måndag, december 28, 2009
BYOB: Terminsavslutning
Strax innan jul hade vi en härlig sittning som envist pockat på att bli bloggad alltsedan dess. Den här kvällen var vi sju vingalningar med en sjuklig lust att dela vinupplevelser. Bara att knyta upp tomtesäcken alltså, och låta röda näsor jobba i blindo. När det blev läge för mat ringde vi efter pizza från Ciao Ciao. Ostarna kom i vanlig ordning från Wijnjas.
Först ett vitt vin. En enda sniff och reptilhjärnan har redan bestämt sig vad det är i glaset. Under höstlovet drack vi Zind-Humbrechts Zind Z004, och den hade utvecklats åt precis det här hållet, bort från den friska jästighet och det zzing vi inledningsvis älskade. Guld och granskog! Grön sparris och fet gul frukt, barriga granruskor och burkpersika med intensiv citrus. Några vitblommiga övertoner också. Men smaken stämmer inte riktigt med minnesbilden, här finns mer fetma, ett rikligt extrakt och en avrundad syra. När vi tvingas inse att det inte är Zind vi dricker så är det helt kört att hitta några nya spår. Chardonnay från Clos Windsbuhl, så är det bara...
2005 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben (89)
Okej då, vi säger väl riesling. Som apéritif är den lite baktung med mer extrakt än syra, men skicka in en österrikisk kalvschnitzel så snackar vi.
Det första röda - brunröda - vinet doftar EXAKT som man vill att en klassisk bordeaux ska dofta. Gödsel, gräs och grön paprika på ett väldigt tilltalande sätt. Mmm, nu är vi redan mitt i Médoc! Blyertspenna, cigarrlåda och nyputsade ridstövlar i stallet. Svartvinbärsfrukt ripplad av röda vinbär - cabernet med merlot! Multnande höstskog, svamp och lite mynta. I munnen är detta varken ett stort eller kraftfullt vin, men det vinner lätt första pris i grenen drinkability. En slank och läskande munkänsla, med låg alkohol och mjuka nedsmälta tanniner. Frukten är hyfsat ungdomlig, det finns inget hål i mitten vad vi kan se och avslutningsvis bjuds en eftersmak åt det kortare hållet. En anstrykning av murkna fat och källare i doften får någon att misstänka kork, men ingenting i smaken pekar på det. Summa summarum erbjuder det här vinet en närmast total harmoni i munnen, men utan att bjuda på några större fyrverkerier. Det har karaktären av ett mellanår, fast från ett riktigt bra och urtypiskt slott - lite som 2002 Mouton-Rothschild på den senaste Hjo-provningen. Gissningarna blir en rolig pilkastning på médockartan: Margaux, Saint-Julien, Saint Estèphe, Pauillac. Sällskapet har också klara problem att åldersbestämma vinet. Det tycks inte vara lastgammalt, men man kan notera en finmalen fällning i glaset. Någonstans mellan 1988-1999. 1995, kanske?
1983 Château Mouton-Rothschild (91-92)
Wow, vad kul! Vore man rik skulle detta vara det ultimata onsdagsvinet! Gick lös på någonstans mellan 1300-1500 vid auktionen för något år sedan. Tack Ulrik för att vi fick vara med om det här.
Nästa vin har en ljusare tegelorange färg med finkornig fällning. Doften är mogen och avrundad med inslag av hö och ostbutik, hästsvett och salviaörter, apelsiner och tomatpuré. Framträdande drag av torkad tobak får snart sällskap av tjära, och kanske finns här en andel nya fat. I slutet av glaset är det just tjärtonerna och tomatpurén som minglar kvar. Smaken har en livlig syra, är tanninrik som en nebbiolo med något uttorkad frukt. Även här njuter vi av underbara aromer som blodapelsin, tomatpuré och rostiga mineraler. De pigga syrorna driver en lång eftersmak, och leder klart över tanninerna i en totalbild som är elegant och nästan burgundisk. Det hela leder tankarna till barbaresco och mognadstonerna antyder att vinet nog kan vara betydligt äldre än man tror. Detta är jättegott, även om det inte är storslaget som de bästa 71:orna i höstas. Vår gissning blir en Riserva -78 från Produttori del Barbaresco.
1983 Gaja Barbaresco Sori Tildin (91-92)
Fantastico! Oj, vilken ynnest att få prova det här vinet. På etiketten står det 1982 Gaja Barbaresco men korken säger märkligt nog 1983 Sori Tildin. Till slut visar det att det är korken som stämmer! €130/Stefan Töpler.
Från en magnumbutelj häller upp vi ännu ett brunrött glas, fast lite tätare i färgen än de föregående. Här noterar vi tobak, skit/gödsel och örter med salvia, malört och eucalyptus i förgrunden. Franska fattoner av läder, smör, vanilj och kaffe. Frukten liknar plommon och har fått en jättefin utveckling. Smaken är sötfruktig, mogen men inte direkt komplex, med småsträva tanniner av svart te. Syrorna är mjuka och avslutningen av mjukt avklingande medellängd. Te-tonerna säger toscana och visst är det riktigt gott och harmoniskt, men kanske inte stort. Ett lyxigt och gott ackompanjemang till pizzorna som nu står på bordet.
1993 Frescobaldi & Ferré Brunello di Montalcino Riserva (91)
Buteljen är ett under av kitschighet med sin tygetikett designad av Gianfranco Ferré. Flaskan är täckt av guldkronor, och tydligen släpptes den här specialaren inför millenniefestligheterna. Priset låg först på $475 men efter att festen var över reade SB ut denna magnum för 600 kr. Hyggligt pizzavin, Niklas!
Nästa glas bjuder på julkryddor, julmust och torkad frukt, till och med russin. Ett framfusigt inslag av sötmogen cassis och tropisk passionsfrukt sällskapar med körsbärsfyllda chokladpraliner. Tjära och balsamiska fattoner, blomparfymer och kokoskola. Det finns en hel del godis i den här påsen! Även smaken är söt som godis med mjuka syror och tuffa, rätt så uttorkande tanniner. Mittsmaken är dock mycket proffsig, tuggbart fruktig, viskös och behaglig. Avslutningen är lång med både eldighet och en lite torr kärvhet som kanske inte är vinets bästa tillgång. Som Fritte säger: Hohoho, här var det muskler! Vinet är som gjort för att casha in höga amerikanska scores, men det kräver att provaren fixar den söta och häftigt ekade stilen. Cocacola-barbaresco, lystrar även till namnet Suckling-barbaresco.
2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi (93)
Ett kontroversiellt vin runt bordet - drar ner både negativa och positiva reaktioner. Efter Roagna-provningen i november känns detta nästan som en karikatyr, och utgör nog själva sinnebilden för allt vad Luca inte gillar. Den tunga noshörningsprydda flaskan har väl ungefär lika bra imponatorfaktor som en fet suv i dessa miljömedvetna dagar, men visst finns här en rejäl lagringspotential som försvarar betyget. Själva känner vi dock hur förhållandet till Spinettas topp-barbareschi svalnat så pass att vi faktiskt slutat bry oss nämnvärt när de släpps. Ofta uppnår vinerna inte riktigt den balans som vi hoppats på, och särskilt inte i ett varmt år som detta. Dessutom har de numera blivit galet dyra...
Nu häller vi upp ett nytt glas, ljust rubinrött. Doften bjuder på galet fina fikon, gula sultanarussin, jordgubbsylt, romerska bågar och körsbär. I och med de här intrycken känns druvsorten redan spikad och vi fyller förstås på med förväntad garrigue, lavendel och rosmarin. Här finns också en gräddighet som gränsar till smör pch, påpekar någon, ett reduktivt inslag av gummi. Smaken överraskar med att vara så fräsch, balanserad, torr och stram, och ingen särskild alkoholvärme noteras. Citrussyrorna fräser som ett bett rakt in i fruktköttet på en apelsin. Om det här är en châteauneuf måste den komma från en lite svalare årgång. Det är nu Franko berättar att vinet är en nolltrea. Insikten träffar direkt, det måste vara en röd bourgogne vi har glaset och troligen från côtes-de-nuits. Enligt devisen "känn din egen källare så känner du andras" gissar vi på Potels Vosne-Romanée 1er cru.
2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts (91)
Vilket galet år det var, 2003! Klimatzonerna flyttade minst 30 mil norrut. Vinet skulle absolut kunna fått ett högre betyg på sin rena hedonism, men förtjänar avdrag för att det är atypiskt, och för att syrorna tappar i livlighet med tid i glaset. Är de justerade månntro?
Ung, härlig frukt av söta björnbär, kirsch, körsbärskärnor och sötlakrits. Fina inslag av cassis, örter, espresso, rollokola och fatkryddor som kommer alltmer i glaset. Smaken fortsätter på cassis-spåret - en smått eldig och härligt sötmogen frukt av mestadels svarta vinbär. Ganska så imponerande i munnen! Vi får informationen att det rör sig om en bordeauxblandning, men alla gissar ändå vilt och ingen träffar rätt.
2004 Gaja Ca' Marcanda Bolgheri DOC (92)
Vad ska man säga? Väldigt proffsigt och gott, som vanligt från Gaja, men här finns knappast ett tydligt avtryck från toscana.
Doften ger bittermandel, körsbär med kärnor och ett inslag av charmerande jordgubbar. Skogsbär, anis och fatkryddor. Här finns ett slags bordeauxkänsla, men ändå inte. Syrorna är friska och höga, tanninerna mjuka. Frukten är svalt god men lite tunn i mot slutet. Helhetsintrycket handlar mycket om läskande fräschör, med balanserad alkohol, viss grönhet och inslag av äppelskal. Eftersmaken är lite kort och avklippt, men det som bjuds är ändå väldigt gott. Efter en del funderingar är det nog en cali men knappast från något varmt läge i Napa, snarare uppe i bergen. Ridge Santa Cruz Mountains från början av 00-talet?
2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon (90)
81% cabernet sauvignon, 15% merlot, 2% petit verdot och 2% malbec. 40% bergsfrukt från Alexander Valley. Tjugoåttonde årgången från vinmakaren Rob Davis. €41 hos Wein-Weber.
Granatröd, transparent färg. Röda körsbär och kärntoner kittlar nosen. Ett lagom modernt doftintryck med lim och flyktiga alkoholer från faten. Här finns också en mycket fin ursprungstypisk nebbiolokaraktär av tjära och rosor med inslag av sandelträ, asiatiska kryddor och lite mandarin. Verkligen lovande! I munnen ett fokuserat, elegant och rödfruktigt vin med rödavinbärssyror som dominerar över tanninerna. Noter av sandelträ och en snygg torrhet i avslutningen summerar ett av kvällens mest aptitretande viner. Är det en nollfyra från barbaresco? Riktigt fin är den hur som helst.
2005 Mario Marengo Barolo Bricco delle Viole (93)
Finns det några kvardröjande flaskor får de stark köprekommendation.
Färgen är medelmörkt brunröd. Det första som träffar näsan är ett plåster. Ja faktiskt - använt, svettigt och kanske rentav lite varigt! Detta låter kanske inte särskilt gott, men som det ofta är med brettiga noter i vin så funkar det fint. Därefter dyker det upp några nötiga toner, vi associerar till både jordnötter och valnötter. Doftavdelningen kör nu igång en härligt sammansatt aromshow med torkade körsbär, köttsafter, rödvinssås på kål och rotfrukter, en aning grisnjure och ostbutik. Pinjeträ, garrigue och tobaksliknande stjälkighet som ger goda associationer till bordeaux. Men det ursprunget är förstås inte med på kartan, redan plåstret skvallrade om vilken producent vi troligen har i glaset. Smaken bekräftar alla förväntningar med söt frukt och ljuvligt utmognade tanniner. Rik grenache med apelsinsyror som får smaklökarna att dansa ringdans, och aromerna minglar kvar länge. Drickfärdigt vin, och fantastiskt gott! Strukturen av mogna stjälkar går igen i munnen och nu är det inte längre någon tvekan. Detta måste vara en Pegau, frågan är bara från vilket år. 2001?
1998 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (94)
Tack Niklas, den var i perfekt mognadsfas just nu.
Brunröd, medelmörk färg. Här tänker vi direkt på garrigue-örter och ett medicinalt, smått volatilt inslag. Frukten är röd, med starka inslag av torkad frukt, russin och fikon. Bakkryddor och milt brettiga toner assisterar. Smaken bjuder på massor av mognande grenache med bra syror men rätt så torra tanniner. En châteauneuf-nolltrea förstås! Behagfullt eldigt, kryddigt vin med en del portvinstoner. Trots de smått uttorkande dragen är det jättegott, och som vanligt kan de här vinerna inte komma på bordet utan att en rinnig, stinkande époisses kommer släntrande strax efter. Vi slår till med en gissning på 2003 Brunel Les Cailloux.
2003 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (92)
Borde man ju ha känt igen eftersom det var så nyligen vi sågs sist. Men ikväll kändes 98:an mycket mer Pegau-ig vid en direkt jämförelse. Rackarns vilka goda viner de gör, hur som helst..
Ljust rubinröd färg. Härlig pinositet som kittlar nosen, med jordgubbsylt och grillkryddor, peppar, örter, mynta och boudoir - eller nyknullade lakan, för att citera en entusiastisk tyckare runt bordet. Smaken är också rejält fruktslampig med tydlig eldighet och en gnutta kirsch. Aromer av apelsiner, lakrits och nori-ark. Ett hedonistiskt och väldigt californiskt helhetsintryck, ingen risk för att förväxla detta med röd bourgogne. Påminner om Hansel North Slope, kan det vara den?
2006 Walter Hansel Cuvée Alyce Russian River Valley Pinot Noir (90-91)
North Slope var nog lite elegantare, enligt Franko. Det här rekommenderas särskilt till grillad kyckling eller varför inte på egen hand.
Mörk, tät, blåsvart färg. Doften bjuder på skogsbär, kanske särskilt björnbär. Tydliga rostade fat med brända toner. Muskotnöt, järn, röda äpplen och mörk choklad. Ett vinöst intryck med allmänt biodynamiska vibbar. Smaken är sötfruktig, något eldig med utmärkta syror och rejäla, chokladiga tanniner från modernt rostade franska ekfat. Frukten är rejält extraherad men blir inte det minsta jobbig i och med att syrorna är så höga och friska. Vinet är riktigt gott, men fortfarande purungt och tycks vara mycket utvecklingsbart. Tanninerna växer ju längre vinet står i glaset. Helhetsintrycket är huvudsakligen italienskt, men med små färgklickar av Ridge och Barral. De biodynamiska vinteräpplena plus den sistnämnda associationen som vi annars aldrig får i Italien gör att det plötsligt framstår alldeles klart vad vi har i glaset. 2006 Barricadiero är ett vin man känner igen om man har smakat det.
2006 Vini Aurora Barricadiero Marche IGT (91)
90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon, 5% merlot. 14,5% alkohol. Ekologisk odling. Mycket mogna druvor och lång maceration, 20-30 dagar, med stjälkarna kvar. Mognade ett år på nyfranskt. 149 DKK hos Cibi e Vini på Torvegade, Christianshavn. Finns fortfarande kvar på deras hylla, skynda att fynda.
Tack alla, och särskilt M & K som huserade, vi längtar redan till nästa gång det är dags. Andra noteringar här, här och här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tack för en bra sammanställning. Känns nästan som om jag får återuppleva den härliga kvällen igen.
Ni är lärarna jag aldrig fick! Och då tänker jag inte så mycket på er pedagogiska mission, utan snarare betygssättningen. Här rundas det onekligen av uppåt. Eller så är det så att vi två (tre?) har olika smak när det gäller vitt. Brukar ofta tycka att ni landar rätt omdömesmässigt på det röda, men börjar inse att ni inte har lika svårt för mogen frukt, ny ek och alkohol i vitt som undertecknad.
Ciste 2007 är ett exempel (drack den faktiskt till hummer på julafton, för eldig - trodde den skulle vara kallare och mer fyrverkerikalkig, hade rejält fel). Ett annat exempel är ovan nämnda Schloss Gobelsburg. Har försökt med både 2003 och 2005, ganska väl medveten om att jag inte skulle hitta de toner som präglar kallare år i Rheingau.
Men hoppades på lite mera gummi (som inte är samma sak som petrolium), vitpeppar och schiffer som jag brukade hitta i Domaine Wachaus Smaragd 90:or (som tillsammans med Loam/Kurt Angerers Grüner Veltliner fortfarande är ett av de bästa österrikiska viner jag druckit)
Vad fick jag? 03:an tangerade torrt starkvin, och 05:an var nästan lika mycket av samma vara (vad jag trodde var det omöjliga varma 2003 var nog Schloss Gobelsburgs husstil). Tvärr tror jag inte att ytterligare fem år i ryggläge hade räddat dessa viner.
84 poäng, och då för kocentrationen - som var hygglig.
Efter detta gnällande tackar jag för utmärkt intressanta postningar under 2009 och hoppas på ett lika spännande 2010.
På inget annat ställe i Sverige hittar man så härligt nördiga postningar med tillhörande tråddiskussioner.
Tack!
"Nytvättade lakan" har jag hört någon associera till förut men "nyknullade lakan" var ny... ;-)
Nick - det är tur att du håller efter oss. Visst var 2007 Domaine Laguerre Le Ciste klart varmare än nollsexan, men ändå osedvanligt stram för att vara ett vin från djupaste södern. Kvalitetsmässigt ligger den väl ändå på ungefär samma nivå som årgången innan, även om nollsexan var än mer fascinerande och oväntad.
Gobelsburger Alte Reben 05 var dock inte riktigt vår melodi denna kväll, och skulle betyget avspegla den omedelbara ryggmärgsreflexen skulle det blivit lägre. Men i den stil det är gjort tycker vi kvalitetsnivån ändå snarare ligger kring 89 än 84.
Vi ser att alla USA-proffsen satt den högre än vi och Schildknecht tycker "no sign of heat". Vår slutsats blir ändå "won't buy again" åtminstone inte i ett varmt år.
Med gott hopp om fortsatt nördande i 2010! Och missa för all del inte nyårstävlingen...
Tanken var att Gobelsburgern skulle framkalla lite diskussion. Jag håller med Nick, det här är nog lite av husstilen med galet extrakt och ordentlig tyngd. Köttvin! Inte riktigt vad jag vill ha i en riesling.
2003 Pégau hade nog mått bra av 1-2 timmars ytterligare luftning, men det var en rolig sinkadus att kunna bjuda på den direkt efter Niklas nittioåtta som absolut var ett par strån bättre den här kvällen.
Det är inte utan att vi undrar varför vi har ett par Alte Reben i källaren. Men de lär nog hålla och utvecklas ett bra tag i alla fall...
Dubbel Pegau-utdelning skulle vilja man ha lite oftare...
Tyvärr är det så att inte ens kött kan understödja den frukt- och alkoholexplosionen som Schlossbergarna bjuder på. 2003:an drack jag till (göd)kalvschnitzel med parmesankryddat potatismos. Inte ens säker på att en mellankalv hade klarat att matcha tyngden i vinet!
Gjorde för några år sedan misstaget att köpa på mig en del österrikisk Riesling, och blev lika besviken varje gång. Tror att var Regerings-Nenad som övertygade mig att köpa Hirzbergers Federspeil från novembersläppet. Möjligt att man generellt skall undvika de tyngre Smaragderna och gå på Federspiel istället. I alla fall om man inte har "amerikanska preferenser" [insert copyright R], ek, frukt och alkohol.
Amerikanska preferenser är ett uttryck som jag nog kommer att använda en del under 2010. Känner att det ligger i farans riktning.
För att avfärda eventuella misstankar om falsifikat kring Gajas barbaresco återger vi svaret som gavs den tyske handlaren:
"Herr Töpler,
svarar på er skrivelse av den 18 december (Gajas egendom har varit stängd från den 23 december 2009 till 6 januari 2010).
Problemet som observerats av era kunder beror på ett misstag från vår sida, som gjort att en flaska Barbaresco Sori Tildin 1983 har förpackats med etiketten till Barbaresco 1982. Det är något som absolut INTE borde hända, men tyvärr ändå KAN inträffa.
Det rör sig inte om en förfalskning, eftersom Barbaresco Sori Tildin 1983 initialt hade ett pris som var det dubbla mot 1982 Barbaresco.
Årgång 1983 var generellt av lägre kvalitet än årgång 1982, men kvaliteten på Barbaresco Sori Tildin 1983 var ändå inte sämre än Barbaresco 1982. När det gäller kvaliteten har alltså er klient inte blivit drabbad.
Jag kan inte annat än beklaga vad som hänt. Det är första gången jag får höra talas om ett liknande misstag, men jag får god lust att göra en minnesnotering till personalen som hjälper till med förpackningarna så att de blir ännu mer uppmärksamma för att eliminera ens den minsta chans att det kommer att upprepas.
Vänligen,
Angelo Gaja"
Skicka en kommentar