Tack vare duktiga små importörers framfart släpptes igår 1200 flaskor vardera av två intressanta rhôneviner. Ingen fara på taket alltså, de här får ni tag på om ni vill. Även om druvorna vuxit inom en halvmils avstånd, i sort sett består av samma druvsort och landats i samma skörd är det fascinerande att se hur olika resultaten kan bli. Och helt logiskt sitter stilarna som en sportkeps i respektive importörs sortiment...
Domaine Brusset har buteljerat ända sedan 1945 och är en av de stora aktörerna i Vaucluse. Vi har emellanåt köpt deras viner när vi passerat Gigondas. Tradition blandar 70% grenache med 10% mourvèdre, 10% syrah och 10% cinsault. Terrasslägena kryper upp mot Dentellernas vassa spetsar och är vända mot söder. Skördeuttaget ligger på 30hl/ha. Druvorna avstjälkas och jäser med vingårdens egna jäststammar. Men först - kallmaceration! Därefter följer femton dagars cuvaison med pigeage två gånger dagligen. Mognadslagringen sker till 70% i tank och resterande del i två till fyra år gamla demi-muids. Vinet filtreras inte.
Domaine Montirius har också lyckats uppnå en rejäl skala på sin verksamhet, inte minst en imponerande cave som grävdes ut ur sluttningen 2002. Paret Saurel är banbrytande med biodynamisk odling omkring byarna strax väster om Dentellerna och råkar dessutom vara genomtrevliga människor. Garrigues görs av 70% grenache och resten syrah. Uttaget är - precis hos som medtävlaren - 30 hl/ha. Druvorna avstjälkas helt och möter bara naturlig jäst. Musten kallmacereras vid femton grader i tre dagar. Vad gäller ingrepp använder man remontages, delestages eller ingenting alls beroende på vad smakproven säger . Vinet mognadslagras under arton månader i betongtank. Produktionen är inte oansenlig - 70 000 buteljer. Nog snackat, nu provar vi...
2007 Domaine Brusset Gigondas Tradition Le Grand Montmirail stoltserar med en ganska så tät, mörkare purpurlila färgnyans. Även doften är tät - primär och modern. Ungdomliga drag är vad som bjuds, och minst tre olika godisremmar. Drottningsylt på rostat bröd. Sötlakrits. Bittermandel/mandelmassa. Kirsch. Likörtoner. Violblommighet.
I munnen får vi en bra skärpa och en tät fruktighet. Cassislikör. Drottningsylt. Ändå en frisk smak, inte tung. Frukten är koncentrerad och nollsjutypiskt len, med sötlakrits och diskreta ektanniner i avslutningen. Ett riktigt smarrigt vin och extremt väl lämpat till ost med sin positiva syltighet. S favoriserar och därmed tar detta vin slut först. (90)
2007 Domaine Montirius Vacqueyras Garrigues klär sig i en ljusare varmröd färgnyans, och ser också mer utvecklat ut. En mjukare doft med fin komplexitet av naturen. Det brinner nånstans där ute i garriguen - knallpulver, brända löv, jord, hö, bondgård, men ändå ett anständigt avstånd till komposten. Ljusare mjuk frukt åt hallon och jordgubbar till. Anis och mynta. Lite volatilt, fast på ett fint sätt.
Smaken är mjuk, vänlig och avslappnad med en tydlig början till utveckling. Rödfrukten är mjukkokt som en kompott, lite lös i greppet - men här finns friska (möjligen aningen volatila) syror, en fin kryddighet och bra längd. S blint: glas två är biodynamiskt! Jo, visst är det så. Här finns en slags hippiekänsla... likt en söt regnbågstjej som snurrar på en hårlock och tittar lite förstrött åt ett annat håll. Ett ganska förtjusande och lyckliggörande vin som gör skäl för sitt namn. (89)
ps. Glas ett känns väldigt mycket Bristly och glas två smakar precis som Franska Kvalitetsviner. Kul att de här vinerna tagit klivet in i ett hyfsat antal butiker. Och vilken årgång passar väl bättre att börja med?
4 kommentarer:
Hej FV,
Vi gillar båda producenterna, har dock mest erfarenhet av Brussets Gigondas Les Hauts de Montmirail snarare än detta vin, men det verkar leverera bra pris/smak kombination.
Montirius har vi i princip nästan de flesta från 2005 och Les Clos från 2006 annars har faktiskt ganska få Montirius 2006 sålts i Sverige.
Kul att ni är snabba att prova 2007. Vår erfarenhet är att Montirius inte är så direkt öppna och behöver lite tid på flaska, kanske ert prov ändå visar annorlunda?
Synd att ni inte är med i morgon, lycka till med jobb som ändå måste har första fokus.
/johan s
Samma här, Les Hauts de Montmirail fastnade vi för redan på nittiotalet. De blir ofta väldigt bra när eken har gått in i vinet, sådär framåt sjuårsåldern.
Vi blev väldigt förvånade att Montirius Garrigues var så mjukt och rödfruktigt. Alla viner vi tidigare provat därifrån har en mörk frukt och en tät, kraftfull stil. Ofta i förening med rätt potent alkohol. Exempelvis nollfemmorna har gett intryck av att behöva några års lagring. Även på det viset skilde sig nollsjuan från våra förväntningar.
Vi önskar er en underbar kväll med Beaucastel.
Det var nog Montirius som jag raljerade över i bloggen - det kanske inte är fullt så okänt som jag lät påskina. Dock - vinet kvoterades på flertalet ställen och tog i princip slut direkt - utom i Stockholmsregionen. Det kom nog fler flaskor till systembolaget i Nacka än till hela Skåne... Eftersom jag inte har provat vinet kan jag inte bedöma om det kunde vara värt att köa för en flaska. Fast det finns rätt många 89-poängsviner för 200 spänn på en fri marknad.
Det blev kanske en liten underlig kommentar märker jag nu. Andemeningen med det hela var att detta vin var detta släppets stora fynd enligt en samlad presskår - vilket gav ett sug efter Vacqueyras av sällan skådat slag i Sverige. Själv har jag absolut inget emot Vacqueyras, tvärtom.
Skicka en kommentar