2010 Riesling Hubacker är grönmetallic/platinablont i glaset. Nosen öppnar med en pust av sten, vått grus och kall metall. Fruktaromerna uppvisar toner av grönt äpple, mandel(blom), vit persika och gurkvatten. Ljusa, lätta honungstoner berättar om fullt tillräcklig mognad. Vi retas av ett piggt "nyp" som liknar färsk basilika, vitpeppar och krusbärskrydda. I sin helhet en grön/vit doft som karakteriseras av sin fräschör och mineralkänsla.
Korta versionen av smaken: stenig, frisk och renfruktig. Har man druckit 2010 von der Fels, så känner man sig väldigt hemma här. Det är precis samma slags lättfotade riesling-glädje som serveras, även om mittsmaken är intensivare, koncentrationen högre och eftersmaken längre - ja, rejält lång. Syran är perfekt balanserad, fint infogad i helheten och har inga hårda eller kartiga drag. Ett urskönt, uppfriskande vin - det finns absolut ingenting som tynger ner dess ljusblonda personlighet.
2010 Riesling Pettenthal är ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är avgjort sötare och fetare - mognadsgraden är uppenbart högre. Här dominerar de tropiska aromerna: aprikos, passionsfrukt, apelsin och honungsmelon. Dessutom finns ett stråk av röda bär, tänk jordgubbar. Mineraliteten är mörkare och kryddigare, snarast exotisk. Här finns också en liten antydan till oljighet, tänk aprikoskärnor och nötolja. Gul/brun är färgskalan här.
I munnen ett större vin - bredare, djupare och längre. Aromerna är mjuka som aprikospuré i en påtagligt harmonisk munkänsla, utan bitterhet. Citrussyran är vänligt balanserad, snarare än hög, och finishen exotiskt kryddig med en liten antydan till alkoholvärme. "Bättre" är ett onödigt ord - det är två olika personligheter som jämförs - men Pettenthal är helt klart ett rikare vin, som ändå inte försakar fräschören. Liksom Hubacker är det förvånansvärt öppet och tillgängligt nu. På topp 2014-2020.
(uppdatering, dag 2: En liten grapefruktbeska har tillkommit i båda vinerna, särskilt Hubacker. Runt bordet är vi inte överens om vilket som är godast - båda är ju superläckra - men tjejerna föredrar Hubacker, killarna Pettenthal)
Tänk, alltså - det är samma druva, samma år, samma producent och samma metoder. Terroir är det som skiljer. Vi ska titta närmare på varför.
Dalsheimer Hubacker ligger på höjdsträckningen ovanför byn Dalsheims medeltida kalkstensmurar. Kellers del av Hubacker är på fyra hektar, och har varit i familjens ägo sedan starten 1789. Här vilar marken på kalkgrund. Det är en gul kalkstenstyp av marint ursprung, med ett tunnare ytskikt av stenar, lera och lössjord som bidrar till både dränerande och vattenhållande egenskaper. En relativt kall jordmån. Det sydostliga läget har 28 procents lutning och går från 170 upp till 230 meters höjd. Det är svala och blåsiga lägen uppe på höjderna - åtskilliga vindkraftverk snurrar ute i landskapet - med stora skillnader mellan dag- och nattemperatur. Riesling mognar sent här, och först med de senaste femton årens klimatförändring uppnår man tillräcklig mognad överallt i Hubacker varje år (vilket också var fallet på 1200-talet, när man hade ett varmt klimat liknande dagens). Bästa delen av Hubacker anses vara den högst belägna, där stenen mest går i dagen, och det är här Keller har sina ägor. Rieslingklonerna är hämtade från Saar, närmare bestämt från von Hövels vingårdar i Scharzhofberg och Oberemmeler Hütte). Stockarna planterades på 1970-talet.
Niersteiner Pettenthal (0,3 ha) och Niersteiner Hipping (0,5 ha) är Kellers nyförvärv i Rheinfront, ett par tre mil norrut längs med vänstra Rhenstranden. Som namnet Roter Hang berättar, är jordmånen helt annorlunda och domineras i likhet med en del Mosellägen av värmelagrande rödskiffer. Klimatet är betydligt varmare, eftersom vingårdarna har skydd mot väster av höjdsträckningen och dessutom tempereras av floden. Lägena är rejält branta med 70-75% lutning. Klaus-Peter Keller började med att hyra av Weingut Franz Karl Schmitt. Ägaren var 71 år gammal och ingen av sönerna ville överta. De bästa parcellerna förvärvades av Keller i maj 2011, medan resten av egendomen köptes av Weingut St-Anthony. Som kuriosa berättar KP att det dyraste vinet som serverades på Titanic 1912 kom från just Schmitts läge i Pettenthal! 2009 var Kellers första årgång härifrån. Hipping behövde tydligen ses över, kanske får vi ett Grosses Gewächs-vin därifrån i årgång 2011? Eller Grosse Lage, som de ska heta i framtiden...
Hipping
Skymning vid Rheinfront
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar