söndag, februari 08, 2009

Middag på Cafe Rotsunda


En hygglig andel av den svenska vinbloggosfären hade nappat på inbjudan till Café Rotsunda - kvällens värd är alltså mat- och vinprofilen Michel Jamais. Gästernas skara består av hittills anonyma internetfegisar som Torsten & Sophie (även kända som Finare Vinare), superhemliga Frankofilen, inte alls anonyma Anders Wennerstrand samt Andreas & Micke i teamet Rhônarna. Alla viner serverades blint, ofta i roliga, finurliga parbildningar. Glasen var Riedels bordeaux och bourgogne. Inga anteckningar togs, så vi gör ett försök att pussla ihop fragmenten ur minnet...

Ett glas champagne är aldrig fel för att massera hjärnans talcentrum. För ikväll skulle det nämligen snackas! 1998 Mumm Cuvée R Lalou hade en del mognadstoner av nougatcreme och valnötsskal i doften och ungdomlig fräschör i smaken, men levde inte upp till varken sitt pris eller vårt fina intryck från i höstas. En viss jordbeska tycktes höra hemma i en god men något enklare årgångschampagne.

A table! 2007 Palladius (Sadie Family) är mycket fräscht och uttalat jasminblommigt med blandad mogen frukt och inslag av melon och grape. Är det här en purung vit bourgogne? Nej, chardonnay är bara en av druvorna. De andra är viognier, grenache blanc och chenin blanc, får vi reda på. Härligt friska syror, mogen frukt, snyggt avvägd fatkaraktär och utan större konkurrens den bästa vita sydafrikan vi hittills druckit. 2006 Spitzer Honivogl Grüner Veltliner Smaragd (Franz Hirtzberger) har en rikt gul färg och en oljig doft av citronskal, lemon curd och andra citrusmarmelader med ett inslag av honung. Superrik och intensiv smak av sent skördade druvor. Syrorna är inbäddade i massor av extrakt och viskositet. De fullmogna citrustonerna för tankarna till Zind-Humbrecht. Men vilken överraskning att det är en grüner veltliner i glaset! När vi väl hamnat i rätt land hittar vi de lite barrskogiga dragen, och med hänsyn till den enormt höga klassen vinet visar ligger det nära till hands att dra till med en gissning på Hirtzberger. Mästerligt vin!

Nu serveras första tilltugget: ankleverconfit, finhackad, med frisésallad på smörstekt morotsbröd. Mmm...

2006 Volnay 1er Cru En Caillerets Clos des 60 Ouvrées (Domaine de la Pousse d'Or) doftar terroir, nämligen torr kalksten och våt insjölera. Medelmörk frukt av röda körsbär och mörka hallon, rått kött och något rökig fatrostning. En pust av brända örter känns bekant från bourgogne 2004. Nej den kopplingen var inte helt rätt, året är 2006 men de tycks ha vissa gemensamma drag. Smaken är ung och frisk, aningen stram och kartig fortfarande, men redan fullt drick- och njutbar. Mycket trevligt, detta är en stil som vi känner igen och gillar stort. Elegansen tycks härröra från Chambolle eller Volnay, troligen det senare. Vi har inte testat nollsexorna från Pousse d'Or ännu, men nåt åt det hållet kan det nog vara...

Ibland har man tur! När vi valde att ta med oss 2002 Volnay 1er Cru En Caillerets Clos des 60 Ouvrées (Domaine de la Pousse d'Or) visste vi ju att värden har en faiblesse för sånt här, och vi ville också dela med oss till hela gänget av en av förra årets största vinupplevelser - men vi hade ingen aning om att vi också skulle få prova nollsexan. Doften har en härlig komplexitet, här kombineras ungdom och utveckling med rikare frukt och några djupa stråkdrag av tjära och garvat läder som utstrålar högklassig årgång. Vinet fyller ut bra i munnen, frukten är mogen, balansen är skön och avslutningen lång och givande. "Det här är väl nolltvåan", viskar Frankofilen med en diskret armbåge. Busgott och elegant vin som levererar igen, vi är stolta som tuppar!

Dags för en citrongräsdoftande hummersoppa, vari en halstrad pilgrimsmussla badar lojt. Mums...

2005 Ab Ericio Burgenland (Weingut Hans Igler) är mörkt i färgen, friskt och fint syrligt med mjuk munkänsla och sammetslena tanniner. Mörk merlotlik frukt av körsbär och björnbär och en del fatkaraktär av krydda och vanilj som kan upplevas som inställsam. Det är delvis merlot i vinet men vi har inte den blekaste aning om var vi befinner oss. Efter några gissningar prickar vi in Österrike och då borde den andra druvan vara blauer zweigelt, eller blaufränkisch - eller båda! Blaufränkischland är smeknamnet på Burgenland och en av de vassaste producenterna där heter Weingut Hans Igler. Själve Hans är inte längre i livet, men egendomen förs vidare av dottern med make. Mycket trevligt vin. 2001 Sagrantino di Montefalco 25 Anni (Arnaldo Caprai) får oss att ta en sväng i USA innan vi hamnar i Italien. Vinet har en för sagrantinodruvan sedvanligt blommig och förförisk doft. Smaken är förvånansvärt civiliserad i tanninerna jämfört med den nyligen testade nollfyran och bjuder på enorm koncentration, viss utveckling av aromerna och rejäl längd. Det här moderna, tätt packade vinet smakar fantastiskt till den rätt som nu serveras, där risotton står för perfekt hantering av tanninerna.

2004 Domaine Font de Michelle Châteaneuf-du-Pape Blanc har en god och utvecklad doft av bokna gula äpplen med blommiga övertoner. Smaken är mjuk, småfet och angenäm och syrorna lite åt det låga hållet. Anis och lakrits i eftersmaken. Vi gissar på marsanne och vit hermitage. Rätt dal men fel by. Verkligt kul att få prova det här vinet - inte minst efter nätdiskussioner om vit châteauneuf - och vi tackar Rhônarna.

Två små lammkorvar ligger på en getostrisotto, flankerad av grillade körsbärstomater. Oh, vilka korvar!

2004 L'Hospitalitas Côteaux du Languedoc (Gerard Bertrand) bjuder på typisk sydfransk garrigue, tydligt mineralisk terroirkänsla, lite rökig kryddighet samt prima mörk kvalitetsfrukt av syrah och mourvèdre i en drygt medelfyllig, rätt elegant kropp. 2005 L'Hospitalitas Côteaux du Languedoc (Gerard Bertrand) är ett par storlekar större och maffigare - mer syror, mer tanniner, mer frukt, mera allt - 2005 i all sin glans. Det här är moderna languedoc på allra bästa humör, med californiskt leende i syrahfrukten och fötterna stadigt i sydfransk mylla. Vi är överens om vinets totala förträfflighet och sätter omedelbart upp det på önskelistan.

Majskycklinglår och stekta skogschampinjer i gräddsky med persilja och vitt vin samt stekt småpotatis. Så gott!


1998 Wynns John Riddoch Coonawarra Estate Cabernet Sauvignon Limited Release ger fina cassistoner och mognadsutveckling i doften men känns grön i smaken på något sätt, och lär kanske inte bli så mycket roligare med tiden heller. 1998 Bin 707 Cabernet Sauvignon (Penfolds) har förutom svarta vinbär en typiskt mintig, eucalyptuslik doft som utan tvekan placerar vinet i Australien. Frukten är tätare, maffigare och ungdomligare än i första glaset, tyvärr med en syrajusterad känsla. Inget av dem är väl riktigt vår korg med cabernetdruvor.

Mise en Bouteille kunde inte delta i kvällens sittning men han skickade en portugisisk pensionär som stand-in: 1937 Vinho Generoso Garrafeira Particular (troligen Alentejo, okänd producent). Ja, ni läste rätt - årtalet är 1937 och vinet har tillbringat minst 40 år på fat!! Tyvärr hittar vi en omisskännlig korkdefekt, men inte värre än att vi kan se allt det andra som finns här: nötig, knäckig ädelmognad med portugisiskt grus och slånbärssaft. Ett enormt tryck i smaken och alkoholburen längd i slutet. Snöpligt att fällas av en lömsk kork när man annars har hälsan vid 72 års ålder. 1981 Ruster Beerenauslese Grosslage Vogelsang (Weinkellerei Burgenland, Neusiedlersee) kommer in som ersättare och ger ett enormt ungdomligt intryck i jämförelse. Blommig fräschör, aprikoser, torkad frukt och honung. Underbart gott till osten som nu står på bordet.

En mildare blåmögelost, Bleu de Causses, med fikon- och lagerbladsmarmelad.


1988 Vieux Telegraphe Châteauneuf-du-Pape har en medelljus färg och flera karaktärsdrag av mogen kryddig bourgogne, fast med provençalsk garrigue, och en riktigt skön djurisk funkighet. Syrorna är också lite mer avrundade i den saftiga, läskande smaken, men vi hittar varken framträdande alkohol eller upplevd sötma. Det här är riktigt bra, en av kvällens stora vinupplevelser! 1993 Old Telegram (Bonny Doon) försöker göra om tricket på amerikansk mark men känns både äldre och tröttare än sin franska förebild.

2001 Forman Napa Valley Cabernet Sauvignon har massor av färg och bordeauxlika drag av ceder, jord och blommor vid sidan av den mycket cabernettypiska frukten. Vi hittar en hel del fin tobak i den smått mognande smaken där det mesta är i balans. Den här calicabben var utmärkt god och givande.

2004 Meursault Premier Cru Les Poruzots (François Mikulski) är så pass citrusgeneröst i doften att vi först landar i Kalifornien. Vinets slankhet, stramhet, mineralitet och syror är dock helt burgundiska. Aningar av anis i eftersmaken. Mycket bra och stiligt vin. Samt uppfriskande efter alla röda.

Klockan har passerat fyra, det är dags att bege sig hemåt. Ibland stal maten och det livliga samtalet intresset från vinerna och noteringarna blir ju därefter. Men det finns fler att läsa här och här. Och det är helhetsupplevelsen som räknas. Vilken kväll...



ps. Vinuppslaget i DN:s söndagsbilaga nådde förresten ett nytt lågvattenmärke med dagens imbecilla och klyschiga tonfall. Vi citerar bildtexten: "Bland de nya årgångarna har Bengt-Göran Kronstam hittat flera prisvärda vita viner". Det var nog inte särskilt svårt eftersom det urtvättade ordet här betecknar näst lägsta snäppet på skalan. Eller detta: "Dagens vinutbud är stort, så stort att nyfikenheten behöver guidning". Och gissa av vem! Man utgår tydligen från att läsarna är begåvningshandikappade...

För tio-femton år sedan var DN:s vinsida en stor källa till inspiration. Tyvärr är det inte bara vi som förändrats sen dess.

4 kommentarer:

Frankofilen sa...

Föredömlig sammanfattning, som tillsammans med Michels post ger gott stöd för minnet. Puh, dricka vin halva natten och komma hem efter morgontidningen gör man inte så ofta längre...

Café Rotsunda sa...

Kul att läsa sammanställningen. Vi var rätt lika i våra värderingar av vinerna. Tack för Volnay. Mums.
Och kul att både 2007 Palladius och 2005 l'Hopitalitas föll i god gom!

Magnus sa...

Anteckningar eller inte: er redogörelse tyder på ett mäkta imponerande vinminne, särskilt med tanke på att ni skulle minnas en aldrig sinande ström vin ända fram till gryningen. Suveränt inlägg, som vanligt!

Kul att ni tyckte om Palladius. Visst överraskar det? Tillsammans med Vergelegens vita håller jag det också som Sydafrikas bästa vita.

konjären sa...

Oj, vilken middag! Anslående! Och visst är det skönt att emellanåt få bli lite hedonistisk i stället för i första hand analytisk...?

För övrigt kan jag inte mer än hålla med om DN:s vinspalt. Förr något som jag letade upp först av allt i tidningen; nu något som jag ögnar rubriken på och uppgivet konstaterar att man (han) gjort ännu en "bästa-vinerna-under-80-kr-just-nu" eller "sydamerikanska-superfynd-på-BiB-till-grillsäsongen". Karln har ju bevisligen ambitioner någonstans, men uppenbarligen vill/får/kan han inte visa upp deem i DN.