Domaine Philippe Gilbert

Lördagens schema är fulltecknat men vi kan inte låta bli frestelsen att ta en sväng om Viniks provning av hela programmet från ambitiösa Domaine Philippe Gilbert i övre Loire. Som bonus får vi hälsa på den charmerande Philippe himself. Han berättar bland annat att gården är biodynamiskt certifierad sedan 2006 och att vinerna i och med övergången blivit renare och mer fokuserade. Tyvärr har vi inte ens en halvtimme till förfogande och godsakerna måste spottas.

2008 Menetou-Salon Rosé (165 kr)
2007 Menetou-Salon Blanc (175 kr)
2006 Menetou-Salon Les Renardières Blanc Magnum (495 kr)
2007 Menetou-Salon Les Renardières Blanc (250 kr)
2007 Menetou-Salon Rouge (175 kr)
2006 Menetou-Salon Les Renardières Rouge (250 kr/495 kr)

Rosén är rena fullträffen! Framställd på vitvinsvis av pinot noir med naturliga jäststammar och en kort maceration innan pressningen. Redan färgen lovar gott, en blek men varm nyans mellan persika, orange och solnedgång. Doften är pinfärsk och kalkstensmineralisk med eleganta aromer av blodgrape och mandarin - helt utan godistoner. I munnen är vinet riktigt slankt och knastertorrt, syrorna suveränt krispiga och fräscha, aningen kartiga men inte snåla, och vinet lämnar en härligt aptitretande mineralkänsla. Den hittills starkaste kandidaten till årets rosé - vi köper i pluralis.

Den vita standardvarianten finns både med glaspropp och naturkork. Läge alltså för en intressant jämförelse! Och det är faktiskt tydlig skillnad. Glasproppen bjuder större renhet och en slankare munkänsla. Korken ger en mer komplex doft och ett lite fetare intryck. Båda är eleganta stilprov på oekad sauvignon blanc med nässlighet, mineraler, återhållsam frukt och friska syror. Renardières 06 från magnum visar att det lönar sig att vänta på den eklagrade varianten (en tredjedel nya fat). Doften är djup, kryddig och flintrökig med inslag av smörkola och blommighet. Smaken ovanligt fyllig, rik och givande för sin appellation - ett läckert vin där mogen citrusfrukt och rostade fat kanske inte förenats, men istället agerar glimmer twins. Nollsjuan känns väl ung och outvecklad i jämförelse, det är alltså läge att ge den ett år på rygg.

Philippe tycker själv att den röda (ståltankade) standardvarianten nått en ny nivå av kvalitet i och med 2007, medan den röda Renardières hittat formen sedan ett antal årgångar tillbaka Vill man ha purung, saftig, mineralstinn pinot noir-frukt med en liten godiston och ändå bra stringens - då är detta ett givet vin i sommar. Drickes bäst vid 14 grader utan dekantering, vi återkommer till den framöver. Röda 2005 Renardières skrev vi om i december, och då tyckte vi att nollsexan var jämförelsevis slankare och lättare. Nu ger den ett betydligt biffigare intryck, med snarlika ekfatsaromer som den vita varianten: kryddor, flintrök och smörkola. Bra utdelning i munnen, ett trevligt möte mellan mogen pinotfrukt från gamla stockar i ett gynnsamt söderläge och goda, rätt tydliga fat.

Som vanligt finns vinerna att beställa från nik@vinik.se, med leverans till Söderhallarnas systembutik.

2005 Philippe Gilbert Menetou-Salon Renardières Rouge

Jullov är för oss synonymt med pinot noir. Nu har vi fått ett nytt älsklingsvin av druvan. Lite otippat kommer det från den östligaste delen av Loire, beläget på ungefär samma breddgradd som norra ändan av Côte-de-Nuits. Domaine Philippe Gilbert har en historia som sträcker sig tillbaka till 1768, men det är under de senaste tio åren som arbetet med kvaliteten burit frukt, tack vare stora investeringar och samarbetet med oenologen Jean-Philippe Louis. Resultaten har på senaste tiden uppmärksammats av La Revue des Vins de France, Bettane & Dessauve och Dussert-Gerber. Egendomen är sedan 2005 i övergångsfasen till biodynamisk certifiering. Vingården "Les Treilles" i kommunen Parassy har de äldsta stockarna och vänder sig rakt söderut. Därifrån kommer kvällens vin.



2005 Menetou-Salon Les Renardières Rouge har en ljuvlig pinotkaraktär, en fantastiskt god doft där vi fastnar med näsan i glaset ett bra tag. Den röda frukten befinner sig i spektrat av röda vinbär, hallon, tranbär och nypon. Här finns skogiga drag, särskilt av enbarr, och därtill fina grusrökiga mineraler som ger fräschör och terroirkänsla. En liten likörton av blomme i madeira och fatkrydda kommer till, utan alltför framträdande rostning. Mums!

I munnen imponerar vinet för en så svalt odlad pinot. Det vi direkt slås av är smakens intensitet och styrkan i aromerna. Syrorna är av den sort som får snålvattnet att rinna oupphörligt, "sappy" skulle man kunna säga - de bär smaken en bra bit framåt i tiden. De te-lika tanninerna är mogna och närvarande, och visst finns det ek men den är enbart behaglig. Mineralerna och den friska örtigheten tilltalar oss stort.

Vad är det mer som får oss på fall? Jo, inte minst associationer till piemonte. Är det vildrosor eller nyponrosor vid sidan av grusvägen, och ett litet inslag av lösningsmedel? Hur som helst är vi hemma redan nu, det behövs inte mer. Tänk efter, hur mycket god pinot hittar ni egentligen för under tvåhundra spänn? Detta är förstås det bästa vi någonsin smakat från området, och erbjuder en tuff utmaning till bourgogner för ytterligare en hundralapp. Efter två timmars luftning erbjuds en tillfredställande drickmognad redan idag, även om det går att poppa och dricka direkt. Vi har provat två flaskor med konsistenta intryck.

ps. Philippe Gilbert har nyligen bytt importör från Giertz till Vinik (nik@vinik.se). Vi har också provat den likaledes goda men något lättare nollsexan. Den nya årgången är redan på plats, men den usla kronkursen gör att en prishöjning på 40-50 kronor är att vänta. Tveka alltså inte att hugga till medan resterande nollfemmor finns kvar i BS.

2005 Menetou-Salon Renardières Rouge (Philippe Gilbert, Menetou-Salon, Loire)

2007 Chavet Menetou-Salon

Kanske var det här årets vackraste dag... Allt står i blom, grönskan är splitter ny och solen steker ett sommarvarmt Stockholm. Livet känns enkelt - och man längtar efter en lika enkel och opretentiös middag. Killarna från Cefalu på Dello's Pizza gör en suverän frutti di mare, stinn på vitlök och grön av bladpersilja. Havets frukter är ikväll bläckfiskringar, blåmusslor och räkor. Pizzan tycks ropa efter en superfräsch sauvignon blanc. Vi testade det här vinet i måndags och blev mycket charmerade...

2007 Chavet Menetou-Salon är nästan vitt med gula och skära nyanser. Den sirliga doften har egenskaper som vi brukar gilla: sockerdricka, mineral, nässlor, emserpastill, honung och finstämd fläderblom. Mycket diskreta krusbär och svarta vinbärsblad. Syrorna är sprittande, smaken är fjäderlätt och elegant utan alltför påträngande druvkaraktär. En sauvignon blanc för rieslingälskare som vi! Först blir det en läcker apéritif - och att det sedan sitter som en fiskarkeps till frutti di mare behöver väl inte påpekas....

2007 Menetou-Salon (Chavet Fils, Menetou-Salon, Loire)

Sportlovsfondue med pinot noir

Sportlov och fondue är så vitt vi kan se en perfekt kombination. Först ett alibi i form av fysisk aktivitet på skridskor vid Hellasgården. Väl hemma igen tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av ett massivt kaloriintag. Vårt recept är det klassiska: smörj kastrullen med vitlök, koka upp ett par deciliter vitt (ikväll valde vi Raimat Abadia Blanc de Blancs) och en rejäl skvätt Noilly Prat. Lassa i fyra hekto riven comté och gruyère, krydda med muskot, salt och peppar. Rita sen Konsums evighetssymbol i kastrullen tills osten smält. Till slut toppar vi upp med en tesked maizena utrörd i ett par matskedar av A & M:s hemgjorda björnbärsbrännvin, som efter åratal i öppen flaska utvecklat knäckigt oxiderade mognadstoner. Annars tar man gärna Kirschwasser om man har! Men eftersom det inte verkar finnas på SB kanske man kan prova med lite Svartvinbärsbrännvin eller Calvados?

Tappa nu bara inte brödbiten i fonduepannan. Straffen kan variera i olika sällskap: exempelvis en kyss eller en flaska vin. Har man läst sin Asterix i Schweiz är det först tio slag med käppen som gäller, och nästa gång blir det värre: sten om fötterna och kallbad i Lac Leman. För oss är det Riddarfjärden som ligger närmast till hands. Brrr...


2005 Les Renardières Menetou-Salon Rouge har en transparent varmröd färg med ljus kant. Den generösa doften kombinerar örtiga och pinotkryddiga toner med lagom mycket rostad fatkaraktär och en röd sötfruktighet som trots det nordliga läget har närmare till Nya Zeeland än till bourgogne: aromer av nypon, röda vinbär, hallon och körsbär. Smaken är rikt fruktig med mogna syror: nästan viskös, rätt intensiv och anständigt lång med rökiga mineraler i slutet. Det varma året ger en antydan till syltighet och eldighet - men här finns samtidigt vissa gröna toner. Precis som i december är helhetsintrycket en riktigt trevlig drick-nu-pinot till hyfsat pris.

Nollfemman tycks vara slutanmäld i BS. Vinik tog över agenturen i och med årgång 2006 som gav ett något lättare, friskare och slankare vin, också mycket gott. Den ofördelaktiga valutakursen innebär tyvärr att priset har åkt upp ett par tjugor.

2005 Les Renardières Menetou-Salon Rouge (Domaine Philippe Gilbert, Menetou-Salon, Loire)

ps. Kvällen kröns med sista delen av en mastodontfilm i technicolor från 1956: "The Ten Commandments" av Cecil B De Mille. Uttåget ur Egypten filmades med hjälp av 60 000 statister. Charlton Heston, i huvudrollen som Moses, berättar om en tagning. Kamera ett tog närbilder men hade bara fått 50-100 fot användbart material, eftersom en kamel säckat ihop i skottriktningen. Kamera två tog helbild men hade inte fått någonting alls på grund av slarv från B-fotografen. Kamera tre stod parkerad på en höjdsträckning en halv kilometer bort för att ta en totalbild av hela härligheten. Efteråt ropade regissören för full hals: "How about you, Tom? How did it go?". Långt borta över ökensanden hördes : "Any time, C B!"

2009 Philippe Gilbert Menetou-Salon Rouge

Första utfallet av den rafflande sommarläsningen blev en tolkning av Mathias Dahlgrens ångade torskrygg med skogssvamp och forellrom. Lättrimmat i grovt salt blir det pinfärska fiskköttet precis så spänstigt som man kunde hoppas. I brist på ångugn och vacuumpåsar använder vi en djup form och täcker den med ugnsfolie för ett - som det skulle visa sig - helschysst resultat.

Visst, svampen var inte färsk utan torkad och Mathias "emulsion" hade ett skum som vi inte fick till. Förmodligen borde vi tagit undan svampen och använt lattevispen? Hur som helst, smakmässigt var detta ändå den godaste fisk vi ätit på länge och dessutom ganska vacker att se på. 

Vad skulle vi välja till ackompanjemang? Svamp och bourgogne brukar funka bra, både röd och vit. Pinot noir blir vårt förstahandsval, men den odlas ju faktiskt också i Loire. Låt oss langa in Philippe Gilberts 2009 Menetou-Salon Rouge.

Vi missade helt när nollnian kom, förmodligen var det för ganska precis ett år sedan eftersom tian nyligen dök upp. Flaskan ser inte riktigt ut som den brukar - verkar som Philippe fick slut på rödvins-etiketter och lånade ett gäng från sin vita Menetou-Salon. 

Den varma årgången i hela Frankrike bidrog även i övre Loire till en ovanligt hög fruktmognad som visar sig helt ljuvlig i glaset med mörk färg och rika jordgubbs- och skogshallonaromer - som vanligt med en bra känsla av undervegetation och mineralkaraktär, men helt utan ekfat. Det här är en sagolikt god och harmonisk pinot noir som ligger sked med smakerna i maten.

Vinik via SB/PI, 175 kr.

ps. Provning i sällskap med Philippe Gilbert här.

2009 Domaine Philippe Gilbert Menetou-Salon Rosé

Det är väldigt svårt att låta bli pinot no-Ahr! Kanske borde vi beläggas med pinneförbud helt och hållet? Men nu är det ju faktiskt vi som bestämmer. Och hur man än vänder och vrider så finns den älskade pinotdruvan där. I Champagnes alla rödäppliga blancs de noir och rosa skumpor - samt i övre Loire, varifrån kvällens rosé härstammar. I vår bok stod Philippe Gilbert för en av det förra årets två mest minnesvärda upplevelser av stilla rosé. 2008 var ett Loire-år med hisnande höga syror och total exponering ända ner till den barskrapade stenen, medan 2009 börjar avteckna sig som en av de mest fruktiga årgångar som skådats i mannaminne.

2009 Philippe Gilbert Menetou-Salon Rosé har en färgnyans som borde användas som utbildningsmaterial vid all världens rosé-universitet. Laxrosa, puderrosa, persikorosa. Check! Vi gillar att den drar mer åt glänsande kopparkittlar än åt babyblå badbalja. So far, so good.

Jämfört med nollåttan bjuds betydligt fler aromer av tutti-frutti och fruktkorg: persika, burkpäron, blodapelsin, smultron och rabarber. Det finns flera markörer som vi gillar skarpt, och några som vi kunde varit utan. Just kombon av tutti-frutti plus en aning av nagellack hör inte till det vi brukar gå loss på. Mineraltonerna finns säkert där, men de maskeras av den rika frukten.

I munnen får vi en elegant torr smak, samtidigt ovanligt rik för ursprunget. Syrorna är vänligare än nollåttans, fortfarande friska men infattad i en fylligare kropp. Fruktaromerna är intensiva som vingummin, och långa - de ringer kvar en bra stund i avslutningen. Och det finns en antydan till kryddvärme i eftersmaken (13,5%).

Summa summarum: en ovanligt god pinot-rosé som vi med glädje ska återkomma till i sommar, men det går inte att komma ifrån att vi saknar det klockrent svalkande mineralrys som vi gick igång på i förra årgången. (87-88)

Vinik importerar. Pris 165 kr.

ps. Vi bestämde oss för att planka den halstrade bäckrödingen med bräserad fänkål, apelsinfiléer och mild senapssås som vi åt på Sanct Peter. Det är alltid kul att se hur nära man kan komma på hemmaplan, och det smakade härligt även här hemma. Visst funkar vinet bra till maten, men Ahr-rieslingen var mer av en klockren fullträff.

Le 1er Mai: Dégustation chez Vinik

NV (2004) Domaine les Hautes Terres Cremant de Limoux
Chenin blanc, chardonnay, mauzac. Fatlagrat sur lie. Två år på jästfällningen. Doften är utvecklad med gula, lite bokna äpplen, fattoner och steniga mineraltoner. Mer av rondör och mjukare syror än i en champagne. 160 kr.


NV Dosnon & Lepage Recolte Brute
70% pinot noir, 30% chardonnay. Fatjäst. Två år på jästfällningen. Blommig doft av hyacint. Ung, harmonisk smak med balanserad, behaglig syra. 320 kr.


2006 Domaine Philippe Gilbert Menetou-Salon Les Renardières 100% sauvignon blanc. Naturjäst. 11 månader på ekfat. Spännande, rökiga fattoner i doften. Fatkryddig, lång och god smak där syrorna kommer igenom fint. 250 kr.


2007 Domaine Philippe Gilbert Menetou-Salon Rouge
100% pinot noir. Naturjäst, åtta månader på ståltank. Underbart bärig, busung pinotnäsa. Charmig, druvtypisk rödfrukt med jordgubbar, röda körsbär och aningar av örter, våt sten och rått kött. Smaken är helt klockren, saftig och givande med några uppstramande örter. Serverat vid 12-15 grader kan detta mycket väl vara sommarens mest användbara vin. 175 kr.


2007 Mas des Agrunelles Cariño, Vin de Pays d'Oc
100% carignan vieilles vignes. Naturjäst med en kombination av maceration carbonique och konventionell metod. Tanklagrat, lågsvavlat. Doften ger goda mörka skogsbär med inslag av kolsyrejäsning, salmiak och knallpulverpistol. Därtill en sniff salvia och seriösa, rätt härliga jordtoner. Smaken är rik på aromer, men lättsam och saftig med massor av mörk choklad och vänliga tanniner. Tänk dolcetto, men mer givande och godare på egen hand, med mindre snipiga syror. Ett dygn i öppen flaska ger ett vin som fyllt ut ordentligt och klarar att stå upp mot en köttbit. Très sympa! 105 kr.


2006 Mas des Agrunelles L'Indigène, AOC Coteaux du Languedoc 60% syrah, 25% grenache, 15% carignan från svala lägen öster om Aniane. Naturjäst och tanklagrat, med carignandelen på ekfat. Lågsvavlat. Doften ger en hint av brända höstlöv, blommiga violer, frukt av skogsbär och blåbär med rondör av svarta oliver, lakrits och örter. Smaken bjuder på en mjuk attack av sval, ren syrahfrukt där örtigt bett och syror kommer i slutet. Hygglig balans (13,5%). Schysst, användbart vin - fram med lammsteken! 115 kr.


2007 Mas Foulaquier L'Orphée, AOC Pic Saint Loup, Languedoc 50% grenache, 50% syrah. Lagrat 12-15 månader i betongtank. Egendomen är biodynamiskt certifierad genom Demeter. Vinet liknar föregående i sin svalodlade profil, men är fylligare med mer av dominanta lakrits- och lagerbladsnoter i både doft och smak. Fortfarande är frukten väl ungsöt och godistonad med associationer till beaujolais. Breddar ut mot mer tillfredsställande tjära och lakrits med några timmars luftning. Ett års lagring borde ge ett mer vinöst intryck. Vänta eller lufta länge!


2006 Mas des Chimères AOC Coteaux du Languedoc
Syrah, grenache, carignan. Lagrat i ekfat. Har öppnat upp och utvecklats rejält sedan vi först provade vinet i november. Denna goding fick en grundlig presentation i februari. 160 kr.


Vinerna finns att beställa från Vinik (nik@vinik.se)

2008 Philippe Gilbert Menetou-Salon Blanc

Gillar ni sauvignon blanc från övre loiredalen? Det gör vi också - om den är riktigt bra. Ska man långlagra, så är det kusinerna François Cotat och Pascal Cotat man helst vänder sig till. Men när det gäller dricka nu och snart, har Philippe Gilbert blivit vår absoluta favorit. Hans 2008 Menetou-Salon Blanc är inget annat än en klockren fullträff. Doften spelar på finstämda noter av citroner, nässlor och mineraler. I munnen finns en beundransvärd balans och renhet, där kalksten och intensiv citrus ringer i de höga syrorna och de mogna fruktaromerna. Avslutningen blir lång och skön med antydan till anissälta. (90)

Strålande apéritif där vi särskilt gillar varmrökt lax som tilltugg. Nästan lika bra är brillat-savarin eller crottin. Vinet klarar bevisligen också att frysas!

Vinik importerar, priset är 175 kr. (nik@vinik.se)

ps. Gör er själva en tjänst och hoppa över 2008 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes som finns på SB. Blint kan man knappast tro att det rör sig om en sancerre - snarare en övertydlig kiwi, närmast en karikatyr. Philippe Gilbert gör åttor runt den större, mer namnkunniga producenten.

2008 Philippe Gilbert Menetou-Salon Blanc

Är det lämpligt att frysa ett vin man planerat att dricka? Förmodligen har ni själva ställt er frågan någon gång, troligen när en efterlängtad flaska blivit kvar i frysen av misstag. En snabb googling på "fryst vin" tar oss direkt till obygdernas ledande diskussionsforum, ett ställe där man helst gör sitt eget vin med sjudagars turbojäst och förolämpar varandra på klingande särskriven lågstadiesvenska. Vi blev inte mycket klokare av besöket, men tack ändå för underhållningen!

Nu kan vi rapportera att 2008 Philippe Gilbert Menetou-Salon Blanc faktiskt är lika bra oavsett om det passerat frysen eller ej. Det enda som hänt är att korken tryckts ut av vätskans expansion i fruset tillstånd, och att vinkristaller fällts ut i vinet. Nosen är - precis som förra gången - superskön, med citroner, krusbär, nässlor, gummi, en rejäl puff krut och massor av kalkstensmineraler. En kittlande god doft av ung sauvignon blanc-druva - och många långa resor bättre än den 2008 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes vi fick smaka blint på Munskänkarnas regionsfinal för några veckor sedan.

I munnen går detta ståltankslagrade loirevin till lustfylld frontalattack med en perfekt balans mellan hög, fokuserad syra och ljuvligt mogen frukt. Smaken har en liten antydan till fruktsötma i början - med aromer av krusbär, citrus och nässlor - som förvandlas till kalkstenig struktur och mineralisk sälta i den ihållande eftersmaken, där man märker av de 13,5 procenten alkohol just genom längden. Ett helt charmerande vin, och skitgott inte minst som apéritif. Stark rekommendation inför sommaren! (90)

Importeras av Vinik, kostar 175 kr (nik@vinik.se)

Praktiska 3-betygsprovet 2011

"Failure is not an option" bräkte Ed Harris i "Apollo 13". Inför Munskänkarnas trebetygsprov bör grundinställningen vara den motsatta: "Failure IS an option". Blindprovning är svårt, oavsett erfarenhet. Ödmjukhet är det bästa man kan ha med sig. Det här kan gå hur som helst.

Lokalerna är Läkarsällskapets på Klara Östra Kyrkogata. Det är en fin och lite högtidlig ambiance i det stora rummet med rejäl takhöjd, vita dukar och gott om plats vid borden. Ljusförhållandena är nästan bra, åtminstone för oss som sitter närmast fönstren. Vinerna provas i ISO-glas som kommer in på brickor, varefter man själv får ansvaret att lyfta av glasen utan att röra om i ordningen.

Tema 1 - Vita druvviner

Här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två. Tjugo minuter till förfogande.

1. Färgen är mycket ljust vitgul. Doften är ung och aromatisk, tydligt parfymerad, med citrus, persika, litchee och ros. En lätt gewurz? Smaken är ung, ren och helt utjäst. Rätt så god och frisk med en gnutta beska och alkoholkick i slutet. Gissningsvis en enklare gewurztraminer. Pinot gris som reserv.

2009 Fincas Patagonicas Tapiz Torrontés, Mendoza

Första gissningen känns klart rimlig, medan pinot gris fick slinka med ganska omotiverat. Enligt Oz Clarke är Torrontés "...i själva verket flera olika druvsorter, som inte alla har den muscatliknande doft som druvan är berömd för. Torrontés doft kan också påminna om gewurztraminer, och den har även ett drag av luftrenare. Den är blommig, tvålaktig och ibland lätt kryddig." Detta är fortfarande terra incognita för oss, så någon poängplockning var hur som helst utesluten. Här kammar vi noll.

2. Färgen är vitgul. Doften diskret, stenig med kalkgrus, flintrök och lite ylle. Fin frukt undertill, allt som allt ger nosen en känsla av chablis. Smaken bekräftar, torr och god med fin mittfrukt och behaglig syra utan hårdhet. Bra längd med lite stenig känsla. Chardonnay som förstaval och chenin blanc som reserv, även om syran inte har den rätta hårdheten för den druvan.

2009 Michel Laroche "L" Chardonnay, VdP d'Oc

Fyra poäng, tack så mycket. Och vinet är faktiskt förbluffande gott och bra för att kosta 75 spänn. Bör testas på hemmaplan.

3. Färgen är vitgul. Doften diskret med vitblommiga toner, gummi och lime. Det känns som en riesling och just den doftkombon brukar vara australiensisk. Smaken ganska rikt fruktig, med behagligt mjuk syra och en gnutta sötma. Slutet är fruktigt utan mineralkänsla. Nya världen-riesling med sauvignon blanc som reserv.

2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier, Lodi

När man betraktar smaknoteringarna borde de fått oss att överge rieslingspåret. Men doften hade redan sagt sitt. Sauvignon blanc var en ganska omotiverad och dum andragissning. Noll poäng.

4. Färgen är vitgul med något rikare utseende. Doften först diskret, sedan grusdamm och andra mineraltoner, ungt druviga drag av gråpäron med lite persika. Smaken har riktigt bra extrakt, viss fetma och god kraft. Aromer av päron med skaltoner, medelsyra och en kryddighet med alkoholvärme i svansen. Typisk grüner av bättre slag med dito silvaner som gardering.

2009 Schloss Gobelsburg Kammerner Lamm Grüner Veltliner, Kamptal

Nysläppt och bra om man gillar den här druvsorten. Lagras några år tills pärontonerna lagt sig och alkoholen integrerats bättre. Fyra poäng.

Tema 2 - Vita distriktsviner

Här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret. Trettio minuter.

5. Färgen ljust vitgul. Doften ung, ren, smått mineralisk och något vegetal. Återhållsamt på ett elegant sätt. Smaken torr, ren och frisk med bra syra, elegans, intensitet och längd. Det vegetala för tankarna till övre Loire, men vi hittar ingen flintrök/krutrök som i Pouilly. Därför Sancerre i första hand med Menetou-Salon i andra.

2009 Quinta do Ameal Loureiro, Vinho Verde

Portugal var tyvärr inte med bland gissningarna, men när man tänker sauvignon blanc av lättare slag så är det klokt att även tänka på vinho verde - det har vi lärt oss vid flera tillfällen. Nu var detta en loureiro vilket inte precis gjorde saken enklare - vanligtvis är det ju alvarinho i vinho verde. En poäng för årgång.

6. Färgen är ljust halmgul. Doften är stor, med massor av rostade fat och kryddtoner. Fruktaromerna är stora, feta och gula med citrus, persika och vanilj. Solmoget och riktigt rejält med ek. Spontant snackar vi chardonnay från nya världen: californien, australien eller sydafrika. Den behagligt torra smaken bekräftar med sin låga syra och småfeta kropp. Men vad som komplicerar intrycket är att smaken borde haft lite varmare alkohol för att uppfylla bilden. Alkoholen är inte över medel, och upplevelsen i munnen har verken tyngd eller värme, men faktiskt en viss elegans - förvirrande. Sydafrika och Tulbagh med Bourgogne och Meursault som alternativ.

2008 Château Larrivet-Haut Brion, Pessac-Léognan

Aj, här tog fatrostningen över totalt. Vi provade nollsjuan så sent som i tisdags, den hade en tydligare druvkaraktär och mindre dominant ek - en bättre version liksom nollsexan.  Svaret ger en poäng för reservlandet och en för året.

7. Färgen är mycket ljust halmgul. Doften ung och ren med fina örter, vit persika, sten och framträdande mineraltoner som drar åt kattlåda. En kittlande och läcker nos, riesling utan tvekan, den lilla örtigheten säger Wachau. Smaken är helt utjäst och mineralstinn med rejält extrakt, stor kropp och bra alkohol runt 13,5 som på intet sätt står ut. Kraft och elegans i förening. Riktigt hög kvalitet och perfekt balans. Extremt bra och lagringsdugligt vin. Alzinger? Wachau med gardering på Kamptal.

2009 A. Christmann Königsbacher Ölberg Riesling Trocken, Pfalz

Har österrikarna börjat tappa upp sina viner i tyskland nuförtiden? Jäkligt bra hur som helst, GG-klass, inga tendenser till övermognad, bra pris, starkt köpläge. En ynka poäng för årgången.

8. Färgen är ljus med lätt rosa/kopparfärgade reflexer. Doften är spännande och annorlunda. Lätt blommig med toner av öljäst, kvittenäpple och cider. Dessutom bivax och antydan till bokna äppeltoner, lite utveckling alltså. Smaken är helt utjäst, men ändå mjukt fruktig, med en hög men inte hård citrussyra och tydlig kalksten i munkänslan. Aromerna är guläppliga med skaltoner. Detta är verkligen gott och besitter såväl elegans som originalitet. Kalksten och hög syra är lika med Loire och chenin blanc, och vinets personlighet hör hemma i Vouvray med gardering på Savennières.

2009 Bourillon d'Orléans Vouvray VV Coulée d'Argent Sec

Såja, äntligen en poängplockare! Men vi trodde att vinet var äldre än 2009 och tappade en pinne där.

Tema 3 - Röda druvviner

Även här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två.

9. Färgen blåröd, mörk men transparent. Doften ger mörk bordeauxlik frukt plus ek. Lakrits, malört, korint, tobak, bläck, blyertspenna, lite vanilj. Tycks vara ungt och merlotdominerat, gissningsvis från högra stranden. Smaken är rätt fyllig och generös, oväntat intensiv och kryddig. Vi måste ta med Spanien i bilden. Förstagiss på merlot med gardering på tempranillo.

2008 Kanonkop Pinotage, Stellenbosch

Låt oss gå igenom våra fördomar: detta är inte rökigt och vi hittar inga gummimattor, ej heller eldad bakelit. Inte heller noterar vi kombinationen grönt och bränt. Detta är bra för att vara Sydafrika och pinotage även om vi inte lär springa iväg och handla. Noll poäng.

10. Färgen är svartröd, transparent men med hög densitet. Doften ger rik, mörk sötfrukt med toner av vinbär och plommon samt en rätt hård rostning som doftar bränt eneträ, kryddor och kaffe. Spontant tänker vi Californien och solmogen cabernet. Smaken balanserar högre syra med dito alkohol i en bra struktur med tuffa tanniner och gott om krydda och rondör från ekfaten. Mycket av allt helt enkelt. I slutet får vi ett småbittert bett och tanninerna blir uttorkande i eftersmaken, lite som svart te. Dags att byta spår. Vi är antingen i Toscana eller Ribera del Duero, och i vår smak har man använt alldeles för mycket ek. Sangiovese med gardering på tempranillo.

2007 Cruz de Alba Crianza, Ribera del Duero, Tempranillo

Två poäng för andrahandsalternativet, som borde varit det första om vi lyssnat mer på magkänslan: varm frukt och krydda. Nu blev det sangiovese pga det lilla bittra bitet och te-torkan.

11. Färgen är rödsvart, aningen ljusare än föregående med blåröd kant. Doften är återhållsam med svalare frukt och några vegetala inslag. Mörk frukt med rätt gott om örter, lite blomstjälk och rejält med ekfat åt det moderna hållet. Mörk frukt och fat. Tannat är den första druva som poppar upp i huvudet. Smaken ger rejält med tanniner i en drygt medelfyllig kropp utan sötma. Slutet är lite uttorkande. Kvaliteten är god men inte enastående. Det vegetala draget får oss nu att tänka italiensk cabernet i första hand och tannat får stå kvar som reserv.

2008 Fonterutoli Chianti Classico, Toscana, Sangiovese

Aj, ett tydligt exempel på hur det föregående vinet spelar bort gissningarna totalt. Den här omgången har så mycket tanniner - särskilt fyran - att smaklökarna börjar ta stryk. Vi längtar efter att äta upp den fådda ostfrallan som vi sparat i syfte att rädda gommen om det skulle behövas. Noll poäng.

12. Färgen är mörk med blåröd kant. Doften ger sötare frukt med lätt volatila drag av hallon och något fikon. Svettigt trä och pinje. Det här känns italienskt. Smaken är intensiv, rätt fyllig och lätt kryddig men fortfarande utan någon upplevd sötma. Tanninerna är riktigt tuffa, i slutet tar de ett gruvligt järngrepp på smaklökarna som snyggt går ner för räkning. Inte många druvor kan prestera tanniner av det här slaget. Sagrantino seglar upp på förstaplats, medan aglianico och mourvèdre är med i matchen.

2008 La Bastide Blanche Bandol, Mourvèdre

Kombinationen hallon/fikon borde ha fört tankarna till grenache som utgör en mindre del av vinet. Då är vinet sydfranskt och med hjälp av de tuffa tanninerna zoomar man in på Bandol. Lätt som en plätt!     
Noll poäng, alltså. Dags att äta ostfralla, den smakar fantastiskt. Som avkoppling betraktar vi Klara kyrka genom fönstret.

Tema 4 - Röda distriktsviner

Även här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret.

13. Färgen är måttligt tät med blåröd kant. Doften är lite knuten men har en tydliga limtoner och en hel del fat med viss rostning, samt drag av tobak och tjära. Smaken har en sötsaftig inledning och en kryddig mittsmak med alkoholvärme. Måttligt tanninrik och rejält eldig i slutet. Vi väljer Valpolicella i första hand och Priorat i andra.

2005 Morgadio de Calçada Grande Escolha, Douro

En poäng för året. Note to self: lim är något vi brukar hitta i röda portugiser.

14. Färgen är klart blåröd med lila kant. Doften är ungbärig med vinbär, blåbär och hallon samt snyggt genomförda drag av kolsyrejäsning. Mineraltoner och våta stenar är klart positiva. Beaujolais eller cab franc från 2009? Smaken är bärigt saftig med bra koncentration i mitten där fruktaromerna nästan exploderar i munnen. Frisk syra, svalkande mineraler, god sötfrukt och oväntat bra tanniner för vintypen. Alldeles utmärkt! Det känns som aktuella årgången av Duboeufs Morgon, med gardering på Loire och Saumur.

2009 Georges Duboeuf Morgon, Beaujolais

Den här var nog lätt att spika för samtliga deltagare. Första sjupoängaren. Inom parentes inte helt olik vår favorit 2009 Domaine de la Pepière Cuvée Granit vars vinbärsaromer är renare, tanninerna mindre men silkigare.

15. Färgen uppvisar framskridna mognadstoner åt det brunröda hållet, ganska ljust med lite fällning. Doften är utvecklad och rejält brettig med plåster, örter, båthus och stall. Nosen känns bekant från såväl fullmogen Pegau som en gammal Montus CP från -91. Smaken är kryddig, småvarm och örtig. Moget saftig men osöt med lätt uttorkande te-tanniner och tjära i eftersmaken. Gott moget vin men lite över kullen. Châteauneuf och Pegau, kanske en nittiosexa, med gardering på Madiran.

2001 Château Les Ormes de Pez, Saint-Estèphe

Bordeaux på steroider, säger gamlingarna om Pegau. Men här tog tyvärr hjärnan över, eftersom Pegau figurerat vid tidigare prov. Vinet hade brettigheten, men inte stoppningen man kan förvänta sig från Pegau. Två poäng för rätt land som tröst.

16. Färgen är mycket tät, opak med blåröd kant. Doften är öppen och sötfruktig med volatila toner av blåbär, godis, russin, mint och lite eucalyptus. Smaken är riktigt tät och intensiv, kryddig med stor sötfrukt och hög alkohol. Faten är väl inarbetade och tanninerna spelar en underordnad roll i sammanhanget - vinet är trots sin massiva och lite enkelspåriga personlighet ändå lätt att dricka och gilla. Fram med grillen! Barossa shiraz med Mendoza malbec som reserv.

2008 Kaesler Stonehorse Shiraz, Barossa Valley

En sjupoängare till, skönt!

Tema 5 - Söta viner/Starkviner

Sista omgången ger maximalt fem poäng per vin för land, distrikt, förstärkt/oförstärkt och vintyp/tillverkningsmetod. Tjugofem minuter till förfogande.

17. Färgen är mycket ljus, gulvit med glyceroltårar i glaset. Doften är druvig, ren, söt och fint parfymerad med antydan till tvål. Smaken är druvig, ren och god med antydan till skalbeska och en eldig avslutning med drag av anis och lakrits i eftersmaken. Detta kan egentligen bara vara en Muscat de Beaumes-de-Venise. Men ska man ändå gardera med något helt annat får det bli Eiswein från Rheingau.

2007 Georges Duboeuf Muscat de Beaumes-de-Venise

Fem poäng, tack för det.

18. Färgen är djupt brun med grön kant. Doften är nötig och knäckig med fina mognadstoner av tjära och båthus samt kaffe, karamell, muscovado och rik citrusfruktighet. En mycket rik och komplex nos, lätt rustik och väldigt autentisk. Smaken är fantastiskt rik på intryck med rejäl mognad, enorm frukt, kaffetoner, stenighet och märkbara tanniner. Stort och karaktärsfullt, både charmerande och intellektuellt stimulerande. Dessutom ruskigt gott. Ja, faktiskt superbt! Portugal och Madeira Malmsey, alternativt Bual med Spanien och Jerez som reserver.

NV Lustau Emilín Moscatel Superior Solera Reserva, Jerez de la Frontera

Två och en halv poäng, snälla?

19. Färgen är orangegul. Doften har tydliga limtoner med torkade aprikoser, apelsinmarmelad, honung och finns det inte lite saffran? Inte en komplex nos, men trevlig. Smaken är mycket intensiv och helsöt med en fruktig syra som nästan överröstar sötman. Avslutningen är kryddig med relativt hög alkohol även om vinet inte ger ett direkt förstärkt intryck. Riktigt bra även om det inte är stort eller märkvärdigt. Limtonerna lurar oss att tänka botrytis, högre syra och alkohol leder till furmint. Gissningen hamnar i Tokaj med Sauternes som gardering.

2003 Quinta de Bacalhoa Moscatel de Setúbal

Riktigt illa tänkt! Redan färgen är ju Setúbal och muscatdruvan ska väl inte vara så svår att känna igen. Noll poäng.

20. Färgen är rikt orange i olika nyanser, brunare och rödare i mitten och gulare ut mot de grönaktiga kanterna. Doften är mycket fruktig med massor av citrus, särskilt muscat-tonerna av apelsiner, men också aprikoser och lätt brända eller nötiga toner. Smaken rik och intensiv, med fruktig syra, tydligt förstärkt med viss tyngd. Ett gott dessertvin, troligen en Moscatel de Setúbal med gardering på Rivesaltes Ambré som också är gjord på muscat.

NV Campbells Rutherglen Muscat, Australien

En pinne för att vi begrep att vinet var förstärkt. Men muscatdruvan gav tyvärr ingen utdelning.

Så var det klart! Dags att pusta ut över välförtjänt lunch med fläskstek, sås och några överblivna slattar. Summa summarum en riktigt rolig provning, med en liten handfull viner som är värda att gå vidare med på hemmaplan. Särskilda utropstecken sätter vi för Laroches prisbilliga chardonnay, Christmanns imponerande Ölberg-nollnia, en osedvanligt bra Morgon från Duboeuf och till sist den mogna soleran från Jerez. Men cirka 46 poäng av 108 räcker knappast för att klara sig över provets godkänt-tröskel. Vi kanske ses i februari 2013?

Munskänkarna provar majnyheter

Sista nysläppsprovningen för säsongen. Redan i kassan går det inte att låta bli att skymta extravinernas namn. Två toppbarbaresci - herre jesus, vi är bönhörda! Alla blindprovningsambitioner flög just iväg som glada vårfåglar. Ikväll dricker vi med titt på etiketten, för även resten av utbudet är riktigt kul och träffar hyfsat mitt i prick längs vår fransk-tysk-italienska axel. Tack till arrangörerna i sektion Stockholm för den strålande avslutningen.

2007 Menetou-Salon (Domaine Chavet) är nästan vattenklart med gröna reflexer. En späd, sirlig, ljuvligt ren doft av fläderblom med aningar av krusbär och nässlor stiger ur glaset. Fräsch, lätt, elegant smak med snygg, hög syra och lite päronsplitt. Stiligt, lekfullt, charmigt. Bör drickas i valfri trädgård i sommar.

2005 Trentham Viognier (Trentham Estate) är ganska färgstarkt, gröngult. Den öppna doften är rik och aromatisk med gummitoner, violer, rökiga örter och löften om fetma i vinet. Smaken är kryddig och rökig, fruktig med rondör och hygglig syra i lite robustare stil. Prickar inte druvsorten. Rätt mycket vin för pengarna.

2006 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling (Georg Breuer) har en mycket knuten doft där jasmin är först ut. Det är svårt att plocka enskildheter, men citrus och en obestämd örtighet finns där. I jämförelse med nästa vin framträder subtilt salta havstoner av musselskal, tång och tjära. Smaken är stor och citrustonad, fortfarande ung, mycket tuff och kärv. Syrorna är rätt hårda - vinet måste lagras. Inte alls den direkta, klockrena träff som nollfemman bjöd på vid ett flertal tillfällen under förra året.

2006 Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling Spätlese (Emrich-Schönleber) har ett av vinvärldens gulligaste vingårdsnamn: "den lilla vårplätten". Nu har vi landat i Nahe, sydost om mosel. Doften börjar med mineraltoner av kalkrikt vatten och simbassäng utomhus. Blyga nyanser av emser, nässla och blommor i omgivningarna av syren och lindblom. Smaken kommer som en riktig överraskning!! Det är inte halvtorrt - det är lieblich. En ämabel, smickrande smak med sprits, persikotoner, påtaglig restsötma och vänliga, mjuka syror. Ett elegant medhårsvin som påminner om mosel, men har fler gröna toner.

2005 Domaine de la Colline Chinon (Chérreau-Carré) är medelljust blårött med lila inslag. Våt, mineralisk doft med en aning av insjö. Rätt goda blåbär, lingon och andra associationer till nordisk barrskog med tall och gran. Den druvtypiska gräsigheten är inget vi särskilt tänker på. Smaken är ung, syrlig och rejält sträv i avslutningen. Tapetserar kinderna. Borde funka till mat.

2005 Tandem Syrah de Maroc (Alain Graillot/Ouled Thaleb) har en varm, mörkt blåröd färg. Doften är varm, kryddig, utvecklad och påtagligt gummitonad -rätt spännande - påminner lite om den mogna aussieshirazen från Tahbilk, minus mognadsutvecklingen. Här finns nyanser av tjärpastill och eucalyptus. Örterna leder tankarna till Portugal (senast 2000 José de la Fonseca Sousa Mayor). Ja, det doftar gott, om än inte lika mycket norra rhône som när vi provade på Vinordic. Vilken besvikelse det blir att smaka! I munnen är vinet både platt och vasst på samma gång, med en negativ salmiakton som hänger kvar. Inte alls gott.

2001 Amiral de Beychevelle Saint-Julien (Château Beychevelle). Det är här någonstans som kvällen taxar in för avgång. Jetmotorerna varvar upp för den flygtur som väntar. Glaset skiljer sig från de föregående - här finns löften om mognad. Både bruna toner i vinets kropp och lite blå toner åt kanterna. Härligt typisk bordeauxdoft som uppnått en rätt bra komplexitet. Lagerblad, försiktiga stall, lakrits, tobak, lite tjära, vanilj och en rätt hyfsad frukt med svarta vinbär och några söta björnbärstoner. Smaken är torr och elegant med lång, lakritstonad avslutning. Behagfullt vin med bra drinkability. Rekommenderas förstås särskilt för vänner av mognande bordeaux. Ok prislapp.

1995 Hermitage Cave de Tain l'Hermitage har en brunröd, mogen färg, med en viskös uppenbarelse i glaset. Den goda, mogna doften bjuder på övermogna plommon och ruttnande bär i en mineralisk inramning. Soja, hoisinsås, utvecklade fattoner (som undervegetation) och därtill ett tydligt os av nyandlig rökelse. Smaken är mogen, mjuk och harmonisk. Ett vackert och gott vin! No spitting. Hmm, det här var två riktigt trevliga viner i rad. Humöret stiger!

2005 Bosquet de Papes Châteauneuf-du-Pape är klart och medelljust blårött i glaset. Helt förförisk, öppen, något parfymerad, sötfruktig doft av hallon, mogen jordgubbe. Doftslingorna lindar sig runt lustcentrum och ger kvällens kanske allra tydligaste träff. Mycket läckert! Resten av doften ger återhållsamma toner av sandelträ, vanilj, garrigue och grillkött. Smaken är förstås inte ikapp med doften, men den är kryddig, balanserad, harmonisk och mycket lovande, betraktad som råmaterial för lagring. Om fem år kan det vara dags att dricka. Detta kan bli strålande och ge en saftig, burgundisk upplevelse. Eftersmaken är skön redan nu...

2005 Monferrato Pin (La Spinetta) är mörkt blårött och bjuder på en något burdus doft där vi hittar läcker sötfrukt av körsbär plus ett par hallon. En gnutta likörton, lösningsmedel, tydlig terpentin, ny ek, fatchoklad och någon blommighet. Rund, rik, fatdriven smak med gott om mogna tanniner. Förmodligen kommer ekbehandlingen gå in litegrann med tiden, men till en grillbiff funkar nog den lite yxiga stilen att konsumera redan nu - särskilt om vinet inte jämförs med en lättare och elegantare sparringpartner, som ikväll.

Så var det dags för extravinerna. Nu är det bara att luta sig tillbaks och njuta...

2003 Barbaresco Asili (Bruno Giacosa) har en varm, ganska ljus färg med liten brunton i kanten. Doften är först något knuten men spänner över ett ljust, bärigt doftspektrum: slånbär, tranbär, hallon, mogna jordgubbar. De sistnämnda kommer mer och mer när vinet får lite tid i glaset. Vackra kryddörter, torkad frukt, fatläder och farin är annat som dyker upp efter hand. Efter den finstämda doften blir vi överraskade av en mycket intensiv smak. Trots att den på sitt sätt är både bärig, lätt och syrlig finns det en sjujäkla kraft och stadga i detta vin. Det som vinner i slutändan är dock vinets superba elegans och finess. Inte ett spår av uttorkande nolltre-tanniner...


2004 Barbaresco Valeirano (La Spinetta) blir en värdig avslutning på kvällen. Här bjuds en mycket djup, rik, komplex doft med ett tydligt inslag av bränt socker (crême brulée). Snygga rostade fat, rosor och relativt mörk frukt av körsbär och hallon. En ung alkoholton, ett uns burdust. Dags att smaka. Jäklar, vilket drag och vilket djup det är i den här smaken. Massor av tanniner, silkeslena trots sin ungdom. En skvätt hostmedicin (bråka inte nu!). Avslutningsvis en superlång eftersmak med pepparkakskryddor som minglar kvar i munnen. Ett respektingivande styrkebevis. Vi ses i framtiden...

Nettare e Gioia bjuder på en stilstudie med italienska förtecken från samma kväll. Läs vidare här.

Nya årgångar från Vinik

Det är bara ett par månader sedan vi blev helt panegyriska inför 2006 Domaine Laguerre Le Ciste. "Vi kan inte påminna oss ett endaste vitt vin från Languedoc-Roussillon som bjudit på något liknande", löd det blygsamma omdömet. Sådant skapar ju vissa förväntningar, rentav ett favorittryck, som kan vara lite svårt att följa upp. Nollsexan tog slut snabbt - ikväll är det dags för den nyligen anlända nollsjuan att bevisa sig...

2007 Domaine Laguerre Le Ciste Côtes du Roussillon är en betryggande visuell uppenbarelse - det ser bra ut - och den inledande doften vid kylskåpstemperatur ger ifrån sig diskret vanilj och milt rostade toner - inte helt olika Mondavis nyligen provade 2006 Fumé Blanc To Kalon Vineyard. Därnäst kommer flintrökiga och kalkstensdammiga mineraler, (S: chablis? ) och en god fruktighet av lemon zest och melon, med smått exotisk kryddighet.

Smaken bjuder på suveräna syror och mineraler - precis lika fina som i nollsexan. Karaktären är i stort sett välbekant, men frukten är nog lite sötare, lite kryddigare, och visst finns det väl aningen mer tryck från det välsignade året - men utan att bli det minsta eldigt (13,5%). Eureka! Detta är faktiskt lika bra som - ja, rentav ännu bättre än - förra årets version. Omöjligt att gissa druvor: ungefär lika delar marsanne, roussanne, rolle/vermentino och maccabeu. (91)



2007 Domaine Philippe Gilbert Menetou-Salon Rouge Les Renardières kommer från egendomens mest gynnade söderläge, med de äldsta vinstockarna. Inledningsvis doftar det hardcore-pinot som av råbiff och insjölera - sånt gillar vi skarpt - och vi letar förgäves efter faten, även det positivt. Enstaka nässlor berättar om ursprunget i Loire. Efter en dryg halvtimme är det dags för jordgubbarna att titta fram - rentav en liten klick kompott - och nu finns ett finstämt fatinslag av kanel, curry och sandelträ. Nosen breddar ut åt röda vinbär, kompletterade av höstskogens mättade sceneri - mossa, våta löv, lingon och lågt stående sol. Är du där, Tuvstarr?

I munnen njuter vi av en slank, skön smak som går rakt på lustcentrum. Lätt, uppfriskande, lagom stram och hyfsat intensiv, med charmerande jordgubbsaromer. Här blir det flera pluspoäng för klockren pinositet, och avslutningen i svalget är återhållsamt kryddig, med bra persistens av lakrits och mineraler. För oss är det här ett steg framåt jämfört med nollsexans väl tydliga fatkryddor och nollfemmans nästan nyzeeländska kombo av fruktigt och grönt. Summa summarum: en absolut ren, elegant och läskande pinot med måttlig alkohol (12,5%) och perfekt drickbarhet. Toppen, vi ses igen! (90-91)

Priser: 170 kr och 250 kr (nik@vinik.se)

ps. Maten inte att förglömma: ugnsstekt kyckling serverad med klyftpotatis, broccoli och blomkål. Gräddsås på frästa kantareller och den hemkokta rönnbärsgelén bredvid. Så gott!

2006 Comte Armand Volnay & 2008 Philippe Gilbert Les Renardières

Långfredagens middag går i våra saliga farmödrars anda: helstekt majskyckling med gräddsås, rönnbärsgelé och hasselbackspotatis. Pinot noir är givet i sammanhanget - och för kontrastverkans skull dricker vi två viner av olika ålder och ursprung.

2008 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon är ungdomligt blårött. Doften är frisk med starka associationer till skogen: först en bärkorg där vi plockat hallon, blåbär och lingon. Sedan lingonris, granbarr, våt mossa, våta stenar och violer. Faten är diskreta och bidrar med lite muskotnöt och en knivsudd vanilj. Intrycket är rent, ungt och aptitretande.

Smaken går på direkt attack. Pigg och purung, fräsigt syrlig och primärfruktig med ett lite kartigt bett. Ändå finns en god fruktkropp med outvecklade tanniner och muskotkrydda som balanserar lingonsyrorna, vinet är bara i yngsta laget än. Vi hoppas och tror att maten ska göra susen.



2006 Comte Armand Volnay är ljust varmrött med bruna nyanser. Doften är aningen gräddig, rentav sexig med viss utveckling mot tryffelsvamp, multnande höstlöv, boudoir och potpourri. Mineralerna framträder som silverbestick och flintrök, medan örterna drar åt myntahållet. Lyxig vuxenlakrits ger djup åt den rönnbärsaktigt röda frukten.

Smaken är mjukt silkig med begynnande mognad, aromerna lätta och lustfyllt köttiga med diskret krydda i mitten. Den eleganta frukten - relativt återhållsam men inte tunn - drar åt rönnbärshållet med en liten antydan till bittert och örtigt. Inget problem för oss, eftersom transparensen för "allt det andra" är så fin.

Faten märks lite mer än i första glaset, men är långtifrån störande, snarare smidigt understödjande med en antydan till mjölkchoklad och lakrits. Avslutningen är ren och mineralisk, med sensationer av sten och sälta.

Här finns många av de egenskaper man vill hitta i en god volnay - inte minst sensualism och elegans. Musten har jäst med druvstjälkarna, något som brukar bidra till en traditionell struktur. Av ekfaten var inte mer än en femtedel nya. För tillfället är vinet i en väldigt trevlig drickfas och det är ingen tvekan om vilket som gifter sig bäst med maten - kombinationen är perfekt.

Ska man ge sig på nollåttan av Les Renardières redan idag är det klokare att satsa på kallskuret tilltugg som funkar bra med den fräsiga kartigheten och de läskande ungbäriga aromerna. Om ett par år bör vinet vara moget nog att klara mer komplexa varmrätter. Vinner på luft - bra potential - men i nuläget dricker vi hellre nollsjuan.

Vinik, 250 SEK.

Otto Suenson, 270 DKK i butiken/314 SEK i webshopen (gäller 2007/2008).

2007 Philippe Gilbert Les Renardières Rouge

Till kvällens ankbröst har vi fixat återträff med en riktigt god pinot som vi totalt lyckats glömma bort i över ett och ett halvt år trots klockren första date. Bäst att be vinet om ursäkt för slikt oskick och höra om det går för sig att ta vid där vi sågs senast. Man kan tänka sig att det har det hänt en del sen sist. Fördjupad kärlek, måhända?

2007 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon Rouge tar sig ut ungefär som ett ljusare beaunevin - transparent varmrött med blåaktiga reflexer och en antydan till tegel i kanten. Den reduktiva inledningen - rått kött och insjölera - hoppar vi helt över den här gången, för att istället styra rakt på den rena röda frukten som har tydliga karaktär av jordgubbar, lingon och röda vinbär med fin pinositet och en skymt av nässlor och mynta. Varje snurr på glaset frigör en urläcker doftspiral!

Vi kan förstås inte vänta någon längre stund med att smaka, och gläds på en gång åt hur fint doften speglar sig i den friskt syrliga, välstrukturerade, lätt kryddiga smaken som slutar i ett elegant ackord av rödfrukt, örtbett och lakritssälta. Jämfört med tidigare årgångar är nollsjuan mer diskret i sin fathantering, något som Renardières har vunnit på. Det finns inget som skymmer, bara ett smakfullt tillägg av ljus rostning med fint infattade indiska curry-kryddor, kanel och sandelträ. En nästan omärkbar pust av lantgård inger betryggande vibbar av "på riktigt".

Som motspelare plockar vi fram gårdagens 2002 Domaine Pierre Morey Monthélie - ett vin som gjort klart positiva avtryck vid flera provningar och gett mersmak. På hemmaplan har vi funnit alltför dominant ek med de aningen kletiga drickbarhetsproblem som dimper ned likt ett brev på posten. Efter ett dygns luftning lirar det bättre - men bara så länge maten är med och gör motstånd.

Doften är djup och mättad, smått rustik i sitt uttryck: tjära och lakrits, lim och målarpytsar, kryddlåda, härsket smör och terpentin. Smaken är mogen, med frukt som börjat torka in till förmån för fatkrydda och alkohol. Onekligen givande men också rejält bitter i eftersmaken, som av blodgrape, fernet branca och besk ek. Frukten hamnar i underläge och såväl drickbarheten som elegansen tar stryk. Till ankbrösten och rödvinssåsen gör dock Pierre Moreys Monthélie sin bästa show hittills, åtminstone på vårt bord.

Monthélie 02 fanns i BS men nu tycks det vara slut. Inget större problem för oss - efter några flaskor är vi klara med vinet och vad vi tycker. Wine Trade, 299 kr.

Renardières 07 är en pinot noir av det slag som får oss att skrika efter mer. Missa på egen risk. Vinik, 250 kr.

Intensiv druvkurs: Gröna druvor

Platsen är Stockholms Vinkällare. Klockan är strax över nio på lördagsmorgonen. Trettio förväntansfulla vinälskare sitter vid fyra bord, med varsina sex glas uppradade framför sig. Denna övning går inom Munskänkarna under namnet "Druvkurs Intensiv". Vi noterar en glädjande stor andel tjejer, inte minst jämfört med den märkligt enkönade utsläppskön på regeringsgatan. Förutom faktagnuggning kring odlingsbetingelser, terroir, arbetet i vingården, vinifieringen, druvors karakteristika med mera, så ska vi härligt nog prova vin i två dagar - blint! Det är något alla vindrickare borde roa sig med oftare, för här måste man spänna bågen, fokusera, analysera och utesluta för att nosa sig fram till rätt - eller helt fel! Det är en härlig känsla att kasta sig ut och trampa i klaveret ordentligt. Fyra flagranta exempel på detta kommer redan i första flighten...

Flight 1 - Riesling

Vi får hyggligt nog reda på ett och annat i förväg av provningsledare Agneta Obenhuysen: nämligen att de fem glasen innehåller fyra rieslingar från världens fyra ledande produktionsområden. Samt en ankunge, en sauvignon blanc från loiredalen. Ljusbetingelserna i vinkällaren är rätt så svårartade, och de rutiga dukarna lite distraherande. Det är alltså inte helt lätt att bedöma vinernas färgnyanser. Agneta värmer upp oss med ett brandtal om rieslingdruvans förträfflighet, och slår avslutningsvis fast att riesling är världens bästa vitvinsdruva alla kategorier. Vi har inget att invända mot det...

Vin nr 1 har en ljus, blek färg. Doften är rätt bred, med grönt äpple, grape, stål, mineral, lite kryddighet, grönt vegetabiliska toner och en liten parfymerad blommighet. Smaken är stram men balanserad, med frisk, hög syra. Vi gissar glatt på Alsace!

2006 Gobelsburger Riesling (Weingut Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

Vin nr 2 har likaledes en mycket ljus, blekgul färg. Doften är ren och något blyg, Vi hittar nässlor, aprikos, fruktsoda och gröna drag. Smaken är intensiv, torr med citrus, något lägre syra och aningen mer alkohol. Smaken känns något obalanserad. Kan det möjligen vara från Österrike?

2006 Yalumba The Y Series Riesling, Barossa & Eden Valleys (Yalumba, South Australia)

Vin nr 3 har en mycket ljus, klar färg. Det ser nästan silvervitt ut i glaset. Här finns en snygg jasminblommighet i doften, honung, aprikos, grape och något gummiartat. Det senare kunde kanske föranlett en gissning på australien, men blommigheten leder tankarna till tyskland. Smaken borde fått oss att fatta bättre. Här finns en intensiv, torr, stram smak med matorienterad, hög syra och grape. Slutledningsförmågan är verkligen inte på topp just nu...

2005 Trimbach Riesling (FE Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

Äntligen något lätt! Vin nr 4 har en mattare uppenbarelse, med grönaktiga inslag som skiljer ut sig från de andra. Här finns gröna inslag i doften, fläder, grönt äpple och grape. Svarta vinbärsblad och en omisskännlig om än diskret doft av kattpiss avgör saken. En ren, nässlig, vegetabilisk smak med aning av beska och hög, om än något lägre syra än de andra tre, bekräftar att det här bara kan vara en sauvignon blanc från loire. Inte fruktigt nog för en nyzeeländare. Puh.

2004 Pouilly-Fumé (Pascal Jolivet, Sancerre, Loire)

Dagens mesta klavertramp kommer här! Vin nr 5 har en djup, tät, förhållandevis färgrik nyans. Den honungstonade doften framstår jämfört med de andra vinerna som exotisk, yppig och nästan parfymerad. Rena godisbutiken. Här finns drag också av petroleum och gummi. Den rika smaken är något spritsig, med hög, inte så stram syra som maskeras av en antydan till sötma. Jämfört med de andra står det verkligen ut i sin påfågelslika prakt. Vi gissar både på exotisk riesling från varmare världsdelar och på något senskördat från alsace. Skäms, det här vinet borde vi känna igen vid det här laget....

2004 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken (WG Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

Flight 2 - Sauvignon Blanc

Vi vet att vi har fyra sauvignon blanc i glasen, varav två fatlagrade och dessutom svarte petter i form av ett chardonnayvin. Det är dags för skärpning efter de ofokuserade gissningarna bland de unga rieslingarna.
Vin nr 1 har en mycket ljus, vitgul färg. Här finns en tydlig, öppen, framfusig doft med fläder, krusbär, svarta vinbär och grape. Vinet är mycket druvtypiskt - ett praktexempel på kalljäst fruktig nyzeeländsk sauvignon blanc. Den intensiva maken bekräftar med krusbärssylt, citrus och någon eldighet i eftersmaken. Mycket direkt, absolut inte komplext.

2006 Saint-Clair Sauvignon Blanc (Saint-Clair Estate, Marlborough, New Zealand)

Vin nr 2 har en mycket ljust blekgul färg. Doften är liten och knuten, med gott om mineral, sten och en aning av krusbär. Smaken är oväntat stor, elegant, ren och god, med bra syraintensitet, nässlor och någon eldighet i slutet. Det kan bara komma från sancerre, pouilly-fumé eller menetou-salon. Ett stilfullt, om än lite slutet vin.

2005 Pouilly-Fumé de Ladoucette (Marquis de Ladoucette, Sancerre, Loire)

Vin nr 3 har en aningen starkare blekgul färg. Doften är smörig med gröna drag, nässlor, fläder och grape. Den rika smaken är avrundad i syran (ek), med fatkaraktär och grape. Ekfaten och druvtypiska drag får oss att tänka på bordeaux. Det visar sig att vinet är gjort på 90% sb och 10% semillon. Ingen malolaktisk jäsning och tio månaders vila på pressresterna. Riktigt gott.

2004 Château de Rochemorin Blanc, Pessac-Léognan (André Lurton, Bordeaux)

Vin nr 4 har en färgstark halmgul färg med gröna reflexer och tydliga tårar. Doften är oj så smörig! En något syntetisk känsla av estrar finns i den öppna doften. Rostad fatvanilj och tydlig citrus gör att vi inte tvekar om att detta är californa chard. Smaken är intensivt citrustonad, någon restsötma anas liksom ek. Smaken är har avrundad syra men viss eldighet.
Man har använt sig av chardonnay "klon 96", vilken ska ge en ton av stekta äpplen, som vi inte hittade. Frågan är om estrarna också är en del av planen... 70% av vinet genomgick malolaktisk jäsning (för mycket är vår slutsats, så mycket smör som det blev). Till slut spenderade vinet 6 månader på små amerikanska ekfat för att få en extra injektion av vanillin. Inte vår påse.

2005 Bonterra Chardonnay (Bonterra Vineyards, Mendocino County, USA)

Vin nr 5 har en ljus, klar, vacker gulvit nyans med gröngula reflexer. Det luktar kattpiss, gummi och sparris i en paradoxalt mycket tilltalande doft. Smaken har bra syra, stor smakrikedom och rejäl längd. Den är krämig (fatlagrad) och något eldig. Vi får sedan reda på att det legat 3 månader på ekfat varav endast 8% var nya. Ett karaktärsfullt, ambitiöst och riktigt gott vin som vi smuttar på till lunchens köttgryta. Se där en klart oväntad matchning, som ändå smakar bra.

2004 Robert Mondavi Fumé Blanc (Mondavi Selections, California, USA)

Flight 3 - Chardonnay

Hur många av vinerna är gjorda på chardonnay? Vilka är inte chardonnay? Vilket är godast? Där har vi några frågor som vår provningsledare Fredrik Leandersson vill ha svar på.

Vin nr 1 har en ljust vitgul färg. Doften är klart mineralisk med grönt äpple. Vi tänker elegant, ren, stilfull. Smaken är klingande ren, citrustonad med intensitet och längd! Bra syror. Ung, god, ren, bra - detta är chablis precis som den ska smaka! Som synes har vi slutat gissa, just nu är det lätt.

2005 Chablis Vaugiraut 1er Cru (Clotilde Davenne, Chablis, Bourgogne)

Vin nr 2 har en ljust halmgul färg med svag gyllenton. Doften ger smör, gula plommon, elegant fatkaraktär och en smalt men mycket tydligt stråk av saffran som vi faller pladask för. Den citrustonade maken är måttligt fatpräglad, med någon eksträvhet och mildare syror än i föregående vin. Det är förstås en god bourgogne! Även om chablisen var ungefär lika bra, är vi ensamma av trettio om att tycka att vinet var det godaste. Någon tycker att det smakar "chippat"... Och noteringen om saffran - har den något att göra med att vi drack det här vinet till en risotto milanese (med mycket saffran) för endast en vecka sedan? Märkligt hur doftsinnet/minnet fungerar...

2005 Chassagne-Montrachet (Joseph Drouhin, Beaune, Bourgogne)

Vin nr 3 har en ljusgul färg med gröna reflexer. Vi möts av en lite underlig, något aromatisk doft med unkna toner, fat, apelsin, citrus. Vi får inget grepp om den, men vi gillar inte vad vi känner. Smaken är drygt medelfyllig, bred, med avrundad, lite lägre syra. Platt och lite varm smak. Ett stort frågetecken. Döm om vår förvåning när det visar sig vara samma vin som var svarte petter i förra omgången. Var hade allt smör, estrar med mera tagit vägen? Vi kom inte ens fram till en kvalificerad gissning. Måste vara efterlunch-tröttheten som slagit till...

2005 Bonterra Chardonnay (Bonterra Vineyards, Mendocino County, California, USA)

Vin nr 4 har en kraftigare gröngul färg. Vi får en hårdrostad, kraftfull doft med ek, kokos, nötter och citrus. Den framstår som lite karikatyrartad i jämförelse med de andra vinerna. Den fylliga smaken är eldig med någon restsötma. Kokos, nötter, citrus. "Too much", tycker vi, men rätt många väljer det som det godaste vinet. Jäst och lagrat på ekfat. Utan tvekan är det nya världen, men vilken del av denna nya sköna värld det handlar om, det vet vi inte, vi är som bambi på hal is. USA. Australien? USA!

2005 Mulderbosch Barrel Fermented Chardonnay (Mulderbosch Vineyards, Stellenbosch, Sydafrika)

Vin nr 5 har en ljus, vitgul färg. Det doftar nässlor, fläder, svarta vinbär, krusbär, grape i en gräsig, något aromatisk helhet.
Smaken är stram och torr med svarta vinbär och krusbär. Syrorna är höga och en liten beska gör sig påmind. Det är förstås sauvignon blanc! Vi hittar ingen direkt fatkaraktär och därför tänker vi först sancerre/pouilly, men vacklar efterhand mellan bordeaux och sancerre utan att riktigt kunna bestämma oss. Vi får reda på att vinet är lagrat i en blandning av barriques (förmodligen inga nya) och ståltankar.

2005 Château Coucheroy, Pessac-Léognan (André Lurton, Bordeaux)

Efter femton vitviner vill vi ha middag. Snacka om aptitretare! Söndagens provning av röda viner kommer i nästa post.

2008 Catherine et Claude Maréchal Pommard La Chanière

Domaine Maréchal har bjudit på en hel del trevliga drickupplevelser genom åren. Vi minns de tre årgångarna kring millennieskiftet som riktigt goda - likaså härliga 2002 och den snabbmognande nollfyran - men den tokprimära, tanninrika nollfemman ska vi inte ens fundera på att öppna än på några år. 2006 missade vi - släpptes väl aldrig här? - och 2007 var väl i sanningens namn lite gles i väven även om vi hoppas på utveckling.

2008 Pommard La Chanière visar upp en sval frukt åt det mörkare hållet, med vissa associationer till syrah och gamay. Barrskog med dofter av bark, mossa, lingonris och stensöta. Lingondricka och riven muskot. Det doftar syrligt. En nordisk nos, ett sniff för skogsmullar.

När vi smakar bjuder vinet upp med en rejält hög syra, kartighet och viss bitterhet. De lingonlika aromerna får stöd av muskotkrydda, örtiga tanniner och taktila sensationer av sten. Avslutningen klipper av och lämnar en knastertorr och uppfriskande men också klart kort eftersmak.

Det här är ett friskt vin som läskar strupen och bjuder motstånd under vägen. Årgången bidrar till ett kompromisslöst uttryck som är raka motsatsen till publikfriande, och om vi jämför med Schäfer-Fröhlichs nollåtta från Nahe så gav den faktiskt intryck av att ha vuxit på en betydligt varmare plats. Hur som helst verkar det finnas substans nog för lagring, och några knutar kommer säkert att lösa sig längs med vägen, allteftersom mognadstonerna kommer till.

Men det är inget vi tänker ta reda på. När det gäller skogigt sval nollåtta-pinot i den här stilen satsar vi hellre på Philippe Gilberts bägge Menetou-Salon från kalkstensjordar - såväl ståltanksversionen som den fatlagrade. Dels är de billigare (Vinik säljer för 175 respektive 250 kr), dels är de i vår smak bättre. Inte så kartiga, inte det minsta bittra utan rena och harmoniska nog att dricka redan nu - och med potential för lagring.

Hoff Vinhandel via TS 1/6, 299 kr.