Ikväll serveras ödmjuk paj till middag. Vi har sent omsider bestämt oss för att prova Tollot-Beauts nollsexor, blint. Gårdens olika viner kan vi rätt bra vid det här laget, tror vi. I och för sig handlar det om samma årgång och samma producent, men här borde vi nog ändå klara av att pricka in de olika appellationerna - med erfarenheter från tidigare årgångar i ryggsäcken. Savigny-Champ-Chevrey Premier Cru brukar vara favoriten, alltid mest elegant av de tre. Byvinet Aloxe-Corton, ofta lite stadigare och mer rustikt. Och så Chorey-lès-Beaune Clos du Chapitre, lite lättare och snipigare. Trodde vi, ja! Vinerna får vända i karaffen i god tid och serveras källarsvala. Blint är alltid kul - och stora förändringar kommer att ske under den första timmen i glasen...
Glas ett har en fint bärig doft med härlig pinotkänsla och ljust rostade drag. Röda vinbär, hallon, jordgubbar, ljusa kryddor och sandelträ. En viss andel nya fat ger tydlig bittermandel. Dessutom skogstoner av multnande löv, mossa, champinjoner och fuktig undervegetation. I munnen är vinet omedelbart vinnande - slankt och elegant, kryddigt och välbalanserat med gott om sandiga tanniner, rätt intensiv syra och en tydlig örtighet av salvia och hårig tomatstjälk i smaken. Lingonsnörp i slutet och hygglig längd i syrorna. Savigny-Champ-Chevrey?
Facit: 2006 Aloxe-Corton
En gnutta smörkola kommer till efter någon timme. Örterna växer till sig, tar över och efter hand blir det hela lite i kärvaste laget. Gott vin - men i slutändan inte alldeles harmoniskt att dricka nu. (88)
Glas två har omedelbart en förförisk pinotkryddighet. Goda hallon, örter och terroirkänsla. Bittermandel och lösningsmedel från faten. Eleganta blomtoner av vinbärsblad, lavendel, ros och viol växer fram. En jättegod doft! När vi dricker blir sakerna mer komplicerade: en syrlig, inledningsvis nästan tunn smak. God krydda, men kärvheten dominerar och tanninerna tycks små och otillfredställande. Doften var ju jättefin men det känns inte som att smaken riktigt lever upp. Chorey-lès-Beaune?
Facit: 2006 Savigny-Champ-Chevrey Premier Cru Monopole
Vinet växer dock i glaset och vinner stort på luftning. Frukten blir sötare, lösningsmedlen är smått piemontesiska, med tilltugg trillar sakerna på plats och vinet blir till slut bäst av tre - lent, behagligt och elegant. Till slut, efter någon timme, riktigt harmoniskt och snudd på krämigt. En kryddpepprig avslutning med lite anis. Och syrorna hänger med hela tiden. (89-90)
Glas tre har bäst lyster och en färgrikedom ända ut i kanten. Förväntningarna växer direkt... Doften är omedelbart djup, häftig och rätt yvig med rejält sug från faten. Ambitionerna riktigt lyser om vinet! Här finns tydligt rostade drag av popcorn, nötter, brända mandlar och läder. Dessutom fet jord och lera... plus en hallonlik frukt. Viss ledarvittring, så här långt. Smaken är stadig med märkbara tanniner och sandig strävhet. Frukten är aromrik och givande, men tyvärr inte vidare elegant. Syrorna är nämligen i mjukaste laget - de söker fokus utan att hitta - och därmed blir avslutningen lite i kortaste laget. Aloxe-Corton?
Facit: 2006 Chorey-lès-Beaune Pièce du Chapitre Monopole
Onekligen gott om intryck inledningsvis, men minst intressant till slut, enligt S. Faten skymmer resten av intrycken - man ser knappt bären för all ek - och vinet vinner inte på luft utan tappar i glaset. Bristen på friska syror gör att vinet blir lite jolmigt och inte står upp som det ska till maten - men på egen hand smakar det ändå gott. Ett opretentiöst drickvin som tar spjärn ur pretentiösa startblock. (87-88)
Summa summarum: visst är det härligt med pinot noir, och visst är vi dåliga på att gissa. Vi borde ha väntat längre med att avtäcka flaskorna för det hände en hel del strax efteråt. Och visst, Tollot-Beaut är rätt generösa med faten och det kan bli lite för mycket av det goda när vinerna är unga. Det behövs tid för att integrera ekdragen och 2006 är inte en stark kandidat för lagring. Här har vi ett typiskt mellanår där varken frukt eller syror är av toppklass och det känns ganska bra att inte ha lagt undan några flaskor. Men Corton är oprövad och förmodligen bättre laddad. Inget av kvällens viner skulle dock göra det minsta ont att få serverade på restaurang till gott käk under de närmaste åren...
ps. Det finns de har som varit mer på hugget än vi.
pps. Någon som smakat 2006 Tollot-Beaut Corton? Eller de andra? Allen "Burghound" Meadows har, såklart:
"A much more elegant as well as more complex red and blue pinot fruit nose combines with rich, full and much finer full-bodied flavors that are less obviously structured as the mid-palate fat really buffers the otherwise firm tannins on the balanced, serious and long finish. This is a powerful wine yet everything is well focused and effortless. I quite like this as it's a Corton with both style and grace. Score: 92. Drink: 2014+"
9 kommentarer:
Tollot-Beaut använder sig ju av mer eller mindre stjälkar i sina pinotviner, och det ger dem alltid en upplev lägre syra (som unga) och en tydlig bitterhet (som unga) som man lätt förleds att tro härstammar från faten. Jag blir sällan begeistrad i deras viner när de är unga, eftersom jag finner dem lite obalanserade och ogina. Däremot har jag druckit en hel del av med med 8-15 års mognad, och jag gillar dem alltid bättre när de med lite mognad träder in i ett rundare och mer silkigt stadium.
För min smak är 2006orna alldeles för unga (och griniga) att dricka just nu.
Wait and see?
Sant Michel, stjälkarna fanns där - inte minst tydligt i Aloxe-Corton... Vi brukar också föredra de här vinerna med lite ålder, men ska man köpa vill man ju gärna prova först... och nollsexorna kändes inte som en stark kandidat för källaren. Men som sagt, Corton är oprövad och förmodligen är det den som gäller i så fall. SCC verkade också ha en rätt hygglig framtid...
Inställningen är helt rätt, när det gäller bourgogne måste man prova först, och förhoppningsvis kunna se igenom ungdomlig vresighet.
Vissa firmor gör sjukt tilltalande och uppenbara viner att bedöma redan dag ett, och DRC är det tydligaste exemplet på det, medan firmor som Henri Gouges, Domaine Dujac och nämnda Tollot-Beaut inte alltid är lika självklara som unga.
Jag är förtjust i både 2006 och den (enlig mig) ännu bättre 2007, och såklart vill jag fylla på lite med även vrespannor i min källare. När vinerna äntligen rundas av, blommar ut och visar sina finare sidor först fem till åtta år senare har ju tåget redan gått.
Och vem vill vara en looser?
Nej, det är inte precis så att man gråter och ångrar inköpet när man öppnar en bourgogne som fått lite lagom tid på rygg. Det skulle vara glädjetårar, i så fall... Vi var förresten på vippen att strunta i Tollot-Beaut-testet och köra lite Antonin Guyon istället. 2002 Corton-Bressandes till exempel. När det gäller den producenten behöver man inte vänta alltför länge...
En väldigt trevlig sak med bourgogne är att priserna är ungefär desamma oavsett årgång och att de har legat stilla ett tag. Det ger ett sansat intryck när andra områden drar iväg på en årgångshype. Men ska man generalisera verkar kanske 2007 lite mer spännande än 2006...
Förresten, har du smakat på nollsexorna från Montille och d'Angerville och vad tyckte du i så fall om dem?
OT: Vad åstadkommer man genom att ha en låga nedsänkt som i videon?
http://www.viddler.com/explore/lapeira/videos/40/
Jag har varit hos både Montille och Angerville ett par gånger sedan 2006, och båda ligger mig varmt om hjärtat för sina klassiska viner med tydlig terroir. Numera är det Alix de Monteille som gör vinerna hos familjen och deras Deux Montille (den begåvade brodern Etienne satsar fullt ut på Chateau de Puligny-Montrachet och gör det med excelellens), och jag tycker att deras 2006or är lika fina men mer terroir-drivna än 2005. Jag håller dock deras 2007or och 2008or högre, där än mer stringens och terroir ställer sig i första rummet.
Hos Angerville är 2007orna faktiskt oväntat murriga och jordiga. Inte alls den fräschör och höga parfrym jag normalt sett finner i vinerna.
Jag vet faktiskt inte vad det beror på, men jag misstänker att man skördade för sent och därför missade det högre spektrumet.
Deras 2008or är däremot utmärkta.
Tack för ev fin horisontal F&V, ni dricker härligt mycket Bourgogne för tillfället, fortsätt så! Jag testade Angervilles Volnay Fremiet 2006 för ett tag sen, och fann den osedvanligt vresig för en ung Bourgogne. Men med några år i puppa kanske den förvandlas till fjäril, så som både 2000 och 2002 (snart i alla fall) gjort.
Intressant genomgång - har själv vacklat men till slut passat på Tollot-Beaut 2006. Du upprepar att 06 är ett mellanår, men se vad Clive Coats har att säga:
"Two thousand and six is a good but not great Burgundy vintage. If we look over the last decade we have better years in 1998, 1999, 2002 and 2005, but less successful outcomes in 2000, 2001, 2003, 2004 and 2007".
Har för lite empiri själv men har just fått hem 07or från Damoy och Gros F&S, och de är helt fantastiska, ett klart snäpp upp från 06, men även jämfört med 01.
Det är väl så att svavlet desinficerar fatet? Ska bli väldigt intressant att smaka vinerna från La Peira framöver...
Michel - intressant information, inte minst om d'Angerville. Så behövde vi inte testa 2007...
Holger - det lär bli mer bourgogne framöver. Och håll oss uppdaterade om vad du smakar. Vi litar på dina känsliga lökar, som vanligt!
Tavastgatan - dina Gros F&S klarade 2006 med glans, tyckte vi. Det vore ett nöje att få prova de nyinkomna nollsjuorna framöver. Hör av dig om och när det skulle passa. Empirisk forskning är alltid bäst!
Skicka en kommentar