På sista tiden har vi kommit på oss med att längta efter tanniner igen. Alla fjäderlätta ljusröda viner tycks ha skapat ett sug efter något att bita i. På fredagseftermiddagen roar vi oss med att göra som folk gör mest: leta efter en lite festligare matbit och köa lite planlöst på bolaget.
Lulles i Söderhallarna har renkalvfiléer som ser väldigt lockande ut, så vi börjar där. På förslaget att testa deras hemlagade murkelsås säger vi: "taget". Här ska vi inte göra det svårt för oss. Sedan vidare till Systembolaget med skylten "köttvin" tryckt i pannan.
En drickmogen bordeaux släpptes i februari, och det måste ju premieras. Priset är inget att bråka om, årgången borde passa även en lite svagare producent, och vi fattar ungefär på vilken nivå vi ska ställa in förväntningarna. Bra så, det är precis vad som önskas. Det andra vinet väljer vi som en motpol. Tidigare testat, vet vi att Artemis i version nollåtta handlar om är sötfrukt och lager på lager av fatfjäsk, men ibland behöver man ju godis i flytande form också. Dessutom var nollsexan rätt fin för inte så länge sedan.
2000 Château La Garde Pessac-Léognan doftar galet mycket bordeaux. Tänk er en hel trave nyvässade blyertspennor nertrampade i grusjord och multnande undervegetation. Dessutom en relativt elegant och återhållsam vinbärs/plommon-frukt med lagom mognadsutveckling. Skolboksdoft, gott!
När vi smakar är vinet torrt på klassiskt vis, med medelstora nästan nedsmälta tanniner. Visst är väl mittfrukten en smula gles - det kunde man ju räkna med - men munkänslan är behaglig och syran frisk och läskande. Ett klockrent matsällskap så klart, dessutom med sympatisk drickbarhet på egen hand. Det levererar ungefär som förväntat: inte på något sätt stort, men flera snäpp över godkänt. Klart trevlig bordeaux.
2008 Stag's Leap Wine Cellars Artemis Napa Valley Cabernet Sauvignon har en stor doft med karamellkola och ung sötmogen primärfrukt - tänk björnbärssylt och cassis med lite mynta på toppen. Inte olikt ett färggrant och högljutt nöjesfält svullar det på med vaniljglassar, mörkrostat kaffe och mintchoko. Ja, som ni förstår är detta inget för folk som uppskattar subtilare nyanser. I munnen serveras en relativt sötfruktig smak med bra densitet, grusiga chokladtanniner, lite kaffebitterhet, hygglig syra och kryddig finish.
Här snackar vi uppenbar nyavärlden-stil - det är publikt, fjäskigt och fluffigt. Och på sitt sätt ganska gott, med potential för - och behov av - lagring, åtminstone om det ska bli vin av det. Här behövs troligen minst fem år för att lämna primärfrukten och sötman bakom sig, och dämpa fattonerna. Men om man verkligen gillar Napa vill man förmodligen ha högre kvalitet än så här, och gör klokt i att ställa in sig på att betala för det.
Summa summarum: tanninsuget blev ändå inte stillat, till slut. Ikväll gör vi ett nytt försök med barolo och aglianico till renkalven. Det borde funka.
Vinunic via SB/TS, 299 kr.
Ward Wines via SB/TS, 299 kr.
2 kommentarer:
Man måste rulla i stålar för att bränna 600 spänn på viner man i förväg vet är sisådär. Vidare säger det en del om Bolis att man inte kan ha ballare för 300 spänn och en av deras prestigebutiker.
Tänk vad ni kunde fått om ni traskat bort till Vinik istället! Öppna upp gårdshandeln!
Äsch Trollet, så dyrt var det väl inte. Men du har så klart rätt, och det är en del av anledningen till att vi ofta handlar på annat håll än på SB. Det var ändå rätt kul att gå ut och se vad man får som måttligt engagerad konsument.
Vinik poppar upp i kvällens post, och såklart får man mer aglianico för 250 pix än bordeaux för 300.
Skicka en kommentar