Mjuklandning på Näset med en god Fleurie. Vill man utforska den seriösa sidan av Beaujolais, så är det väldigt bra läge just nu - medan superårgången 2009 fortfarande finns tillgänglig. Egendomen Les Terres Dorées är lika med Jean-Paul Brun, som även gör viner på negociantbasis (kvällens vin är ett exempel). Kvalitetsmässigt ligger han ett tuppfjät bakom de allra bästa i området - legendariska figurer som Marcel Lapierre, Yvon Métras och Jean Foillard - men samtidigt långt framför den stora klungan. Här slipper man helt de artificiella aromer som gett beaujolais - och maceration carbonique - ett dåligt rykte.
Intill ganska nyligen har munskänkar och sommelierstudenter fått lära sig att de framfusiga godis-estrarna hänger ihop med jäsningsmetoden. Vad som istället borde ha lärts ut är den avgörande skillnaden mellan sådan beaujolais som fått jäsa med vingårdens naturliga jäststammar och sådan som fabricerats till ful karikatyr med hjälp av den tillsatta aromjästen 71B (även känd som alla skumbananers pappa).
2009 Les Terres Dorées (Jean Paul Brun) Fleurie har väl inte den burgundiska elegansen hos Lapierres ljusröda Morgon, inte heller den köttiga, vinösa komplexiteten hos Yvon Métras fenomenala Moulin-à-Vent. Men till vår glädje är det ett rättframt och läskande vin med en dolcetto-liknande mix av körsbär, blåbär, viol, kulspets-bläck och salmiak. Syrorna spritter av glädje, frukten är sötmogen och avslutningen har en skön liten kärvhet med granitdrivna mineraltoner där salmiaksältan märks mest. Det är bara godare för varje klunk.
Till skillnad från Vinosapien har ingen av oss några problem med gröna toner i det här fallet, men vi inser snabbt att det här vinet är som skapt för charkuterier. Till pastasallad med ruccolapesto, prosciutto och salami sitter det som en smäck. Även om vinet, som vi ser saken, inte riktigt når upp till den absoluta toppen i beaujolais dricker vi gärna detta igen. Och lagrar, här finns helt klart potential för utveckling.
Till skillnad från Vinosapien har ingen av oss några problem med gröna toner i det här fallet, men vi inser snabbt att det här vinet är som skapt för charkuterier. Till pastasallad med ruccolapesto, prosciutto och salami sitter det som en smäck. Även om vinet, som vi ser saken, inte riktigt når upp till den absoluta toppen i beaujolais dricker vi gärna detta igen. Och lagrar, här finns helt klart potential för utveckling.
Tyska Wein-Palais säljer för €14,25, medan svenska Prästgårdens tar 179 kr vid beställning genom WineFinder. David Schildknecht gick i spinn och delade ut 93 pinnar.
ps. Läs Eric Asimovs "A Beaujolais Makers Pain". Something's rotten in the Beaujolais AOC!
4 kommentarer:
skoj att flaskan funkade.
jag hittade ju klara likheter med:
http://vinare.blogspot.com/2011/01/2009-domaine-de-la-pepiere-cuvee-granit.html
vissa av dessa har ju klarat mitt nålsöga, medan andra varit på tok för kärva.
och om ni inte har problem med 'grönska', då tror jag att moric's blaufränkisch st george trots allt finner ett par vänner i er.
Tack för testkörningen, nu kan vi lugnt ligga kvar med vår beställning hos Wein-Palais.
Lite grönska brukar vi fixa, det beror på hur den yttrar sig. Grön paprika är väl inget favoritdrag precis, men en smula gräsighet eller vinbärsblad kan ge en trevlig fräschör. Och grönt blommiga drag kan ju rentav addera elegans. Sen finns ju avarter som "den danske barolo" från Nordlund. Där var det snarare svårt att hitta röda nyanser i vinet..
I JPBs Fleurie märkte vi knappt grönheten, förutom då det småkärva nypet i slutet. Blaufränkisch från svala årgångar har vi uppfattat som betydligt grönare, men fortfarande inte oangenämt.
Meh?
Gillar du inte bananolja?
http://www.lalvinyeast.com/images/library/71B_Yeast.pdf
http://en.wikipedia.org/wiki/Isoamyl_acetate
/Staffan
Intressant! Själv provade jag Jean-Paul Bruns Chardonnay Classic igår.
http://sentiamo.wordpress.com
Skicka en kommentar