fredag, maj 30, 2008

1999 Casalferro vs. 1999 Castello di Fonterutoli


Det är sådana här flaskor som påminner oss om fördelarna - och problemen - med lagring. För tre år sedan kunde vi ge bort ett par flaskor 1999 Casalferro i en blandlåda till en väninna som fyllde 40. För ett par år sedan var det dags att börja smaka på de kvarvarande. Förra året knäckte vi en till. Båda smaknoteringarna finns att läsa på Cellartracker. Vi var redan då mycket positiva. Men det är först nu som allt har trillat på plats i fullständig harmoni. Inget går upp mot ett moget vin som landat rätt...

Ur flaskhals och karaff bjuder 1999 Casalferro på en stor, djup doft av färsk, fruktig virginiatobak. Buteljen innehåller en rejäl fällning. Glaset är mörkt, bruntonat, sammetsrött. Redan under karafferingen gick det inte att undgå den öppna, utåtriktade karaktär doften antagit. Vi sniffar i glaset och finner en helt underbar mognadsutveckling. Wow, så gott! Casalferro är gjort i en modernare stil än Castello di Brolio, med gott om mörk fatrostning. Åldern har nu integrerat alla sådana aromer. De finns där men ingår i en större helhet. Choklad, mint, stalligt läder, julmust, katrinplommon, övermogna körsbär och vanilj. Senare på kvällen inslag av bränt socker och smörkola, till sist klart mest av stenmineraler. Som så ofta med komplexa upplevelser känns det lite futtigt att försöka bena ut beståndsdelarna. Allt ingår i en komplex, vacker och ädel doft!

Smaken har blivit fint syrlig, sammetslen, fyller munnen på ett storslaget sätt och är ändå lättfotad. Mint och kryddor gör sig påminda. Tanninerna är helt nedsmälta, inget motstånd finns kvar. Vinet är i sig själv i perfekt balans. Vi äter vällagrad pecorino sardo till, men tar det lite lugnt med osten för att släppa igenom vinets finess. Den burdust fatuppfostrade ynglingen har blivit en åldrande skönhet med en behaglig, rent av rörande grace! Värt ett par extra poäng...

1999 Castello di Fonterutoli träffar nosen direkt med sina typiska julkryddor. Det är en råare, tuffare doft med jämförelsevis mer av spritiga körsbär, tallbarrsolja och en aning ammoniak från svinstian - förutom de mer förväntade dragen av julmust och plommon. Smaken har mer av bittermandel, märkbar ekbeska, nästan störande eldiga oborstade körsbär i sprit och en del kärva tanniner kvar. Denna flaska har fortfarande karaktär av jobbig tonåring som hojtar från lastbilsflaket med uppkavlade vita jeans. Vår förra flaska av det här vinet kändes harmoniskt och färdigutvecklat. Skillnaden är minst sagt påtaglig (läs gärna noteringarna), en fascinerande variation. Så vi får helt enkelt luta oss tillbaka, vänta ett år till på nästa flaska och hoppas på att de disharmoniska, kantiga dragen ska ge med sig - eller på en bättre flaska....

ps. 1999 Casalferro är minst lika vackert som den 1997 Grange vi provade i onsdags. Snacka om prisvärde...

1999 Casalferro (Barone Ricasoli, Castello di Brolio, Gaiole in Chianti)

1999 Castello di Fonterutoli (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti)

2 kommentarer:

gurhan sa...

så till nästa år ska man börja öppna årg 2000 av casalferro?

Finare Vinare sa...

Varma 2000 mognar betydligt snabbare.
Så det är nog onödigt att vänta...