Föråkaren är en klassiker hemma hos oss, men vi anar att de champagneälskande gubbsen trots all sin vinösa erfarenhet inte nödvändigtvis har pejl på detta. Det skummar rejält i glasen när vi häller upp, med vackert mässingsgula nyanser. Doften är komplex, klart originell - ja, snarast unik - och rätt långt från de stora champagnehusens stilar. Så pass långt att någon undrar om det är annat än champagne vi har i glaset... men vad skulle i så fall det vara, kan man undra...
Här finns äpplen, apelsiner och solmogna citroner. Här finns nötter, sesamfrön och rostat bröd. Här finns vit krita och toner av långsam oxidation som påminner om både fino och amontillado. De snudd på gröna hyacinterna från första året är borta, och har ersatts av en gyllene mognad. När vi så smakar är vinet mättat med mogna fruktaromer, men också påtagligt torrt med rejäl struktur - en härlig kombination. Väldigt mineraliskt, påpekar J. Här finns uppenbara fino-noter och en gnutta grapefruktbeska, eller är det ekfaten som märks? Vi delar ut ledtråden "en druva och tre årgångar i följd".
Okej, chardonnay måste det ju vara och då bör vi befinna oss i Côte des Blancs. Burgundiska ekfat är uppenbarligen med i spelet, vinet har legat länge på jästfällningen och den där sherry/sesam-tonen är en bra ledtråd. U tar snyggt hem frågesporten med ordet "Selosse!??"
NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs
Jo, Selosse var mycket riktigt en ny bekantskap för kvällens gäster - kul! Moussen avtar rätt snabbt i glaset, och snart är det en mognande vit bourgogne vi dricker. Ljuvligt gott, men av allt att döma är det dags att dricka upp nu. Degorgerad 4 oktober 2007.
Fredagskvällens middagsprovning omfattar fem röda. Det finns ett tema, och så finns det ett vin som inte passar in. Uppgiften är helt enkelt att ringa in temat och identifiera vilket vin som inte hör dit. Men vi börjar prova utan den informationen, så att sinnena får arbeta fritt från intellektuella störmoment.
Ettan är ljusare varmröd med en aning av tegel i kanten. Doften bjuder på en god början till mognadsutveckling, och en ljusare frukt med associationer till röda vinbär och smultron. Faten kontrar med mörkare toner av lakrits, svampfond, julkryddor och faktiskt: rioja-liknande dill! Smaken är relativt lätt med ett begränsat register, men det som finns är bra. Skön undervegetation, strama syror som undgår att bli kartiga, röda vinbär och efterhand en näve surkörsbär. Inga större tanniner och ingen direkt silkighet i munkänslan, men ändå en viss rondör från faten. Det relativt sett enklaste vinet, vi utnämner det till kvällens rioja-wannabe. R sätter utan tvekan åldern till 5-6 år, och visst är vi väl i Bourgogne?
Tvåan ser rejält utvecklad ut. Färgen är i stort sett orange, med en fin liten röd kärna och fällning i botten av glaset. Doften är vidöppen, och helt underbar! Här finns apelsiner och plommonsylt, spearmint och salvia, båthus och späntved, anis och fänkål, tjära och farin. Smaken då... sursträv, torr och snipig? Nej, inte precis. Den bekräftar faktiskt vartenda ett av doftens alla löften - raktigenom harmonisk och behagfull. Syran klingar rakt, rent och vackert, ålderssötman berättar om ett stort år, och eftersmaken ber om tidtagning med stoppur. Aromerna av apelsiner, plommonsylt och bakkryddor är hur goda som helst. Rena fullträffen på oss allihop, så vitalt och komplext att man kan återkomma i timmar för nya intryck. Det här vinet blir kvällens clou - en chansning som gick hem. När det gäller gissningar blir det svårare. Tonerna av spearmint och tjära lurar åtminstone en provare till Barbaresco, men när vi pratar ålder landar gissningarna ungefär rätt. I 70-talet - ja, kanske ännu längre tillbaks? Ett stort år är det i alla fall. 1971? Och visst är vi väl i Bourgogne ändå?
Trean är djupare varmröd, som rubin eller sammet. Glaset bjuder på en stor, god hallon/körsbärsfrukt med gräddiga och köttiga drag. Frukten är rik och mogen med ungdomliga karamelltoner, lite som hallonkolaremmar. Faten fortsätter med en smula bittermandel och en plötslig vedbrasa runt knuten. Det köttiga draget drar ner associationer till både kycklingfond och råbiff. I munnen kan vi njuta av en bra fruktattack och en viskös, silkig munkänsla. Syran är väl infattad i vinets relativt fylliga kropp och den mogna frukten har en hel del nyanser att bjuda på, som hallon, körsbär, röda vinbär och nypon. Längden är utmärkt, men det finns fortfarande en liten ekbeska i avslutningen. Ett relativt ungt vin, som helt uppenbart är byggt av prima material. Det har lämnat sin primära fas, är tillgängligt nu och har en fin potential till utveckling - och det ungdomliga draget av hallonremmar får gärna tona ner sig. Det går inte att komma ifrån tanken att den makalöst goda tvåan sätter käppar i hjulen för treans chanser att glänsa. Hur som helst är vi väl i Bourgogne?
Fyran är granatröd med blåa toner. Doften är ungbärig, nästan som i Beaujolais eller Rhône (både norra och södra, kan man säga). Trots det bäriga draget klart komplex, här serveras flera lager av rik körsbärsfrukt åt det mörka hållet med inslag av svarta vinbär och cassis. Härlig fräschör och renhet i de saftiga aromerna och kryddiga, nästan svartpeppriga drag. I munnen får vi kvällens mest påtagliga tanniner, en stadig syra och ett mörkare aromspektrum. Frukten är rik, nästan påträngande men balanserar bra med vinets struktur. Ekfaten märks i form av en lite kantig beska och mörka chokladaromer. Det livliga intrycket understryks av juvenil kärvhet, en gnutta koldioxid och en seriös mineralsälta i avslutningen. Allt som allt ett välbyggt vin, snarare än elegant. En och annan funderar på om vi lämnat Bourgogne för Tyskland eller sydligare nejder. Årgången är uppenbart generös och vinet är typiskt för året, ingen tvekan om det. Men... visst är vi väl i Bourgogne ändå? Jodå, vinmakaren är även känd som mannen bakom vinerna från Comte Armand...
Femman är en ljusare rubinröd uppenbarelse med fint färgdjup. Doften fångar in och förför utan omsvep med sin generösa uppvisning av orientens alla basarkryddor - inte minst sandelträ, kanel, ingefära och kryddnejlika. En väldigt snygg och lyxig fathantering, alltså. Dessutom kan vi njuta av de tydliga, flerskiktade nyanserna i frukten, särskilt apelsinskal, röda vinbär, hallon och nypon. Vill man dessutom hitta björnbär och plommon är det alls ingen omöjlighet. I munnen ett påtagligt silkigt vin med kryddiga fat och mintig fräschör. Frukten är slank, intensiv och rödfruktig - stiliga röda vinbär assisterade av apelsiner och nypon. De strålande kalkstenssyrorna i kombination med en nästan marmeladig täthet i fruktaromerna utlöser en riktigt lång eftersmak. Enormt lustfyllt och gott vin - det enda problemet i dagsläget är ekfaten, som är ute och viftar på egen hand och fortfarande väntar på att integreras helt i smakbilden. Årgång 2007 är på förslag. Äldre, säger vi. 2005 eller... 2002?
Efter några inledande funderingar huruvida ett av vinerna har annat ursprung än Frankrike - kanske Tyskland? - enas vi om att alla nog ändå kommer från Bourgogne. En kvartett från Côtes-de-Nuits och ett från Côtes-de-Beaune, gissar J. Bravissimo, men vilket? Hmm, det är dags att avslöja att temat är en appellation. Vosne och Nuits kommer upp som förslag, men inget är rätt. Är vinerna atypiska? Eller är det helt enkelt en väldigt knepig uppgift att spika ursprung blint? Att vinernas ålder skiftar hej vilt gör ju inte precis saken enklare. Dags att släppa några fler ledtrådar. Vi har tre premiers crus bland de fem vinerna, och två av vinerna kommer faktiskt ifrån samma vingård! Som i sin tur är granne till en vingård vid namn Mazis. Alla begriper direkt att gamlingen är med i detta par, men vilket är det andra vinet? Och kanske det underlättar framfarten om man lyckas identifiera vilket vin som är svarte petter? Och vilka kan cru-vinerna vara? Tvåan, fyran och femman är på förslag. Fyran tackar och tar emot! Ja, temat börjar kanske klarna så smått... en by i norra Côtes-de Nuits. Och avvikaren, vilken by kommer den ifrån?
Facit:
2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar