Det är väldigt svårt att låta bli pinot no-Ahr! Kanske borde vi beläggas med pinneförbud helt och hållet? Men nu är det ju faktiskt vi som bestämmer. Och hur man än vänder och vrider så finns den älskade pinotdruvan där. I Champagnes alla rödäppliga blancs de noir och rosa skumpor - samt i övre Loire, varifrån kvällens rosé härstammar. I vår bok stod Philippe Gilbert för en av det förra årets två mest minnesvärda upplevelser av stilla rosé. 2008 var ett Loire-år med hisnande höga syror och total exponering ända ner till den barskrapade stenen, medan 2009 börjar avteckna sig som en av de mest fruktiga årgångar som skådats i mannaminne.
2009 Philippe Gilbert Menetou-Salon Rosé har en färgnyans som borde användas som utbildningsmaterial vid all världens rosé-universitet. Laxrosa, puderrosa, persikorosa. Check! Vi gillar att den drar mer åt glänsande kopparkittlar än åt babyblå badbalja. So far, so good.
Jämfört med nollåttan bjuds betydligt fler aromer av tutti-frutti och fruktkorg: persika, burkpäron, blodapelsin, smultron och rabarber. Det finns flera markörer som vi gillar skarpt, och några som vi kunde varit utan. Just kombon av tutti-frutti plus en aning av nagellack hör inte till det vi brukar gå loss på. Mineraltonerna finns säkert där, men de maskeras av den rika frukten.
I munnen får vi en elegant torr smak, samtidigt ovanligt rik för ursprunget. Syrorna är vänligare än nollåttans, fortfarande friska men infattad i en fylligare kropp. Fruktaromerna är intensiva som vingummin, och långa - de ringer kvar en bra stund i avslutningen. Och det finns en antydan till kryddvärme i eftersmaken (13,5%).
Summa summarum: en ovanligt god pinot-rosé som vi med glädje ska återkomma till i sommar, men det går inte att komma ifrån att vi saknar det klockrent svalkande mineralrys som vi gick igång på i förra årgången. (87-88)
Vinik importerar. Pris 165 kr.
ps. Vi bestämde oss för att planka den halstrade bäckrödingen med bräserad fänkål, apelsinfiléer och mild senapssås som vi åt på Sanct Peter. Det är alltid kul att se hur nära man kan komma på hemmaplan, och det smakade härligt även här hemma. Visst funkar vinet bra till maten, men Ahr-rieslingen var mer av en klockren fullträff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar