Vinovis-Ulrik ska flytta till Singapore för två år. Måtte han få ihop ett gäng vinnördar där borta, annars kan det nog bli rätt segt. Som avskedsfyrverkeri bränner han generöst av en lång serie sköna buteljer. Det blir till en kul och gemytlig maratonsittning på nio timmar där fokus bara emellanåt är inställt på vinet. Vi hade helt enkelt för trevligt...
VITT
Det första vita har en ljus färg och en mycket ren doft med citronskal, flintrök, sten och blomma. S noterar även jäst, vanilj och diskret ek. Smaken speglar doften perfekt med stadig syra, stenig struktur och sköna citrusaromer, lite grapefruktbittra i slutet. En ganska asketisk chardonnaystil, ändå med god frukt, utmärkt balans och fortfarande mycket ungdomligt. Vi är flera som tänker på chablis men Ulrik guidar oss med varsam hand till côte-de-beaune. Varför inte en Corton-Charlemagne då? 2007? (90)
Andra vita har en komplex lager-på-lager-doft av alla de aromer man förknippar med en modernare fatlagrad burgundisk chardonnay. Rostat bröd, gräddkola, godis, knäck, nötter, hyacinter, rosor och svett. I munnen en ganska stor och mycket god bourgogne med rostade aromer, stilig lite rödtonad frukt, tydliga mineraler och extra skjuts från faten som ger en utmärkt längd på eftersmaken. Generöst och fortfarande ungdomligt. 2006? (91)
Tredje vita når den tredje nivån i fatrostningens trestegsraket. En chardonnay med ännu mer av kryddor, nötter, popcorn och smör. Rika fruktaromer i krysset av citrus och päron. Smaken är fet, fyllig och något eldig med en märkbar alkoholsötma och aromer av päron och anis. Mjukare syra än de föregående, ett vin för grillad fisk eller medhårs njutning. Inte riktigt vår stil med så pass låga syror, och nu lär vi ha lämnat den europeiska kontinenten för varmare californien. (89)
2005 Remi Jobard Meursault 1er Cru Le Poruzot-Dessus
2002 Olivier Leflaive Puligny-Montrachet Les Champs-Gain
2007 Far Niente Napa Valley Chardonnay
Vi är jätteglada att ha den stilmässiga favoriten från Jobard i källaren. Det är inte första tillfället han lurar oss till chablis i en jämförande provning! Förra gången gällde det 2005 Meursault Sous la Velle som vi blint kallade klockren chablis, medan Pinsons 2005 Chablis Grand Cru Les Clos tycktes vara en fetare bourgogne vars ståliga syror avtäcktes först efter dygn i öppen flaska.
MOGET ?
Det första röda har en rejäl terroirkänsla av grusjord, blyerts och örter. Frukt som av körsbärsnickel och katrinplommon, med mognadstoner av svampsoja, stall och spillning, ja utvecklade bordeauxvibbar rentav. I munnen ett relativt svalfruktigt, lagom stramt vin med friska syror, örtig struktur, grusdammiga mineraler och lena, spänstiga tanniner. En skön, klassisk smak som växer för varje klunk. Svampsojan ger intryck av fullmogen syrah, det är till slut också där vår gissning landar, i norra rhône och côte-rôtie. (94)
Andra glaset har en mintigt frisk, påtagligt komplex doft. Terroirkänslan är helt underbar med enorma fång av örter. Eneträ, späntved, tjära, svamp, soja, ost, smör och köttbuljong. Generös rödfrukt i fullmogen version, med inslag av tomatpuré. Även smaken är helt underbar. Bra bett och fortfarande vitala tanniner. Sablar, vilket gott vin! Mintigt friskt, slösande rikt, visköst i munkänslan och lite mer eldigt än föregående. Här finns en del mycket mogna drag, vinet ger intryck att vara i tjugoårsåldern. Eftersom vi tycker oss ana ett tema gissar vi på en hermitage från varmt år som 1989 eller 1990. Super! Underbart!! (95)
Tredje glaset bjuder på mognadstoner av smör, ostbutik och källare. Det senare väcker frågan om vinet är korkat, men vi bestämmer oss snart för att så inte är fallet. Blommande lavendel, söta hallon och björnklister tillkommer. Smaken är friskt syrlig med en örtig, smått bitter struktur och en mittfrukt som först ser oroväckande tunn ut. En del goda lakritstoner finns, men det tycks faktiskt som att frukten vikit ned sig och vinet är på väg utför. När domen nästan är avkunnad vaknar plötsligt den anklagade och börjar försvara sig. Det blir väldigt tydligt hur det här vinet förändras till det bättre ju längre det står i glaset. Riktigt gott, till slut! (91)
1995 Domaine du Pegau Cuvée Reservée Châteauneuf-du-Pape
1995 Domaine du Vieux Telegraphe Châteauneuf-du-Pape
1995 Château du Beaucastel Châteauneuf-du-Pape
Vilken fest, vilka upplevelser och vilken överraskning! De flesta av oss gick helt fel i rhônedalen och ville dessutom ha vinerna fem år äldre än de i själva verket var. Endast G satte vinerna på rätta stället. Bordeauxvibbarna, då? Jo, "bordeaux med turbo" brukar ju munskänksveteranerna kalla Pegau. Den goda 95:an av Cuvée Reservée har vi tidigare provat här.
MELLANSPEL MED VISS SORDIN
Blyertspennor från pauillac, ungdomlig solmogen cabbefrukt från toscana och.... trikloranisol. Belsebub och alla hans småjävlar! För att göra pinan etter värre får vi en rätt hygglig bild av hur smarrigt detta vin skulle ha varit utan korkdefekten...
1999 Tenuta San Guido Sassicaia
Nästa glas har en mörk, fin, pinottypisk doft med aromer av hallonreduktion, körsbär, rabarber och nästan syltiga drag med kakaopulver pudrat ovanpå. En läcker doft, med tydlig karaktär av druva och californiskt ursprung. I munnen bjuder vinet på en varm kryddighet, samtidigt en del stjälkighet som av grön pelargon, tobak och kanel. Kryddig alkohol och fruktsötma blir lite väl påtagliga, dominerar över syran - det känns som att vinet skulle behöva tre till fem år för att sötma och värme ska gå in. Frågan är bara om frukten håller för det... ja, helhetsintrycket blir till slut inte lika positivt som doften. Eller kanske är det bara inte riktigt vår typ av pinot noir? (89)
2007 Melville Carrie's Pinot Noir, Santa Rita Hills
TANNIC?
Middag på bordet och tre modernt genomförda, internationellt stajlade viner i glasen - i nuläget ganska opersonliga, utan den där tydliga ursprungskänslan. Åtminstone tvåan och trean bjuder på en rejält extraherad frukt och generöst med rostad ek. Volatila limtuber, tät frukt i spektrat från blåbär till björnbär samt mjölkchoklad, mörk choklad och kärsbärskärnor. Trean är mest givande och känns misstänkt lik en ung Montus, vilket M också påpekar med en gång. De andra två går i ungefär samma stil, men tanninerna är oväntat civiliserade för tannat. Den här typen av vin kräver sin lagring för att bli intresseväckande, tycker vi. 1998 och 2000 är ett par Montus-årgångar som är lagom drickmogna nu. Mycket vin för pengarna hur som helst. (86/88/90)
2005 Château Bouscassé
2006 Château Bouscassé Vieilles Vignes
2006 Château Montus
FYRVERKERIER & BLINDSKOTT
Första glaset har en väldigt märklig doft. Den saknar helt riktning och visar upp en del riktigt billiga och orena drag. Smaken är tunn och syrlig som ett italienskt skitvin. Vinet verkar hemsökt av något otyg från helvetet. Är det här en luring ur lågprissegmentet? Inget betyg.
Andra glaset doftar fantastiskt gott. Blommig fräschör och supereleganta, subtila orientkryddor med sandelträ och mandelmassa svävar ovanpå en rödorange frukt som drar åt rönnbär och nypon. Sötare inslag finns, som av honung, russin och korinter. Smaken följer upp med aromer av rönnbärsgelé, sura röda körsbär och rabarber. Här finns redan en intressant komplexitet och utveckling även om vinet tycks vara ungt. Nebbatanninerna är extremt harmoniska och behagfulla. Vi har inte smakat Romirasco 04 ännu, men gissar på den i alla fall. (95)
Tredje glaset tycks innehålla en modern barolo av absolut toppklass: tjärrökiga, modernt kryddiga fattoner, rosenblommighet, skogshallonfrukt och en massa mandelmassa. Smaken är försedd med en klockren, lysande, slösande rödfrukt inramad av ursnygga fat - lite för tydliga idag, men hela härligheten kommer av allt att döma landa perfekt inom några år. (96)
2004 Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato
2004 Bartolo Mascarello Barolo
2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco
Galloni skrev: "Monprivato is one of the world’s very finest values in collectible, age-worthy wine, and the 2004 is another classic in the making". Säkert är det så, men tyvärr gällde det inte den här flaskan. När den gamle kommunisten Bartolo Mascarello var kvar i jordelivet tvingade han alla kritiker att avstå från betygsättning. Eftersom vi fick vinet blint hamnade en siffra i blocket, och den kan vi ju inte låta bli att publicera. Och ser man på, det var Romirasco i tredje glaset. Vilken prydnad för vinkällaren!
2006 Querciabella Chianti Classico (91)
2006 Ornellaia (94)
2000 Domaine de la Mordorée Cuvée La Reine des Bois (95)
1972 Château Pontet-Canet (88)
2001 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (89)
2006 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes (95)
Tusen tack, Ulrik! Det blir svårt att toppa den här uppställningen. Vi ser fram emot rapporter från vinscenen i Singapore...
7 kommentarer:
Sköna rapporter om en massa trevliga viner.
Inget att kommentera - däremot ett personligt tillägg. Jag håller med er om beskrivningen av Melville's Pinot, i detta fall selekteringen Carrie's. Att vinet har en så hög alkohol, beror framför allt på att det ur ett syraperspektiv knappt är görligt att skörda druvorna vid lägre Brix - syran i vinerna från Santa Rita Hills är betydligt högre än den i exempelvis tysk Riesling och Chablis, till och med Barbera (den skulle ligga en bit över 10 gram per liter om man skördade vid lägre mognad och en alkoholhalt kring 14.0 procent), därför väntar man ut syran till dess den sjunker något. Med en högre druvmognad, lite sötare frukt och högre alkohol som oundviklig konsekvens.
Efter att ha provat vinerna från bland annat Melville under 10 års tid, kan jag berätta att man helst bör vänta 2-4 år från lansering innan den "rätta eleganta balansen" infinner sig. Just nu dricker jag helst 2002 och 2003 - men det klart, till mat njuter jag även av 2007 ... då kan man lätt integrera den värmande alkoholen i totalupplevelsen. Och då är det, enligt mig, sjuuuuukt gott!
Men så är jag ju en fantast av Kalifornien ... bland annat!
Skön sammanfattning. Jag var ett par pinnar mer förtjust i Far Niente och Melville, och mindre förjtust i 2000 Mordorée men annars rådde väl i stort sett konsensus runt bordet, inklusive förbannandet av korkindustrin. Fast den där Montprivaton var mest bara skum, jag hittade ohemula doser av gummi och bilmattor men ingen typisk TCA.
Härlig provning och sköna noter!
Intressant att notera att ni, liksom jag själv och många andra, hittar vad som kan uppfattas som toner av nya fat i Romirascon, trots att de själv med eftertryck hävdar att det bara är stora botti som deras baroli får växa upp i. Hm, när jag skriver detta, känns det som om vi har diskuterat detta ämne förut, eller?
En första rapport från vinscenen i Singapore är att de stoppade mig i tullen, vilket resulterade i 200 kr i skatt och tull (ingen straffavgift) för de sex flaskorna jag hade med.....
Tull, schmull. Hur många slag med bambukäppen, det är ju det vi vill veta?
Visst har Romirasco 2004 supertydliga fattoner. Detta är andra gången som jag blint gissar Sandrone Cannubi Boschis med Romirasco i glaset... Men, tja, har Conterno just bytt ut tillräckligt mycket trä i källaren kan man väl tänka sig den här effekten även av botti (nota bene att jag absolut inte vet om så är fallet). Sinnessjukt gott hur som helst, och en enorm upplevelse tillsammans med Bartolo Mascarello.
Michel, du har förstås rätt om Carrie's, men det finns fler flaskor på lut och det var bara roligt att dra upp en för att se var den stod. Helt övertygad om att den käkar upp stjälkar och alkohol till 2014, de brukar ju göra det.
Jag var tvungen att läsa om den här posten idag, då jag hade längtan efter en maratonprovning som den här igen. Chanser kommer väl vad det lider. :-)
God jul!
Det går knappt att ta sig fram i källaren längre. Så nog ska vi kunna hitta nåt kul att korka upp nästa gång tillfälle bjuds.
Apropå den här posten har vi en 2004 Barolo Villero från Mascarello på lut. Enligt Galloni verkar den vara relativt mjuk och tillgänglig, så den får nog provas snart (innan myntunionen upphör). 315 spänn är ju ett klart frestande pris - om den håller måttet.
God Jul, Ulrik!
Skicka en kommentar