Tasting in Ljunghusen

"Det här är precis som Jurassic Park!" ropar sonen medan vi cyklar förbi en flock av jättelika långhåriga och behornade skotska nötkreatur. Skanörs Ljung är nordeuropas största fuktljunghed - naturreservat sedan 1969 - och den sägs vara orsaken till att Näset har ett så fördelaktigt klimat. De fem kilometrarna förbi Ammebukten tar längre än väntat att cykla, och det finns mycket att titta på utefter vägen. Efter ett par välbehövliga glas fläderblomssaft vid ankomsten får vi smaka på en överbliven vinslatt från igår.

Färgen är rikt gul. Nosen malolaktiskt smörig med diskret ek. Solmogen gul frukt, mandel och några örter. I munnen är vinet rikt men välbalanserat utan störig alkohol, med avrundad syra och en bitter twist i avslutningen. Gott! Det är lätt gjort att tänka fatad chardonnay, men den här stilen går att göra med ett flertal druvsorter, så den fällan går vi inte i. Mandeltonerna och bitterheten leder oss till nordöstra italien och gissningen blir en ambitiösare, ekfatsjäst soave. Vår värd säger verdicchio - och då är det väl Plenio som ligger närmast till hands.
(88)

2005 Umani Ronchi Plenio Riserva DOC Verdiccio di Castelli di Jesi Classico

En crowdpleaser med stil - inte överekad, som andra ambitiösa viner från firman varit på senare tid. Väldigt mycket vin för pengarna.



Uppsynen är ungdomlig med livlig mousse och grönt metalliska reflexer. Doften är förvånansvärt utvecklad med toner av kavring, valnötter, honung och lätt sherry-oxidation över frukt där vi gemensamt hittar drag av både chardonnay och pinot, med en rätt tydlig andel meunier. Komplext och givande att sniffa på, utan tvekan från champagne och troligen en vintage. I munnen framstår vinet ett par storlekar mindre och yngre än doften antydde, med en fruktig, lättsam mittsmak, ganska snäll syra och alltför kort avslutning för att vara stort. Inget att spara särskilt länge på, men riktigt gott och apéritifvänligt i alla fall. Vår värd berättar att det rör sig om ett mindre, inte särskilt känt hus, så vi avstår från vidare gissningar. (88)

2002 Baron Fuenté Grand Millésime Champagne

Ser man på, där dök den rea-filuren upp. Kul, den borde vi ha känt igen!



Ett mörkt, varmt brunrött vin i glaset, med tegel i kanten. Doften har en del gemensamt med fullmogen cabernetdominerad bordeaux - här finns både ceder, cigarrlåda och sadelläder - men på ett varmare, mer plommonlikt vis, med lite dilliga amerikanska fat som indikerar spanien. I munnen är tanninerna mjuka och nedsmälta, och syrorna åt det låga hållet men ändå helt okej. Frukten är skönt mogen och fortfarande givande, utan tendenser till att torka ut. Det är riktigt gott på ett klassiskt, proffsigt, men kanske också något anonymt sätt. Med notering cabernetdruva plus spanien landar vi i penedès, och gissningen blir en Mas la Plana från åren runt millennieskiftet.
Ska vi slå till med 2001? (89-90)

1996 Raimat Vallcorba Reserva Cabernet Sauvignon DO Costers del Segre



Om inte nästa glas är från bordeaux så ska vi bada med korna på vägen hem. Doften lockar med helklassisk merlot från högra stranden, precis lagom utvecklad med härlig mylla och de där positivt syltiga och korintiga egenskaperna som är så lustfyllda. Smaken är drygt medelfyldig, blød og harmonisk. Eken är väl integrerad och ingen alkoholvärme syns till. Längden är måttlig om man ska vara riktigt kritisk, men här finns ett piggt litet tanninbett i svansen. Det är en Saint-Émilion - och den är så drickbar att man bara vill njuta i stora klunkar. Frukten fyller ut på ett skönt sätt, året är ett av de bättre, vi gissar på 2000. (90-91)

1998 Vieux Fortin Saint Émilion Grand Cru

Ett slott vi aldrig provat förr, fångat i en riktigt trevlig drickfas men bör hålla i fem år till. Den lilla tanninkicken i slutet kunde ha varit en ledtråd till året. Ekmonstret från CT-noteringarna dök aldrig upp. Inköpt i Schweiz under förra året för omkring €28. Härligt att ha tillgång till mogna grejor. Tack, F.



Färgen är tät, brunröd, mörk som natten. Doften är urbota italiensk - åtminstone när man vet vad det är - med bittermandel och rikliga doser rostade fat och krydderier som skymmer eventuell druvkaraktär. Smaken fläskar på med mycket av allt: mörk frukt, nya fat och alkohol. Tyvärr är det de två sistnämnda som får övertaget. Vinet är helt enkelt inte i balans längre: de 14,5 procenten putar ut, faten blev lakritscola och den initiala fruktbomben har säckat ihop. Övriga runt bordet har svårt att gissa vad detta är, så vi upplyser om att det är ett endruvsvin, och ännu en nyckel delas ut när F påpekar att det verkligen osar nya världen. Jo, nog verkar det så alltid, men firman är italiensk och siktar av allt att döma på en amerikansk kundkrets. Efter en vända i amaroneland vänder vi blicken mot hög lingonsyra och låga tanniner och då måste det väl ändå vara en barbera? Om än hårt extraherad och iklädd klumpig ekfrack. (87)

2004 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina

Bäst utdelning fick den som drack detta direkt efter släppet. Suckling hade rätt 2006 - drink now! Men alla är inte lika negativa: enligt Å kör vinet rakt upp på hennes gata med sin yvigt generösa stil.



Här har vi en tät blåröd krabat, med juvenila rödkörsbärs- och blåbärstoner av en sort vi exempelvis hittat i 2007 Domaine La Barroche Terroir Châteauneuf-du-Pape. Därtill rejäla doser insmickrande vanilj från nya fat som för övrigt håller sig i bakgrunden. Frukten är grenachelikt ren och maffigt sötmogen, med rejäl koncentration och hög men väl integrerad alkohol. Förvånansvärt graciöst för att vara så kraftfullt. Här finns potential till något stort om fyra-fem år, men det är faktiskt gott och tillgängligt redan ikväll - med visst avdrag för övertydlig vanilj. Nollsjua, utan tvekan. En bra priorat eller en modern châteauneuf? (91)

2007 Wine and Soul Pintas Douro

15% ställer inte till med några problem i det här vinet, och vaniljen fixar sig nog med tiden. Tilltalande Douro!



En slatt från igår, presenterad öppet och direkt från kylen, men snart tempererad eftersom det fortfarande är bortåt 25 grader ute. Det är bara att konstatera att den här nollfemman gått och knutit sig! Inte mycket att hämta, förutom renbärig mix av svarta vinbär/hallon. I munnen är det mörkaste tunnel - den var ju annars rätt tillgänglig när den släpptes.

2005 Château Cantemerle Haut-Médoc Cru Classé



Sista blindpavan är ett fantastiskt trevligt vin. Mogen, utvecklad, vitpepprig bouquet. Fjäderlätt till sin kropp, syradrivet och kalkstensmineraliskt med uppfriskande kärvhet i avslutningen. Sånt här kan man dricka hur mycket som helst av! Men vad tusan är det? Vi slirar runt i Juras bergstrakter, i Bourgognes svalare randappellationer och Roussillons kalkrikaste bergstrakter. Inget är rätt, vi ska vara mitt i Languedoc - Montpeyroux. Aha, kan det vara d'Aiguelière eller d'Aupilhac? (87)

2001 Domaine de l'Aigueliere Tradition Coteaux du Languedoc-Montpeyroux

Såväl nittionian som nollettan reas för 60 DKK hos danska The Wine Company. Det här vore kul att dricka igen!



Tack M & Å för trevlig kväll och allt gott ni bullade upp med.

ps. Första mulna dagen på flera veckor. Bloggväder!