2004 Pio Cesare Barbaresco strålar redan i karaffen: transparent rödbrun med nästan orange lyster. Den långa korken är av högsta kvalitet och luktar ljus pepparkaka. Efter bara en omhällning är vinet med på noterna, här ska det charmas! Det är ljusa, röda fruktaromer av hallon, röda vinbär och nypon som träffar först i kväll. Och så Malacos salta flygfiskar som hoppar upp ur glasen. Kombinationen hallon-lakrits är som vanligt helt oemotståndlig. Därefter snackar vi om oljor: som menthol, tjära och barrträd. Vinets kryddlåda är underbar med finaste kardemumma i täten, assisterad av sandelträ, vanilj och andra indiska kryddor. Ljusa, blommiga övertoner ger höjd åt en doft där det är omöjligt att yttra ett endaste ont ord.
I munnen är tanninerna det första vi tänker på, de tapetserar kinderna och läskar på samma gång. Därnäst slår det oss hur silkeslent och medhårs vinet är i sin textur - där klara, intensiva aromer av hallon och röda vinbär levererar allt som vi Pio-älskare vill ha. Syrorna sätter in generalattacken först i avslutningen. Här ges mycket bra bett och skjuts in den långa eftersmaken där vi njuter av kryddorna, den hustypiska smörkolan och ett stänk muscovadosocker.
Detta är en riktig crowdpleaser! Stilen är intressant inte minst för att den lyckas vara både modern och traditionell på samma gång. Trots lång tid på nya fat av slavonsk och fransk ek, som gett en snabbmognad och genomluftad karaktär, skyms inte alls den ljuvliga nebbiolodruva vi älskar så mycket. Det är nästan skamlöst lättillgängligt - men ändå kompromissas inte ursprunget, glaset innehåller utan tvekan barbaresco precis som man vill ha den. Dessutom levererar firman i ungefär samma stil varje år och har sällan har gjort oss besvikna. Vi håller den här ungefär jämsides med 1999, men mycket snabbare i mål. En bit pecorino sardo är allt som behövs för att komma till himlen. Kanske är vi helt bortkollrade, men det är så Pio Boffa jobbar när han är som bäst...
2004 Barbaresco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)
9 kommentarer:
Riktigt roligt att höra. Den första flaskan lever farligt...
(A): Härlig läsning. Med tanke på de få flaskor man har, ständiga kvalet, dricka nu eller spara? Rekommendation?
Låter löjligt gott. Synd att jag har bara har en flaska :-(
Ständigt dessa val och kval. En flaska sparar man gärna eftersom vinet blir ännu bättre över de närmsta fem åren. Har man några stycken är det läge att öppna en nu.
Dels får man njuta, dels får man med tiden veta på vilket sätt det utvecklades...
Gaaah!
Den här var jag sugen på, men jag hann inte riktigt med. Visst svischade den förbi på SB för inte så länge sedan? Låter helt grym, ju.
Hmm, semesterplanerna tenderar än en gång att bli fler än veckorna och plånböckerna man har. Södra Frankrike, Piemonte, Toscana och så gärna en sväng förbi Bourgogne via Alsace ...
Ljuvligt... Jag drack 03:an ganska nyss och den var mycket fin, inte farligt varmårisk, nästan frisk! Ser fram emot 04:an mycket.
(A): Såg härom veckan att det stog två magnum av detta vin i Nordstan (som jag ångrar att jag inte knep då). Orkade inte åka dit förra helgen och var sedan borta hela veckan. Får säga att jag blev lite besviken igår när flaskorna var borta. Kan man möjligen tänka att det kan ha varit ett resultat av denna posten?
Synd, det hade väl varit fint att ha en magnum på lut. Det är nog rätt många som gillar Pios stil så en bloggpost gör nog inte så mycket till eller från (men vem vet, kanske var hyllningen tungan på vågen för just denna kund?). Däremot spelar nog den billiga Langhe Nebbiolo en stor roll eftersom många på så sätt lär känna husstilen och Pio Cesare blir folkligt och välbekant. Och vid det här laget vet väl alla att 2004 är super i Piemonte...
Holger, det är nog dags för ett återbesök av nolltrean snart!
(A): Visst hade de varit fina att ha på lut. De två stackars flaskorna (75) som ligger i källaren får vänta tills 2014 enligt ursprunglig plan (även om man onekligen är lite sugen...).
Skicka en kommentar