näsa med småsvettiga (och aningen brettiga) drag av stora foudres. Ganska motvilligt släpper den ifrån sig doftnoter som blåbär och hallon, nattvioler, lavendel och frisk garrigue. Vi är kvar i södra Rhône alright. I munnen noterar vi en för området hög syra, duktigt grepp i de rejält byggda tanninerna, en riktigt hårt åtknuten kärna och ett kompakt motstånd mot drickning. Så ungt vinet är så verkar det redan ha hunnit in i sin tunnelfas. Faktiskt svårt att säga vad det är, fast det verkar vara en tia. Ser lovande ut på längre sikt.

2010 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape

Vilken service att få stämma av med ett vin som vi har gott om i källaren. Men att det redan gått och knutit sig! Vi skruvar fram väckarklockan till 2020 och hoppas och tror på att det återseendet blir lyckligt.

Tusen tack till Ulrik, kvällens fyrverkeri-mästare.

NV Jacques Selosse Brut Initiale

Teamets finare hälft fyller halvjämnt och då duger förstås bara det bästa. Den senaste Initiale (degorgerad oktober 2006) tycktes nyligen ha passerat den fas där vi blir som allra mest fnissiga och lyckliga. Alltså är det dags att börja tulla på flaskorna som degorgerades 2007. Direkt efter släppet var de extremt ungdomliga - närmast neonatala!
Vi minns vita hyacinter och ett knutet vin med grönäppliga inslag. Men nu har det minsann hänt underbara ting i flaskan! På baketiketten kan man läsa:

"Initial: qui est au debut de quelque chose. 33 000 bouteilles chaque année. Un vin, trois grands crus Avize, Cramant et Oger. Un cépage, le Chardonnay. Trois années successives. Une démarche éthique: le respect du vivant pour l'expression du mineral. Une style: épanoui et jovial. Cette bouteille a été dégorgée le 04 Octobre 2007."

Une période de six mois à partir de cette date est nécessaire pour que ce vin reprenne sa plénitude. Si vous devez le consommer avant, ouvrez-le deux heures à l'avance ou carafez-le. Temperature de service: 12℃. Cette bouteille, conservée en cave, peut vieillir de nombreuses années."


NV Jacques Selosse Brut Initiale kommer, precis som tidigare versioner, i en enda färg - brass metallic. Moussen är påfallande livlig när vi häller upp, och bubblorna i glaset möjligen de minsta vi någonsin sett.

Det första vi möter är den dödligt intensiva guldpil glaset adresserar direkt in i hjärnans doftcentrum. Redan nu är vi hjälplöst förlorade. Sen radas intrycken upp, men i ett enda ögonblick. Brioche med smält smör. Mycket hasselnötter, ja faktiskt som nougatglass med krokant! Rafflande, intrikata jästmysterier från autolysen i flaskan. Äppelpaj och dansk citronvand, även själva skaloljan från citronen. Men knappast någon sherrylik oxidation - fräschare än förra versionen. Doftsensationerna går in och ut ur varandra på ett helt fascinerande sätt. Vad vi inte förmår sätta fingret på är själva magin...

Trots en smått explosiv mousse är munkänslan superskön - rik, snarast krämig. Det är som att duscha i jästfällning! Även syrorna är underbara, de påminner om apelsiner - lite som orangina fast med sältan och fräschören hos ett riktigt bra mineralvatten. Smakbalansen är perfekt precis som den är just nu - en uppseendeväckande lång resa från hur denna version betedde sig som ung. Mittsmaken har så otroligt mycket att ge, men ska man ändå invända något är det att eftersmaken kunde varit längre. Alltså måste man bara ta en klunk till...

Vi älskar detta - en infernaliskt smakrik och fängslande champagne. Stort tack till Anselme Selosse för magiska insatser i vingård och källare. (94)



ps. Tidigare bloggade flaskor här, här, här, här, här, här och här.