Domaine Virgile Joly

Virgile Joly är en ung och strikingly handsome vinodlare i Saint-Saturnin de Lucian, i närheten av Montpeyroux. Han hade bara buteljerat tre årgångar när han tillägnades en egen bok. Hur kunde nu det komma sig? Jo, londonadvokaten Patrick Moon hade just ärvt ett nedgånget hus i Languedoc och bestämde sig för att hoppa av karriären och bejaka sina frankofila böjelser Peter Mayle style. Väl på plats landade han mitt i den sydfranska vinrevolutionen och lärde känna den energiske Virgile Joly, som lovade att lära Patrick allt han kunde om arbetet i vingård och källare. Inom ett år var boken färdigskriven och gavs ut under våren 2003. Vi beställde just pocketutgåvan.

Sedan starten 2000 har egendomen vuxit från 1 hektar till 8,5. Odlingsmetoderna är biodynamiskt inspirerade och ekologiskt certifierade under Ecocert. Vingårdarna ligger i Saint-Saturnin de Lucian, Jonquieres och Arboras strax nedanför Terrasses du Larzac vars zon de också tillhör. Odlade druvor är grenache, carignan, cinsault och syrah för de röda och grenache blanc för det vita. Den totala produktionen landar på 30 000 flaskor.



2007 Le Joly Rouge! AOC Languedoc blandar 50% grenache med 40% cinsault och 10% syrah. Vinet fick mogna ett halvår i betongtank. Färgen är ljusare granatröd. Vi får en fullständigt överraskande sauvignonlikt grön doft av nässlor, vinbärsblad och grönmynta. De ingående druvorna ger ljusa bärtoner av jordgubbar, smultron, röda vinbär och lingon. Brända örter och kryddor assisterar. Smaken är lätt, god och läskande med mjuka tanniner, löst grepp och en liten frisk kärvhet. Cinsault bidrar med aromer man vanligtvis brukar finna i roséviner, som smultron. Vinet är inte det minsta märkvärdigt men ändå rätt charmigt och intresseväckande för stunden, från ett år när allt gick vägen. Att dricka svalt, typ femton grader. (85)



2003 Virgile Rouge AOC Coteaux du Languedoc Saint Saturnin blandar 40% grenache, 30% carignan och 30% syrah. Det unga vinet fick nio månader i betongtank, därefter ett år i barriques. Glaset har en mörkt varmröd, matt färg med bruna nyanser. Fattigt på lyster och reflexer, det ser faktiskt lite trött ut.

Hohoho, här luktar det portvin och det med besked! Damm, russin, kokt frukt av cassis och hallon. Ändå en fin utveckling mot bränt socker och se där är visst en liten komocka. Fat märks i form av vanilj, bittermandel och lösningsmedel. Kryddor, oliver och garrigue, särskilt färsk rosmarin, är aptitretande. En rätt god och komplex doft på sitt alldeles årgångsmärkta vis.

Smaken är knivigare - kokt och ljust syltig med portlika toner. Starkvin i bordvinsversion där alkoholen (14,5%) i förstone ändå inte är vare sig eldig eller brännande. Aromer av katrinplommonkompott hittas i början, och pastis eller anis anas i slutet. Men fruktkroppen är trots de övermogna dragen rejält tunn och ihålig. Syran är rätt spetsig och tanninerna upplösta, men ändå rejält uttorkande i avslutningen. Till slut ringer en eldig efterklang i halsen alltmedan en dammig känsla ekar i gommen...

Hmm, nu har vi fått ett problem på halsen! Det här känns trögare att dricka för varje sipp. Vad göra? Vårt trick blir att kyla ner till femton grader för att hitta fräschören och sedan servera ost som tilltugg - gärna parmesan som till en amarone. Då uppstår ett slags balans och vinet funkar trots allt. Alltså: detta är ett skolexempel på hur man inte klarat av 2003 års hetta på ett tillfredställande sätt. Resultatet är både gammeldags och rustikt i all dess negativa bemärkelse, och förmodligen har Virgile Joly lyckats bättre i alla andra år. Prisvärdet pratar vi inte ens om. (83)

Importeras av Vinik. Le Joly Rouge! - 120 kr. Virgile Rouge - 295 kr.

2007 Alain Chabanon Le Petit Merle aux Alouettes

Vad gör man när ett gäng oförglömliga merlotbaserade viner nyligen passerat revy i gommen och lagt upp ribban på galet hög höjd? Slutar prova vin, pensionerar sig, går in för fågelskådning eller börjar odla bonsaiträd var några förslag - men vi blev tvärtom sugna på mer merlot!

Så vi vände oss med förtroende till Alain Chabanon, en ytterst seriös kille som inte lämnar vinälskaren besviken oavsett prislapp. Han ligger bakom två merlotbaserade viner från omgivningarna av Lagamas i Languedoc. Dels den ambitiösa Le Merle aux Alouettes som fått två år på nyfranskt och konkurrerat framgångsrikt mot självaste Petrus.

Och så den lättsammare Le Petit Merle aux Alouettes som lagrats ett år på rostfritt och därmed passar fint att dricka på den unga frukten. Druvblandningen är 90% merlot och 10% carignan från en jordmån av mager kalkrik lerjord. Odlingen är ekologiskt certifierad under Ecocert. Av 2007 års skörd buteljerades 8400 flaskor och 200 magnum.

2007 Domaine Alain Chabanon Le Petit Merle aux Alouettes har en inledningsvis lite reduktiv doft som inom kort är vidöppen för hugade sniffare. Den saftiga, fylliga piptobaken är först ut - hoppar upp redan ur flaskhalsen, faktiskt. Bittermandel, blommig violparfym, rik plommon- och mullbärsfrukt kommer till. Kaffe, rått kött och lite ammoniak från den välskötta svinstian ger skön komplexitet. Alltihop presenterat på ett rent och elegant vis utan några konstigheter.

I munnen är detta en omedelbart givande smak där merlotfrukten är både alltigenom mogen och samtidigt väldigt fräsch och pigg i syrorna. Den ypperliga sydfranska årgången förnekar sig inte. Aromerna speglar doften fint, tanninerna är lena och behagfulla med ett mineraliskt bett i mittsmaken och så en smaskigt tätfruktig och kryddig avslutning att suga på. Ett modernt, rent, harmoniskt och elegant vin som är väldigt lätt att tycka om. Très agréable. (88)

Lustigt att positiva drag man förknippar med fatlagring kan göra sig så pass bemärkta även ur ståltank. Vi har väl egentligen aldrig varit några utpräglade merlotfantaster (även om en god bordeaux alltid är en god bordeaux) men den här veckan har vi onekligen tagit giant steps i den riktningen. Det gäller bara att välja sin terroir och sin producent med omsorg...

Importeras av Vinik och kostar 160 spänn.


ps. 2007 Campredon gick åt i raketfart, men vi hörde nyss att ett sista parti precis har anlänt tillsammans med årgång 2008.

Pavie & Co

Ta en titt på etiketten här ovanför. Förmodligen finns det inget vin som tydligare delat upp all världens proffstyckare i något som mest liknar primitiva skyttegravar. Väl på plats nere i leran angrep man varandra som om det vore 1917 igen - med den lilla skillnaden att Storbritannien och USA inte längre kämpade på samma sida. Till slut tycks det hela inte längre handlat om vad som faktiskt var i glaset utan om att försvara färger och flagga till varje pris. Hålla kullen. Till sista stupade britt.

För som synes var det de vanligtvis behärskade tedrickarna som tappade koncepterna totalt:

"Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant. This wine will be scored simply as undrinkable." (Clive Coates).

"Completely unappetizing overripe aromas. Why? Porty sweet. Oh REALLY! Port is best from the Douro, not St.-Emilion. Ridiculous wine more reminiscent of a late-harvest Zinfandel than a red Bordeaux with its unappetizing green notes." (Jancis Robinson)

Medan Parker mest lät som han brukar:

"An off-the-chart effort from perfectionist proprietors Chantal and Gerard Perse, the 2003 Pavie was cropped at 30 hectoliters per hectare. A blend of 70 percent Merlot, 20 percent Cabernet Franc and 10 percent Cabernet Sauvignon, it is a wine of sublime richness, minerality, delineation and nobleness. Representing the essence of one of St.-Emilion's greatest terroirs, the limestone and clay soils were perfect for handling the torrid heat of 2003. Inky/purple to the rim, it offers up provocative aromas of minerals, black and red fruits, balsamic vinegar, licorice and smoke. It traverses the palate with extraordinary richness as well as remarkable freshness and definition. The finish is tannic, but the wine's low acidity and higher than normal alcohol (13.5 percent) suggests it will be approachable in 4-5 years . . . A brilliant effort, it, along with Ausone and Petrus, is one of the three greatest offerings of the right bank in 2003." (Robert Parker)

Snart var det dock dags för Bob att rulla fram kanonen:

"Her comments are very much in keeping with her nasty swipes at all the Pavies made by Gerard Perse and mirror the comments of . . . the reactionaries in Bordeaux." (Robert Parker)

Att en stenrik butiksmagnat tog över ett antal egendomar utan att ha en historia i det anrika området tycks ha väckt en hel del ont blod. Men har belackarna egentligen smakat på vinerna utan förutfattade meningar eller bestämde de sig redan på förhand? Ikväll ska vi reda ut hur det ligger till, i en vertikalprovning som är lika heltäckande som makalös i sitt överdåd. Sedan paret Perse tog över har det producerats nio årgångar av Pavie och vi ska smaka på allihop. Plus en sidekick eller referens i varje omgång. Och vi kommer särskilt att hålla utkik efter russin, sylt och portvin, obalanserad alkohol, platt frukt, dålig syra, övermogna druvor och inte minst senskördad zinfandel. Utdelningen ska tyvärr visa sig bli ganska mager på den fronten..

Men inledningsvis får vi en gomretande skumpa, fatlagrad att döma av den nötiga, gräddiga doften. Blommiga övertoner av hyacint och jasmin ger en distinkt elegans, animaliskt unkna mineraltoner är respektingivande och lockar till diskussion. Den ljusa, eleganta frukten ger associationer till både citrus och smultron - både chardonnay och pinot. Och behöver vi säga att det doftar krita? Smaken är mycket välbalanserad och fortfarande ung med en bergfast syra som ringer i klockorna en bra stund och ropar: stor, stor årgång. Gabriel påpekar en viss jordbeska i mitten och slutet. De gräddiga och kafferostade tonerna blir allt tydligare ju längre vinet står i glaset. Wow, vilken start! Känns som en nittiosexa av allra högsta klass. Cuvée Winston Churchill? Nej, det visar sig vara 1996 Dom Perignon (95)

2000 Château Monbosquet Blanc har en intressant doft. Här finns en grön fräschör av nässlor och vinbärsblad men alls inte på det vanliga sauvignon-viset utan på ett alldeles eget sätt. Kanske för att vinet innehåller en tredjedel sauvignon gris? Dessutom småskvättar av muscadelle och semillon. En lite vaxig eller gummiartad ton av den sistnämnda druvan kan noteras. Här tycks man ha fläskat på ordentligt med faten men de verkar sitta ihop fint med vinet utan att dominera showen. Vanilj och smör förenas med fet citrus och en del tropiska drag. I munnen slås vi direkt av att balansen tippat över till syrornas nackdel. Smaken är fet, stöddig och varm, nästan eldig. Mogen frukt och nya fat möts en lycklig och okomplicerad omfamning. Vinet slutar kryddigt med en liten alkoholbeska. Intressant att få testa detta sällsynta vin från Perse-imperiet (det enda vita från Saint-Emilion) men vi är inte helt sålda på den här versionen. (88)


FLIGHT 1

Första glaset öppnar med en stilfull blommighet som av hyacint och grönmynta. Lösningsmedel, snygga fat och lakrits. En viss utveckling mot tobak och kryddor efterhand. En charmig, fräsch och tilltalande doft. De blommigt eleganta övertonerna kommer förresten att bli något av en följetong under kvällen. Balanserad, medelfyllig cassis- och mullbärsfrukt med frisk citrusliknande syra och en kropp som är bara aningen vek och grön. Intresseväckande och mycket gott vin med en omedelbar charm som inte riktigt ryms i vår poäng. 2002 Pavie (91-92)

Andra glaset försöker smickra in sig med en ungsöt och monolitisk björnbärsdoft. Inslag av bittermandel, nötter, honung, bubbelgum och lavendel. Nu är ju provningen halvblind, så vi vet vilka viner vi har att välja på, men blint hade vi aldrig någonsin landat i bordeaux. Det är lättare att associera till både zinfandel, primitivo och moderna venetianare. God primärfrukt i munnen, men en rejält kärv munkänsla, och inte alls samma grepp som i övriga viner. En lättsammare, något enklare och totalt atypisk stil. Blir bättre med en stund i glaset, men avgjort minst intressant i den här gruppen. Första årgången av andravinet 2005 Aromes de Pavie (88)

Tredje glaset går på knockout. Pow, wam, bam! Satan i gatan, vilket vin! En fantastiskt komplex doft med skön bordeauxkänsla och frukt av slånbär, mullbär och skogsbär. Cassislikör och mörka plommon. Härlig utveckling mot piptobak, undervegetation, skokräm på svart läder, lakrits och malört. Kanske är det den diskreta brettigheten som gör vinet så härligt komplext? I munnen får vi en kraftfull smocka av tät toppklassfrukt - monster size, med inlindade syror och perfekt integrerad alkoholpower. Rysligt imponerande, och växer i glaset. 2001 Pavie (95)

Fjärde glaset är motsatsen till det föregående. En återhållsam, elegant doft av cassis med drag av choklad, kardemumma och en kryddblandning som hämtad från basarerna i Marrakech. Smaken är ytterst väl balanserad med lena, mjuka tanniner, fin medelfyllig kropp och en kryddvarm avslutning. Smeker gommen medhårs i ett härligt uttryck av begynnande mognad och största drickbarhet. 1999 Pavie (93)





FLIGHT 2

Första glaset öppnar med en blommig, kryddig och exotisk doft. Viol, cassis och svarta vinbär inklusive blad. Bittermandel och rejält med kafferost från faten. Här bjuds slösande elegans och ungdomlighet i en av kvällens finaste nosar. Vilket sug den har! I munnen får vi superskönt strukturerade, chokladiga och kafferostade tanniner. Frukten är rik och smått exotisk med god syra och en lång lustfylld eftersmak. Inledningsvis är detta vår favorit men får till slut se sig omkört av det mognare fjärde glaset. 2004 Pavie-Decesse (93)

Andra glaset har en ung sötfruktig, lite syltig doft av björnbär, mörka körsbär, cassislikör och ett väldigt störande inslag av kulspetspenna. Ung malolaktisk gräddkola, vanilj och mint. Gabriel påpekar att vinet tycks befinna sig i en svår och knuten fas, rentav tunnel, just nu, och att bläckigheten kommer ge med sig. Smaken är bråkig och svårbedömd i och med att vi får så mycket av ung kärvhet, bitterhet och träsmak från faten. Vinet skiljer sig så mycket från de andra tre att vi är många som tror att det inte är Pavie. Utvecklas mycket riktigt till det klart bättre med en timme i glaset eller så, och bläcket är nästan borta. Vi avstår från att försöka spika dit en exakt poäng, men Parker hävdar att allt finns på plats och att det enda som behövs är tid. Att döma av de äldre vinerna har han alldeles rätt. 2006 Pavie (90-95???)

Tredje glaset har en harmonisk doft med början till utveckling. Här finns en pust stall som bidrar med komplexitet. Frukten drar åt mörka körsbär förutom den obligatoriska cassisen. Därtill anis, lyxig mintchoklad och lite rök från de rostade faten. I munnen en utmärkt frukt, len och samtidigt uppstramad, med minst åttiofemprocentiga kakaotanniner och en småtuff tonic water-bitterhet. Enda invändningen är en något vass avslutning där alkoholen sticker ut och märks för mycket. Även detta vin behöver mer tid. 2004 Pavie (92)

Fjärde glaset har en ljuvligt blommig, parfymerad doft av viol, ros och cassis. Multnande undervegetation, piptobak och järnmineraler. Stor elegans och komplexitet! Smaken är av behändig storlek, len och medelfyllig, byggd runt en frisk syra och utfluffad med en mognande kompott av sötfrukt. Balanserad, harmonisk känsla med en lång kryddvarm avslutning. Bäst i denna omgång. 1998 Pavie (94)




MATPAUS MED FÖRFRISKNINGAR

1928 Julio A. Cunha Successor Sercial Velho Superior
2006 Albert Bichot Aloxe-Corton Premier Cru Clos des Marechaudes
2006 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton
2006 Domaine Rapet Aloxe-Corton


FLIGHT 3

Första glaset har enormt eleganta övertoner av blommor (igen!) Piptobak och renaste crème de cassis samsas med en varm känsla av bränd jord och tjära. I munnen serveras både elegans och en enorm kraft med stora, pulvriga tanniner. Frukten är onekligen supermogen, men samtidigt väldigt ren och syrorna har inte fallit till låga nivåer. Vinet är en enorm och harmonisk upplevelse som nästan lämnar oss andlösa. Vilket tryck! Enda invändningen är att tanninerna är bara aningen torra på grund av det varma året. 2003 Pavie (95)

Andra glaset har en ungdomlig doft som domineras av svindyra rostade fat: bittermandel, vanilj och cederträ. Nymalen espresso, mörk choklad och skokräm på svart läder. Den underliggande frukten är tät och respektingivande med mörka plommon, cassis och krossad sten. Inga övermogna, syltiga drag här inte. I munnen fortsätter vinet att kommendera total underkastelse med en enorm tanninstruktur som spikar upp tungan i gommen. Mmm, vilken härlig masochism! Fortfarande knutet, men av allt döma är framtidspotentialen enorm, kanske bäst av alla kvällens viner. "Ett perfekt ungt vin" tycker vår bordsgranne Gabriel och visst är det så. 2005 Pavie (96+)

Tredje glaset bjuder på en oväntad kick, nämligen doften av senskördad riesling. Jättefin exotisk persika, apelsinskal och vinbärsblad. Komplexitet av blyertspenna, kaffe, kryddor och animaliska lädertoner. Ett ungt, förhållandevis slankt vin med tydlig bitterhet och lite lättare kropp än omgivande viner. Skiljer ut sig ordentligt i stilen. 2005 Monbousquet (92)

Fjärde glaset ska visa sig bli krönet på kvällens bergsbestigning. Här finns en förödande god mognadsutveckling och en sammansatt personlighet som är svårbeskrivlig. Alla drag som vi hittade i föregående versioner finns med i bilden: de blommiga övertonerna, den rena cassisen, det nyrostade kaffet, här också med mörka plommon, ett par russin och en dovt jordig mineralton. En aning av jordkällare utlöser en diskussion om det möjligen finns en minimal strimma smygkork, men vi märker inga tecken på något sådant i smaken som bjuder på sensationellt fyrverkeri i munnen - rik sammetsfrukt av mörka plommon, ren cassis, steniga mineraler och djupt kryddiga sensationer. Kraften har rundats av till en första harmonisk drickfas och energin växlas ut i en monumental eftersmak som kan räknas i minuter. Ett kraftverk som nog kunde lysa upp halva Lidingö om det skulle behövas. Detta är den mest storslagna druvsaft vi hittills haft äran att svälja. 2000 Pavie (98)



Gruppens slutsats blir förstås att de konservativa britterna var duktigt fel ute - inte så bra för deras trovärdighet. Vår egen slutsats är att vi gillar Pavies stil mer än vi vågat tro, att vi särskilt kommer att minnas den eleganta blommigheten och att vi har alltför små erfarenheter av poängsättning i spannet 96-100. Färdigheter som vi väldigt gärna övar mer på! Samt att de här vinerna behöver minst åtta år för att realisera sin potential och följaktligen tyckte vi att drickbarheten var som allra störst i de tre-fyra äldsta årgångarna 1998-2001. Tusen tack till Niklas på Mise en Bouteille som planerat hela denna uppvisning.


EFTERSPEL - BONUSVINER


Grönare än grodan Kermit själv, utropar Frankofilen skrattande. Men också en fräsch och rätt god doft, tycker vi! Vinbärsblad, paprika, gräs, mynta, eucalyptus. Allt som grönskar har fritt inträde. En svag pust av stall sällskapar med tydliga cedertoner och krondill från faten. Den lätta, syrliga smaken lever inte alls upp till doften och med sina pyttesmå tanniner tycks vinet sakna såväl grepp som längd. Men så är också sällskapet förkrossande ikväll, inte minst de närmast föregående giganterna. Vinet känns plötsligt bekant från en tidigare provning. Av allt att döma har druvorna solat sig omogna i Avedöre, två mil väster om Köpenhamn. Det var ett sant nöje att klockan halv två på natten få blindspika ett danskt vin. 2005 Nordlund Dansk Bordvin



Lösningsmedel, målarfärg och renaste slånbär garnerade med ljusa violtoner. Det tycks som att vi fått en toppnebbiolo i glaset! Kristallklar skärpa i smaken, civiliserade och behagliga tanniner, härlig sötfrukt och en mycket mer lättfotad munkänsla jämfört med bordeauxvinerna. 100% ny ek får vi veta, men det är inget man tänker det minsta på. Vingården är Mosconi i Monforte och vinet visar sig vara det legendariska och mycket svåråtkomliga 2001 Domenico Clerico Barolo Percristina. Lovely! (95)



Godis, godis, godis! Hallonkola, drottningsylt, godisremmar och aprikosmarmelad. En smarrig aussie med behagfull transparens i frukten och utmärkt struktur där syran inte känns det minsta utanpåliggande. Så lätt att dricka och gilla! 30% cabernet sauvignon ingår visst också i denna årgången. Mina Vinare bjöd inte alldeles oväntat på ett generöst vin från down under. 2004 Glaetzer Godolphin (92)



En inledningsvis reduktiv doft med söt hallonfrukt och lakrits som känns mer grenache än pinot. Aromerna är goda, men syrorna är inte fräscha nog att bära tyngden av den höga alkoholen utan vinet känns tyvärr lite klumpigt och eldigt. Kryddiga starkvinstendenser far iväg åt ett håll vi inte riktigt gillar. Var är elegansen? En Cali Report från Nettare e Gioia.2004 Southing Seasmoke Pinot Noir, Santa Barbara (88)

1998 Domaine de la Charbonnière Cuvée Mourre de Perdrix Châteauneuf-du-Pape

Massor av italienska tredjehandsaromer, tobak och te, mandelmassa och söt morellfrukt. Stort, harmoniskt och färdigutvecklat vin med te-tanniner och sötsyrlig sangiovesefrukt. Utmärkt grepp, köttig frukt och härlig längd, med kanel och andra julkryddor i avslutningen. Brunello -99? Dansk i 08 stod för denna briljanta 2001 Selvapiana Vigneto Bucerchiale Chianti Rufina Riserva (93)



2005 C.H. Berres Ürziger Goldwingert Riesling Spätlese Feinherb




ps. Mer Pavie-läsning här, här, här och här. Och inte minst här. Samt här!

Permanent privatimport har lagts ned

"Systembolaget har vid sidan av Beställningssortimentet tidigare haft tjänsten Permanent Privatimport.

Den har leverantörer kunnat använda sig av i de fall de velat leverera produkter till sina medlemsklubbar. De har då sluppit det omfattande ansökningsförfarandet.

Varför
Anledningen till att vi lägger ned tjänsten är att Systembolaget ska börja registrera och märkningskontrollera alla varor vi säljer lika noggrant, i enlighet med Livsmedelsverkets regler.

Framtiden
Fortsättningsvis kommer vi hänvisa våra leverantörer till att ansöka med sina artiklar till Beställningssortimentet. Vid ansökan kommer leverantörerna kunna välja om artikeln ska finnas med i våra trycksaker eller inte. Om artikeln inte ska inkluderas i Systembolagets trycksaker lanseras artikeln som Beställningssortiment, ej trycksak.

När
Tidpunkten för förändringen är väl vald nu när Systembolaget startar sina piloter för e-beställning. Arbetet med att registrera och märkningskontrollera de Permanent Privatimport-artiklarna (sic!) för konvertering till BS, är i full gång.

Artikelnummer
De artiklar som är aktiva i det nedlagda Permanent Privatimport få behålla sin artikelnummer i det oförändrade Beställningssortimentet. De artiklar som skapas nya nu får en annan nummerserie. De är fortfarande sexställiga men inleds nu med siffran fyra (4).

Hitta artiklarna
Artiklarna i BS, ej trycksak, syns bara vid utsökning på artikelnummer i butik. I övrigt kommer Beställningssortimentet fungera på samma sätt som tidigare.

Om du har några frågor, hör gärna av dig till Richard Hedström eller Markus Fredén på Inköpsadministration." (citat från Systembolaget/Nyheter/Butiksinformation 090923).


Jaha, på så vis. Vad säger ni om detta, kära vinälskare? Och vad säger Bristly, Origo, Tryffelsvinet, Vinik, Franska Kvalitetsviner, Caveau med flera små importörer som använt sig av det nedlagda Permanent Privatimport?

2007 Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape Tradition

Endast ett drygt halvår har gått sedan vi drack årgång nollsex av kvällens vin. Så vi gör det lätt för oss och länkar till vår förra presentation av egendomen. Liksom Xavier Vignon opererar Roger Perrin i en kommersiellt effektiv skala, om än med sina egna vingårdar. Deras viner delar flera egenskaper - inte minst den moderna, lättillgängliga stilen - men Perrins variant känns ändå som ett mer typiskt uttryck för appellationen châteauneuf-du-pape.

2007 Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape Tradition har en härligt öppen och charmig doft av söta fikon, hallon och andra skogsbär, plus jordgubbar och sötlakrits. Nollsjukänslan får oss som vanligt att dregla. En del kärsbärskärnor noteras, men inte direkt någon ångande kirsch. Därtill ett gräddigt inslag av peach melba som ger löften om en krämig textur i munnen. Ett litet grillat kycklinglår serveras minsann också i glaset, och dessutom gläds vi åt ljusa garrigue-örter som tar sig igenom den mer uppenbara frukten.

I munnen bjuds ett lustfyllt drickvin med saftiga grenacheromer, indisk krydda, sötlakrits och tydlig salmiak. Attacken är omedelbar med rika, givande, smått explosiva aromer. Kanske är munkänslan en smula tunn i mitten och avslutningen är inte särskilt lång - men vinet är välbalanserat och helt utan brännande alkohol trots sina modiga femton procent. Syran är lite stramare och mer läskande än i 2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages vilket till slut måste bli den närmaste jämförelsen - intressant på flera sätt. Å andra sidan är vinet inte riktigt så krämigt som kunde förväntas i årgången och slutar i kortaste laget med (ännu) aningen uttorkande tanniner.

Det här är utan tvekan ett jäkligt god tradition till hyfsat pris, och dessutom väldigt tacksam att njuta nu. Det som fattas för högre betyg är en ännu mer intressant personlighet, krämigare textur och en avslutning som lyfter och bär iväg - men det kanske man knappast kan begära på den här nivån? Även om vinet inte framförallt tycks ämnat för lagring lär det nog bli en glad överraskning till dem som spar framåt sjuårsdagen. (89-90)

ps. En av systembolagets tillfälliga augustinyheter. Tryffelsvinet har just fått in fler flaskor och priset är 1314 spänn för ett sexpack, alltså exakt samma som i bolagets släpp.

pps. Vi har testat vinet två gånger, med konsistenta intryck. Men rent subjektivt gillade vi det bättre andra gången och det var egentligen först nu som vi blev sugna på återträff i framtiden.

Munskänkarna provar Alsace

Stockholmsmunskänkarna firar måndagskväll med stationsprovning av tio alsaceviner på Näringslivets Hus. De här provningarna är trevliga och avslappnade tillställningar där man kan ta saker i sin egen takt och göra vad man vill av provningen. Vi väljer som vanligt att öva blindbock och fort ska det gå ikväll, en knapp timme får vinerna. Kvällens prisspann är 89 kr till 389 kr så det blir en del knäckebröd men också några toppar - och vem vet, kanske hittar vi en ny favorit? Ett kontroversiellt vin dyker i alla fall upp i finalen...

Vin nummer ett har en ren, fin doft av mandelblom och ungdomliga äppeltoner. Tilltalande och fräscht att dofta på. Smaken bjuder på mjuk mousse och vänlig syra i lätt kropp. Frukten är ren, neutral och bara lite för sötaktig. Den neutrala karaktären säger pinot blanc.

Facit: NV Dopff au Moulin Dopff Brut Cremant d'Alsace (82)



Vin nummer två har en aromatisk, smått yppig doft med parfymerade toner, päron, fruktkorg, mandel och en blyg antydan till honung och champinjon. Smaken har mjuk syra, rätt bred fruktighet och en tydlig jordton. Det verkar vara en alldeles vardaglig pinot gris i nittiokronorsklassen.

Facit: 2008 Hugel Gentil (82)

En hel korg med druvor. Hälften sylvaner - resten riesling, muscat, pinot gris och gewurztraminer.



Vin nummer tre har en mycket ljus halmgul färg. Den mineraliska doften bjuder på rikliga mängder sval kalksten med försiktig, neutral guläpplighet. Även smaken är mineraldriven med hög syra, dock utan den grapebittra strukturen i nästa glas. Här finns en päronfruktigare stil än i fyran, men smaken är ändå helt torr. Är det en enkel riesling typ Dopff & Irion?

Facit: 2008 Pierre Sparr Diamant Pinot Blanc (83)



Vin nummer fyra är likaledes mycket ljust halmgult. En uttalat elegant, blommig doft av vit jasmin med snygga mineraltoner som hintar åt petroleumhållet. Försiktiga äpplen och citrus i en urtypisk, klassisk rieslingkaraktär. En fin avvägning mellan renhet och intresseväckande komplexitet. Smaken bygger på kompromisslös syra i en deffad, senig och stenig personlighet - knastrande torr med grapefruktbitter struktur och längd. Stramt, elegant och bekant från vårt matbord för någon vecka sedan. Trimbachs basriesling är åter i toppform i fina 2007. Köp och lägg gärna undan något år. Eller halstra några pilgrimsmusslor och drick nu.

Facit: 2007 Trimbach Riesling (87-88)



Vin nummer fem har en rikare gul färg. På nosen en parfymerad doft av pinot gris. Bra mineraler, svala kalkstenar, päron, kvittenäpple och lite honung. Fruktig smak med bra syranivå för druvsorten, kanske något för kartig/grönäpplig. Medelfyllig kropp, aning restsötma men absolut inget som stör. God längd. En förhållandevis enklare pinot gris. Pierre Sparr?

Facit: 2007 Pierre Sparr Pinot Gris Reserve (85)



Vin nummer sex har en fint parfymerad doft av hudkräm, särskilt niveakräm. Rosenvatten, bergamotte, vit jasmin och litchifrukt. Gewurztraminer, utan tvekan. Smaken är aromrik men inte alls superrik eller eldig. Bra syranivå för druvsorten, därmed troligen en nollsjua. Restsötman är återhållsam och stör inte helheten. Medelfylligt med god, lite stramt bitter längd. Ovisst vilken producent det är, men vi föredrar stilen hos Preiss-Hennÿ som vi bloggade nyligen.

Facit: 2007 Comtes d'Isenbourg Gewurztraminer (85)



Vin nummer sju har en rikt gul färg. Doften ger ett senskördat, supermoget intryck av honung, aprikos, ananas, torkad frukt, mandelmassa och botrytis. Ändå med en god mineralton och terroirkänsla som går igenom. Smaken är yppigt rik med tydlig restsötma, mjuk syra och rejäl rondör. Lite sprits finns kvar när vinet gör entré i munnen, mittsmaken kunde haft bättre grepp men i slutet finns en liten bitterhet som stramar upp sakerna. Riktigt gott och helt omöjligt att spotta. Verkar vara en pinot gris vendanges tardives. Kanske från Josmeyer?

Facit: 2005 Marcel Deiss Grasberg (90-91)

Samtliga Deissviner på "premier cru"-nivå innehåller i stort sett samma blandning av 50% riesling och 50% field blend från pinotfamiljen: pinot gris, pinot blanc, pinot beurot, ja till och med pinot noir. I vissa fall ingår även gewurztraminer och muscat. 44 gram restsocker! Tidigare testat bland andra Deissviner när biodynamikerna intog Grand Hôtel förra året.



Vin nummer åtta har en medelmörk, varmt saftröd färg med någon blåton. Här bjuds en tilltalande pinot noir-doft av hallon där faten bidrar med avvägda, varma kryddtoner och lite sandelträ. Smaken är riktigt god, aptitligt knastertorr, lite väl kartig i frukten, tydligt fatkryddig med en smula bitterhet i avslutningen. Tilltalande stil och det är nog en nollsexa att döma av invändningarna. Årgången var inte den bästa i Alsace.

Facit: 2006 Lucien Albrecht Weid Pinot Noir (88)

Aha, Weid! Inte lika bra som nollfyran vi testade härom året - men rätt trevlig ändå.



Vin nummer nio är ljust halmgult och fläskar på med en fantastiskt svulstig petroleumton, det bara osar hej vilt! Inledningsvis skyms alla andra intryck. Inom fem minuter kliver dieseloljan in i ledet och lämnar plats åt förförande parfymerade toner av jasminblommor och friska mineraler. Smaken är mycket behaglig och balanserad med mjuk syra, len nästan fet textur och begynnande mognad. Storslagen mineralkaraktär! Mognande riesling från Josmeyer? Den osar som om det vore 2004 Les Pierrets men detta är ett ännu bättre vin. Bäst ikväll.

Facit: 2005 Josmeyer Riesling Hengst Samain (91)

Samain är en gammalkeltisk festlighet som hölls runt den 1 november. Senskördade druvor, alltså. 2000 Hengst Samain drack vi för ett och ett halvt år sedan.



Vin nummer tio är mycket ljust och outvecklat i färgen. Vinet har en rätt komplex och lite knepig doft. Mineraler med hintar åt petroleum, gröna äpplen, örter på ett lite unket sätt, som malört och malmedel. Smaken är extremt slank och totalt driven av syra och mineraler. Hårt och elegant, iofs fullständigt neonatalt idag men tycks inte alls lika bra som nolltvåan eftersom det känns tunnare och mindre välbalanserat i sin kropp - och så dessutom den smått mysko doften... Vi sa väl vad det var? Att det handlar om kontroversiella 2004 CFE är inte alldeles svårt att gissa. Härmed ansluter vi oss till tvivlarnas skara. Om tio år kanske det visar sig att vi hade fel...

Facit: 2004 Trimbach Cuvée Frédéric Emile (88-89+???)

Vi håller oss till favoriten 2002 som visade upp sig på ett helt underbart sätt senast i början av juli. (92+)

2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes

Söndagseftermiddag, och det står två långkok på spisen. Dels ett klassiskt "får i kål" fast på framdelskött av lamm. Och dels kvällens middag, en gräddig lammgryta med röd trumpetsvamp och rönnbärsgele - klockren comfort food efter ett recept av Nils-Emil. Under tiden som maten går klart blindprovar vi Pinsons 2005 Chablis Les Clos mot Rémi Jobards 2005 Meursault Sous La Velle. Vilka viner! De lämnar oss överraskade och nästan mållösa. Vi återkommer till dem under de närmsta dagarna och snor väl ihop en redogörelse vad det lider...

Svampen, lammet och den gräddiga såsen lockar till ytterligare utforskningar av det röda bourgogne. 2002 Antonin Guyon Corton-Bressandes Grand Cru Domaine Hippolyte Thevenot har en relativt mörk varmröd färg med både kvardröjande blå och mer utvecklade bruna nyanser. Här finns en doft som verkligen greppar tag med en gång! En maskulin personlighet med stor komplexitet - vi är plötsligt nere på danmarksfärjans bildäck med osande maskindiesel och nymålad fartygsplåt. Och vilka tuffa mineraltoner, här vankas grusdamm, grafit och krossade stenar! Frukten är åt det mörkare hållet med skogshallon, björnbär och en härlig pinositet. Vi associerar dessutom till portugisiska viner, med pinjekåda, eucalyptus, gammalt trä, fatrostning, currykryddor och sandelträ. Tydlig mint och eucalyptus, örter och tomatstjälk. Sandelträet och eucalyptusen ger dessutom en lustig känsla av lyxigt badskum. Vidare ut i skogen: svamp, multnande undervegetation, animaliska toner och fårfett. Ingen brist på intryck i det här glaset, alltså! Smaken är skönt intensiv, rätt så kraftfull och härligt harmonisk. Gott om örtighet, goda kryddor och snudd på likörtoner. Syra, frukt och mineral i balans. Ett underbart vin som framkallar en nästan högtidlig och tacksam känsla när vi dricker det till den smarriga söndagsmaten. Denna Corton har fläskat på ordentligt sedan vi drack den för ett par år sedan. Fler viner från Antonin Guyon, tack. (93)

Domaine Tollot-Beaut 2006

Ikväll serveras ödmjuk paj till middag. Vi har sent omsider bestämt oss för att prova Tollot-Beauts nollsexor, blint. Gårdens olika viner kan vi rätt bra vid det här laget, tror vi. I och för sig handlar det om samma årgång och samma producent, men här borde vi nog ändå klara av att pricka in de olika appellationerna - med erfarenheter från tidigare årgångar i ryggsäcken. Savigny-Champ-Chevrey Premier Cru brukar vara favoriten, alltid mest elegant av de tre. Byvinet Aloxe-Corton, ofta lite stadigare och mer rustikt. Och så Chorey-lès-Beaune Clos du Chapitre, lite lättare och snipigare. Trodde vi, ja! Vinerna får vända i karaffen i god tid och serveras källarsvala. Blint är alltid kul - och stora förändringar kommer att ske under den första timmen i glasen...

Glas ett har en fint bärig doft med härlig pinotkänsla och ljust rostade drag. Röda vinbär, hallon, jordgubbar, ljusa kryddor och sandelträ. En viss andel nya fat ger tydlig bittermandel. Dessutom skogstoner av multnande löv, mossa, champinjoner och fuktig undervegetation. I munnen är vinet omedelbart vinnande - slankt och elegant, kryddigt och välbalanserat med gott om sandiga tanniner, rätt intensiv syra och en tydlig örtighet av salvia och hårig tomatstjälk i smaken. Lingonsnörp i slutet och hygglig längd i syrorna. Savigny-Champ-Chevrey?

Facit: 2006 Aloxe-Corton

En gnutta smörkola kommer till efter någon timme. Örterna växer till sig, tar över och efter hand blir det hela lite i kärvaste laget. Gott vin - men i slutändan inte alldeles harmoniskt att dricka nu. (88)



Glas två har omedelbart en förförisk pinotkryddighet. Goda hallon, örter och terroirkänsla. Bittermandel och lösningsmedel från faten. Eleganta blomtoner av vinbärsblad, lavendel, ros och viol växer fram. En jättegod doft! När vi dricker blir sakerna mer komplicerade: en syrlig, inledningsvis nästan tunn smak. God krydda, men kärvheten dominerar och tanninerna tycks små och otillfredställande. Doften var ju jättefin men det känns inte som att smaken riktigt lever upp. Chorey-lès-Beaune?

Facit: 2006 Savigny-Champ-Chevrey Premier Cru Monopole

Vinet växer dock i glaset och vinner stort på luftning. Frukten blir sötare, lösningsmedlen är smått piemontesiska, med tilltugg trillar sakerna på plats och vinet blir till slut bäst av tre - lent, behagligt och elegant. Till slut, efter någon timme, riktigt harmoniskt och snudd på krämigt. En kryddpepprig avslutning med lite anis. Och syrorna hänger med hela tiden. (89-90)



Glas tre har bäst lyster och en färgrikedom ända ut i kanten. Förväntningarna växer direkt... Doften är omedelbart djup, häftig och rätt yvig med rejält sug från faten. Ambitionerna riktigt lyser om vinet! Här finns tydligt rostade drag av popcorn, nötter, brända mandlar och läder. Dessutom fet jord och lera... plus en hallonlik frukt. Viss ledarvittring, så här långt. Smaken är stadig med märkbara tanniner och sandig strävhet. Frukten är aromrik och givande, men tyvärr inte vidare elegant. Syrorna är nämligen i mjukaste laget - de söker fokus utan att hitta - och därmed blir avslutningen lite i kortaste laget. Aloxe-Corton?

Facit: 2006 Chorey-lès-Beaune Pièce du Chapitre Monopole


Onekligen gott om intryck inledningsvis, men minst intressant till slut, enligt S. Faten skymmer resten av intrycken - man ser knappt bären för all ek - och vinet vinner inte på luft utan tappar i glaset. Bristen på friska syror gör att vinet blir lite jolmigt och inte står upp som det ska till maten - men på egen hand smakar det ändå gott. Ett opretentiöst drickvin som tar spjärn ur pretentiösa startblock. (87-88)



Summa summarum: visst är det härligt med pinot noir, och visst är vi dåliga på att gissa. Vi borde ha väntat längre med att avtäcka flaskorna för det hände en hel del strax efteråt. Och visst, Tollot-Beaut är rätt generösa med faten och det kan bli lite för mycket av det goda när vinerna är unga. Det behövs tid för att integrera ekdragen och 2006 är inte en stark kandidat för lagring. Här har vi ett typiskt mellanår där varken frukt eller syror är av toppklass och det känns ganska bra att inte ha lagt undan några flaskor. Men Corton är oprövad och förmodligen bättre laddad. Inget av kvällens viner skulle dock göra det minsta ont att få serverade på restaurang till gott käk under de närmaste åren...

ps. Det finns de har som varit mer på hugget än vi.

pps. Någon som smakat 2006 Tollot-Beaut Corton? Eller de andra? Allen "Burghound" Meadows har, såklart:

"A much more elegant as well as more complex red and blue pinot fruit nose combines with rich, full and much finer full-bodied flavors that are less obviously structured as the mid-palate fat really buffers the otherwise firm tannins on the balanced, serious and long finish. This is a powerful wine yet everything is well focused and effortless. I quite like this as it's a Corton with both style and grace. Score: 92. Drink: 2014+"

Basbourgogne 2007: Jadot vs. Leflaive

De billiga basbourgognerna i ordinarie - hur står det egentligen till med aktuella årgången 2007? Vi bakar pizza och kollar in trotjänarna från Louis Jadot och Olivier Leflaive. Couvent des Jacobins är en blandning av pinotviner från hela bourgogne: Côte de Nuits, Hautes-Côtes de Nuits, Hautes-Côtes de Beaune, Mercurey och Irancy. Druvorna vinifieras lokalt och mognadslagras i fat och tankar under nio till sexton månader, innan den slutliga blandningen och buteljeringen som sker i Beaune. Det är fascinerande att tänka på hur Maison Jadot bär sig åt för att hantera så pass stora mängder vin av olika ursprung och i slutändan få till en produkt av förhoppningsvis jämn kvalitet. Som jämförelse görs Cuvée Margot enbart på druvor från Côtes-de-Beaune, delvis egna och delvis inköpta. Olivier Leflaives negociantverksamhet fyller förresten tjugofem år i år. Vinet mognar i tio månader, till två tredjedelar på ekfat och resten i tankar, innan det buteljeras på anläggningen i Puligny-Montrachet.

Första glaset har en blekt röd färg med blå nyanser. Bärtonerna är rena, ungdomliga och rätt tilltalande med framträdande karaktär av lingondricka, där några blåbär slunkit med. En bild av lingonris och barrskog kommer på köpet. En viss mineralkänsla finns, som för tankarna till våt ylletröja. Ljusa jordgubbstoner lockas fram med lite rotation på glaset och därtill en aning av tutti-frutti. Fattonerna utgör på sin höjd ett diskret komplement, som påminner lite om brända mandlar och en ljus kryddighet. Smaken är fjäderlätt och syrlig med drag av lingon och röda vinbär. Detta är ett saftigt vin med en lite kartig känsla. En smula tunt och vattnigt i mittsmaken men ändå ganska aromrikt och tack vare syrorna förvånansvärt långt i slutet - åtminstone när vinet dricks på egen hand. Till pizzan står vinet inte riktigt upp, men så fort maten är slut klarar det sig bättre igen. Stekt plattfisk à la meuniere hade nog varit en lämpligare matchning. Det är sympatiskt gjort, åt det elegantare hållet i och med att den återhållsamma ekbehandlingen ger syran och den lätta frukten fritt spelrum. Smått och gott, men mersmak? Nja, därtill är det kanske i enklaste laget. Detta bör vara Couvent des Jacobins. (84)

Facit: 2007 Louis Jadot Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge

Importören Vinunic framhåller matchningar med coq au vin eller wallenbergare med potatispuré, skirat smör och rårörda lingon.



Andra glaset är likaledes blekrött med lite mer av blåtoner. Doften är relativt sett yppigare med en tydlig och rätt god fatrostning som påminner om bränt trä, rostat bröd, popcorn och kryddnejlika. Faten är nästan det enda vi tänker på och därför har vi lite svårt att plocka bär, men här finns också en nyponton som vi inte hittade i medtävlaren. Smaken är syrlig, med lite biffigare fatkaraktär än föregående. Frukten är rejälare och stadigare anlagd och vi noterar en del hallonaromer. Eken bråkar lite i munnen, men bidrar också med krydda, intensitet och bitterhet i slutet. Detta vin hävdar sig bättre till pizzan men ropar också efter rätter av grillad kyckling med sin rostade kryddighet. Inte lika elegant eftersom fruktsyran blir lite suddigare i konturerna av eken, men också fylligare och mer givande. Det blir en extra pinne för frukten. Den yvigare rostningen säger Cuvée Margot. (85)

Facit: 2007 Olivier Leflaive Cuvée Margot Bourgogne Rouge



Trots poängen föredrar vi glas nummer ett. Båda är utan tvekan läskande och drickbara, men om man nu skulle gripas av oemotståndlig längtan efter röd bourgogne så är det troligen något mer man längtar efter. I nästa post tar vi ett par steg uppåt i pris och kvalitet. Det brukar löna sig ovanligt bra i området....

2007 Fernand & Laurent Pillot Pommard Rugiens

Oj, det var länge sen det vi lagade en hederlig boeuf bourgignon. Med höstmörkret i antågande känns det plötsligt självklart med långkok igen. Ikväll är det en fin fransyska som får sätta livet till, därtill en massa pigga skogschampinjoner och förstås det rökta sidfläsket. Ibland när man stöter på begreppet "grytviner" brukar de mörkare kraftpaketen hållas fram, men vi tycker att motsatsen är allra bäst - annars kan det lätt bli kaka på kaka. Slankare doningar är ju ändå ett beprövat recept sedan massor av generationer i bourgogne...

2007 Fernand & Laurent Pillot Pommard 1er Cru Les Rugiens har en mycket ljust röd färg med ungdomlig blåton. Doften är först diskret och lite knuten men mycket god och lovande. Rena, fina röda bärtoner kompletteras av subtila toner av unken undervegetation, kokt rödbeta och en del animaliska drag som garvat skinn, korv och tjära. Finstämda kryddor av kanel, sandelträ och indisk curry växer till sig ju längre vinet står i glaset. Faten är mer återhållsamt hanterade än vi minns av tidigare smakprov från Pillot.

I munnen får vi ett rent, slankt och elegant vin med hög, lite ungkärv och intensiv syra. Bra attack, bra mineralbett och läckra aromer av jordgubbar och röda vinbär. Avslutet är lite fortfarande lite kort i rocken men smaken minglar ändå kvar ett tag. Kryddigheten är försiktigt avvägd men den växer till maten, något som förresten gäller hela vinet som visar upp sig på ett alldeles utmärkt sätt till köttgrytan.



En och annan kanske undrar vad de betalade för när de sitter där med en såhär pass ung, ljus, lätt och outvecklad pinot. Men vi är svårt charmade och dessutom övertygade om att detta vin kommer stjäla hjärtat även hos andra mer inbitna bourgognefreaks. Ett klockrent lagringsvin - ge det fyra-fem år och njut sedan av den begynnande utvecklingen i en stilig pommard premier cru. Vi har hittills varit en smula avvaktande till F & L Pillots lite yvigare stil, men med hjälp av elegansen i detta vin trillar polletten ner med besked. (91-92)

ps. Bristly importerar, vinet släpptes i augusti och som grädde på moset finns det flaskor kvar att köpa.

Munskänkarna provar Piemonte 2005

Kvällens tema är unga vinmakare i Piemonte - hur denna nya generation ärvt både förväntningar och några av de mest kostbara vinmarker som går att uppbringa på hela vår planet. Har de någonsin känt sig rebelliska eller längtar de bara efter att fullfölja familjens traditioner så gott det går? Vi får presentationer av Roberto Conterno, Federico Scarzello, Roberto Massolino, Sara Vezza och Lorenzo Alutto. The Full Monty kan snart läsas i tidningen Munskänken.

Dessutom blir det ett slags mönstring av 2005 i Piemonte. Året var kallt i juni, fick kraftig värme i juli, normala temparaturer i augusti och slutligen - tio dagar av regn i september. Ingen, vare sig producenter eller importörer, tycks egentligen vilja diskutera årgångens problem, snarare visar man framfötterna när det gäller positive thinking, för nu ska här säljas vin i den framgångsvåg Piemonte befinner sig i. Vi blir lite förvirrade. Det är vanligt med omdömen att nollfemmorna är charmiga och tillgängliga som unga, och visst finns exempel på det. Samtidigt har vi mött en riktigt ogin kärvhet i en del tidigare smakprov. Vissa viner framhålls rentav som stora, medan andra viner visar egenskaper som förknippas med svårigheter. I den här årgången gäller det nog att välja med omsorg, till skillnad från i 2004.

2005 Josetta Saffirio Barolo har en mörkare blåröd, nästan bordeauxlik färg. Doften är parfymerad och lite vass med rosenparfym, lösningsmedel, mörka körsbär, vanilj, och rostade toner. Smaken är rätt intensiv och kryddig med en lite mintig energi från faten. Ektanniner och en lite ung och ogin kärvhet i frukten. Behöver lagras några år, men vi är inte helt förtjusade av stilen. (88)


2005 Massolino Barolo är en ljus, varmröd, burgundisk uppenbarelse. Doften är relativt komplex med örter, jord, läder, jordgubbsfrukt och eteriska lösningsmedel. En grönt omogen ton ligger där och stör intrycken. Smaken är slank, mjuk och lättsam ända till avslutningen som tyvärr är aningen grön och kärv. Sympatisk stil, med med vissa invändningar. Tidig skörd? (88)


2005 Josetta Saffirio Barolo Persiera är mörkt varmrött med en liten blåton. Detta glas ger en direkt en mineralton som är mest dominant av alla. Vått kalkstensgrus, mmm, underbart med terroir. Jämfört med standardvarianten långt mer behagfull doft med inslag av sottobosco, champinjoner, röda körsbär och hallon. Smaken är harmonisk med en framträdande men snygg ekbehandling. Frukten är god och tillgänglig men här finns också ett vattnigt lite utspätt drag i jämförelse men Parafada. Doften är bättre än smaken, och vinet tappar i glaset. Skördat under eller strax efter de tio regndagarna i september? Bör lagras. (89-90)


2005 Massolino Barolo Parafada är mörkt varmrött, lite mer åt brunt än föregående. Doften ger balsamiska fattoner, först med rätt tydlig ny ekplanka. Här händer underverk inom en halvtimmes tid och doften blir komplex och underbar med slånbär, röda cocktailbär, torkade körsbär, mandelmassa, gräddkola och läder. Smaken är ädel, elegant och mjuktuff med torra, sandiga och lädertonade tanniner. Utmärkt fokus och längd i en len munkänsla som överträffar doften. Växer under ett par timmar. Vinet är redo att njutas redan nu med rejäl luftning, eller under de kommande tio åren. Tradition och modernitet i skön förening. En strålande prestation och bäst ikväll. (93)


2005 Pasquero-Elio Barbera Campolive är opakt, purpurlila i glaset. Doften är mycket utåtriktad och lekfull med vinbärsblad, blåbär, blomtoner av viol och smått rökiga fat. Superfruktig och modern med drag av ung douro/touriga naçional. Smaken är primär, tätfruktig, kärnbitter och strukturerad. En bitterhet som av tonic water i eftersmaken. Jättegott vin till sista utegrillen. (89)


2005 Pasquero-Elio Barbaresco Sorì Paitin har en först lite återhållsam och knuten doft. Harmonisk och välbalanserad med slånbär, rosor och lösningsmedel. Behöver en timme för att öppna upp. Smaken är enormt strukturerad med tanniner som tar hela gommen i ett rentav sagrantinoliknande järngrepp. Vilken överraskning, så upplevde vi det inte hemma! Tanniner gör sig helt klart bättre till krämig mat än i provningssammanhang. Växer i glaset och utvecklas jättefint. Lagrat på 40% nya tonneaux om 500 liter, liksom nollfyran. Tidigare använde man mindre barriques. (91)

Tack till stockholmsmunskänkarnas Curt Avermark som under våren hälsat på hos diverse producenter, och stod för introduktionen. Samt förstås Stefan Schlyter från Tryffelsvinet som importerar vinerna och presenterade dem.

2006 Château Larrivet-Haut-Brion Blanc & 2006 Château de Rochemorin Blanc

Lite blindbock kan bli kul sällskapslek när söndagseftermiddagen mulnar betänkligt. Vit bordeaux får alltför sällan chansen här hemma, så ikväll gör vi ett försök att råda bot på den saken och lagar samtidigt till en fiskgratäng på torskrygg med vitvinssås. Lurton-imperiets Château Rochemorin Blanc härstammar från 18 hektar i Pessac-Léognan planterade med 100% sauvignon blanc. Druvorna handskördas och vinet tillbringar tio månader på ekfat varav en tredjedel nya. Château Larrivet-Haut-Brion odlar bara fem hektar gröna druvor: 60% sauvignon blanc, 30% semillon and 5% muscadelle, och allt handskördas. Vinet uppfostras under ett år i delvis nya ekfat, på sina jästrester.

Första glaset har en blekt halmgul färg. Inledningsvis är det fatvanilj och mässingsmetall vi får på nosen. En finstämd och ganska elegant doft med rätt så tydliga drag av nässlor. Resten av intrycken handlar om återhållsammare toner - fläder, lite unken bränd ört, tändsticksplån, aning av kattkiss, vinbärsblad och fatkrydda. I munnen är det här ett överraskande smakrikt vin, med höga kartiga syror av omoget grönt äpple - friskt, men långt ifrån jättesnyggt - därtill hyggliga citrusaromer med lite fatkryddighet. Syrorna härjar och står i - ända ut i avslutningen - och vinet har en lite vattnig personlighet hela vägen från start till mål. (84)

Facit: 2006 Château de Rochemorin Blanc

Onekligen ett uppfriskande vin, men det står inte alls upp till fiskgratängen - och är dessutom ingen större upplevelse på egen hand. Förra årgången var bättre, som vi minns den från en munskänksprovning. Inte värt pengarna, tyvärr.



Andra glaset är också halmgult, men betydligt mer färgintensivt och glänsande som gul metall. Doften bjuder på fet citrus med ett svagt tropiskt inslag, rejält tilltagna doser av dyr fatrostning och en tydlig ton av bivax och stearinljus. Riktigt läckert och komplext att sniffa på! Mmm, i munnen får vi ett smakrikt och mycket välbalanserat vin med fet textur och rund fruktkropp som omger ett skelett av behagliga, distinkta syror. Läckert fatlagrad sur lie-karaktär med disketa drag av sherry och hasselnötter, därtill en härlig fatkrydda i slutet. Extremt njutbart - skön tyngd i munnen, farligt sug i frukten och utmärkt längd på eftersmaken. Outstanding. (90)

Facit: 2006 Château Larrivet-Haut-Brion Blanc

Aromer och syror kommer igenom på ett utmärkt sätt till maten, med lång kryddnejlika från faten som extra bonus. Mer än värt sina slantar, ett vin att lägga på minnet.



ps. Finns kvar, men fundera inte för länge...