Hur viktigt är det med igenkännbar druvkaraktär i ett vin? Eller ursprungsprofil? Eller kanske är det mer önskvärt med en omisskännlig signatur, så att man direkt uppfattar vem som är vinets avsändare? Typicitet eller originalitet, vad är mest åtråvärt? Kan man förena alla parametrarna i ett och samma glas? Och i så fall vilket?
Det vore väldigt intressant att höra vad ni tycker.
I förra veckan var vi på en promotion-lunch. Mittemot oss hade vi exportchefen från Ferrari, Trentinos ledande producent av mousserande vin. Efterhand kom samtalet in på det gemensamma favoritämnet pinot noir. Särskilt då den italienska pinot neron, och i synnerhet den från Trentino och Alto Adige. Vi var överens om att kooperativet Colterenzio gör en bra basversion, liksom Pojer e Sandri och lantbruksskolan i San Michele. Så kom frågan vilken italiensk pinot nero som gjort starkast avtryck hittills, och vi svarade utan att tveka: Fulvio Bressans. Proffset från Trentino såg ut som ett frågetecken. Det här var uppenbarligen något han aldrig hört talas om. Lite förvånande att det är så pass vattentäta skott i den italienska vinbranschen...
2006 Bressan Pinot Nero har en mörkt sammetsröd färg, som mer liknar en mognande bordeaux än ett vin av pinot noir. Doften är fullpackad med botti-tonade mörka surkörsbär, svart te, läder och tobak. Florala drag absolut, lite som pelargoner med sina stjälkar. Några blad av grönmynta. En biodynamisk kompost, påpekar S utan att känna till vinmakarens böjelser åt det hållet. Med alla sina botti-toner ger vinet ett raktigenom traditionellt intryck.
Upplevelsen i munnen är verkligen en överraskning. Detta måste vara den tuffaste struktur vi någonsin stött på i en pinot noir. Här handlar det om klassiskt italienska surkörsbär, rejäla syror och tanniner som har mer gemensamt med druvor som sangiovese och aglianico. En tuff och ihärdig smak, precis lika fjäskbefriad och kompromisslös som sin upphovsman. Det klingar ruffigt, kraftfullt och långt. Elegans är väl inte ordet, men fanken vilken autenticitet här finns, och vilken respekt vinet kräver av sina mottagare. Man hittar noll pinositet, men 100% Bressan.
2004 Bressan Schioppettino fortsätter på precis samma tema. En lätt volatil botti-lagrad doft med surkörsbär, tobak, blomstjälkar, målarpytsar och faktiskt: lite mer kryddlåda än pinotvinet. Inte riktigt samma komplexitet, istället lite mer av vinbärig renhet och fräschör. Fast bärfrukt är hur som helst inte vad man först tänker på i de här vinerna som fått såpass lång uppfostran, snarare allt det andra - den vinösa, mognande aspekten, liksom.
Smaken är slankare och mer syrabetonad, med en skarpare och mer exponerad spets. Surkörsbären har en klassiskt rosenblommig överton som man även kan hitta i botti-brunello. Schioppettinon är inte alls så tanninrik som pinot neron, men ljusare i aromerna, mer uppenbart elegant och läskande med riktigt bra längd. Här finns en skön drickbarhet, tuffa tag, inget fjäsk och raka rör på rallykärran.
Till kvällens hembakta pizza är det nog ändå pinot neron som tar hem spelet, på egen hand är det mer jämnt skägg.
Härliga grejor bägge två, men sak är i alla fall klar: vi hade aldrig gissat pinot noir i en blindprovning - och knappast schioppettino heller... ;-) Vinerna är aromatiskt sett ganska lika varandra, även om de uppför sig på lite olika sätt i munnen. Båda uttrycker Fulvio Bressans vision på ett klockrent sätt. Som vi skrev när vi testade nollfyran: det är en ynnest att få dricka dessa traditionellt utgjorda, kompromisslösa viner som precis kommit in i sina mognadsfönster när de når marknaden långt efter alla andra. Vi vill rikta ett varmt tack till de små importörer som ser till att dessa unika pärlor går att få tag på här uppe i norden.
Winewise/Terroiristen, 195 dkk.
Vinomatik via BS, 246 kr och 231 kr.
ps. Missa inte Fulvio Bressans välartikulerade utläggning om "naturliga viner" här. Mer Bressan har vi provat här och här.
Billigt Vin och Frankofilen provade nollsexan här och här.
17 kommentarer:
Det är intressanta frågeställningar. Det känns väl på ett sätt som att om Fulvio planterade syrah eller cabernet sauvignon eller aglianico eller pinotage, ja praktiskt taget vad som helst, skulle slutresultatet ändå bli på ett visst sätt. Och skulle ett "onaturligt" vin uppvisa avsaknad av druvkaraktär skulle nog knivarna slipas på sina håll...
Men bra gott är det hur som helst, i tydlig traditionell italiensk stil. Fast maken till tuff pinot får man väl leta efter...
Den första frågan var väl delvis retoriskt ställd. För visst måste det vara enklare och säkrare att åstadkomma en "korrekt" och välbekant druvkaraktär på konventionellt vis? Genom att döda vildjästen och använda sig av odlade jäststammar som garanterar rena, klara och (överdrivet) tydliga aromer - om än på bekostnad av komplexitet och originalitet. Alltså den typen av produkter ur baslinjen som gärna ges rollen som "typviner" på Munskänkarnas druvkurser. Ju mer man provar är det avvikarna snarare än typexemplen som lockar...
Fast det där stämmer ju inte, vilket väl har visat sig i otaliga munskänksprovningar vi gått bet på ;-) Hur typisk är Brolio för Toscana? Vi kände ju inte igen den där kaliforniska billiga viognieren hur mycket vi än försökte (vilket kanske säger mest om våra insuficienta smaklökar i och för sig). Och det är ju mycket enklare att plocka druvan i Roagnas Barbaresco än i Fontanafreddas Langhe...
Att resultaet däremot smakar likadant oavsett druva är ett vanligt problem bland plonket, kolla bara in boxutbudet. I grund och botten tycker jag att såväl druva som plats självklart skall vara tydliga i ett bra vin. Sen är frågan vad som är vad. Jämför aromjäst kiwi-sauvignon blanc eller skumbananer i Beaujolais...
Men kan man verkligen tala om terroirvin när det gäller Bressan? Och såå unika är de väl inte - det fins ju ett gäng bottitraditionalister som rör sig i samma aromspektrum. Men jäkligt gott är det, och både intresseväckande och stimulerande på många sätt. Jag är oerhört tacksam för att han gör vin på det här sättet. Fyllde för övrigt på med nollsexor efter att ha smakat...
Sådärja, nu är ju diskussionen igång! Måste sticka iväg en stund och musta 50 kg äpplen som ska bli till cider. Inte vildjäst cider, nota bene ;-)
För tusan - skall du göra ONATURLIG cider? ;-)
Spännande diskussion. Druvtypiskt eller vinmakarkaraktär? Finns det något mer otypiskt än en pinot nero-producent i Toscana?
Fortuni är ett tips om ni känner för att gå vidare med den här analysen och inkludera ännu ett element.
bressans viner skriker precis som ni äger...bressan. kan ju knappast anklaga mannen för att framställa anonyma prylar. helt ok så länge vinerna är så redigt bra.
däremot har vi upplevt både ego och pignol som sköra varelser. och som sådana riktigt svåra vid matbordet. på egen hand är det briljanta skapelser, men till mat krackelerar vinerna på ett otäckt överraskande sätt.
sedan det här med ursprung...åter igen så länge det är bra är man väldigt ursäktande...men om inte min riesling uppträder som en riesling...då satan!
Viner med så här stark identitet och särpräglad karaktär får ju fler likheter sinsemellan, inom producentfamiljen så att säga, än i ett vidare druvfamiljspektrum. Det känns ju långt mer meningsfullt att jämföra Bressans PN med hans schioppettino än med en Nya Zeeländsk PN eller en Bourgogne, t ex.
Jag tycker att just fallet Bressan transcenderar det där vanliga: 'vad är typiskt/atypiskt?,vad är druva region eller terroir?'-tugget. Det känns mera relevant att tala om 'ett typiskt Bressan-vin' än 'en typisk PN'.
Franko - förlåt... det är vårt allra första ciderförsök. Vi gissar att det kan vara bra med grundläggande erfarenheter av jäsning innan man ger sig på att förkultivera vildjäst från skalen och låta naturen ha sin gång. Äpplena är enbart fullmogna röda Cox Pomona. Jästen vi använde är en aromneutral Saccharomyces Bayanus (vitvins & champagne-jäst) Och så onaturligt är det ändå inte: vi kör osvavlat och opastöriserat, utan tillsats av socker i första jäsningen och utan klarningsmedel. Och så är ju äpplena ekologiska. Vi får se hur det går... ;-)
Sarah - vi har starkt på känn att området Mugello och de andra backarna upp mot Appenninerna i norra Toscana kommer att etablera sig som ett erkänt Pinot Noir-område. Både Podere Fortuna och Marchesi Pancrazi gör alldeles utmärkt ifrån sig:
http://vinare.blogspot.com/2011/08/pinot-nero-podere-fortuna-coldaia-2005.html
http://vinare.blogspot.com/2011/07/pinot-nero-2006-podere-fortuna-vs.html
Vinosapien - sant, vi har funderat under dagen på vilka viner man absolut inte kan ursäkta när druvkaraktären saknas, och riesling är ett klockrent exempel. Men den kan uppträda i så oändligt många druvtypiska skepnader och som madame Deiss sa: "riesling är en penna, den skriver vad jorden vill".
Hmm, vi ska absolut ta dig på orden och njuta vår Pignol -99:a utan tilltugg.
Patrik - avviker schioppettinon lika mycket från normen som pinot neron gör? En sak är i alla fall klar, alla Bressans viner är nästan kusligt italienska ;-)
Och precis när vi tryckt på "Publicera"-knappen drog vi oss till minnes första gången vi fick smaka 2000 Bressan Ego - blint. En sval, lite grön, årgång runt millennieskiftet i Saint-Émilion, 75% merlot och 25% cab franc, löd vår gissning som vi minns det. Det enda som var rätt var femtedelen cab franc och det där om millennieskiftet...
Har inte provat mer från Bressan än 2004 PN, men vill minnas att det var mycket snack om att den på något sätt liknade Montevertine som i sin tur ofta, inte minst av mig själv, beskrivs som burgundisk.
Cirkeln sluten eller?
Jag tycker att det fanns spektrum i 2004 som hade viss pinosity, men framför allt var vinet omisskännligt italienskt. Jag kan tänka mig värre öden för ett vin, särskilt ett från Italien.
Jag vill prova 2006 också.
Svårt att säga annars vad man vill ha mest avtryck av. Jag drack en Barroche Reserve 2005 i går och den känns väldigt mycket Barroche. Parfymen, smakintensiteten, bra syror och mogen frukt. Men det finns ju också väldigt mycket CH9 i den.
I den bästa av världar vill man väl känna plats, druva, vinmakare och metod. Den världen är det ju inte bara Voltaire som har svårt att finna.
Ser alltså, för att blanda äpplen och druvor, fram emot att få testa cidern.
Henrik - nollsexan är en helt annorlunda varelse än nollfyran, så förbered dig gärna genom att odla lite skäggstubb på smaklökarna. Båda lika utpräglade personligheter, men oj så olika sinsemellan.
Vi lovar att du ska få dricka cidern - om du lovar att dricka den. Nå, det blir hur som helst inte aktuellt innan försommarn 2012 så du har gott om tid att samla mod... ;-)
Zzz... vi grunnar vidare på intressanta och lyckade viner som inte är druvtypiska...
Barrals vita? Tänkte slänga upp den i en blindprovning tillsammans med Palmè 7, Josko Gravners Breg och min egna orangea skalmacererade balkongodlade riesling, knökafull med kungsholmianska asfaltsmineraler efter jäsning i amforor under Fleminggatan...
Muahahahahahaha *host*
glömde: *orgelackord*
måste vara kvällens 2001 Mascarello Langhe Status som fick fingrarna att slinta. Ett skönt glas, men dags att dricka nu...
Det är inte så svårt att jäsa äppelmust med cider, den startar väldigt lätt, särskilt som ni inte svavlar. Men visst, jag kan förstå att ni kör med kulturjäst första gången, det gjorde jag oxå. Hör av er om ni vill ha lite tips. Jag har jäst cider några år nu. Problemet är att den blir så inihel-e kruttorr eftersom det inte blir något socker alls kvar och svenska äpplen är syrliga. Mina 04-or börjar runda av sig nu... Cox P är dock inte så värst syrlig, så det kanske inte blir så farligt. Tänker ni göra en andra jäsning på flaska?
Lycka till! /A
Tack, och givetvis hade vi tänkt konsultera dig längs med vägen, Anders. Du är ju upphovsman till den enda svenska cider av rang vi smakat, och vi är ena riktiga noviser :)
Som sagt, syran i Pomona-äpplena är behagfullt mjuk och och frukten är rejält rik och fullmogen. Svårt att se att syran skulle vara något problem. Andra jäsning på flaska - absolut! Man ska väl ha i sådär en sex gram socker per 75 cl för att få lite tryck i kolsyran? Champagnebuteljer vore ju stiligt...
Skicka en kommentar