Munskänkarna provar höjdarchardonnay

Chardonnay är känd som vinmakarens favoritdruva. Den lånar sig villigt till allsköns styling i källaren, men förutom sin anpasslighet är den lyckligtvis också duktig på att fånga upp mineraltoner och berätta om sin terroir. För något decennium sedan fick sminkavdelningen helt övertaget och gjorde publik succé. Dessa svulstiga, rostade viner gav upphov till den numera överspelade "Anything But Chardonnay"-trenden. Den sortens chardonnayer har väl lyckligtvis framtiden bakom sig, över hela jordklotet...

I tisdags provade Munskänkarna i Stockholm utsökt chardonnay från just - hela klotet. Det vandrande uppslagsverket Jan Rosborn har satt körschemat och sprutar vinfakta i sedvanligt munter och hög takt. Pennan glöder, här vankas ovanligt fylliga kommentarer. Provningen är halvblind - vi vet alltså vilka vinerna är, men inte i vilket glas.

Första glaset är relativt färgrikt, ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är något smörig med en klart elegant och måttfullt genomförd fatrostning där vi också kan hitta nötter och vanilj. Intrycken går igen i munnen där balansen är utmärkt med exakta, goda syror. Här finns också en bra intensitet med inlindad alkohol, men faten är precis så diskreta som vi önskar. Svaga aningar av tropisk frukt och lite majs bidrar till att röja ursprunget, och kvar blir en god eftersmak som är fruktig och citrusdriven. Det är ett mycket välgjort vin, och proffsigheten känns californisk. Helhetsintrycket har vissa likheter med vin nr 6, men detta tilltalar oss betydligt mer. Näst bäst i vår smak.

Facit: 2005 Dutton Goldfield Chardonnay (Russian River Valley, Sonoma County, USA), REA 199 kr (förr 284 kr).

Teamet bakom vinet är Steve Dutton, med historia som druvodlare, och Dan Goldfield, tidigare vinmakare åt bl.a. Mondavi och Schramsberg. Samarbetet startades 1998 med fokus på pinot noir och chardonnay, dessutom lite zin och syrah. Gården är ägare till gamla, obevattnade vingårdar i Green Valley och Russian River Valley, vilka planterades av Steves pappa redan på 60-talet. Därmed har man god tillgång till druvor från vuxna, välutvecklade stockar. Många rankor i området är, pga den senaste vågen av vinlus, väldigt unga. Inte här! Vinet är gjort med en blandning av naturjäst och kultiverade stammar. Metoden liknar den burgundiska med jäsning på fat och batonnage varannan vecka. Mognadslagringen varade i 10 månader på franska ekfat, varav 40% var nya. Alkoholen stannade på 13%.



Andra glaset har en påtagligt rik färg, mörkare guldgul med gyllene reflexer. Doften är superrik och berättar om mycket mogna druvor med inslag av torkad frukt och russin. Tropisk frukt med senskördad karaktär i en stor, nötig, aningen oxiderad ekfatskostym som påminner lite om Château Fuissé VV. I munnen får vi kvällens rundaste syror i en stor, generös smak med oxidationstoner och citrus/lime i slutet. Några av syrorna är nog tillsatta för att hålla ihop det hela, och visst finns det också en tillfredställande grapebitter uppstramning i vinet. Likheten med lite gammeldags maconnais gör att vi lite oväntat faller till föga, det blir ett plus i kanten. Detta bör vara sydafrikanen.

Facit: 2005 Springfield Estate Methode Ancienne Chardonnay (Robertson, Breede River Valley, Sydafrika), 239 kr.

Springfield Estate är en stor egendom med 350 hektar mark varav 180 under vinrankan. Gården drivs av syskonparet Bruwer, vinodlare sedan fyra generationer med anor till franska huguenotter från slutet av 1600-talet. Den odlade marken är mycket karg och kalkrik. Till kvällens vin vinifierades olika parceller separat. Som namnet på vinet antyder handlar det om en hyllning till äldre vinstilar. Bara naturjäst, ingen skalmaceration, inget svavel i musten, ingen klarning eller filtrering. Däremot en långsam och medveten oxidering av musten, bland annat genom överpumpning. Vinet spenderade 12 månader på jästresterna, i stort sett utan batonnage. Resultatet blir en mer europeisk stil än i de flesta nyavärlden-chardonnayer. 13,5% alkohol.



Tredje glaset är nästan vattenklart med gröna reflexer. Doften är purung, något blyg och knuten. Men rackarns vad elegant den är, det är kanske den snyggaste unga chardonnaydoft vi någonsin haft äran att sniffa på. De mest utsökt sirliga, milt parfymerade blomtoner (som av jasmin) förenas med fantastiska, något oljiga mineraler.
Smaken är stram, absolut ren och mycket intensiv i en kropp lika slank som Sparven från Minsk. Avslutningen bjuder på perfekta, riktigt långa, mineraliska syror! Strukturen och finessen liknar den mest utsökta unga riesling. Redan efter första sippen är saken klar - vinet är outstanding. Ingen tvekan om att det är den unga Corton-Charlemagnen. Fyra av trettio provare höll detta som kvällens bästa vin...

Facit: 2006 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru, 875 kr.

Bonneau du Martray gör inga fläskiga, smöriga bourgogner. Här är det stramhet, finess, lagringsbarhet och raffinemang som gäller. Egendomen drivs av samma adliga familj sedan lång tid, och man medverkar aktivt i vinodlingen och vinmakandet. 1969 gick man över till domäntappning, 1994 skedde ett generationsskifte med påföljande kvalitetshöjning och grönskörd, 1997 påbörjades vägen mot ekologisk odling, de senaste åren innebär detta även en övergång till biodynamik. Michel Jamais berättade häromdagen att gården aldrig gjort så bra viner som de senaste åren, och att nollsexan förmodligen är den bästa årgången hittills. Detta bekräftas av Jan Rosborn som hade tillfälle att vertikalprova vinerna nyligen. Man försakar mycket i kvalitetsarbetet, exempelvis kan man låta en vingård ligga i träda i sju-åtta år för att återhämta sig. Vi såg liknande hos Didier Barral, men detta är bourgogne och därmed världens dyraste vinmark! Man har bara grand cru-vingårdar, 11 hektar totalt. Åtta olika parceller vinifieras separat. Det är en enkel, traditionell metod man använder: jäsning på fat med naturjäst och lite batonnage. Malolaktisk jäsning på vårkanten. Omdragning på sommaren. 18 månader efter skörd görs blend och buteljering. 13,5% alkohol.




Fjärde glaset har en mycket ljust guldgul färg med gröna reflexer. Doften har vissa gröna, vegetabiliska drag som inte känns fullständigt tilltalande. Dessutom kommer grönheten i sällskap med en lite billigare vaniljglass. Smaken är ung, intensiv, rentav något eldig, med hyfsat stram och välbyggd mittsmak, samt limesyror i slutet. Vinet är anständigt, men ger ett lite enklare intryck. Det bör vara chilenaren.

Facit: 2006 De Martino Single Vineyard Chardonnay (Limari Valley, Chile), 139 kr.

Limari Valley är ett svalt och kustnära område fyra mil nordväst om Santiago. Närheten till havet ger stora temperaturskillnader. Det kan faktiskt skilja hela 15-18 grader mellan natt och dag! Detta förhållande bidrar till en bra kombination av mognad och syra. De Martino är en familjefirma med 300 hektar vingårdar, helt eller delvis ekologiskt odlade. Kvällens vin kommer från en gård som heter "Quebrada Seca" (torra ravinen). Låga skördeuttag, utvalda kloner och nya franska ekfat i 12 månader.



Femte glaset är ljust halmgult med varmt gula reflexer. Doften är utvecklad och påtagligt smörig - som att stoppa näsan i en kastrull med skirat smör. Detta dominerar tyvärr över alla andra intryck, men letar man lite går det också att hitta goda mineraltoner, nötter och mogna äpplen. Smaken är smörig (surprise, surprise!) med rätt höga, goda syror och en bra intensitet. Fruktigheten drar åt mogen, guläpplig fallfrukt, och mineraliteten berättar om fina vingårdslägen. Den småsvulstiga stilen gissar vi har sitt ursprung hos firma Penfolds.

Facit: 2002 Domaine Villiam Fèvre Chablis Grand Cru Bougros "Côte Bougerots", 445 kr.

Oj, det var en besvikelse! Den fantastiskt eleganta nollfyra vi serverades hos Frankofilen känns rätt långt borta. Rosborn uppmärksammar oss på ståliga, chablistypiska syror - men detta är ändå inte chablis grand cru så som man vill ha den. Domaine William Fèvre är nuförtiden en del av champagneimperiet Henriot. Man har sedan övertagandet 1998 jobbat med att höja kvaliteten och att uppnå en mindre fatad och mer elegant stil. Domänen har 27 hektar vingårdar varav 15 ha grand cru och 12 ha premier cru. Uttaget är lågt, 30 hl/ha. Vinifikationen skedde i rostfria tankar och mognadslagringen i ekfat. 13% alkohol.



Sjätte glaset: liknar det fjärde, en ljust gul nyans med gröna reflexer. Doften är ungdomlig med nässlor, smått oljiga mineraltoner, milt rostade fat, något slags gummi och en fet nötighet (paranöt, säger någon). I munnen slås vi först av hur pass breda och oprecisa syrorna känns - som ett foto med vaselin på linsen. Inte det fokus och den elegans vi hoppats på efter den fina doften. Mycket händer åt sidorna i gommen men någonting fattas i mitten. Onekligen smakrikt och gott, alls inte klumpigt - men inte i besittning av egenskaper som får oss på fall. Detta blir de flestas favorit. Eftersom det förra vinet inte motsvarade vår bild av Fèvres Bougros återstår bara att gissa fel.

Facit: 2003 Penfolds Yattarna Chardonnay (South Australia), 464 kr.

Etiketten Yattarna presenterades 1996. Ordet betyder "steg för steg" och mycket riktigt har konceptet utvecklats under en längre tid. Druvorna kommer från Adelaide Hills, Piccadilly och Fleurie. Man har sökt efter de svalaste lägena i svalast möjliga områden. Jäsningen skedde i ny fransk ek. Man undviker till varje pris att tillsätta syror. Vinet mognade under 10 månader i ekfat varav 80% var nya, med omrörning var sjätte vecka. Vinet buteljerades utan filtrering och håller 13,5% alkohol.



Konsensus verkar vara att glas ett, tre och sex är bäst. Vi tackar för en som vanligt kul och lärorik provning. Nästa gång tar vi gärna en Bonneau du Martray-vertikal...