Om Florian Fauth personifierar det unga Rheinhessen, så får man säga att traditionen finns hos Weingut Schales (åttonde generationen, startades 1783). Med sina 40 hektar vinmark och 400 000 flaskor om året är detta en av de största familjeägda producenterna i området. Vi träffar Astrid Schales som livfullt berättar om egendomen och visar oss runt.
Schales odlar dussintals olika druvsorter, förutom mer kända namn även ett gäng tyska korsningar som togs fram under förra seklet - Bacchus, Huxelrebe, Kerner, Kanzler, Rieslaner, Rivaner, Scheurebe, Siegerrebe. Med alla olika söthetsgrader, prädikat, kvaliteter och cuvéer är sortimentet snudd på oöverskådligt. Det går inte att låta bli att tänka: rensa upp i portföljen och plantera/ympa om till klassiska sorter! En väg som de flesta vi ska besöka redan har valt.
Kalkgestein
För att förenkla för exportmarknaden (Canada, Australien, till och med Kina!) har man valt att tona ner på vingårdslägena, att istället bygga sitt varumärke och följa VDP:s nyare riktlinjer med beteckningar som Classic och Selection. Det här är inte ett hus där man i första hand pratar lägen och terroir, även om man sitter på några av de bästa kalkstenslägena i Dalsheim med omnejd. Målet är nämligen att göra fruktiga viner i en konsekvent stil. I toppen finns en linje som man kallar Cardinalis. Det är här man hittar Schales claim to fame - Eiswein. Under sin historia har man lyckats framställa sött vin av frysta druvor i hela 56 årgångar - förmodligen ett världsrekord - och det är med isvinerna man kammat hem sina internationella erkännanden.
Bürgel - här växer också Kellers spätburgunder.
Besöket är kort och vi nöjer oss med att prova tre viner som på olika sätt står för det något av det bästa man har att komma med. Först ut: en Gelber Muskateller Sekt trocken (€10). Extremt tillgängligt och charmigt vin med sin moscato-liknande personlighet, sin läckert passionsmogna frukt och en behagfull balans mellan liten restsötma och stor fräschör. Inget att analysera sönder, men väldigt svårt att motstå.
För det andra: 2005 Cardinalis Cuvée (€20) en barrique-lagrad röd blandning vars exakta druvinnehåll är brorsans hemlighet, men vi kan svära på åtminstone cabernet sauvignon och merlot. Doften är främst ungdomlig men har också en fin början till utveckling med lätt grönhet, mörk vinbärsfrukt och lakritstonade fat. Ett gott rött i klassisk stil - elegant snarare än kraftfullt, och självklart är tanninerna betydligt mindre än i en bordeaux.
Slutligen: 2004 Cardinalis Riesling Eiswein (€35/37 cl). En enda sipp, och med ens står det klart varför man har ett så grundmurat rykte för sina isviner - det här är exceptionellt bra! Fortfarande ungdomligt och fullpackat med friska, superkoncentrerade, renfruktiga tropiska aromer som stannar länge i munnen. Givetvis tar vi med oss en flaska, det här vill vi uppleva igen.
Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.
5 kommentarer:
Deprimerande läsning. Men väldigt bra skrivet. Eller så är det så att ett tjugotal besök hos underpresterande producenter flaschar förbi i huvudet när jag läser. Känner igen allt. De många linjerna, mixandet med etiketter, namn och druvor i hopp om att vinna exportmarknadens gunst, de överentusiastiska firmarepresentanterna, bristen på syra, likriktningen i vinerna. Ofta hos producenter som sitter på topplägen. Kan ge en handfull exempel bara från Tyskland, även om S A Prühm nog är det bästa.
Alla vet att er lilla resa kommer att avslutas med världens mest ambitiösa Keller-reportage. Kommer texten lagom till helgen?
Nåja, Bröderna Schales är duktiga källarmästare och vi kan verkligen inte klaga på de tre smakproven. Men visst verkar det tokigt med så många olika produkter av udda druvor. Kommersiellt sett borde det väl vara smartare att satsa på klassisk riesling och spätburgunder? Men - det är det ju många andra som gör... Schales har säkert tänkt igenom vad de vill ha för profil..
Lika bra att spräcka dina förväntningar redan nu. Klaus-Peter Keller erbjöd oss en besökstid på onsdagen men då var vi inte i Tyskland än. Sen skulle han resa bort över helgen, så vi fick nöja oss med några fina skördebilder i mejlboxen. Det hade varit spännande att testa hans Spätburgunder, och 2010 GG förstås, men det får vi försöka styra upp på annat vis.
Nä, resans höjdpunkt nådde vi i Schweigen...
Väldigt intressant fråga. Spontant så resonerar jag som er; det borde löna sig att köra på klassisk Riesling och en blå druva (och ja, Spätburgunder blir det väl då). Keller och Christmann är väl två exempel på hur bra det kan bli. För det fall man vill divserifiera så finns växtlägen och kvalitetsklasser att spela på. Detta borde vinproduktionens motsvarighet till Gordon Ramseys "gör fem rätter men gör dem bra". Ändå så ser man påfallande många tyska klassproducenter som tomtar till det med icke-typiska druvor och förhatliga Selection och Classic-stämplar (don't get me started on Feinherb). Och så då att syran reduceras för att man tror att detta skall passa exportmarknderna. Minns att Basserman-Jordan, som ju verkligen har utmärkta förutsättningar, körde det spåret i slutet på 90-talet. Och det blev inget kul (minns några dåligt utjästa Chardonnayer som fortfarande spökar i huvudet). S A Prühm är då en annan producent som också verkat i denna tråkiga tradition.
Om ni har något bra lästips kring ovanstående så tar jag gärna emot det. Vore intressant att veta hur framförallt de tyska vinmakarna resonerat. Bygger portföljbesluten på den berömda magkänslan eller mer vetenskapliga undersökningar kring marknadsförutsättningarna?
Hur vetenskapliga är marknadsundersökningar egentligen? De jag stött på i tjänsten har ALLTID varit manipulerade för att få fram önskat resultat - antingen av beställaren eller utföraren.
Magkänsla rules, ungefär som att blint inte ljuger.
Den där muskatellern låter för övrigt riktigt fin.
Saken är väl den att bröderna Schales är i åldern mellan 60 och 70 och delvis är präglade av de ideal som rådde när man var unga, men som idag betraktas som omoderna. Men så är man ju framgångsrika på exportsidan, och det finns kanske ett samband mellan fler produkter och ökad försäljning. Tävlingslusten, eller strävan till absolut toppkvalitet, ger sig i alla fall tydligast till känna genom isvinet.
Pappa Keller var förresten också mer inne på att göra fruktiga viner innan sonen KP ändrade profilen till dagens supersteniga.
Skicka en kommentar