Fontanafredda Barolo Serralunga: 2004 vs. 2001

Fontanafredda är väl inte precis det hippaste crewet i Barolo - om än det största. Vi har levererat en del pisk på senare tid, både till deras Briccotondo och Langhe Nebbiolo. I rättvisans namn måste vi faktiskt skrika ut från hustaken att vi gillar deras bybarolo! Undantaget var årgång 2003, som återigen gjorde oss besvikna i en blindprovning härom veckan. Ikväll känns det istället lockande att jämföra de båda goda årgångarna 2001 och 2004 i parallella glas. Och de här vinerna lär knappast förfaras av att stå ett dygn eller två i öppen flaska...

Barolo Serralunga 2004 doftar av bigarråer, viol, sötmandel, tjära och piptobak. Fatkaraktären känns tydlig, men den är snyggt genomförd och kompletterar frukten. Våra näsor gläds åt typiska nebbiolodrag i modern version. Vill man ha mer av bouquet får man snällt vänta. Smaken bjuder på tillfredställande, sötmogen frukt och bra bett i attacken. Mittsmaken är mjuk och behaglig, sen trycker vinet ifrån ordentligt i avslutningen med varm kryddighet och en rejäl, lite alkoholdriven längd på eftersmaken (14%). Vinets stil är balanserad, vänlig och publik. Det är proffsigt gjort - och redan färdigt för konsumtion, förvånande nog. Schysst drinking pleasure...


Barolo Serralunga 2001 har en tuffare, djupare doft med begynnande mognadstoner av vår älskade nebbiolodruva. Mandelmassa, lite lösningsmedel, mer örter och mineraler än föregående, tomatpuré, tjära, tobak, undervegetation och några seldon från stallet. Och vilken lycka - grafitmineraler och några torkade rosor i slutet av glaset. Vi är överens, detta doftar riktigt, riktigt gott! I munnen får vi ett slankare vin än föregående med betydligt högre syror och mer av uttorkande tanniner. Mer struktur och en lite vrång bitterhet i mittsmaken, mer av traditionellt tuffa tag - och faktiskt något kortare i slutet, om än med goda kryddor (13,5%). Vinet ropar efter både mat och fortsatt lagring - den där bitterheten är både kompromisslös och krävande. Med fyra-fem timmars luftning bjuds större harmoni, och en gnutta balsamico i mitten...

Maten var den mest givna man kan tänka sig - pasta med ragù (barolo i såsen) och parmesan. I det sammanhanget funkade nollettans bitterhet bra. Det blir ändå en guldstjärna i kanten till nollfyran, för det behövs drickbar barolo som är lätt att få tag på och inte tar slut på en kafferast. Och vi tycker att den här är mycket godare än exempelvis Gianni Voerzios 2004 Barolo La Serra. Till slut, när luften gjort sitt, går segern till den tuffare nollettan. Hyvlad parmesan är inte alls dumt som tilltugg...

Efter ovanstående intryck förvånar det en smula att inga små ekfat använts i mognadslagringen. Två år på slavonska och franska botti låter väl ganska traditionellt?

2004 Barolo Serralunga d'Alba (Fontanafredda, Piemonte)

2001 Barolo Serralunga d'Alba (Fontanafredda, Piemonte)

2001 Domaine Brusset Gigondas Les Hauts de Montmirail

Gårdagens fundering om fatlagrade viner från södra rhônedalen får oss att vilja dricka Brussets Les Hauts de Montmirail igen. Här är det nämligen barriquelagring som gäller. Det var nästan precis ett år sen sist vi smakade, nu gör vi det bekvämt för oss och recyclar förra årets bild. Druvmaterialet är 55% grenache, 25% mourvèdre och 20% syrah från terrasserade odlingar där man utvinner 25 hl/ha. Efter avstjälkning vinifierades de olika druvorna separat under tre veckor med inledande kallmaceration, därefter jäsning med pigeage och temperaturkontroll. Vinet mognade på franska fat, varav en hel del var nya.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail är varmt brunrött i färgen. En stor, varmt mogen fatkaraktär för tankarna ända till toscana! Vi plockar ut noter av röda körsbär med kärnor, nymalen vitpeppar, kryddnejlika, kanel, vanilj, läder, varm julmust, tomatpuré och rosmarin.

Smaken är alldeles sammetslen och harmonisk med utlagrad sötfrukt, röda körsbärsaromer och mjuka men fullt vitala syror. En rejäl puff uttorkande och aromrik kanel pudras över hela gommen. Mourvèdrekomponenten har klivit fram med en skönt lantlig känsla, lite åt det ljusare bandolhållet. Vinets mesta energi finns nu i eftersmaken som är riktigt lång och givande med bra mineralkänsla och fatvanilj. Förra årets anmärkning om ekbeska kan strykas helt, nu är den dominanta fatkaraktären helt integrerad och därmed är intrycket klart bättre än sist. Alkoholen är behagligt återhållsam, enligt etiketten endast 13% - riktigt lågt för en Gigondas. Vinet har helt klart nått sin topp med en vänlig drickmognad och gör sig allra bäst på egen hand.

Invändningar? Ja, inte kan vi säga att det här är typiskt för byn. Men det har till slut hittat elegansen - och det visar att fat och grenacheblandningar i södra rhône kan funka. Särskilt när nästan hälften av druvorna inte är grenache...

Vi handlade på plats 2004 och priset är nu som då jämförbart med Santa Duc Tradition - €17.

2001 Gigondas Les Hauts de Montmirail (Domaine Brusset, Cairanne, Rhône)

2005 Domaine de la Vieille Julienne "lieu-dit Clavin"

En väldigt trevlig effekt av den här bloggen är sambeställningar av viner som bara går att köpa i hela lådor. Mer sånt, eller hur? Nyss var det Barrals 2006 Faugères, ikväll är det Vieille Juliennes 2005 Clavin som äntrar scenen.

2005 Domaine de la Vieille Julienne "lieu-dit Clavin" är mörkt varmrött åt det blå hållet. Doften ger rikligt med intryck och den utvecklas på ett intressant sätt över dygnet efter uppkorkandet. Direkt i karaffen får vi krossade stenar, inälvor, gåslever och allmän bondgårdsatmosfär där spillningen finns precis runt hörnet. En skön och lantlig känsla - och hoppsan, där fick vi nosa på bondens armsvett ingrodd i arbetskläderna! En kryddig, träig, småsvettig fatton med kanelstång och mandel, varför inte bittermandel. Frukten då? Jo tack, här bjuds gott om mättade, mörkröda aromer av skogsbär och mörka körsbär med kärnor. Det blir mer fokus på frukten efter ett dygn i öppen flaska. I sin helhet är detta riktigt tilltalande - utlovar storverk i gommen!

Förväntningarna är alltså på topp. Vi smakar och skogsbärsfrukten är lika god som förväntat, plus fina solvarma svarta vinbär direkt från busken, med den kryddighet man kan hitta i bären. Syrorna är utmärkta i attacken, men blir hårda som lingon i det aningen glesa slutet. Det är också nu, precis i avslutningen, som vinets största problem uppenbarar sig - en ekbeska eller bitterhet som förtar behagfullheten i munnen. Visst är aromerna goda, men munkänslan är inte helt skön! Drickupplevelsen har klara problem att leva upp till löftena från doften...

Varför? Delvis handlar det nog om tuffa syrah-tanniner, typiska för 2005, som nu börjar stänga ner efter en ungdomlig fas. Men mest av allt, en märkbar fatton som sällan blir helt lyckad i viner från det här området. Just nu känns det som att vinet behöver lagras för att tämja beskan, men frågan är om den ger med sig med tiden....

Vinovativa importerar och vinet finns att beställa som privatimport i låda om tolv, 179 kr per flaska. Sa vi att det var biodynamiskt odlat?

ps. Tack till Mårten och Sara som puffade på.



pps. Vi gick på Anna Järvinens skivrelease ikväll, och lyckades samtidigt pricka in klubben Doclounge som visade Bigert & Bergströms nya film "Life Extended". Barerna på Strand hade endast några få, hemska viner. Ni vet redan att Penfolds Rawson's Retreat är kletigt och äckligt. Redan en blick på etiketten ger huvudvärk, 58 kr glaset är en grov förolämpning. Syrabefriad chardonnay från Salento bör också undvikas till varje pris. Stackars gäster...

2005 Côtes-du-Rhône "lieu-dit Clavin" (Domaine de la Vieille Julienne, Orange, Rhône)

Munskänkarna provar Rhône

När vi träffar Hans Artberg, vilket har hänt en del på senaste tiden, brukar vi gnabbas vänskapligt om hur långt eller kort man bör skriva om vin. Hans menar att vi bloggare ägnar oss åt en utdragen form av prosalyrik, i och för sig underhållande men inte särskilt begriplig. Vi i vår tur tycker att Hans kunde kosta på sig några ord till, han ristar ju inte runstenar med hammare och mejsel. En isländsk notering om något av följande viner skulle kunna se ut så här "Stram, god, rhône?" Nåväl Hans, vi tar till oss av kritiken och ska fatta oss kort den här gången. Mitt emot sitter Anders från Nettare e Gioia, och vi provar blint ikväll. Eftersom det är en parvis stationsprovning finns det skäl att tro att vinerna presenteras tematiskt. Tillsammans är vi grymma på att gissa vin!

Första glaset har en ungbärig, varm, godistonad körsbärsdoft. Malolaktisk smörkola, knäck, vanilj, aningar av garvat läder. Grenache och syrah. Smaken känns lite billig, kletig och insmickrande. Huvudvärksvarning, säger A. En "tillverkad" variant av côtes-du-rhône. Hög BiB-klass är en självmotsägelse, men det är på den nivån vi är.

Facit: 2006 Château Courac Côtes-du-Rhône

Andra glaset har en först något knuten doft med våt sten, rått kött, örter, körsbär och blommiga övertoner av viol. Grenache och syrah. Bra balans i den goda smaken, lagom örtig kärvhet, bra längd och gott om terroirkänsla. Utmärkt och typisk côtes-du-rhône som man vill ha mer av, Guigal eller Domaine Martin?

Facit: 2005 Guigal Côtes-du-Rhône

Tredje glaset doftar kryddig syrah med söta bär, viol, eneträ och lakrits. Smaken är stram, något torrkärv och en smula stjälkig. Inte helt tillfredställande. Det blir en gissning på Moillard-Grivots Crozes-Hermitage. Vi kollar upp vad det är för vin - och det har faktiskt presterat betydligt bättre på hemmaplan.

Facit: 2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph

Fjärde glaset har en urtypisk syrahdoft med tjärpastill, olivtapenade, lakrits, kött, chark, eneträ och burnout vid rödljuset. Smaken är blueprint-syrah med både sälta och sötmogen frukt i en torr, medelfylligt slank kropp. Bra syror och behaglig munkänsla. Vi är överens om att det bör vara Les Launes.

Facit: 2006 Crozes-Hermitage Les Launes

Femte glaset har omedelbart en fin blomton, därefter fiskar vi upp smått saftsyltiga drag av hallon/blåbär och så några körsbär i likör. Här finns dessutom både mineraler och moderna fattoner. Smaken är relativt stor med arom av choklad och lakritssälta i avslutningen. Rätt trevligt vin, men syran är lite åt det låga hållet. Vi pratar först om Lirac. A förslår Vacqueyras, och det klickar rätt. T känner igen vinet som kära mamma serverade till rådjurssteken för någon månad sen.

Facit: 2006 Les Hauts du Castellas Sélection Barrique Vacqueyras

Sjätte glaset har tydliga mineraltoner som av krossad sten, med knuten mörk frukt. Smaken är tuff och rätt oborstad med lite bråkig alkohol och gott om tanniner från "the dark side of the force." Det här motsvarar bådas våra minnen av Santa Ducs Gigondas. Särskilt väl avpassat för folk med skägg på tungan.

Facit: 2006 Domaine Santa Duc Gigondas Cuvée Tradition

Sjunde glaset har en parfymerad doft med animaltoner, inslag av tjära och garvat läder. Smaken är relativt slank, dammig och i avsaknad av önskvärt fokus och bett. Lite tunt i avslutningen. En ospännande middle-of-the-road-châteauneuf. A slår fast att det handlar om en större producent, och lägger en röst på Mont-Redon. T hade väntat sig mer burgundisk stil från Mont-Redon och gissar på Vieux-Lazaret. En svag prestation.

Facit: 2006 Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape

Åttonde glaset har en lysande röd färg och är det första vinet hittills som verkligen doftar av solvarma bär. Röda körsbär, hallon, jordgubbssylt med tobak och sötlakrits i både doft och smak. Mycket läckert och lockande med bra utdelning i munnen och behaglig eldighet som lindar sig runt sötlakritsen i slutet. Vi längtar efter ostbricka och är överens om en gissning på 2006 Bosquet des Papes. Bäst i kväll?

Facit: 2006 Pierre Usseglio Cuvée Tradition Châteauneuf-du-Pape

Nionde glaset har en liten, blyg och elegant doft. Subtila drag och små gester. Svaga aningar av lövbrasa och chark, violtoner och fin saftighet av slånbär, björnbär och körsbär. Smaken är sval, slank och balanserad med märkbara tanniner och syror. Lakrits och järn assisterar finstämt. Vinet ger intryck av att komma från en sval och nordlig plats, förmodligen côte-rôtie. Brune eller Blonde? undrar A med glimten i ögat. Ingen aning! Snyggt, ännu outvecklat vin som behöver ytterligare fyra-fem år för att försvara rykte och pris.

Facit: 2005 Robert Jasmin Côte-Rôtie

Tionde glaset har en stor, rik, komplex doft - här finns mycket att hitta. Vi pratar om kryddnejlika, korinter, svarta vinbär, plommon, kaffe och choklad. Smaken är stor och saftig med dyra, behagliga syrahtanniner. Stilen är modern och fatrostad, nästan merlotlik. Ett riktigt vinmakarvin - proffsigt men också rätt anonymt och i nuläget befriat från tydligare ursprungstypiska drag. Eftersom frukten är stor, men trots allt sval, landar våra gissningar på hermitagekullen. Vinet måste lagras för att hitta hem igen. Här är vad vi tyckte för ett år sedan.

Facit: 2005 Ferraton Ermitage Le Méal


Visst är det fint med gobeletstockar! Alla rullstenarna tronar på en fet kaka av lera, det blir rätt så smarriga viner på den här platån. Kartan snodde vi från De Long som lagt ut den på nätet för fri användning. Fler fina vinkartor finns att köpa på deras webplats.

2005 Domaine Chanson Beaune Clos du Roi

Chanson Père & Fils är en stort och anrikt vinhus i Beaune. Sedan över tvåhundra år har man lagrat sina viner i Bastion de l'Oratoire, Beaunes största fästning uppförd på 1500-talet. Men trots all historia har man ett skamfilat rykte från de senaste decennierna att reparera. 1999 köptes huset av Bollinger (ungefär som William Fèvre och Bouchard köptes av Henriot 1998) och nu jobbar man på att höja kvaliteten. Kvällens vin berättar att man är på väldigt god väg. Förutom sin negociant-verksamhet äger huset 38 hektar vingårdar i premier cru- och grand cru-lägen. Exakt var kan man se på den interaktiva kartan som tar oss från söder till norr i ett informativt bildspel. I Clos du Roi äger Chanson tre hektar varav två är planterade med pinot noir.

2005 Beaune 1er Cru Clos du Roi har en ljust röd, transparent uppenbarelse med ungdomliga blåtoner och briljanta reflexer i glaset. Doften lockar, öppen och komplex med fin höjd och eteriska övertoner. Först ut är nyponen, därefter kommer det råa köttet och de kalkgrusiga mineralerna. En kryddighet likt muskot och sandelträ kittlar näsan och skymmer inte alls den ljusröda pinotfrukten med associationer till vildhallon, jordgubbe och rödbeta. Slutligen noterar vi en frisk örtighet med inslag av lavendel. Det mesta man vill ha är alltså på plats i nosen. Smaken är örtigt uppstramad med friska syror och slank kropp i lättare, nästan vitvinslik viktklass. Lättheten till trots bjuder avslutningen på stor aromrikedom och rejäl intensitet med lite alkoholvärme i slutet. Elegant och redan ganska underbart...

Vinet dracks till en ljus kycklinggryta med massor av lök, skogschampinjoner och bacon - ett lyckat möte. Årgången förnekar sig inte, vi tror starkt på det här vinets potential för längre utveckling i källaren. (91)

2005 Beaune 1er Cru Clos du Roi (Domaine Chanson Père & Fils, Beaune, Bourgogne)

Time of the Season

Vem sa att man måste ha elgitarrer för att rocka? The Sweptaways och Howlin' Pelle Almqvist ställer skåpet med ett par congas och maraccas som enda tilltugg. Dags för lite ohejdad marknadsföring av teamets kärleksbarn. Första singeln från nya albumet släpps imorgon.



The Sweptaways har en grym fotoblogg.

2007 Fontanafredda Barbera Briccotondo

Här är vinet med vilket James Suckling slutligen sköt sin egen betygsskala i sank. Fontanafredda måste blivit lika förvånade och glada som Malena Ernman när poängen publicerades. 90 points! Vi är alltså på en nivå där Suckling placerat viner som: 2004 Castello di Brolio, 1999 Castello di Fonterutoli, 2006 Pio Cesare Barbera Fides, 2005 Château Cantemerle, ja rentav Aldo Conternos 1996 Barolo Bussia Soprana. Inte konstigt att egendomen (eller importören?) har funnit det för gott att trycka upp stickers och förse sina 69-kronorsflaskor med lite extra guldglans i hörnet...

Hur bra är då 2007 Briccotondo? Ja, till att börja med finns en störande doft av skumbanan och artificiella fruktaromer som man vanligtvis brukar hitta i enkel beaujolais, men gärna kan vara utan i en barbera - maceration carbonique och industriell jäst. Den gör tyvärr att det här inte känns som ett "riktigt" vin. Dessutom finns en orenhet (källarton) i doften som inte är helt tilltalande. För övrigt är det framfusiga mörka körsbär, salvia och lakrits för hela slanten. Smaken är helt okej balanserad och fullt drickbar till vår hembakade pizza. Ett anständigt lågpristjut, helt enkelt.

I produktbladet står inget att läsa om enzymjäsning med koldioxid i sluten tank. Däremot jästes vinet vid en relativt sval temperatur (23-25 grader) för att framhäva fruktigheten. Frekvent överpumpning hjälpte extraktionen av färg och tannin. Och så stoltserar man med att en del av vinet sällskapat i fem månader med nya ekfat från Allier - inte precis vanligt på den här prisnivån. Nå, vi skulle ändå gissa att själva urlakningen av skal och must påbörjades genom en kortare körare med kolsyrejäsning och utvald jäst. Och till slut är det ju resultatet som räknas.

Poängen, ja. Svårt det där med poäng, inte minst med såna här enklare, "tillverkade" viner. Det kan inte bli mer än 80, men enklast är nog att avstå helt. Kan man tänka sig att lägga till en femtiolapp får man ett mycket bättre, närmast perfekt pizzavin i 2006 Pèppoli Chianti Classico. Köp den istället och bli helnöjd med matchningen!

2007 Barbera Briccotondo (Tenimenti Fontanafredda, Piemonte)

2006 Josef Leitz Rüdesheimer Berg Kaistersteinfels Alte Reben

Till apéritif blir det återtitt på en favorit från den lite besvärliga tyska årgången 2006. Josef Leitz gör rheingauviner från backarna ovanför Rüdesheim, i en stil som tilltalar oss. Det skadar inte heller att hans viner på Erstes Gewächs-nivå är mycket rimligt prissatta. Erstes Gewächs förresten, det står inte något i den vägen på flaskan. Bara Alte Reben - gamla stockar - och åldriga kan de säkert vara, eftersom vingården inte genomgått den effektiviserande omdaning som kallas flurbererinigung. Josef Leitz valde precis som Bernhard Breuer att kliva av hela klassificeringskarusellen när Kaisersteinfels inte kvalade. Den var i gott sällskap med Breuers superba Nonnenberg, en annan vingård som blev orättvist behandlad...

2006 Kaistersteinfels Alte Reben har en ganska rikt gröngul färg. Doften ger ett intryck av mycket mogna druvor, med associationer till mogen persika, apelsin, honungsmelon och ananas. Och som det osar! Petroleumtonerna är härligt utvecklade, och sitter mitt i plytet på den småfeta frukten.

Smaken är stor, årgångsgenerös och nästan viskös med både rejäl aromrikedom och riktigt höga syror. Men här finns också något inslag av bitterhet eller beska som inte är alldeles behagligt på egen hand, och vi får en känsla av bikarbonat bak i gommen. Eftersmaken är också aningen kort med ett inslag av gurkvatten. Men detta är randanmärkningar. Bitterheten bleknar med tilltugg och vinet smakar till slut fullständigt gott när vi laddar upp med coppa och grissini. Vi tycker att det passar bra att dricka nu snarare än att lagra.

Obs: just nu på rea till kanonpriset 223 kr!

2006 Rüdesheimer Berg Riesling Kaistersteinfels Alte Reben (Weingut Josef Leitz, Rüdesheim, Rheingau)

Munskänkarna provar höjdarchardonnay

Chardonnay är känd som vinmakarens favoritdruva. Den lånar sig villigt till allsköns styling i källaren, men förutom sin anpasslighet är den lyckligtvis också duktig på att fånga upp mineraltoner och berätta om sin terroir. För något decennium sedan fick sminkavdelningen helt övertaget och gjorde publik succé. Dessa svulstiga, rostade viner gav upphov till den numera överspelade "Anything But Chardonnay"-trenden. Den sortens chardonnayer har väl lyckligtvis framtiden bakom sig, över hela jordklotet...

I tisdags provade Munskänkarna i Stockholm utsökt chardonnay från just - hela klotet. Det vandrande uppslagsverket Jan Rosborn har satt körschemat och sprutar vinfakta i sedvanligt munter och hög takt. Pennan glöder, här vankas ovanligt fylliga kommentarer. Provningen är halvblind - vi vet alltså vilka vinerna är, men inte i vilket glas.

Första glaset är relativt färgrikt, ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är något smörig med en klart elegant och måttfullt genomförd fatrostning där vi också kan hitta nötter och vanilj. Intrycken går igen i munnen där balansen är utmärkt med exakta, goda syror. Här finns också en bra intensitet med inlindad alkohol, men faten är precis så diskreta som vi önskar. Svaga aningar av tropisk frukt och lite majs bidrar till att röja ursprunget, och kvar blir en god eftersmak som är fruktig och citrusdriven. Det är ett mycket välgjort vin, och proffsigheten känns californisk. Helhetsintrycket har vissa likheter med vin nr 6, men detta tilltalar oss betydligt mer. Näst bäst i vår smak.

Facit: 2005 Dutton Goldfield Chardonnay (Russian River Valley, Sonoma County, USA), REA 199 kr (förr 284 kr).

Teamet bakom vinet är Steve Dutton, med historia som druvodlare, och Dan Goldfield, tidigare vinmakare åt bl.a. Mondavi och Schramsberg. Samarbetet startades 1998 med fokus på pinot noir och chardonnay, dessutom lite zin och syrah. Gården är ägare till gamla, obevattnade vingårdar i Green Valley och Russian River Valley, vilka planterades av Steves pappa redan på 60-talet. Därmed har man god tillgång till druvor från vuxna, välutvecklade stockar. Många rankor i området är, pga den senaste vågen av vinlus, väldigt unga. Inte här! Vinet är gjort med en blandning av naturjäst och kultiverade stammar. Metoden liknar den burgundiska med jäsning på fat och batonnage varannan vecka. Mognadslagringen varade i 10 månader på franska ekfat, varav 40% var nya. Alkoholen stannade på 13%.



Andra glaset har en påtagligt rik färg, mörkare guldgul med gyllene reflexer. Doften är superrik och berättar om mycket mogna druvor med inslag av torkad frukt och russin. Tropisk frukt med senskördad karaktär i en stor, nötig, aningen oxiderad ekfatskostym som påminner lite om Château Fuissé VV. I munnen får vi kvällens rundaste syror i en stor, generös smak med oxidationstoner och citrus/lime i slutet. Några av syrorna är nog tillsatta för att hålla ihop det hela, och visst finns det också en tillfredställande grapebitter uppstramning i vinet. Likheten med lite gammeldags maconnais gör att vi lite oväntat faller till föga, det blir ett plus i kanten. Detta bör vara sydafrikanen.

Facit: 2005 Springfield Estate Methode Ancienne Chardonnay (Robertson, Breede River Valley, Sydafrika), 239 kr.

Springfield Estate är en stor egendom med 350 hektar mark varav 180 under vinrankan. Gården drivs av syskonparet Bruwer, vinodlare sedan fyra generationer med anor till franska huguenotter från slutet av 1600-talet. Den odlade marken är mycket karg och kalkrik. Till kvällens vin vinifierades olika parceller separat. Som namnet på vinet antyder handlar det om en hyllning till äldre vinstilar. Bara naturjäst, ingen skalmaceration, inget svavel i musten, ingen klarning eller filtrering. Däremot en långsam och medveten oxidering av musten, bland annat genom överpumpning. Vinet spenderade 12 månader på jästresterna, i stort sett utan batonnage. Resultatet blir en mer europeisk stil än i de flesta nyavärlden-chardonnayer. 13,5% alkohol.



Tredje glaset är nästan vattenklart med gröna reflexer. Doften är purung, något blyg och knuten. Men rackarns vad elegant den är, det är kanske den snyggaste unga chardonnaydoft vi någonsin haft äran att sniffa på. De mest utsökt sirliga, milt parfymerade blomtoner (som av jasmin) förenas med fantastiska, något oljiga mineraler.
Smaken är stram, absolut ren och mycket intensiv i en kropp lika slank som Sparven från Minsk. Avslutningen bjuder på perfekta, riktigt långa, mineraliska syror! Strukturen och finessen liknar den mest utsökta unga riesling. Redan efter första sippen är saken klar - vinet är outstanding. Ingen tvekan om att det är den unga Corton-Charlemagnen. Fyra av trettio provare höll detta som kvällens bästa vin...

Facit: 2006 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru, 875 kr.

Bonneau du Martray gör inga fläskiga, smöriga bourgogner. Här är det stramhet, finess, lagringsbarhet och raffinemang som gäller. Egendomen drivs av samma adliga familj sedan lång tid, och man medverkar aktivt i vinodlingen och vinmakandet. 1969 gick man över till domäntappning, 1994 skedde ett generationsskifte med påföljande kvalitetshöjning och grönskörd, 1997 påbörjades vägen mot ekologisk odling, de senaste åren innebär detta även en övergång till biodynamik. Michel Jamais berättade häromdagen att gården aldrig gjort så bra viner som de senaste åren, och att nollsexan förmodligen är den bästa årgången hittills. Detta bekräftas av Jan Rosborn som hade tillfälle att vertikalprova vinerna nyligen. Man försakar mycket i kvalitetsarbetet, exempelvis kan man låta en vingård ligga i träda i sju-åtta år för att återhämta sig. Vi såg liknande hos Didier Barral, men detta är bourgogne och därmed världens dyraste vinmark! Man har bara grand cru-vingårdar, 11 hektar totalt. Åtta olika parceller vinifieras separat. Det är en enkel, traditionell metod man använder: jäsning på fat med naturjäst och lite batonnage. Malolaktisk jäsning på vårkanten. Omdragning på sommaren. 18 månader efter skörd görs blend och buteljering. 13,5% alkohol.




Fjärde glaset har en mycket ljust guldgul färg med gröna reflexer. Doften har vissa gröna, vegetabiliska drag som inte känns fullständigt tilltalande. Dessutom kommer grönheten i sällskap med en lite billigare vaniljglass. Smaken är ung, intensiv, rentav något eldig, med hyfsat stram och välbyggd mittsmak, samt limesyror i slutet. Vinet är anständigt, men ger ett lite enklare intryck. Det bör vara chilenaren.

Facit: 2006 De Martino Single Vineyard Chardonnay (Limari Valley, Chile), 139 kr.

Limari Valley är ett svalt och kustnära område fyra mil nordväst om Santiago. Närheten till havet ger stora temperaturskillnader. Det kan faktiskt skilja hela 15-18 grader mellan natt och dag! Detta förhållande bidrar till en bra kombination av mognad och syra. De Martino är en familjefirma med 300 hektar vingårdar, helt eller delvis ekologiskt odlade. Kvällens vin kommer från en gård som heter "Quebrada Seca" (torra ravinen). Låga skördeuttag, utvalda kloner och nya franska ekfat i 12 månader.



Femte glaset är ljust halmgult med varmt gula reflexer. Doften är utvecklad och påtagligt smörig - som att stoppa näsan i en kastrull med skirat smör. Detta dominerar tyvärr över alla andra intryck, men letar man lite går det också att hitta goda mineraltoner, nötter och mogna äpplen. Smaken är smörig (surprise, surprise!) med rätt höga, goda syror och en bra intensitet. Fruktigheten drar åt mogen, guläpplig fallfrukt, och mineraliteten berättar om fina vingårdslägen. Den småsvulstiga stilen gissar vi har sitt ursprung hos firma Penfolds.

Facit: 2002 Domaine Villiam Fèvre Chablis Grand Cru Bougros "Côte Bougerots", 445 kr.

Oj, det var en besvikelse! Den fantastiskt eleganta nollfyra vi serverades hos Frankofilen känns rätt långt borta. Rosborn uppmärksammar oss på ståliga, chablistypiska syror - men detta är ändå inte chablis grand cru så som man vill ha den. Domaine William Fèvre är nuförtiden en del av champagneimperiet Henriot. Man har sedan övertagandet 1998 jobbat med att höja kvaliteten och att uppnå en mindre fatad och mer elegant stil. Domänen har 27 hektar vingårdar varav 15 ha grand cru och 12 ha premier cru. Uttaget är lågt, 30 hl/ha. Vinifikationen skedde i rostfria tankar och mognadslagringen i ekfat. 13% alkohol.



Sjätte glaset: liknar det fjärde, en ljust gul nyans med gröna reflexer. Doften är ungdomlig med nässlor, smått oljiga mineraltoner, milt rostade fat, något slags gummi och en fet nötighet (paranöt, säger någon). I munnen slås vi först av hur pass breda och oprecisa syrorna känns - som ett foto med vaselin på linsen. Inte det fokus och den elegans vi hoppats på efter den fina doften. Mycket händer åt sidorna i gommen men någonting fattas i mitten. Onekligen smakrikt och gott, alls inte klumpigt - men inte i besittning av egenskaper som får oss på fall. Detta blir de flestas favorit. Eftersom det förra vinet inte motsvarade vår bild av Fèvres Bougros återstår bara att gissa fel.

Facit: 2003 Penfolds Yattarna Chardonnay (South Australia), 464 kr.

Etiketten Yattarna presenterades 1996. Ordet betyder "steg för steg" och mycket riktigt har konceptet utvecklats under en längre tid. Druvorna kommer från Adelaide Hills, Piccadilly och Fleurie. Man har sökt efter de svalaste lägena i svalast möjliga områden. Jäsningen skedde i ny fransk ek. Man undviker till varje pris att tillsätta syror. Vinet mognade under 10 månader i ekfat varav 80% var nya, med omrörning var sjätte vecka. Vinet buteljerades utan filtrering och håller 13,5% alkohol.



Konsensus verkar vara att glas ett, tre och sex är bäst. Vi tackar för en som vanligt kul och lärorik provning. Nästa gång tar vi gärna en Bonneau du Martray-vertikal...

2006 Domaine Leon Barral Faugères

Minns ni känslan när ni första gången upplevde smaken av salmiak? Saften av nypressad blodapelsin? Opastöriserad äppelmust? Violtabletter? Doften av knallpulverpistol? Färsk piptobak ur burken? Precis samma känslor får vi av Didier Barrals Faugères. Vinet liknar inte riktigt något annat, det spelar liksom i en egen liga: Barral-ligan, där de större och tuffare spelarna heter Jadis och Valinière. Precis som med Jean-Pierre Vanels storslagna Natura Rerum häromdagen får vi känslan av att vinet tippar hela vinvärlden över ända och startar om klockan från noll. Ikväll handlar det om ett lättsammare och mindre kraftfullt vin, men det ger upphov till samma funderingar: vi snackar revolution i södra Frankrike...

När vi jämför 2006 Domaine Leon Barral Faugères med den välbekanta nollfemma vi hyllade i september måste vi för tydlighetens skull säga att nollsexan kommer från något av ett mellanår, inte fullt ut lika strålande och utvecklingsbart. När vi nu har fått det sagt, kan vi koncentrera oss på vilket trevligt och gott vin det ändå är. Vi hittar massor av krossad sten i doften, och toner av bondgård, förutom ovanstående associationer. I munnen är vinet lite mjukare i syrorna, lite lösare i strukturen och lite sötare i fruktaromerna - direkt tillgängliga efter en dubbel omhällning. Tanninerna är mjukt mogna med en chokladig munkänsla. Som vanligt hos Barral finns en bra mineralisk energi bak i gommen som fortsätter efter själva "sväljet".

Denna cuvée tradition består av hälften carignandruvor från gårdens äldre stockar, samt 40% grenache och 10% cinsault. Alla rankornas ålder är dock respektabel: 30-60 år. Jordmånen de växer i är en vittrande, järnrik skiffer i relativt branta sluttningar med ängsblommor som täckgröda. Efter en handskörd som gav 30-35 hl per hektar följde vinifikation i betongkar med naturliga jäststammar och burgundisk pigeage. Macerationen var relativt lång för ett lättare vin, tre till fyra veckor. Vinet pressades med en gammaldags vertikalpress, och omdragningen skedde med hjälp av gravitation. Uppfostran varade sedan i två år och ägde rum i betongtankar. Vinet har inte filtrerats eller svavlats. Endast en mikroskopiskt liten dos SO2 tillsattes innan buteljeringen.

Carignandominansen, avsaknaden av trä och svavel samt modesta 13% alkohol resulterar i en härlig drickbarhet. För omedelbar konsumtion blir det utan tvekan tummen upp igen. Det ska inte vara några problem att göra av med en låda - särskilt inte om man gör gemensam sak med några vänner - och 148 kr per flaska är riktigt billigt för ett så här pass personligt och uttrycksfullt vin...

ps. I somras smakade vi 2007 direkt från betongtankarna i Didier Barrals cave, och där har vi en fantastisk, dunderladdad årgång att se fram emot...

pps. Dag två har vinet utvecklat aromer av muscovadosocker och apotekarnes julmust i både doft och smak. Frukten vibrerar inte som igår och eftersmaken är påtagligt kort. Nollfemman klarade utan problem att stå öppen i ett dygn...

ppps. Nästa flaska levererar sin typiskt livliga drickbarhet på ett perfekt sätt. En vända i karaffen, sen är det bara att tuta och köra...

2006 Faugères (Domaine Leon Barral, Lentheric, Cabrerolles, Haut Languedoc)

2004 Gianni Voerzio Barolo La Serra

La Morra är den högst belägna kommunen i Barolozonen. Förutom måste-restaurangen Il Belvedere, med områdets bästa utsikt och mest traditionella mat, är byn känd för sina relativt lätta och eleganta viner som drar åt det burgundiska hållet. Det är just denna stil som gör Gianni Voerzios barolo till ett lite kontroversiellt ämne. Vinet går nämligen på tvärs med alla föreställningar om vad byn ska stå för. Här kommer i stället ett häftigt ekbehandlat muskedunder som har vissa likheter med en supertoscanare. Har man dragit ner på eken på sistone? Icke.

2004 Barolo La Serra doftar av tjärat rep redan ur karaffen. Vinet är ovanligt mörkt för sitt ursprung. I glaset tar bittermandeln täten. Strax följs den av mint, mörk chokladkola, kaffe, mörka likörkörsbär och plommon. Så gott! Den läckert rostade fatkaraktären kunde lätt ha varit toscansk. S påpekar att vi inte ska snobba med preferenser för mer diskreta fat. Är det gott, så är det gott!

Den inställningen håller ända tills vi smakar. I munnen får vi tyvärr en rätt påtaglig ekbeska, det smakar nästan nytt trä. Här handlar det nämligen om massor av nya barriques i hela 30 månader. Effekten blir onekligen kraftfull tillsammans med extraktionen, men frukten känns lite suddig och ofokuserad, som ett slags genomsnitt av mörka körsbär. Vinet är förstås knutet runt sin ungdomliga kärnbitterhet fortfarande, och det blir klart bättre till maten: tortiglioni med strimlad ryggbiff och skogschampinjoner i senapsgräddsås. De kommer riktigt väl överens, glaset och tallriken. Men så fort maten är uppäten är problemet med beskan tillbaka. Och vi undrar verkligen om detta är något som kommer ge sig med tiden. Vet man med sig att man inte har något emot burdus ek och inte förväntar sig slank finess så är det ändå ett bra köp. Den som har känsligare smaklökar är härmed varnad.

2004 Barolo La Serra (Gianni Voerzio, La Morra, Piemonte)

Middag till morfar

Morfar har fyllt år och bett om att få smörja kråset ordentligt på hemmaplan. Vi styr först upp inhandlingen på Söderhallarna, därefter roar vi oss med själva matlagningen och till slut disken. Vad ska vi ta? Nettare e Gioias pilgrimsmusslor i konjakssky förstås! Med den lilla salladen på kungskrabbans kött, mango, vårlök, koriander och lime...

2007 Domäne Wachau Riesling Smaragd Kellerberg doftar som av fruktköttet från mogna gråpäron, assisterat av aptitretande mineraler. I munnen får vi en ypperlig balans mellan mineralerna och den intensiva frukten, som plättlätt fixar sötman i mangon. En bra matchning! Och så förvånas vi alla över att större delen av fyrverkerierna faktiskt avfyras efter att vi svalt vinet. Eftersmaken böljar fram och tillbaka på ett ganska imponerande sätt. Här kan vi snacka om längd!



Lammsadeln står i ugnen, späckad med rosmarin och vitlök, och vi ger det röda en aktiv luftning med några snabba omhällningar. Flera gånger tidigare har Allegrini La Poja gjort succé i morfars gom. Men i år har priset jackats upp med en hundring och spränger snart 500-vallen. Vi väljer istället att satsa på ett annat charmtroll där vi redan har förstahandserfarenhet. Den moderna, generösa, smått nyavärldeninspirerade stilen beräknas röna minst lika stora framgångar som La Poja....

2006 Domaine La Barroche Signature Châteauneuf-du-Pape smickrar med den hustypiska kombinationen av jordgubbssylt, fikonmarmelad och sötlakrits i en fortfarande lite återhållsam doft. I munnen är vinet primärt och fortfarande lite godisaktigt, med behaglig alkoholsötma och slösande utdelning i den lustfyllt chiliheta eftersmaken. Jämförelsevis var Pierre Usseglios nollsexa lite mer komplex och därmed något mer intressant i nuläget. Men i grenen charm och bus ligger Julien Barrot väldigt bra till med sin nysläppta Signature. "Det här är ju otroligt gott!" lyder morfars sammanfattning.

2007 Dürnsteiner Kellerberg Riesling Smaragd (Domäne Wachau)

2006 Châteauneuf-du-Pape Signature (Domaine La Barroche)

2006 Lacroix-Vanel Natura Rerum

Dags för nästa lektion med litteraturläraren Jean-Pierre Vanel. Poeten och filosofen Lucretius var ganska före sin tid när han för tvåtusen år sedan sammanfattade den epikureiska livshållningen i storverket "De Rerum Natura". Visst är det helt otroligt att han och föregångaren Epikuros redan då hade gissat att universum består av atomer och tomrum! Lucretius positiva inställning till sinnena och deras möjligheter att leverera pålitlig information - och skepsis till förnuftets rationaliseringar - gör honom till en god förebild för oss som provar vin. Liksom insikten att vi människor är ett lustdrivet släkte. Natura Rerum är också namnet på Jean-Pierre Vanels splitter nya toppcuvée. Det är allra första årgången, så den som söker information på nätet letar förgäves. Men jäklar vad han kan göra vin, den lågmälde gentlemannen från Caux...

2006 Natura Rerum Coteaux du Languedoc-Pézenas AOC har som vanligt (när det gäller Vanels röda) inte varit i närheten av ett ekfat. Vinet ser fantastiskt extraktrikt ut och har fällt ut en hel del fast materia i flaska och dekanter. Som alltid när det gäller vin från denna adress fascinerar doften, ikväll mer än någonsin, så pass att det är svårt att sätta ord på vad vi känner - även om vissa drag känns bekanta från hans andra viner och dessutom besläktade med exempelvis Didier Barrals 2005 Faugères Jadis. Doftupplevelsen är totalt levande, djup och mystisk. Vi plockar ut enskildheter som muscovadosocker, krossad sten, järn, rostade körsbärskärnor och kokos ovanpå en djup, rikt mörkröd frukt. En helt behaglig fränhet av ammoniak behåller arbetsstövlarna på. Gissningsvis dominerar syrahdruvan med assistans av grenache och mourvèdre...

I munnen är detta inget annat än storslaget! En massivt extraktrik, ändå läskande smak med substantiella, tuggbara tanniner, samt massor av järn och mineraler. Söta kittlingar av muscovado och kirsch mot en bakgrund av sval, mäktig syrahfrukt. En urkraft och längd som ger känslan av att vinet är en levande varelse - rena blodtransfusionen. Enormt imponerande, vilken upplevelse - missa inte detta.

Vinet är inte listat i beställningssortimentet, men importeras av Vinik (nik@vinik.se). Kostar 225 kr och går att köpa i valfritt blandad låda med fast beställningsnummer.

ps. Nästa gång vi återkommer associerar vi till dessutom till Emils jäsande Lönneberga-körsbär, färsk nyskuren aprikos och det slags färdiga pulver man kan göra nyponsoppa av. Märkligt, indeed! Muscovadosocker i doft och smak påminner om Barrals Faugères. Tanninerna är tuffa nog att stå upp till den stadigaste biff.

2006 Natura Rerum Coteaux du Languedoc Pézenas AOC (Domaine Lacroix-Vanel, Caux, Languedoc)

Château Bouscassé: 2005 vs. 2003

Nu är det upp till bevis efter måndagens underbetyg. Är det verkligen så att kvaliteten gått ner efter lanseringen i ordinarie sortimentet? Vi bäddar med dunbolster för båda vinerna. Först en dubbel omhällning många timmar i förväg, sen direkt tillbaks i flaskorna som presenteras blint. Maten är tacksammast tänkbara: biff med bea, fingertjocka frites och grönsallad. Den tidigare så bespottade matklassikern har förmodligen nått krönet av sin återupprättelse. Är det sjuttiotalisterna som snickrar på legenden om sina ljuva barndomsår? Gudarna ska veta att vi varit med och snidat...

Glas ett är helt öppet att sniffa på. Först ut animaltoner, nygarvat läder, fat och rikliga mängder av kryddiga örter. Nästa våg bjuder på grusdamm, bittermandel, rent av mandelmassa. Italienska vibbar, absolut. Därnäst lite hudkräm och julmust. Slutligen noterar vi en gnutta svamp och undervegetation...

Karafferingen var helt klart lyckad. Båda vinerna visar upp sig på ett fördelaktigt sätt. Men smaken i det första glaset är förvånansvärt lätt! Tydlig bitterhet i en medelfyllig kropp. Samtidigt mjukt med ett motvalls bett - snarare än de väntade tuffa, maffiga tanninerna. Vissa läskande kvaliteter finns absolut, men vinet fyller inte ut i munnen som det borde. Ord som tunt, vasst, grönt och blygt far genom luften. En smått ettrig längd noteras, men tyvärr utan att vi får balanserande kropp. Glas ett förbrukas i ett långsammare tempo...

Facit: 2005 Château Bouscassé

Glas två lockar med en betydligt djupare animalisk ton: tjära, muskot, läder, plommon. Mer mineraler, mer av pigga röda vinbär ovanpå, plus fint utvecklade mognadstoner av bränt socker. Ett mycket tilltalande vin att sniffa på!

Smaken är omedelbart kralligare och tuffare än i föregående glas. Syrorna är måhända lite lägre - men frukten betydligt större, med en rejäl längd på eftersmaken. De mörkchokladiga tanninerna mognade uppenbarligen ut fint i det varma året. Här uppfattar vi också en snygg blomton som ger extra plus i kanten. Smaken vecklar ut sig med luften, snart blir den ännu mer ihållande. En behaglig alkoholvärme lyser upp avslutningen. Vi blir sugna på brie de meaux...

Facit: 2003 Château Bouscassé

Ok, det är dags att dra ner en barmhärtighetens ridå och låta kraftmätningen sluta här. Det är minst sagt klasskillnad, ingen tvekan om vilket glas som innehåller vilket vin. Alain Brumont borde ha kunnat prestera bättre när 2005 erbjöd perfekta förutsättningar.

2007 Oestricher Lenchen Rosengarten

Så här ska det se ut, då blir vi genast sympatiskt inställda. En riktig familjeegendom och blåstället på. Solenergianläggning för att spara miljön. Spelar fotboll i tyska vin-elvan. Och gör vin som får Bernhard Spreitzer och hans två söner Bernd och Andreas att nämnas i samma andetag som Spanier, Dönnhoff och Keller. Vingårdsläget Lenchen ligger på Eiserberg, beläget en bit upp på sydsluttningen ovanför Oestrich-Winkel vid Rhens norra strand. Det är ett läge som redan 1867 rankades som ett av de bästa i Rheingau. Rosengarten är en monopolvingård i den äldsta, centrala delen av Oestrich. Att skriva ut namnet på vingårdsdelen lär vara emot reglerna så det hittar vi inte någonstans på flaskan, men som kunder är vi förstås glada över den informationen ändå. Man gör även en mineraldriven Erstes Gewächs från det trevliga läget Wisselbrunnen i Hattenheim.


2007 Oestricher Lenchen Rosengarten Erstes Gewächs har en ljust gul färg med gröna reflexer. Doften är först knuten men öppnar upp med svamp och kryddörter, kanske lite sparris. Nästa sniff ger renaste honung. Därefter sensationer av fullmogen gul persika, nästan åt aprikoshållet. Toppa upp med sockerdricka, mängder av mineraler och några kronblad av ros. Mums!

Smaken är rik och senskördad i stilen, med tropisk frukt som persika och mango. Och rosenblomman kommer igen i munnen, på ett riktigt tydligt sätt. Syrorna är i och för sig exemplariskt höga, men samtidigt mjuka och något stumma. Frukten har urtjusig mognad men är inte fullständigt kassaskåpstät - möjligen ett uns vattnig men ändå verkligt elegant. Bak i gommen ges massor av mineralisk energi, aromerna griper tag och dansar med smaklökarna ända ut i en behagligt lång eftersmak. Lätt att dricka och mycket gott.

Det här vinet är gjort i en traditionell "spätlese trocken"-stil, sent skördad och tidigt utvecklad. Funkar därmed bra att avnjuta nu och snart. Kortare lagring kan nog råda bot på ovanstående invändningar. S efterlyser mer av Breuerska taggtrådssyror. T gillar läget som det är. Gault Millau delar ut 91p och rekommenderar att dricka 2009-2014. Det verkar helt rimligt. Slutligen, tack till Enjoy som tog in vinet och satte ett hyggligt pris. €18,30 på plats - 229 kr på SB.

ps. Vi smakar igen efter ett dygn i öppen flaska. Först, mer akaciahonung i doften. I munnen är vinet betydligt mer intensivt än igår. Nästan starkt i fruktaromerna och livligt i syrorna. Smaken har tätat ihop sig och fyllt ut eventuell gleshet. En imponerande utveckling och uppvisning av potentialen.

pps. Efter två dygn, samma intryck av stor intensitet. Inga tendenser till trötthet...

2007 Oestricher Lenchen Rosengarten Riesling Erstes Gewächs (Weingut Josef Spreitzer, Oestrich, Rheingau)

Riesling 2007: Dönnhoff & Christmann

Det går knappast att säga att vi är opartiska, och blint är det inte heller. Efter ett något tiotal smakprov har vi redan bestämt oss för att vi är kära i germanernas 2007, en säsong som gav rekordlång hängtid på stockarna och perfekt balans mellan komponenterna i de tyska vingårdarna. Odlarna jämför med klassiska år som 2001 och 2004, där balansvågen lutar åt långsamt utmognade fruktsyror och mineraler. Förväntningarna är rätt högt ställda...

2007 Dönnhoff Riesling Trocken har en elegant kalkrik mineralitet i doften med nässlor, blommor och nästan mogen kiwifrukt. Citron-, grape- och limeskal, grönt äpple och diskreta, ungjästiga pärontoner kommer till. Allt är föredömligt rent och snyggt levererat.

Smaken är stramt fruktig med stor renhet, riktigt höga eleganta syror och en livlig liten sprits. Aromerna från doften speglar sig perfekt i munnen med massor av goda mineraler, bra koncentration och längd samt några gröna äppelskal i slutet. Bara en aning för jästaromatiskt fortfarande. Vinet gör sig utmärkt till maten redan ikväll - tagliatelle med räkor, limezest och vårlök i en gräddig sås med hummerfond och vitt vin. Och vi tippar på att ett till två års väntan är tillräckligt för att ta vinet till toppen av dess potential.

2007 Christmann Gimmeldinger Biengarten Riesling Trocken doftar direkt av friskt hav: musselkalk, havssalt, rent av badsalt. Man vill kasta sig i böljan med en gång! Aningar av mandarinsaft och sockerdricka fyller i den eleganta bilden. Oinfriade löften om tropiska mognadstoner och vidare utveckling av mineralkaraktären lockar till några års ryggläge.

I munnen får vi svalkande frukt av vattenmelon, mandarin och gurkvatten som kompletterar det i stort sett mineraldominerade intrycket. Terroirtonerna dominerar nästan över fruktsyrorna, det är jordens finaste mineralvatten i den föredömligt torra eftersmaken. Smaken är oerhört läskande, även om den kan tyckas lite tunn och vattnig i avslutningen just nu. Men jordmineralerna är klart efterhängsna, och helt utan den lite störande beska som man ibland kan hitta i pfalz. Mycket stilfullt och outvecklat vin med stora möjligheter för några års lagring.

De här läckra och användbara vinerna spelar förstås mot öppet mål för oss rieslinglovers. Vi gjorde en liknande parallellprovning för ett år sedan. Mer om Helmut Dönnhoffs expertis kan man läsa hos The Wine Doctor. Ett besök hos Christmann är snabbt fixat här.

2007 Dönnhoff Riesling Trocken (Weingut Herrmann Dönnhoff, Oberhausen, Nahe)

2007 Gimmeldinger Biengarten Riesling Spätlese Trocken (Weingut A Christmann, Gimmeldingen, Pfalz)

Nio röda från amerikanska kontinenten

Så var det dags att ge sig ut på hal is igen. Skridskorna viker sig, vi snubblar på klubban och pucken hamnar oftast långt utanför mål. Men kul är det! Välkommen att halka runt med oss i Nya Världen, via Munskänkarnas tvåbetygskurs...



Glas nummer ett har en mörk, tät purpurfärg med lila kant.
Doften är mörk och något syltig med björnbärsfrukt, animaliska drag av nygarvat läder, mörkrostat kaffe och blommiga övertoner. Den ger ett välgjort intryck. Smaken har goda, friska syror och rejäl frukt. Balansen är oväntat bra efter den syltiga doften, med lagom stora tanniner och bra motstånd. Något fattas för att vinet ska vara högklassigt, men det som finns är oklanderligt och gott. Vi slår till med en gissning på tannat från Uruguay...

Facit: 2005 Catena Malbec (Mendoza, Argentina) 119 kr

Nähä, inte det. Allting stämmer, utom druva och ursprung. Ovanstående beskrivning är som gjord för argentinsk malbec, säger vår provningsledare. Det gäller bara att veta det också. Onekligen skickligt gjort av Catena, bör funka fint till en utegrillad entrecôte. 12 månader på 70/30 fransk och amerikansk ek. 13,5% alkohol.



Glas nummer två är mörkt blårött, tätt med röd kant. Doften är utåtriktad och berättar tydligt om druvmaterialet: svarta vinbär, vinbärsblad, tomat, aning grön paprika och mint. Smaken är stor i volymen men knappast elegant. Här bjuds gott om frukt och mjuka tanniner, men tyvärr står dessutom både bittra och gröna toner att finna. Lite fjäskvanilj utanpå kan inte dölja den saken. Doften är alltså bättre än smaken. Kombinationen av rik frukt och grönhet gör att denna cabernet sauvignon utan större tvekan landar i Chile.

Facit: 2006 Echeverria Reserva Cabernet Sauvignon (Curico Valley, Chile) 102 kr

Jästes på temperaturkontrollerade ståltankar. Ett år på amerikanska och franska fat. 14% alkohol.



Glas nummer tre är riktigt tätt och färgintensivt, nästan svart purpur med mörkröd kant. Doften är mörk, först något knuten med animaliska drag av fårfett och inälvstoner. Snart frigör sig en mörkrostad rökighet som går hela vägen ner till asfalt och tung dieselolja. Någon säger Vaxholmsbåt, inte dumt alls. Fruktaromerna överkörda av något tungt och oljedrivet. Det hela ger ett grovt intryck som varken är särskilt kul eller tilltalande. Smaken är rejält fruktig och hårdrostad med gott om tanniner och lägre syror. Och massor av fat. Vår gissning blir en överambitiös malbec från Argentina. Men bordsgrannen, han gissar på Don Melchor!

Facit: 2005 Concha y Toro Don Melchor Cabernet Sauvignon (Maipo Valley, Chile) 349 kr

15 månader på fransk ek (troligen rejält vidbränd). WS 96p, WA 94p. Det blir inga som helst problem att avstå från inköp framöver. 13,7% alkohol.



Glas nummer fyra ser bra ut i glaset: en klar, fint medelmörk blåröd färg. Doften är liten, nästan obefintlig. Men nu händer det något! En blyg, orenlig doftslinga letar sig upp, som från en surnad wettexduk. Några veckor gammalt blomvatten kommer snart till, samt lukten av fimpade gula blend i rökrummet på ett mellansvenskt sjukhus. Smaken bekräftar tyvärr doften fullt ut och är rent av otäck! Här finns helt ofräscha syror och glesa tanniner i en medelfyllig kropp, med gott om oangenäma gröna toner. Något vilset, förskrämt lingon fladdrar förbi och till slut träffar den: en klockren upplevelse av mosade Kåvepenin. Ni minns de där man nästan kräktes upp som liten, när mamma förgäves försökt blanda ut dem med sylt. Detta är ren lyteskomik. Är vinet från Chile? Druvan är omöjlig att gissa.

Facit: 2005 Bodegas Carrau Tannat Ysern (Rivera, Cerro Chapeu & Las Violetas, Uruguay) (86) 69 kr

Inget reapris i världen kan göra detta vin drickbart. Det finns faktiskt helt anständig och någorlunda välgjord tannat från Uruguay, det har vi blivit bjudna på en gång. Kan det kanske ha varit Pisano? Det hade nog varit bättre att ta en sån..-




Glas nummer fem har en medelmörkt blåröd dress som nästan går att se igenom, inte helt vanligt på kvällens breddgrader. Doften är uttalat örtig och påminner obestämt om Italien. Tomatpuré, tomatkvist, örter, kryddor, rökelse. Den mörka frukten har någon överton av persika. En disktrasa slank visst också med i jäskaret, synd! Smaken har hög syra och en viss bitterhet som inte är helt angenäm. Även i munnen leder alla örterna tankarna till Italien. Men vilken druva är det, den går inte att placera in på stöveln. Förresten är vi väl kvar i nya världen? Eller är vi inte? Frukten känns rätt tunn, något grön och som sagt örtbitter. Inte så särskilt gott. Grönt är väl Chile?

Facit: 2005 Château Bouscassé (Madiran) 105 kr

Ojdå, vilken luring! Och vilken besvikelse. Detta vin som vi förr i tiden köade för att köpa har helt klart tappat i kvalitet i och med lanseringen i ordinarie. Ett fenomen som tydligen börjar bli vanebildande. Hamnar i smakvrån tillsammans med 2006 Brolio.



Glas nummer sex är ljust klarrött i en varm, transparent nyans. Nosen charmar med rätt utvecklade jordgubbar, hallon, örter och någon unknadston som påminner både om fuktig jord och om kökshandduk. Diskreta fatkryddor (inte minst nejlika) och en liten syltighet. I munnen ges en balanserad upplevelse av pinot noir med god kärvhet, friska syror och bra matvänligt motstånd. Lite eld pyr och glöder i svansen. Vi tänker ändå på ett svalt klimat i Kalifornien - Carneros blir vår gissning. Saintsbury? En av bordsgrannarna kommer ända fram till rätt vingård med sin gissning på Ojai Bien Nacido.

Facit: 2005 Au Bon Climat "Knox Alexander" Bien Nacido Pinot Noir (Santa Maria Valley, California) (393) 299 kr

Welcome to Solvang, Sideways County. Jim Clenenden tar emot i den mest osannolika frisyr som skådats sedan pudelrockens dagar. Vinet kommer från högt belägna lotter i vingården Bien Nacido i AVA Santa Maria, Santa Barbara. Det är bara 35 kilometer till oceanen, något som märks i form av svalare temperaturer. Grus och kalkrik lera känns inte helt obekant för den som är mer van vid pinot från moderlandet. 14,5% alkohol.



Glas nummer sju har en mörkt blåröd färg. Doften är kryddig och något syltig med proviva skogsbär och lite drottningsylt. Fina övertoner av hudkräm, blommor, örter, terroirkänsla och ett inslag av rökelse. Smaken är välbalanserad, med fräschör, lagom kärvhet och visst bett i tanninerna. Alkoholen känns relativt hög men integrerad, vinet sitter ihop bra. Det är troligen zin och den är välgjord från bra mark - men inte riktigt lika charmigt lättsam och saftig som Geyserville.

Facit: 2005 Ravenswood Belloni Zinfandel (Russian River Valley, California) 349 kr

Kontrakterade odlare levererar druvorna till denna tappning. Ravenswood har tappat lite i renommé sedan storhetstiden på åttiotalet, efter att egendomen såldes. 78% zinfandel, resten alicante bouschet och carignane. 15% alkohol.



Glas nummer åtta är mörkt varmrött med brunare mognadsnyanser, inslag av oxblod och plommon. Finkornig fällning kan skymtas i glasets botten. Doften är öppen och utåtriktad, omedelbart tilltalande och intressant att sniffa på. I täten kommer typisk mogen cabernet sauvignon med svarta vinbär, blyerts, ceder och örter. Sen följer några associationer till olika pastiller: strepsils, mörka tjärpastiller och mintchoklad. Detta är extremt apritretande, rent av läckert! Dags att smaka. Mmm, i munnen har allting trillat på plats. Harmoni, balans, komplexitet. Bordeauxlikt vinbärsgodis med inslag av mintchoko. Bara en liten gnutta eld i baken, helt behaglig. Skitgott! Här blir det dubbelplus i kanten, och det kan inte vara något annat än en riktigt bra napa cab. Gissningsvis minst åtta år gammal...

Facit: 1992 Beringer Private Reserve Cabernet Sauvignon (Napa Valley, California) Magnum, 1000 DKK.

Betydligt mer än så, snart sjutton år! Underbart, här har Leandersson haft den stora vänligheten att dela med sig av sitt inköp från Kjaer & Sommerfeldt. Jäkligt kul att för första gången få prova en fullt utmognad, förstklassig napa cab. I USA betalas upp till $250 för en vanlig flaska. För 13 år sedan skrev Parker på sitt karakteristiska vis: "This soft, voluptuously-textured, full-bodied wine boasts remarkable concentration and purity". Betyget 96p är väl lite i högsta laget, men för övrigt är det bara att instämma. 14,1% alkohol.



Glas nummer nio har en nästan transparent blåröd färg. Doften är svårtolkad och underlig med grus, lösningsmedel och tydliga toner av stearinljus. Men vars är frukten? Inte här i alla fall. Lite mynta går dock att hitta. Smaken är inte mycket bättre den, alkoholvass och obalanserad med viss strävhet. Ett oangenämt vin, svårt på gränsen till äckligt. Fan vet vad det är...

Facit: 2002 Heitz Napa Valley Cabernet Sauvignon (Napa Valley, California) 399 kr

Ser man på, vilken total genomklappning! Legendariska Heitz skapade lika legendariska Martha's Vineyard i Napa Valley. 2 år på fransk ek, 1 år på amerikansk. 14,5% alkohol.



Slutligen ett djupt känt tack till Fredrik Leandersson som återigen handlat ett unikt, moget vin till vår provning. Och sen har mage att spä ut det med Kåvepenin! Kanske är det för att mota vårinfluensan i grind? Högt och lågt, indeeed!

2006 Bosquet des Papes Tradition

En av våra äldsta och bästa kompisar från södra rhônedalen är Bosquet des Papes. Stilen är tillgänglig, alltid rimligt prissatt, lyckad i nästan varje version och med fina utvecklingsmöjligheter i källaren. 2003 lyckades man inte riktigt - inte 2002 heller, men vem gjorde det - men för övrigt har det varit sympati hela vägen sen mitten av nittiotalet. Kanske har stilen blivit lite fräschare på sistone, 2005 var i alla fall helt och hållet perky! Hur ska då 2006 vara? S kavlar upp ärmarna och tar sig an vinet på egen hand. T är iväg på sitt håll och provar nyavärldenviner...

2006 Bosquet des Papes Cuvée Tradition har en varm, ljust rubinröd färg. Första sniffen i karaffen ger rostbiff och unkna toner av svamp, våt mossa och undervegetation. En halvtimme får passera och i glaset är de unkna tonerna borta. Nu är det istället rött kött, lite chark, läder, hallonremmar och en lite spritig körsbärston som dominerar - kirsch! Fina övertoner av timjan, oregano och mynta kommer till. Och så några salta fiskar - ständigt denna lakrits i châteaneuf-du-pape!

I munnen har vinet fräscha syror och hyfsat bett med en liten angenäm örtbitterhet. Alldeles slankt och saftigt men ändå rätt kraftfullt. Alkoholen (14,5%) är fint integrerad med toner av mörka körsbär och kirsch. Sista noteringar i kanten: läder, tobak, vaniljstång, vildros. Från mögig svamp till vildros på ett par timmar - en remarkabel utveckling!

Jämför vi med 2005 som blev en stor favorit här hos oss, så ger nollsexan lite mer av kirsch och alkoholvärme. Syrorna och tanninerna är mjukare och vinet mer lämpat för tidig konsumtion, även om det lär utvecklas fördelaktigt under de närmaste fem åren. Extra gott smakar det till hårda fårostar...

2006 Bosquet des Papes Châteaneuf-du-Pape Cuvée Tradition (Maurice et Nicolas Boiron, Châteaneuf-du-Pape, Vaucluse)