Keller 2010: Hubacker vs. Pettenthal

Hittills har vi gillat allt vi testat från 2010 och Rheinhessen: Seehof, Wittmann, Keller och Kühling-Gillot. Vi eldar på under den nördiga Keller-vurmen med en jämförelse mellan två av GG-vinerna från 2010. Roligare apéritifer är ju svårt att tänka sig, och så får vi chansen att följa vinerna under flera dagar. Här följer våra intryck från första kvällen.

2010 Riesling Hubacker är grönmetallic/platinablont i glaset. Nosen öppnar med en pust av sten, vått grus och kall metall. Fruktaromerna uppvisar toner av grönt äpple, mandel(blom), vit persika och gurkvatten. Ljusa, lätta honungstoner berättar om fullt tillräcklig mognad. Vi retas av ett piggt "nyp" som liknar färsk basilika, vitpeppar och krusbärskrydda. I sin helhet en grön/vit doft som karakteriseras av sin fräschör och mineralkänsla.

Korta versionen av smaken: stenig, frisk och renfruktig. Har man druckit 2010 von der Fels, så känner man sig väldigt hemma här. Det är precis samma slags lättfotade riesling-glädje som serveras, även om mittsmaken är intensivare, koncentrationen högre och eftersmaken längre - ja, rejält lång. Syran är perfekt balanserad, fint infogad i helheten och har inga hårda eller kartiga drag. Ett urskönt, uppfriskande vin - det finns absolut ingenting som tynger ner dess ljusblonda personlighet.

2010 Riesling Pettenthal är ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är avgjort sötare och fetare - mognadsgraden är uppenbart högre. Här dominerar de tropiska aromerna: aprikos, passionsfrukt, apelsin och honungsmelon. Dessutom finns ett stråk av röda bär, tänk jordgubbar. Mineraliteten är mörkare och kryddigare, snarast exotisk. Här finns också en liten antydan till oljighet, tänk aprikoskärnor och nötolja. Gul/brun är färgskalan här.

I munnen ett större vin - bredare, djupare och längre. Aromerna är mjuka som aprikospuré i en påtagligt harmonisk munkänsla, utan bitterhet. Citrussyran är vänligt balanserad, snarare än hög, och finishen exotiskt kryddig med en liten antydan till alkoholvärme. "Bättre" är ett onödigt ord - det är två olika personligheter som jämförs - men Pettenthal är helt klart ett rikare vin, som ändå inte försakar fräschören. Liksom Hubacker är det förvånansvärt öppet och tillgängligt nu. På topp 2014-2020.

(uppdatering, dag 2: En liten grapefruktbeska har tillkommit i båda vinerna, särskilt Hubacker. Runt bordet är vi inte överens om vilket som är godast - båda är ju superläckra - men tjejerna föredrar Hubacker, killarna Pettenthal)

Tänk, alltså - det är samma druva, samma år, samma producent och samma metoder. Terroir är det som skiljer. Vi ska titta närmare på varför.

Dalsheimer Hubacker ligger på höjdsträckningen ovanför byn Dalsheims medeltida kalkstensmurar. Kellers del av Hubacker är på fyra hektar, och har varit i familjens ägo sedan starten 1789. Här vilar marken på kalkgrund. Det är en gul kalkstenstyp av marint ursprung, med ett tunnare ytskikt av stenar, lera och lössjord som bidrar till både dränerande och vattenhållande egenskaper. En relativt kall jordmån. Det sydostliga läget har 28 procents lutning och går från 170 upp till 230 meters höjd. Det är svala och blåsiga lägen uppe på höjderna - åtskilliga vindkraftverk snurrar ute i landskapet - med stora skillnader mellan dag- och nattemperatur. Riesling mognar sent här, och först med de senaste femton årens klimatförändring uppnår man tillräcklig mognad överallt i Hubacker varje år (vilket också var fallet på 1200-talet, när man hade ett varmt klimat liknande dagens). Bästa delen av Hubacker anses vara den högst belägna, där stenen mest går i dagen, och det är här Keller har sina ägor. Rieslingklonerna är hämtade från Saar, närmare bestämt från von Hövels vingårdar i Scharzhofberg och Oberemmeler Hütte). Stockarna planterades på 1970-talet.

Niersteiner Pettenthal (0,3 ha) och Niersteiner Hipping (0,5 ha) är Kellers nyförvärv i Rheinfront, ett par tre mil norrut längs med vänstra Rhenstranden. Som namnet Roter Hang berättar, är jordmånen helt annorlunda och domineras i likhet med en del Mosellägen av värmelagrande rödskiffer. Klimatet är betydligt varmare, eftersom vingårdarna har skydd mot väster av höjdsträckningen och dessutom tempereras av floden. Lägena är rejält branta med 70-75% lutning. Klaus-Peter Keller började med att hyra av Weingut Franz Karl Schmitt. Ägaren var 71 år gammal och ingen av sönerna ville överta. De bästa parcellerna förvärvades av Keller i maj 2011, medan resten av egendomen köptes av Weingut St-Anthony. Som kuriosa berättar KP att det dyraste vinet som serverades på Titanic 1912 kom från just Schmitts läge i Pettenthal! 2009 var Kellers första årgång härifrån. Hipping behövde tydligen ses över, kanske får vi ett Grosses Gewächs-vin därifrån i årgång 2011? Eller Grosse Lage, som de ska heta i framtiden...

Hipping

Skymning vid Rheinfront

2006 Comm. G. B. Burlotto Barolo Monvigliero

En post skjuten rakt från höften brukar vara ett väldigt gott tecken. Någonting är så bra/dåligt att det bara måste få uttryck. Ikväll fixar vi en repris på förra helgens ossobucco med risotto milanese (extra märgben i båda grytorna och magisk gremolata) och nu tar den oss om möjligt ännu högre upp i matens nirvana. Tänk "Babettes Gästabud" och tårögt lallande gamlingar som skådar det jordiska himmelriket - det är ungefär där vi är nu. Ren lycka - bordets alkemi - där helheten transcenderar sina beståndsdelar.

Vinet, då? Ja, i sammanhanget kunde det inte ha varit bättre. 2006 Comm. G.B. Burlotto Barolo Vigneto Monvigliero är spelbart rakt ur buteljen och doftar rå-traddo: läder, örter, te, jord och en helklassisk ljus rödfrukt som får oss att önska att all världens vinmakare skulle skickas på omskolningskurs hos gamla pipgubbar i Piemonte. Det doftar botti-lagrat, eteriskt, elegant - kort sagt klockrent!

En enda klunk till långkoket berättar att superkonservativa Burlotto gjorde allting rätt i 2006. Smaken är slankt rödfruktig, svårt mineralisk och te-tonad med finfina, lättfotade druvtanniner. Apelsinsyrorna är på inget vis vassa, men spjälkar med suverän enkelhet allt det fett och gelatin som märgbenen lämnat kvar i såsen, och ringer dessutom kvar ett bra tag. Vinet är på samma gång elegant och strukturerat, och dessutom ready to go...

Jäklar vad fint detta är, vilket lysande matsällskap, och vilken rörande drickupplevelse! Ja, så enkelt kan det faktiskt vara att bli totalt golvad av kombinationen italiensk mat och italienskt vin.

Atomwine, 275 dkk.

Marssläppet: 2009 Keller Bürgel Spätburgunder

Torsdag förmiddag spenderades på Regeringspassagen, där vi skramlade ihop vinerna inför måndagens nyhetsprovning (OBS! blindprovare: spoiler alert i slutet av posten). Marssläppet är ovanligt intressant för oss vinnördar, och då kanske särskilt när det gäller de småpartier som inte presenterats för vinskribenterna. Och - äntligen kan man beställa hem alla viner via systemets webplats, oavsett var i landet man bor.

En sak är klar: man vet att man inte är i synk med den publika smaken när 1) man kan tänka sig att köa enbart för ett gäng Grosses Gewächs-viner från Klaus-Peter Keller... och 2) flera timmar senare får se de flesta buteljer stå kvar orörda på hyllor och i websaldon. Hade vi istället befunnit oss hos en tysk handlare, så hade de här flaskorna tagit slut i ett nafs eftersom den gode Keller för tillfället är hetare än någon annan vinmakare i Tyskland. Särskilt kittlande är det att få bekanta sig med hans puristiska, småskaliga spätburgunder från Flörsheim-Dalsheim och vingårdarna Bürgel och Frauenberg.

Fler lockande doningar noterar vi hos biodynamiske traddo-producenten Domaine Michel Lafarge: nollnian av Volnay Vendanges Sélectionnées, från ett antal olika bylägen, och den av Antonio Galloni hyllade Volnay 1er Cru Mitans. Från Maison Louis Jadot vill vi särskilt peka på 2009 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux-Saint-Jacques, som vi nyligen fick tillfälle att prova i en lång rad av nollnior. Som första exempel från Côte-de-Nuits erbjöd vinet ett rejält steg upp i kvalitet, med silkig frukt och härlig harmoni.
I ett mer lätthanterligt prisläge finner vi Beaune 1er Cru 150 Ans, en jubileums-selektion från de bästa lägena i Beaune. Gallonis 92-94 pinnar är på tok för många, men vinet är rättframt gott att dricka redan nu utan höga förväntningar, och kan förstås lagras. Och växlar vi till Bordeaux, så ger 1996 Château Maucaillou en välkommen möjlighet att köpa klassisk mognad till rimligt pris - enligt dem som provat fortfarande med frukt i behåll.

Tillbaka till kittlingen. 2009 Keller Bürgel Spätburgunder Grosses Gewächs bjuder på en sagolikt ren aromatik - stenig och mörkröd i frukten. Vi associerar till röda vinbär, röda körsbär, nypon och citrustoner som apelsin och bergamotte, något som ger doften en touch av earl grey-te vid sidan om den kärniga frukten. Smaken är storskalig, silkeslen och rejält aromrik, med mer betoning på frisk kalkstenssyra än på tanniner. Strukturen präglas av en behagfull citrusbeska, och den eleganta avslutningen är absolut ren, mineralisk och heltorr. Ett fascinerande, rensande, läskande vin, där smakbilden är i stort sett omärkt av alkohol och/eller ek. Mmm, extremt drick- och njutbart redan nu, med självklar potential för utveckling.

"För mig är spätburgunder röd riesling", brukar Klaus-Peter Keller säga. Vi kan bara instämma, åtminstone i den här tolkningen. Ska vi jämföra med andra tyskar, så liknar detta varken malörtstonad Ahr-pinot eller Fritz Beckers kryddiga pfalzare. Paralleller måste sökas i Bourgogne, till exempel i Volnays bästa 1er Crus, eller varför inte hos Domaine Pavelots tolkningar av Savigny 1er Crus? Poderi Fortunis toscana-pinot 2006 Coldaia är heller inte alldeles olik, även om detta förstås är bättre. Eller, rent ut sagt: överjävligt bra!

Okej, det som presenteras för Stockholmsmunskänkarna är nu inte de allra smalaste grejorna, utan ett hyggligt tvärsnitt av släppet som helhet. Den som vill testa tio till fjorton viner ur marsutbudet bör alltså förpassa sin lekamen till Näringslivets Hus vid halvsextiden på måndag. Gäster är välkomna och man behöver inte vara medlem.
Tio smakprover kostar 250 kr, extrafyran 100 kr.

2010 Aravo Albariño (149 kr)
2010 Keller Riesling von der Fels (239 kr)

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre (259 kr)
2009 Henri Boillot Puligny-Montrachet (399 kr)

2009 Ernie Els Cabernet Sauvignon (189 kr)
2008 Kendall-Jackson Grande Reserve CS (199 kr)

2001 Kanonkop Pinotage (259 kr)
1996 Château Maucaillou (299 kr)

2009 Jaboulet Cornas Les Grandes Terrasses (199 kr)
2006 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (349 kr)

Extra:

2009 Fernand & Laurent Pillot Volnay (199 kr)
2009 Fernand & Laurent Pillot Pommard 1er Cru Rugiens (419 kr)
2010 Felton Road Bannockburn Pinot Noir (375 kr)
2009 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir (329 kr)

Jacques Lardière och Maison Jadot

Efter 42 år som régisseur hos Maison Louis Jadot är veteranen Jacques Lardière ute på en avskedsturné som i går kväll nådde Esperanto. Setlistan omfattar ett dussin nummer plus final ur magnumbutelj.
Det mest givna hade väl varit att bränna av ett gäng tvärsäkra raketer från stora och hyllade år, men istället väljer Lardière att lyfta fram och belysa flera knepigare bourgogne-årgångar som 2003, 1997 och 1983. Kanske vill han visa oss att det är de svåra åren som skiljer agnarna från vetet?

Lardière är sannerligen en utmejslad karaktär. Tänk er lika delar närsynt professor, galen konstnär och livsvis filosof. Hans resonemang är inte helt lätta att följa, när han i en mening befinner sig på molekylärnivå nere i den vittrande berggrunden ("zi örrss... zö mözzerröck") för att i nästa sekund summera "zö prroblème is alwayzz to remembörr wär vi ahr and whött vi ahr". Hans språk liksom dansar fram i snabb tretakt, med piruett i vartannat steg. Andemeningen i hans filosofi är i alla fall inte svår att begripa -  det viktigaste händer nere i marken. Här har vi att göra med en övertygad terroirist.

Förmodligen har det inte alltid varit så. Importören Claes Lindquist berättar att Jadot under sjuttiotalet var en underpresterande firma - liksom de flesta andra i Bourgogne på den tiden. Jordarna var uttröttade, skördeuttagen höga och metoderna tveksamma. Någonstans längs med vägen - oklart när, kanske i slutet av 80-talet - insåg Lardière hur man skulle göra för att komma framåt. Men det tar tid att verkställa i ett stort företag med 150 olika viner. Claes menar att Jadot hittade ända fram först med årgång 1999.

2006 Beaune 1er Cru Grèves Le Clos Blanc (Dom Gagey)
2003 Meursault 1er Cru Perrières
1998 Puligny-Montrachet 1er Cru Les Combottes (Dom Jadot)

Men redan 1998 kunde man uppenbarligen få till det. I den första trion var Les Combottes det mest eleganta vinet. Här kunde vi njuta en alldeles ren frukt utan oxidationstoner, med drag av både lemon zest och lemon curd. Slankt och friskt, ungdomligt som en granita di limone, med perfekt skärpedragning i den kalksteniga syran. Nolltrean från Perrières är själva motsatsen: rik, fet, guläpplig, smörig, ekig, oxidativ. Trots den varma, breda karaktären finns en hyfsad syra och stenig spänst i smaken. Gott!

1997 Chassagne-Montrachet Les Grandes Ruchottes
2003 Batard-Montrachet Grand Cru
1978 Corton-Charlemagne Grand Cru (Domaine des Héritiers)

Och det gick tydligen att göra bra vin även på 70-talet! 1978 Corton-Charlemagne har en makalöst läcker doft med en utveckling och komplexitet man sällan får uppleva. Förföriska toner av torkad frukt, späntved, honung, aprikos, terpentin, bokna äpplen och flintrök vävs in i varandra så att det är omöjligt att säga var det ena börjar och det andra slutar. Tyvärr serveras vinet alltför kallt, men även när temperaturen stiger blir det tydligt att doften är en större upplevelse än smaken. Här finns massor av bredd och djup, men kanske saknas den där riktiga spänsten. De mineralrökiga sensationerna i finishen går i alla fall inte av för hackor.

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos-Saint-Jacques (Dom Jadot)
2003 Beaune 1er Cru Clos des Ursules (Domaine des Héritiers)
2001 Latricières-Chambertin Grand Cru
2000 Moulin-à-Vent Clos des Rochegrès (Ch des Jacques)

Clos-Saint-Jacques fångar in oss direkt - precis så här frisk och floral vill vi gärna ha vår bourgogne. Rödfrukten är briljant mellanmörk med ett par violer som garnering, och ett inslag av romerska bågar från faten. Den lilla grönkärvheten är enbart uppfriskande och matvänlig. Svårare har vi att komma överens med den generösa slurk ripasso som årgång 2003 hällt ner i Clos des Ursules. Det skulle till och med kunna bli en hit ute i stugorna, om man bara kunde få in orden "amarone light" i annonsen. Latricières-Chambertin börjar rikt och sensuellt och tycks först harmoniskt, men slutar tyvärr lite ofokuserat och träigt. Clos des Rochegrès visar åskådligt vad man bör göra med Jadots smått barska tolkningar av beaujolais för att få full utväxling: lagra i åtta-tio år.

1997 Pommard 1er Cru Epenots
1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
1976 Corton-Pougets Grand Cru (Domaine des Héritiers)

Ett enda sniff på nittiosjuan från Pommard Epenots får oss att tänka: "jahapp! nu gör Jadot repris på tricket med bloggälsklingen Morey-Saint-Denis -97." Här finns en supertrevlig, uttrycksfull utveckling med glimtar av ostbutik, gammalt läder, nori-ark och havssälta, sjöbod och köttfond. Men dessutom är frukten fortfarande förvånansvärt ungdomlig, vilket ska visa sig med besked i munnen. Här får vi nämligen en snabb och rättfram attack - lite tuff på egen hand, men som klippt och skuren för att möta mat. Det är inte svårt att se åtskilliga års framtid för detta alldeles ypperliga vin. Chapelle-Chambertin bjuder på en fantastisk aromatik i det ljusa spektrat, med indiska krydderier, apelsinskal och ljus choklad. I munnen en lättviktare med elegant, silkig textur men klart tunn i kroppen. Ändå finns en hel del njutning att hämta, inte minst tack vare orientkryddorna och de finsandiga tanninerna. Till sist Corton-Pougets, som serveras från två magnumbuteljer. Den komplexa doften påminner starkt om norra rhône med sin mörka, köttiga frukt. Nejlikor, rotfrukter och lagerblad samsas med torkat kött, slaktarbutik och rostigt järn. Inledningsvis är syran riktigt spetsig och tuff, men snart fyller frukten ut, och efterhand blir vinet bara rikare och silkigare för att sluta som kvällens största upplevelse. Jacques Lardière berättar att 1976 hade en canicule (värmebölja) liknande den i 2003, men att den kom tidigare. Vi applåderar den gamle vinmakaren, hyfsar glasen och vandrar ut i kvällen - lätt star-struck.

Vinunic bjöd in, och Esperanto lagade utsökt mat.
De flesta av vinerna finns att beställa via privatimport.

Vouvray 2010: Domaine Huët Le Mont vs. Clos du Bourg

Lystring, syrafetischister och stenskallar, för nu är det hög tid att shoppa loss på torr Vouvray från appellationens bästa producent - Domaine Huët. Precis som i flera andra europeiska vinområden bjuder 2010 på en sagolik kombo av hög syra, hög koncentration och klockrena mineraler. Hyllningskörerna  har inte låtit vänta på sig. 

Nu har vi följt de purunga vinerna i tre dagar. Efterhand har de så smått börjat öppna upp och visa fler aspekter.

Första kvällen handlar 2010 Le Mont Vouvray Sec i stort sett enbart om ren intensiv citrus och massor av kalksten. Efter ett dygn har det tillkommit några fler drag: en elegant vitblommighet, en aning av vit tulo-pastill, ett gult äppelskal och en liten örtkant. Efter två dygn hittar vi också en försiktig skymt av arrak. Och hela tiden tycks ett moln av vitt kalkgrus sväva omkring över glaset.

Smaken kan i all enkelhet beskrivas som ren. Smaklökarna eggas av en hög och klingande citrussyra med närmast metallisk resonans. Men i den slanka, deffade kroppen finns också massor av extrakt, och en nätt och jämnt märkbar fruktsötma som ändå nästan helt maskeras av syran. Avslutningen är markerat stenig och som sagt absolut ren med envist ringande längd.

Inte helt oväntat uppvisar 2010 Clos du Bourg Vouvray Sec fler likheter än olikheter jämfört med föregående, men de intensiva citrustonerna är onekligen lite fetare och dessutom får de sällskap av lätta stråk av persika och melon. Det är på andra dagen som inslaget av grapefrukt blir mest tydligt. Doften är lite kryddigare, mineraliteten lite "brunare" och förutom en aning av örter, tulo och honung kan vi addera en knivsudd vanilj från använda fat.

I munnen: ännu en rejäl kick. Smaken är lite rikare, lite rundare, lite fruktigare och lite bredare över axlarna. Syra och mineralitet är precis lika närvarande, men liksom en nyans mörkare, och mer inbäddad. Här finns också en viss grapefruktbeska som ger Clos du Bourg en mer kraftfull profil. I vår smak blir funktionen mindre av apéritif och mer av matsällskap.

Syftet med det här lilla testet var framförallt att ta reda på vilket av dem vi helst vill ha mer av. Båda vinerna närmar sig det perfekta när det gäller torr chenin blanc - Le Mont når möjligen hela vägen dit - men detta är ju egentligen doningar som bör lagras i åratal eller rentav decennier för att ge sitt bästa. Le Mont är i alla fall utan tvekan det vin som träffar allra mest rätt här hemma hos oss.

Atomwine, 149 dkk och 149 dkk.

Pinot Nero: Bressan vs. Boccadigabbia - revisited

Häromveckan blev vi kontaktade av Cesarino Gobbi, importör till Marche-producenten Boccadigabbia. Ärendet gällde pinotnero-duellen i augusti, där deras 2004 Il Girone golvades av Fulvio Bressans 2003 Pinot Nero. Producenten hade google-översatt posten och hört av sig till Sverige. Inte kunde väl detta vara möjligt - den flaskan måste ha varit defekt!

Fair enough. Har man åkt på pumpen, så förtjänar man en andra chans. Vi träffar Cesarino över en espresso, och vårt samtal kommer att handla mycket om de besvärliga förutsättningarna för en liten svensk-italiensk deltidsimportör. Prispressande dansk-italienska pushers får sig några rejäla dängar, och så får vi veta varför Cesarinos Marche-viner är så uppseendeväckande prissatta i BS. Nämligen för att kunder i Horeca-sektorn ska inse hur bra restaurangpriserna är! En märklig strategi, om ni frågar oss.

Vi riggar kvällens match snarlikt den förra, med den lilla skillnaden att Bressan nu hunnit fram till 2006 och Il Girone till 2005. Eftersom bägge vinerna är riktiga fullblod, får de vila sig i form ett par timmar i karafferna. För att de ska få bästa möjliga förutsättningar grillar vi en hel bosarpskyckling och serverar den med hasselbackspotatis, gräddsås och gelé.

2006 Bressan Pinot Nero har en öppen, komplex nos med ständigt skiftande aspekter. Först träffas vi  av varma, djupa toner av mörk choklad, tobak och läder - under lätta skyar av grusdamm - men inom några ögonblick plitas den lilla gröna Bressan-signaturen dit, och då tänker vi på friska örter som mynta och oregano, kanske en snutt pelargonstjälk, samt en skrattretande tydlig ton av grönpeppar. Frukten måste beskrivas som supertraditionell - murriga mörka surkörsbär som är urbota italienska men knappast pinotparfymerade. Istället hittar vi en fin liten syltighet som drar åt cassis, fruktkaka och korint - tänk mogen merlot, eller fransk hotellfrukost med kaffe och marmelad. Hela tiden finns en tydlig närvaro av jord, och till slut utvecklas en finstämd blomton. Ändå är det lite svettigt och brettigt, och kanske mer rustikt än elegant. Eller snarare: klart elegant, fast på ett rustikt sätt.

Smaken är mycket intensiv, hårt deffad och tanninrik med markant syra och en hel del citrusbeska. Alkoholen klockar in runt de 13%, druvorna har uppenbarligen macererat länge, och vinet har karaktär av lång mognadslagring. De blandade vinbären blir tydligare i munnen än på nosen, medan avslutningen är en smula kryddig som av nejlika och lagerblad. S hittar likheter med traditionell högra stranden-bordeaux, och det var ju faktiskt där vi landade när vi först blindprovade Bressans 2000 Ego (förmodligen under inverkan av femtedelen cab franc). Ja, pinot noir skulle nog varken bli första, andra eller tredje gissningen på denna nollsexa. Hur som helst: det finns massor av spännande saker att hitta i doften, smaken är redigt kraftfull och matorienterad, och vinet glänser ihop med vår grillade kyckling.

2005 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero öppnar med en väldigt framfusig ton av bittermandel och nysågat fruktträd (tänk till exempel plommon). Sågspånet yr, det är faktiskt en av de mest ekdominerade dofter vi någonsin känt i en pinot noir. Det fortsätter med söt rostning, balsamiska kryddor, svettig lök, rostat kaffe och en parfymerad, tvålig ton som känns påklistrad och klart oangenäm. När man väl pejlat in den - det är inte svårt, vi lovar - så vill man bara stänga av den. För att gå vidare till fruktaromerna så domineras de av mörka körsbär med kompletterande noter av jordgubbe, men utan de murrigare drag som fanns hos Bressan. Istället finns en tydlig likörton, som så ofta när alkoholen parkerat sig runt 14,5%.

I munnen ett stramt, intensivt och kraftfullt vin med sur syra och ekig beska. Den mörka frukten känns märkligt komprimerad, liksom instängd i ett järngrepp av fat. De stora, träiga tanninerna hänger envist med hela vägen ut i eftersmaken. Det är knappast ett behagligt vin att dricka på egen hand, men fungerar ändå förvånansvärt hyfsat till maten, förutsatt att man kan bortse från den störande tonen i doften. Ändå är det väldigt svårt att se hur detta skulle ordna upp sig med lagring. Elegans och pinositet är verkligen inte orden i dagsläget.

För att summera intrycket av Il Girone, så känns det välbekant från nollfyran och kan enklast summeras i ordet "överekad". Det hade varit roligt att få äta upp hattarna och berätta om hur gott det smakade, men detta kraftpaket är inte vår typ av pinne och lär aldrig blir det heller. Vårt bästa råd till Boccadigabbia är att befria kommande årgångar från den gruvliga ekfracken. Druvmaterialet finns nog där, men liksom nollfyran har nollfemman utsatts för grov misshandel i källaren.
Sorry, Cesarino.

Fulvio Bressan gör oss som vanligt på gott humör med sin tydliga signatur och sitt kompromisslöst traditionella vinmakande. Ändå tycker vi att nollsexan förtjänar ett uns av kritik - visst hade det varit ett bättre vin om man kunnat finna åtminstone något tecken på vilken druva det är gjort på? Och den stentuffa, långmacererade karaktären gör att drickbarheten på egen hand tar stryk i längden. Fredagskvällen får sluta med ett par glas 2008 Friedrich Becker Spätburgunder "B", en ovanligt mörkfruktig pfalzare som fyllt ut runt midjan med ett extra år på rygg och hittat fram till en väldigt fin drickfas.

Vinomatik via BS, 693 kr/3-pack
Cesarino Gobbi via BS, 396 kr (varuprov)
Belvini, €18,90. Finns fortfarande kvar!

Bressans nollsexa tidigare bloggad här.

ps. Varför lagar man inte ossobucco med risotto milanese mer ofta? Under lördagskvällen fick vi nog till vår bästa so far. Enda felet: fyra märgben är på tok för lite för tre. Bressan var ännu bättre efter ett dygns luftning, medan Il Girone degenererat till jolmig eksoppa.

Poderi Aldo Conterno: middag med Franco Conterno

Poderi Aldo Conterno ligger oss varmt om hjärtat, sedan länge.
Vi blev inbjudna att dinera med Franco Conterno, den av grundaren Aldos tre söner som är mest inriktad på marknadsföringen. Den berömda egendomens stil lyckas som få andra balansera på slak lina mellan tradition och modernitet, och plockar det bästa från båda hållen. Deras baroli är oerhört fruktrena och polerade, men aldrig det minsta mejkade eller opersonliga. Några av nycklarna till den höga kvaliteten är förstås formidabel terroir, manisk omsorg om vingårdarna och ett lågt skördeuttag. På frågan hur man går till väga i källaren, svarar Franco först att vinerna görs i vingården. All respekt för den inställningen, men man sitter väl inte bara och tittar på druvorna när de kommer in, och väntar på att de ska förvandlas till vin?

Nej, det gör man ju inte. Druvorna skördas i grunda plastlådor, där de ligger i ett enda lager. Det är avgörande att druvorna är absolut hela tills de når avstjälkningsmaskinen. Allteftersom skörden kommer in, fyller man upp ståltankar om 75 hektoliter. Musten börjar jäsa enbart med sina naturliga jäststammar, och temperaturen kontrolleras till 30 grader. Ståltankarna är försedda med roterande paddlar som vänder ner skalmassan i musten. När det gäller tonårsnebban Il Favot, från de yngsta stockarna, använder man paddlarna med hög frekvens för att få hela macerationen avklarad inom en vecka. Målet är att extrahera gott om färg och frukt, men måttligt med skaltanniner. Dessa ska sedan kompletteras med de mjuka, söta ektanniner som små franskrostade ekfat kan bidra med. Tanken med detta är att skapa en fruktig nebbiolo i internationell stil, ämnad för restaurangkunder och nybörjare på druvsorten. Syran är dock omisskännligt italiensk, kan vi intyga.

Men vi som älskar nebbiolo, vi vill ju åt själva druvtanninerna. Att extrahera dem på bästa sätt tar betydligt längre tid. Närmare bestämt fyra veckor, när det gäller Aldo Conternos baroli. Och tänka sig att man kan använda en rotofermentor för att åstadkomma något som liknar traditionalisternas "cappello sommerso". Det är en metod som innebar att skalhatten hölls konstant nedtryckt i musten, men den ansågs så farlig för dem som arbetade med den att den nyligen förbjöds. Man kan dock lugnt utgå från att den hårda kärnan av traditionalister - de som gör källarjobbet själv - inte bryr sig om förbudet.

Tricket som vinmakarbrorsan Stefano Conterno använder sig av, är att låta rotofermentorn gå bara ett eller två varv ett par gånger om dagen och dessemellan låta paddlarna hålla ned skalhatten i timmavis. De kör alltså sina svindyra tvättmaskiner i det här långsam-läget i fyra veckor, för sina baroloviner. Som tack för tålamodet får man en varsam och perfektionistisk extraktion av de mest fruktiga och silkiga tanniner som nebbiolodruvan överhuvudtaget är kapabel att åstadkomma.

Det nyjästa vinet får vila under några månader i stora ståltankar. Sedan dras det över i 2500-liters botti av slavonsk ek. Mellan 28 och 32 månader får barolon ligga och mogna i de stora liggarna. Och om någon tycker sig hitta drag av naken ny ek i den unga barolon så har det sina randiga skäl. Man använder nämligen mestadels nya fat. När det är dags för andra användningen av faten, renskrapas de invändigt med stålsickel - ett handarbete som tar sådär tre-fyra timmar per tunna. Någon tredje användning blir det inte, för då är det dags att byta till nytillverkat igen. Man vill till varje pris undvika de rustika drag som gamla fat skulle kunna orsaka. Flaggskeppsvinet Granbussia får nya liggare varenda gång, och kostar ju därefter. Den som till äventyrs oroar sig för att nyeken skulle bidra till den provkarta av aromer vi vanligen förknippar med små nya franska ekfat kan ta det lugnt. Rostning finns inte med på kartan i slavonska botti.

Den charmerande standardbarolon hämtas mestadels från egna vingårdar i hemtrakten Località Bussia i Monforte - alltså även från de berömda vingårdslägena - med förbehållet att stockarna är lite yngre, mellan 20 och 40 år. Sedan 2001 ingår en mindre andel från kommunen Barolo (fram tills dess stod det annars ofta Bussia Soprana på etiketten). Vi får jämföra nollsex och nollsju. 2006 präglas av elegans, syrafokus, grepp och längd medan 2007 går mer på opulens, generositet och stora mjukfruktiga tanniner. Båda vinerna är på sina olika sätt superba, men det är ingen tvekan om vilken årgång som passar vår smak bäst. En årgång för nördarna, en för den breda publiken.

Men det är förstås vingårdsvinerna som får hjärtat att klappa allra hårdast, de som kommer från stockar som är mer än 40 år gamla. Det är andra gången vi provar dem i årgång 2006. Colonnello är det relativt sett lättaste, mest florala och övertonsrika av dem. Detta tack vare en sandig jordmån som gränsar till och liknar den i Barolo-kommunens vingårdar. Nollsexan är på sitt allra flörtigaste humör ikväll, omedelbart vidöppen och redan ack så tillgänglig i sin silkiga personlighet. Cicala kommer från en kraftigare jordmån av kalksten och lera. Här är frukten större och strukturen bjuder på betydligt mer kraft och motstånd, även om den kläs in fint av den hustypiskt silkiga texturen. Aromatiken är för kvällen ganska knuten och tycks behöva en timme extra för att öppna upp. Hur som helst - ett makalöst vin som har allt vad som behövs för att gå från klarhet till klarhet i källaren. Slutligen Romirasco, den vingård som brukar utgöra 70% av flaggskeppet Granbussia. Här är stockarna är 55 år gamla. Det är det fruktigaste, bredaste och djupaste vinet av de tre. Efter en timme i karaff står såväl doft som smak på vid gavel - oerhört läckert - men nu är det snarare tid att äta, prata och njuta än att analysera.

Efter att ha testat de flesta av vinerna vid två tillfällen kan vi slå fast att 2006 är en årgång som passar oss perfekt - i linje med 2004 men något lättare. När det gäller husstilen måste man imponeras av aromernas klarhet och renhet. Det finns helt enkelt inte ett spår av något som kan kallas rustikt - vill man ha sånt får man leta annorstädes. Sedan har vi de silkiga fruktmogna tanninerna, som är av ett slag man annars bara hittar i typ svindyra bourgogner eller Gajas vingårdsbarbareschi. Det är så rasande skickligt framställt att man dricker vinerna med stor behållning redan nu. När vi frågar Franco hur länge han menar att man bör vänta för att de ska visa sitt bästa, lyder svaret: mellan femton och tjugo år från skörden. Tough luck...

Vi drack:

2006 Il Favot
2006 Barolo
2007 Barolo
2006 Barolo Colonnello
2006 Barolo Cicala
2006 Barolo Romirasco

Vinovativa bjöd, och lanserar ovanstående som tillfälligt släpp 2 maj.
Små kvantiteter, mellan 60 och 240 flaskor.

2004 Fenocchio Bussia Riserva vs. 2004 Bauccio Aglianico del Vulture

Vi har längtat ett tag efter en stor vinupplevelse - och ikväll kom den. Helt otippat var väl det inte, eftersom vi bäddat med luftning redan vid tretiden. Då var barolo-riservan knuten men extremt lovande. Aglianicon jämförelsevis mycket mer öppen, men också klart rustik, stallig och animalisk. Båda vinerna behövde luft, av helt olika skäl.

2004 Giacomo Fenocchio Barolo Bussìa Riserva liknar en ljus rubin, med hög lyster och briljans. Doften är ganska knuten under omhällningen, men efter tre timmar har den öppnat upp fint. Nu skiner rödfrukten med eleganta drag av röda vinbär, hallon, nypon och en gnutta fruxo. På toppen dansar eteriska övertoner av rosor, mandel, rosmarin och grusmineraler. I fonden finns fetare drag av läder, tjära, funghi porcini och ljus lakrits. En förfinad doft med fenomenalt sug.

En enda klunk, och det är fullträff i munnen. Smaken är frisk, slank, ren och intensiv med ett underbart grepp. Nervigt rödfruktig med inslag av nypon och ljusa örter. En fin liten grushög tippas av på tungan och torkas av med dyrt sämskskinn. Strukturen har en spänst och finess som måste beskrivas som burgundisk. En aptitretande mineralsälta läskar i den långa, rena eftersmaken. Ek finns inte med på kartan i ett botti-lagrat vin som det här. Ej heller de volatila målarpytsar som emellanåt ger botti-viner en rustik kant.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture är några nyanser mörkare, dovt djuprött till oxblodsfärgat. Inledningsvis domineras doften av stalliga och animaliska drag. Efter tre timmar har de vädrats ut och öppnar upp för en utvecklad, lite bränd frukt som liknar mörka plommon och korinter. Samtidigt bjuder doften på en härligt uppfriskande och sammansatt örtbukett samt mognads-toner av tobak, läder, järn och köttsafter. Det är fortfarande en bra bit från elegant, men väldigt uttrycksfullt.

I munnen en fyllig, osöt smak med stora mogna tanniner. Trots avsaknaden av sötma finns toner av bränt socker och muscovado. Strukturen är fortfarande spänstig med massor av örter, järn och en bestämd mineralsälta. I slutet finns en liten bitterhet likt grapefruktskal, och nog är det rejäl längd på eftersmaken.
Detta är knappast elegant i jämförelse med barolon, men väldigt karaktärsfullt med givande mognadsutveckling. Gott som grovsnus!

Fenocchio har åstadkommit total transparens för druva och terroir.
De har mejslat fram klarhet, renhet och skönhet. De har gett oss ett exceptionellt elegant vin, och vi lämnas kvar med en djup känsla av tacksamhet. Bauccio är ett klassiskt vin de garde - vad nu det heter på italienska. Vi associerar till Bandol - ett hederligt arbete i större skala, lite ruffigare och skitigare, lite mer fat och tobak under naglarna.


Winewise/Terroiristen, 375 dkk.
Vinik via PI, 250 kr.

Bauccio tidigare bloggat här.

Bordeaux & Napa: La Garde 2000 vs. Artemis 2008

På sista tiden har vi kommit på oss med att längta efter tanniner igen. Alla fjäderlätta ljusröda viner tycks ha skapat ett sug efter något att bita i. På fredagseftermiddagen roar vi oss med att göra som folk gör mest: leta efter en lite festligare matbit och köa lite planlöst på bolaget.

Lulles i Söderhallarna har renkalvfiléer som ser väldigt lockande ut, så vi börjar där. På förslaget att testa deras hemlagade murkelsås säger vi: "taget". Här ska vi inte göra det svårt för oss. Sedan vidare till Systembolaget med skylten "köttvin" tryckt i pannan.

En drickmogen bordeaux släpptes i februari, och det måste ju premieras. Priset är inget att bråka om, årgången borde passa även en lite svagare producent, och vi fattar ungefär på vilken nivå vi ska ställa in förväntningarna. Bra så, det är precis vad som önskas. Det andra vinet väljer vi som en motpol. Tidigare testat, vet vi att Artemis i version nollåtta handlar om är sötfrukt och lager på lager av fatfjäsk, men ibland behöver man ju godis i flytande form också. Dessutom var nollsexan rätt fin för inte så länge sedan.

2000 Château La Garde Pessac-Léognan doftar galet mycket bordeaux. Tänk er en hel trave nyvässade blyertspennor nertrampade i grusjord och multnande undervegetation. Dessutom en relativt elegant och återhållsam vinbärs/plommon-frukt med lagom mognadsutveckling. Skolboksdoft, gott!

När vi smakar är vinet torrt på klassiskt vis, med medelstora nästan nedsmälta tanniner. Visst är väl mittfrukten en smula gles - det kunde man ju räkna med - men munkänslan är behaglig och syran frisk och läskande. Ett klockrent matsällskap så klart, dessutom med sympatisk drickbarhet på egen hand. Det levererar ungefär som förväntat: inte på något sätt stort, men flera snäpp över godkänt. Klart trevlig bordeaux.

2008 Stag's Leap Wine Cellars Artemis Napa Valley Cabernet Sauvignon har en stor doft med karamellkola och ung sötmogen primärfrukt - tänk björnbärssylt och cassis med lite mynta på toppen. Inte olikt ett färggrant och högljutt nöjesfält svullar det på med vaniljglassar, mörkrostat kaffe och mintchoko. Ja, som ni förstår är detta inget för folk som uppskattar subtilare nyanser. I munnen serveras en relativt sötfruktig smak med bra densitet, grusiga chokladtanniner, lite kaffebitterhet, hygglig syra och kryddig finish.

Här snackar vi uppenbar nyavärlden-stil - det är publikt, fjäskigt och fluffigt. Och på sitt sätt ganska gott, med potential för - och behov av - lagring, åtminstone om det ska bli vin av det. Här behövs troligen minst fem år för att lämna primärfrukten och sötman bakom sig, och dämpa fattonerna. Men om man verkligen gillar Napa vill man förmodligen ha högre kvalitet än så här, och gör klokt i att ställa in sig på att betala för det.

Summa summarum: tanninsuget blev ändå inte stillat, till slut. Ikväll gör vi ett nytt försök med barolo och aglianico till renkalven. Det borde funka.

Vinunic via SB/TS, 299 kr.
Ward Wines via SB/TS, 299 kr.

Pinot Nero 2010: Pojer e Sandri vs. San Michele

Trentino-Alto Adige växer i rollen som leverantör av hyfsad pinot-dricka. Vi har aldrig smakat något stort därifrån, däremot en hel del gott. Bäst tycker vi att det blir när man känner närheten till alperna i en svalt syrlig och slank smakprofil som påminner om lättare Ahr-pinot. För kvällen får vinerna sällskap av kyckling som fått sjuda i Lapierre-beaujolais tillsammans med skogschampinjoner, sidfläsk och chalottenlök.

2010 Pojer e Sandri Pinot Nero är en ljust granatröd uppenbarelse. Nosen är öppen och ljust rödbärig med drag av rönnbärsgelé, lingon, röd vinbärssaft och rödvinsvinäger. Dessutom en gnutta ljus lakrits och diskret blomparfym. Karaktären är svalvuxen och genomluftad, fin att sniffa på.

I munnen ett fjäderlätt vin (12,5%), fint bärigt med mjuk munkänsla och friskt småkärv syra åt lingonhållet, som får diskret tassande komp av ljus kola och ljusa kryddor. Stilen är elegant och läskande, en harmonisk upplevelse helt utan beska eller bitterhet. Omedelbart lockande att dricka rakt upp och ner.

2010 Istituto Agrario San Michele all'Adige Pinot Nero har en djupare, dovare doft som inger respekt med sina lätt köttiga toner samt drag av läder, mossa och skog. Här finns märkbara men inte alls störande kaffefat och en kärnigt knuten frukt som sakta öppnar upp mot mörkare körsbär, körsbärskärnor och bittermandel.

Smaken är oväntat tät och rik - jämförelsevis mer bourgognelik - med hårdare tvinnad frukt och bestämd struktur som tar hjälp av en god apelsin/pomeransskalbeska och rätt gott om tanniner. En relativt sett mer kraftfull pinot (14%) som balanserar sina tillgångar väl och har anständig längd.

Bägge är riktigt goda, men Pojer e Sandris lättfotade pinne blir vår favorit både på egen hand och i samspel med maten. San Micheles tia vinner en hel del i drickbarhet på tre timmars luftning, och som lagringsprojekt betraktat är den klart lovande - man kan lätt vänta fem år. Nyligen drack vi nollfemman, den bjöd på riktigt trevlig utveckling.

Carlo Merolli, 130 muk och 122,50 muk*

*(MyntUnionKronor)

Rheinhessen 2010: Keller vs. Kühling-Gillot

Tack Tyskland! Och tack igen, Tyskland! Få viner gör oss på så gott humör som riesling - och det är ju fantastiskt att kunna välja och vraka ur det ymninghetshorn som erbjuds nere på kontinenten. Trots att 2010-skörden var rekordliten och rekordbra, hittar vi fortfarande en hel del godbitar att välja på. Som belöning för väl utfört arbete ska vi ikväll jämföra ett par viner från några av Rheinhessens vassaste producenter. Det intressanta är att druvorna vuxit i helt olika jordmån, trots att avståndet bara är några få mil. Wonnegau handlar om kalksten - Rheinfront om röd skiffer.

2010 Keller Riesling von der Fels trocken är en ljus uppenbarelse med fin lyster som skiftar i grönmetallic. Doften är helt juvenil och väldigt lovande. Vi får ungjästiga toner, som ändå inte blir det minsta piggelin-aromatiska. Tänk granny smith-skal, vitt fruktkött av citron och grape, med kryddrökiga och kalksteniga mineraltoner på toppen. Är detta rieslingdruvans svar på ung Puligny-Montrachet?

Attacken är slank och lättfotad (12% alkohol) med en enormt livlig och spänstig fruktsyra. Mittsmaken enbart klockren och saftig så att saliven sprutar. Aromerna speglar doften: grönt äpple, ananas, citron och vit grapefrukt. Avslutningen är snarast stinn av stenar, stram och lång. Grymt elegant, och samtidigt så himla direkt. Bättre än nollnian, om ni frågar oss. Drick redan i år, eller ta paus några år.

2010 Kühling-Gillot Oppenheimer Riesling trocken har en guldgul färg med glans - ja, det här ser onekligen ut att bli givande! Doften är fantastiskt rik, blommig och silverkantad med ett diskret inslag av bergolja. Utan tvekan en skiffer-riesling! Vit jasmin och tropisk frukt likt ananas och aprikoser. Gyllene toner med aningen oxidativa och bakade drag som av äppelpaj. Mmm... ett supersniff!

Attacken är rundare och fylligare än ettan, med en pigg liten sprits på tungan och behaglig närvaro av alkohol (13,5%). Syran har en härlig spänst som möter upp fruktens koncentration. Här finns mer av senskördade aromer: tänk aprikoser, mogna äpplen och mogen citrus. Kroppen är större, men tack vare den exceptionella 2010-balansen undgår helheten att bli fet och fläskig. Den avslutande kryddigheten hålls i schack av syran och sältan. Svårt att se att den den öppna frukten någonsin skulle stänga ner.

Carolin Spanier-Gillots förföriska skifferjuice från Oppenheim (Rheinfront) bjuder på mycket av det mesta, och är redan en wow-upplevelse på egen hand. Men till kvällens panerade spättafiléer tar Klaus-Peter Kellers kalkstensstrama - och relativt sett lättare - 2010 von der Fels (Wonnegau) hem matchen. Båda vinerna är sensationellt bra, inte minst sett till priset.

Atomwine, 129 dkk/154 sek. Belvini, €21,90. SB, 239 kr 1/3.
Atomwine, 129 dkk/154 sek. Belvini, €15,50

ps. Missa inte heller 2007 Kühling-Gillot Nierstein Riesling, ännu en underbar årgång fångad i krysset mellan ungdom och mognad. Snäppet sötare än 10:an, men oj vilket mineralvatten! (Belvini, €15,50)

Vinguide Alsace

Den första vinresan är kanske mer romantisk än någon resa man kommer att göra senare i livet. Men vart ska man ta vägen för att det ska bli så? Vårt svar är givet: res till Alsace. Mer pittoreska, historiska vinbyar får man leta efter. Landskapet är skönt, och avstånden inte längre än att en hyrd cykel kan ersätta bilen. Är man ung och reser på en begränsad budget finns oslagbart mycket god mat, vin och logi att få för slantarna. Och när man som glad novis provar runt i odlarnas källare, så tar det inte någon längre stund att inse att växtplatsen har en avgörande betydelse för vinernas olika uttryck.

Vägen till större förståelse är lite knepigare. Det finns så många parametrar att ta hänsyn till, även om själva vinvägen är lika enkel att följa som en snitslad bana. Med 1 500 producenter, 51 grands crus, långt fler namngivna vingårdar, en osedvanligt varierad jordmån och åtta olika druvsorter blir de möjliga kombinationerna näst intill oöverskådliga. Här behöver man någon som är mer erfaren att hålla i handen. På vår första resa hette denna någon Hubrecht Duijker, och boken var "Alsace - A Winelover's Touring Guide", utgiven 1993.

Vill ni åka till Alsace 2012, har vi ett bättre förslag. Per Warfvinge har ägnat de senaste decenniernas semestrar åt att utforska vinområdet Alsace. Han har besökt otaliga producenter, pratat och spottat vin, studerat jordmåner och odlat sin passion för området. För ett antal år sedan började han att samla intrycken på sin egen hemsida. Nu har den förvandlats till en behändig och uppdaterad pocketbok som innehåller det mesta man kan behöva för en lyckad semesterresa.

Fokus ligger på de goda familjeproducenterna – les Vignerons Indépendants - som med glädje tar emot gäster och förmedlar vad de håller på med. Efter en inledande grundskolning får vi besöka 66 producenter från Westhoffen i norr till Bergholtz i söder. På varje adress bidrar Per med tips om viner att hålla särskild utkik efter. Ett dussin utvalda byar får egna presentationer, och en handfull nyckelpersoner berättar om sina metoder och sin passion för områdets terroir. Ja, hela framställningen smittar med sin entusiasm. Med förkunskaperna från boken kan man räkna med att få ett extra engagerat mottagande, eftersom insatta och nyfikna besökare är bland det bästa en vinodlare vet.

Egendomarnas historiska arv - ofta bortåt femhundra år - innebär att det finns en viss tröghet när det gäller utveckling. Jämför man med närliggande områden som Pfalz och Bourgogne, så  har det helt enkelt inte hänt så värst mycket på senare tid när det gäller vinernas stil och kvalitet - på gott och ont. Per Warfvinge vill visa vägen till den yngre generationen av 70- och 80-talister i Alsace - folk som Etienne Loew och Melanie Pfister. Denna grupp av odlare är välutbildade och talar med stor sannolikhet engelska. De har en vidare utblick mot vinvärlden, men utan att kompromissa bort sina traditioner. Det är bland dessa stigande stjärnor vi kan se det framtida Alsace avteckna sig.

”Vinguide Alsace” av Per Warfvinge. 200 kr, eget förlag, utgiven 20 januari 2012. Finns att beställa här.

Munskänkarna provar februarinyheter

Kvällens månadsprovning i bilder. Vinnaren i varje utslagsmatch fick en egen bild som pris. Slutligen extrabrickan med nollnior från Janasse. Vem vet, imorgon kanske vi hinner knacka in några noteringar också. Vad tycktes om vinerna, ni som smakat?

2009 Domaine Rémi Jobard Bourgogne Blanc
2008 Gini Contrada Salvarenza Vecchie Vigne Soave Classico

2008 Vietti Perbacco Nebbiolo
2009 Meandro do Vale Meão

2008 Kaesler Cabernet Sauvignon Barossa Valley
2009 Meerlust Cabernet Sauvignon Stellenbosch

2008 Ricasoli Colledilà Chianti Classico
2008 Ricasoli Casalferro Toscana IGT

2009 Clos du Mont Olivet Rouge
2009 Xavier Cuvée Anonyme

2009 Domaine de la Janasse Tradition
2009 Domaine de la Janasse Chaupin
2009 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes

Nollnior från Alain Brumont

1996 skrev Robert Parker om Château Montus: "These are unreal wines that are purely made, remarkably rich, and so complete and promising that they cannot be ignored." Den ledande vinkritikerns sifferbetyg på 95:orna låg i spannet mellan 92 och 96 poäng av 100 möjliga. Fantastiskt, eller hur? Men sedan dess har, såvitt vi kan se, inte en enda recension av Brumonts viner publicerats i The Wine Advocate. Varför? Vi fattar ingenting. Ändå listar advokaten Château Montus Cuvée Prestige som "Outstanding" i sin "Wine Buyer's Guide" - i sällskap med endast tre andra från Sud-Ouest - och resten av Brumonts viner som "Excellent". Visst borde de vara som klippta och skurna för Uncle Bob? Här tycks det ligga en hund begraven. Kan någon vara så vänlig att förklara vad som hände?

Andra delar av den internationella vinpressen tävlar dock om att hylla Alain Brumont. Inte minst brittiska Decanter med skribenterna Andrew Jefford och Steven Spurrier, som håller La Tyre på samma nivå som högsta rangens Bordeaux och nyligen utnämnt dessa viner till "Frankrikes mest undervärderade". Kim Marcus på Wine Spectator delar ofta ut hyggliga betyg till Brumonts alster, men anger samtidigt bisarrt korta drickfönster - japp, de är redan stängda - vilket antyder att han inte riktigt fattat poängen med de här grejorna.

För poängen är naturligtvis att lagra, något som de svenska vinskribenterna skyndade sig att kommunicera till allmänheten så fort Sigva introducerade Alain Brumont på den svenska marknaden i mitten av 90-talet. Som unga var hans viner tuffa och vresiga med obönhörliga tanniner. Många provare oroade sig. "Ska frukten överleva tanninerna?" har man fått höra upprepade gånger genom åren. Med facit i hand måste man nog svara ja på den frågan - åtminstone i de goda år som är ganska vanliga där nere i sydväst. På senare tid har vi flera gånger plockat fram 2000 Château Montus blint, och mer än en trebetygare har gissat att det rörde sig om klassat vin från Pauillac.

Château Bouscassé

I onsdags fick vi möjlighet att testa Brumonts nollnior på ett bräde. Det var intressant, dels för att årgången verkar vara lika lyckad i Madiran som i Bordeaux, och dels för att firma Brumont tycks ha tagit ännu ett kliv upp i kvalitet när det gäller frukt och tanniner. Om det är årgångens förtjänst eller resultatet av optimerade metoder och allt äldre vinstockar är inte gott att säga, men La Tyre och ett par av de andra vinerna ger ungefär samma kassaskåpstäta känsla som de bästa exemplen av Bordeaux 2009 på Nordiska Museet häromåret.

Till att börja med är standardtappningen av Château Montus ovanligt tät och god i den aktuella versionen. Med Bouscassé Vieilles Vignes och i ännu högre grad Montus Cuvée Prestige kliver vi upp flera steg både vad gäller tanniner och densitet, men vår favorit i flighten blev Perron Segondine. Det är en nytillkommen egendom i Brumont-imperiet, och Haut Lieu är toppselektionen därifrån. Tannat käkar av allt att döma ny ek till frukost ett år som detta. Dessutom ingår en femtedel cabernet franc, som bidrar till en härlig aromatik. Tanninmattan är oerhört tätvävd och munkänslan sagolikt harmonisk. Det finns bara ynka 120 flaskor att dela på för restaurang och privatimport, så vi la just in en beställning. Resten av vinerna finns också i RS för tillfället, men kommer att släppas i lite större kvantiteter senare under våren.

2009 Château Bouscassé Vieilles Vignes (249 kr, RS)
2009 Château Perron Segondine Haut Lieu (319 kr, RS)
2009 Château Montus (189 kr, RS)
2009 Château Montus Cuvée Prestige (295 kr, RS)

Härnäst serverades en vertikal som var extremt lärorik, inte minst eftersom årgångarna skiljde sig åt en hel del. 2009 La Tyre - tät som natten, med ofantliga tanniner - bedömde vi som dagens bästa vin sett till potentialen, nästan i en klass för sig. Men nollfemmans struktur var byggd av liknande virke, och de fyra åren hade gjort vinet mer sammansatt. Ungefär lika sammansatt upplevde vi nollettan, ytterligare en mycket lyckad årgång. Nollsjuan avvek från de andra genom tidigt utvecklade toner av brett, stall och läder - ganska trevligt men också lite oroande i ett såpass ungt vin - medan nolltvåan var mycket expressiv med varmare sydfranska drag och mer fruktsötma än de andra åren. Bäst som drickupplevelse betraktat var inte oväntat det allra sista vinet, som visade hur en Brumontare med full mognad kan te sig. Tobak, örter, sadelläder, brett - inte så olikt en mogen Pegau, men lite lättare i kroppen med nedsmälta tanniner och fin syra. Underbart.

2009 La Tyre (795 kr, RS)
2008 La Tyre (795 kr, TS)
2007 La Tyre (575 kr, TS)
2006 La Tyre (495 kr, TS)
2005 La Tyre
2002 La Tyre
2001 La Tyre (795 kr, BS)
1996 Montus XL

Vinunic arrangerade provningen, Brasserie Bobonne lagade god mat och serverade. Fler intryck finns att läsa här och här.

2009 Domaine du Pegau Cuvée Réservée

Lördag kväll, och längtan är stor efter köttiga köttbitar med dito viner. Ett par i parallella glas brukar innebära bra underhållning, inte minst när vinerna kommer från helt olika håll. Tävlingsmomentet är ju oundvikligt när det vankas jämförelse, men våra kombattanter behöver i alla fall inte tävla om att vara samma sak. Ikväll är det väl ingen tvekan om vilket vin som är det bästa, men sparringpartnern/förloraren kan stoltsera med att jobba alldeles förträffligt till entrecôten.

2006 Stag's Leap Wine Cellars 'Artemis' Napa Valley Cabernet Sauvignon har en mörkt vinröd färg och doftar riktigt gott. Inte helt oväntat handlar det om svarta vinbär, körsbärsnickel och en snygg ekbehandling av bittermandel, eneträ, lakrits, vanilj och choklad. En avmätt köttighet och lätt blommiga topptoner hamnar på pluskontot. Prima sniff.

Smaken är hyggligt tät och tydligt mintig med en frisk, livlig fruktsyra. Tanninerna är måttligt stora och strukturen är väl knappast ämnad för längre lagring, men frukten är klart tilltalande. Balans och proportioner ger ett sympatiskt intryck, eftersom såväl extraktion som alkohol håller sig på mattan, men visst kunde man önskat sig mer av tanniner. Ekfaten stör inte ett dugg - särskilt inte till maten - men efteråt blir vaniljsötman en smula för påtaglig. Riktigt trevligt är det hur som helst, och då särskilt i sammanhanget entrecôte och dragonstinn bearnaise där vi faktiskt föredrar lilla Artemis ikväll.

2009 Domaine du Pegau Cuvée Réservée presenterade sig med all önskvärd tydlighet redan i flaskhalsen - en omisskännlig signatur av tobak, mogna druvstjälkar och garrigue-örter. När vi hällde upp i karaff möttes vi inom några ögonblick av ett underbart doftdjup. Det vi tänkte på precis i det ögonblicket var rinnande köttsafter, salmiak, jästa mörka körsbär, kirsch och lavendel.

Uppsynen är nästan opak oxblod/purpur - extra tät för egendomens viner. Det är en rikedom av associationer som passerar revy när vi under några timmar bekantar oss med senaste tappningen av Laurence Ferauds traditionellt utgjorda châteauneuf. Doften i glaset är fascinerande, oupphörligt växlande och fängslande. Vi ser först våta murstenar framför oss, och plötsligt dominerar lavendeln helt. I nästa ögonblick är det jäsande körsbär och friska skogshallon, som snart transformeras till körsbärskärnor och kirsch, varefter läder och gamla seldon inom kort lämnar över stafettpinnen till rostbiff och svartpeppar. Definition och komplexitet är bara förnamnen.

Lika mångfaldiga är intrycken i munnen. Fint koncentrerad, avspänt extraherad frukt spelar mot en spänstig syra- och tanninstruktur och ett sagolikt bett av garrigue-örter och mineraler. Den ungdomliga sötfrukten är återhållsam för att vara châteauneuf, och munkänslan har redan en härlig rondör som påminner starkt om mörk choklad och tobak. Samtidigt är vinet på många sätt slankt i sin uppbyggnad, och i slutet finns en bestämd pomeransbeska som ringer kvar i en smärre evighet tillsammans med alla andra nyanser vi räknat upp. Tanninerna känns alltmer silkiga ju mer tid vinet får luft, och alkoholen upplevs som helt balanserad. Redan nu serveras njutning på hög nivå, och det kan ju bara bli bättre med tiden.

Summa summarum: senaste versionen av Cuvée Réservée är attans fin! Nollnian tycks vara ännu en klassiker i vardande. Vi älskar stilen, och Pegau är ett av de allra säkraste stalltipsen när det gäller traditionell Châteauneuf-du-Pape. Kan man få önska sig att fler följde deras exempel?

Ferm Sélection, 378 kr.


ps. Virtual tasting ikväll, alltid lika kul när slumpen ordnar till det.

Dorst & Consorten, Landau

Obotlig nyfikenhet på en av Tysklands mest intressanta vinmänniskor fick oss att 1) skicka iväg en batteri av frågor till Stefan Dorst och 2) beställa en låda vin från hans lilla butik i Landau. Resultatet lyder som följer. För en fylligare introduktion, börja med att läsa här.

Var har du dina rötter? Hur började du som vinmakare?

“Jag föddes i Landau 1966, och växte upp på mina föräldrars gård. Det var ett blandat jordbruk med vin, frukt och andra grödor, som låg sju kilometer söder om Landau. Efter grundskolan bestämde jag mig för att börja lära mig vinmakande, och övade under åren 1982-1986. På den här tiden var Pfalz väldigt provinsiellt och vinodlingen i området strävade efter kvantitet före kvalitet.

Efter några års träning ville jag gå vidare med teoretiska studier, och under åren 1986-1988 utbildade jag mig vid den statliga vinhögskolan i Weinsberg (Baden-Württemberg). Med examen på fickan kände jag att det var hög tid att lämna Pfalz, så därför åkte jag till Schweiz. Där hamnade jag på ett stort vineri i Valais vid namn Nouveau Salquenen. Pinot noir var en viktig del av produktionen de här åren runt 1989-90. Men snart var jag tillbaka i Pfalz - av olika anledningar, men framförallt att jag i maj 1990 lyckades få en plats som assisterande vinmakare hos Friedrich Becker.

Perioden 1991-1994 hade jag tre månader ledigt under våren varje år. Under månaderna februari till maj reste jag till södra halvklotet för att arbeta där under skördesäsongen. Jag jobbade hos Catena i Argentina och åt bröderna Lurton i Chile - ja, till och med en skörd i Australien, hos Tony Jordan på Domaine Chandon. Med mig hem i bagaget hade jag massor av erfarenheter som skulle visa sig nyttiga hos Weingut Becker. 1995 blev jag erbjuden att vara med i uppstarten av ett tyskägt vineri i Stellenbosch vid namn Laibach Vineyards. Under en tioårsperiod byggde vi upp den verksamheten. Jag var ansvarig vinmakare och flög upp till fem gånger om året. 2005 tog min assistent över - Francois van Zyl - men jag är fortfarande med och konsultar lite i bakgrunden.

1998 dök det upp ytterligare en utmaning, nämligen att vara med och utveckla Bodega Venta d’Aubert i Spanien. Det var arton hektar mitt ute i ingenstans, trekvart inåt landet från Priorat. Innan jag kom dit hade de haft konsulthjälp av José Luis Perez och Alvaro Palacios. Det var och är en gård med stor potential."

"För att summera - de här var alltså mina tre viktigaste utmaningar under de senaste tjugo åren: Becker, Laibach och Venta d’Aubert. Bara med långsiktigt arbete kan man bygga upp något som börjar likna ett starkt varumärke. Vid sidan av dessa höll jag också på med lite rådgivning I Österrike, Frankrike, Mosel och Pfalz. Eftersom min roll hos Becker och Laibach blivit mindre med tiden, har jag haft tid och motivation att bygga upp min egen firma Dorst & Consorten. Dessutom lite “undercover-konsultande”… en av mina senaste passioner är första klassens pinot noir från byn Malans i schweiziska Bündner Herrschaft.”

Något exempel på vad du lärde dig genom att arbeta i andra vinländer?

“I Schweiz fick jag mig en uppvisning i grenarna management och motivation. Det var ett familjeägt vineri med en produktion på fyra miljoner liter (1989/90). Hos Lurton i Chile lärde jag mig hur man skyddar druvornas fräschör och mycket om renhet och perfektion i storskalig vinmakning. Generellt fick jag möjlighet att pröva kallklimatsmetoder i varma klimat och vice versa.”

Femton år som ansvarig vinmakare hos Becker. Vad har ändrats med tiden?

“Innan min tid ansågs Becker göra ganska rustika viner. Aldrig under 70-talet hade han använt sig av den utbredda metoden med Süssreserve för att mjuka upp de vita vinerna och lyfta sockerhalten - de var alltid knastertorra och det var gårdens signum. Men skördeuttaget var förmodligen alltför högt, åtminstone vissa år, och därför blev vinerna rustika och av rätt måttlig kvalitet. Jag strävade efter att uppnå finess, genom bättre druvmognad och mer kontrollerad vinifiering. Samtidigt ville vi behålla den puristiska stilen med torra viner utan tillsatser eller högteknologiskt vinmakande.

När det gäller pinot noir upptäckte vi massor. Framförallt handlade det om förbättrade metoder ute i vingårdarna, och om bättre druvmognad. I källaren lärde vi oss att undvika överextraktion och alltför lång fatlagring. Allt som allt har det gett vinerna mer balanserade tanniner av högre kvalitet. 2005 tog sonen - Fritz Junior – över ansvaret för vinmakandet och började sätta sina ideer i verket. Kanske kan man säga att det är en förlängning av min stil.”

När Becker förärades titeln "Tysklands bästa rödvin" i Gault Millau för Pinot Noir Tafelwein, var det väntat eller kom det som en överraskning?

“Nej, det var faktiskt ingen överraskning. Ända sedan 1990 hade vi gjort riktigt bra pinot noir med lång lagringspotential (exempelvis är 1992 fortfarande toppen). Genom åren har vi genomfört diverse vertikalprovningar av årgångar från 1990 till 2005, och Tafelwein har nästan alltid stor potential. Redan 1996 – om jag minns rätt – vann vi utmärkelsen “Tysklands bästa pinot” hos Gault Millau. Ska man jämföra så är Beckers stil mindre ekig, mindre fruktdriven och torrare än annan tysk pinot.”

Vilken roll spelar du hos Becker för tillfället?

“Fram till och med förra året gjorde och blandade jag Grosses Gewächs-vinerna tillsammans med Fritz Jr. Annars handlar det om generella rekommendationer och allmänt “hjälpa-till” när det behövs.”

Du är också rödvinskonsult åt Bürklin-Wolf. Vad är det du gör hos dem?

“Jag jobbade från 1995 till 2011 som ansvarig rödvinmakare, för att förbättra deras pinot noir och deras andra röda. Bürklin-Wolf är ju framför allt en rieslingproducent - kanske en av de viktigaste och mest framstående i världen för torr riesling. Så de bör verkligen inte fokusera på rött! Resultatet av min analys blev alltså att skära ned rödvinsproduktionen med en tredjedel, och sälja av en del “värdelösa” vingårdar där man experimenterat med cabernet sauvignon, merlot, nebbiolo, och syrah. Istället rekommenderade jag att de skulle koncentrera sig ännu mer på riesling.

När det gäller de röda tycker jag att särskilt 2009 visar vilka möjligheter till kvalitet som finns, men jordarna i det här området är tyvärr inte tillräckligt kalkrika för att fokusera mer på pinot noir. Från och med 2011 kommer min roll att övergå från ansvarigt konsulterande till en lättare rådgivande funktion.”

Südpfalz har varit väldigt dynamiskt över det senaste decenniet och det verkar fortsätta. Varför?

“För att det var nödvändigt! Südpfalz hade tidigare varit förknippat med bulkvin. Innan vinlagen kom 1971 såldes det mesta i bulk till Mosel och exporterades som Moselvin. Südpfalz hade ingen egen personlighet.”

När öppnade du vinbutiken i Landau?

“Det var ett galet äventyr som började 1996. Jag jobbade på Villa Pistoria sedan 1994 - ett litet projekt på en hektar i Bad Bergzabern - med en kompis och vi letade efter någonstans att bo. Plötsligt fanns det ett orenoverat hus i Landau till salu, så jag köpte huset tillsammans med två vänner. Vi renoverade det tillsammans och sedan öppnade jag Landaus första vinbutik i traditionell stil. Mest som en hobby...”

Berätta lite om dina vinodlande samarbetspartners i Dorst & Consorten. Hur träffades ni?

“De flesta “Consorten” är mina vänner sedan decennier. Michael Naab var min elev, och sedan hjälpte jag honom med Villa Pistoria, som vi gjorde tilsammans från 1997. Han är också frilansande vinmakare på Weingut Wilker utanför Bad Bergzabern och en av “de tre tomaterna” på Domaine St. Eugene i Languedoc.

Fritz Croissant kommer mer från handlarsidan, och drev sedan 1985 en ekologisk vingård i Toscana som han sålde 2001. Under några år var han också delägare i en ekologisk vingård i Saint-Chinian, och dessutom har han varit återförsäljare av ekoviner sedan tjugotalet år.

Johannes Bachtler känner jag från vinskolan. Han äger en traditionell egendom om 10 hektar i Weyher (Pfalz) som har utmärkt potential. Vinerna gjordes i en äldre stil, och det saknades innovation. För fyra år sedan bad han mig att hjälpa honom förbättra sina produkter över hela linjen. Särskilt ett par tre viner blev mycket bättre, och de finns nu med i Consorten-sortimentet.

Georg Steiner känner jag också sedan skolan. Han ledde sin familjegård under tjugo år mer eller mindre själv. De senaste fem åren har han också drivit en vinservering ute i sina vingårdar, öppen på helgerna. Förmodligen fick han inte tid nog till sina viner, så de var lite mediokra. Sedan två år bidrar jag med översyn och rådgivning. Ett resultat blev hans 2010 Riesling i Consorten-linjen, och 2011 gjorde vi mer.

Andreas Fleischmann äger ungefär 20 hektar vinmark och odlar dessutom på kontrakt. Han är en av de bästa i sitt närområde. Heiner Maleton gick i lära under ett år hos hos Friedrich Becker innan han började på vinuniversitetet i Geisenheim. Sedan dess har vi hållit kontakten. För två år sedan tog han över ansvaret för att förnya Weingut Bürgermeister Carl Koch i Oppenheim. Där fanns en lång tradition, men ingen förnyelse hade skett under de senaste tjugo åren. Och i år kommer vi att få tillskott av ännu en knäpp kille, Stefan Bietighöfer. 2010 gjorde han en galen Pfalz-pinotage som vi ska buteljera i februari 2012.”

Hur såg samarbetet ut innan Dorst & Consorten startade?

“Jag brukar kalla det “undercover consulting” ;-)

Var du ansvarig vinmakare hos någon av dem?

“Ja, på Villa Pistoria tillsammans med Michael Naab. Men det rörde sig bara om en hektar.”

Vad är det du vill att D&C ska stå för och uttrycka, i korta ordalag?

“Jag skrev så här till hemsidan:

My world of wines: more than 20 years of cooperative winemaking as opposed to competitiveness. Collective experiences with colleagues from other locations and continents. Grown friendships and profound structures have shaped a consequential and corporate wine philosophy. More than 50 vintages vinified and always with new motivations. Thinking & acting in constructive processes. Pursuit of best quality from growing until bottling. Countless personal experiments enriching the fund of experience. The Palatinate: My roots are here. With its long tradition of viniculture it’s the perfect terrain for innovators and conservatives alike. The wine enthusiast finds here both a playground and a terroir, which one finds expressed in uncompromising wines. The Project: Dorst&Co - like Consortium member. Like Competence, Cooperation, Competition, Concentration. Communication. Collective wine amusement in culinary combination. A range of wines, combining both traditional methods with innovation. The wines of the collaborator aren’t commercial, although consumer-friendly they might be. There are various Co-Productions with winemaker colleagues. Stefan Dorst.”

D&C är alltså en negociant på burgundiskt maner, med ditt goda namn som garanti för kvaliteten. Men samarbetet verkar vara mer djupgående och du ger credits till alla dina odlare på etiketterna – en sympatisk nyskapelse. På vilket sätt samarbetar du med de olika odlarna?

“Det är framförallt genom rådgivning, både när det gäller vinodling och vinifiering, beroende på var jag ser brister.”

Hur stor del av deras respektive produktion går till D&C?

“Det varierar. Michael Naab har bara två hektar, så där är det cirka 25%, från andra vinerier är det kanske bara 5-10%. Jag kommer att fördjupa samarbetet med Steiner & Fleischmann, så vi får se framöver hur mycket det blir.”

Vilka är dina favoritviner så här långt, och varför? Helt personligt alltså, självklart gillar du allihop ;-)

“Det måste bli vår blanc de noir och vår chardonnay. Detta eftersom kvaliteten är enastående och stilen så pass ovanlig för Tyskland att den egentligen inte existerar där.”

Restaurangen Reuter's Holzappel verkar vara stället att besöka om man vill smaka på det mest spännande från Südpfalz. På vilket sätt samarbetar ni?

“De är goda vänner, och sedan 1997 gör jag min årliga avsmakningsmeny där. Varje år besöker vi ett vineri och en vinmässa tillsammans.”

Hur ser dina planer för framtiden ut?

“Jag vill fortsätta göra goda viner och kunna leva hyggligt på det. Jag vill utveckla Consorten-märket, och antar gärna några fler utmaningar också. Just nu är det pinot noir i schweiziska Bündner Herrschaft som jag vill fokusera på.”

Vill du ut på exportmarknaden? I så fall, hur? Är Sverige intressant?

“Jag funderar på att förse en Consorten-riesling med engelsk text på framsidesetiketten: Stefan Dorst, world-travelling wine researcher and winemaker, vinous explorer of cellars both global and local – his roots are firmly fixed in his native Palatinate – played a key role in the creation of this wine; and in co-operation with a consortium of valued vintner collaborating colleagues a fine collection of distinctive, notable, unconventional wines has been developed for connaisseurs of a unique taste. För att se om det finns intresse på exportmarknaden. Ja, även Laibach och Venta d’Aubert är förstås intresserade av detta. Nästa stopp är ProWein i Düsseldorf nu i februari. Vi får se vad som händer...”

De här vinerna provade/drack vi:

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Brut 'Cristal'(2008) €24
NV Dorst & Naab Blanc de Noir Brut 'Green' (2009) €20
2010 Dorst & Naab Riesling
2010 Dorst & Steiner & Fleischmann Riesling €8
2009 Dorst & Fritz Riesling “Confidential“ €18
2010 Dorst & Maleton Oppenheimer Sackträger Riesling Auslese €16
2009 Dorst & Naab Silvaner €9
2009 Dorst & Fritz Weisser Burgunder €9
2009 Dorst & Bachtler Chardonnay €28
2009 Dorst & Fritz Spätburgunder €9
2009 Dorst & Bachtler Blauer Spätburgunder €12
2009 Dorst & Bachtler ”Das Kleine Rote” Auslese Süss

Vi måste instämma i Stefans val av favoriter. 2009 Chardonnay är sensationellt bra och kan tävla i kvalitet med såväl Meursault 1er cru som högklassiga californier. Eken är smakfullt återhållsam, perfekt integrerad, och frukten är alldeles sagolik med drag av vaniljkokta päron och persikor. Ingen bitterhet, ingen ekbeska, ingen eldighet, stor rikedom. Vi är också riktigt förtjusta i de oväntat fylliga bubblen, som vi skrev om i december.

De bägge Spätburgunder är gjorda med lätt hand och omgående drickbarhet som målsättning - inga små ekfat alltså. Fritz's är fjäderlätt med sina 12% medan Bachtler's Blauer Spätburgunder är lite rikare i kroppen samt mörkare och tätare i frukten, den bör vinna på något års lagring. Silvanern är riktigt bra, ett klockrent och njutbart exempel på en lågstatusdruva med lång historia i Pfalz, medan Weissburgundern är seriös men samtidigt charmlös och ger oss för lite glädje att suga på, jämfört med till exempel Seehofs version.

Riesling Confidential levererar intresseväckande, läskande mineralitet och fruktmognad på hög nivå, medan Steiner och Fleischmanns riesling får oss att längta till sommar och trädgård med sina charmigt lättsamma vinbärstoner åt sauvignonhållet. Naabs enkla riesling uppfattade vi som alltför grön med omoget bittra drag. Slutligen ett stort utropstecken för Oppenheimer Sackträger som verkligen visar vilken renhet årgång 2010 har gett när det gäller sötingar. Doften är trots sin ungdom väldigt komplex med sirligt vitfruktiga och blommiga drag. Den druviga fräschören och zzzinget i munnen ger en ljuvlig upplevelse av renhet och intensitet, i linje med ett Eiswein. 160 gram druvsocker är i stort sett maskerade av den höga men eleganta fruktsyran på 14 gram. Man kunde tro att det var hälften så sött...

Inköpsställe: Weinhandlung Am Kleinen Platz, Landau.