2004 Ridge Geyserville

Psykopatfilmer är inte vårt förstahandsval, men är stilen rätt så kapitulerar vi förstås. Precis en sådan film är "Harry - en vän som vill dig väl" av Dominik Moll. Otäckt bra debut, och klart lagringsduglig - den tål att ses upprepade gånger. Californisk zinfandel är inte heller något vi väljer till vardags, men med rätt stil så faller vi pladask även där. Lite mognadslagring har vi lärt oss gör susen för att fixa till amerikanarna och integrera sötfrukt och alkohol. Terroiristen och filosofen Paul Draper är ju dessutom de eurocentriska nördarnas amerikanska alibi. Vi tussar ihop film och vin med en ung krämig manchego.

2004 Ridge Geyserville får en rak pop'n'pour och utvecklar inom ett ögonblick en stor och helt underbar doft i mature-kuporna. Mognadstoner av muscovado och farin samsas med nyknäckta valnötter och en hel korg full av skogens bär. De amerikanska faten är supersnyggt integrerade med sina läckert rostade toner av kryddlåda, kokos, vanilj och eneträ. En skvätt färskpressad apelsinjuice sätter pricken över i. Smaken är om möjligt ännu bättre: ren hedonism. Livligt apelsinsyrlig, aromtät men slank. Silkigt len, rikt kryddig och alkohol-potent - men paradoxalt nog svalkande och läskande på samma gång. Mineralitet, kallas väl detta. Eftersmaken drar ut på allt det goda en lustfyllt lång stund. Dessutom en perfekt passning med manchegon. Skitbra rentav.

Det känns som om vi haffade den här flaskan mitt i krysset mellan livlig ungdom och full mognadsutveckling, utan skymten av besvärlig medelåldersfas. En strålande uppvisning, där vi blev rikligt belönade för fyra års tålamod - och utvecklingspotentialen inför åtminstone de närmsta fem åren verkar säker, om man lagrar svalt. Påminn oss om att handla mer Geyserville.

ps. Först bloggad här och här. Matnyttig kunskap i ämnet mognande zinfandel gavs vid den här provningen.