1998 Pian delle Vigne har en mörk, rödbrun färg. Ser tätt ut! Ur karaffen kommer dofter som påminner om balsamvinäger, gammalt läder, ljus tobak och ädel, subtilt stallig mognad. Ur glaset är det direkta intrycket farinsocker, fikonsirap, mandelmassa, jästa körsbär och likörtoner. Vi smakar och får en sötfruktig, aningen eldig, stor smak som verkligen fyller ut hela munnen. Tanninerna är fullständigt lena, syrorna åt det lägre hållet, intensiteten i smaken är rejäl och det hela slutar en lång, rätt alkoholdriven eftersmak (13,5%) där lakrits, plommon och likörfrukt minglar kvar i bortåt en minut. En modern brunello utan alltför mycket fat, som kommit i mål och håller ett bra tag till.
Trots den stora smaken klarar vinet inte att möta upp en bistecca fiorentina på clubsteak. Därtill är syrorna för låga. Vi finner en perfekt stand-in i 2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo. Brunellon som nu kompletterats med lite sandelträ och ljusare körsbärstoner - paketerade i den underbart silkeslena munkänslan - njuter vi på egen hand med lite hyvlad parmesan och äntligen - Joy Division-filmen Control. So sad...
1998 Pian delle Vigne Brunello di Montalcino (Antinori Agricola, Tenuta Pian delle Vigne, Montalcino)
7 kommentarer:
Lustigt att vi provar Brunello samtidigt denna afton! Pian delle Vigne är en av de vingårdar som polisen har slagit till mot - och upplösningen känns väldigt oviss.
Prova gärna Angelinis 2003:a - väl luftad - till mat. Jag tror ni kommer att återfå tron Brunello när världen vacklar.
So sad? Maken till miserable bastard får man väl leta efter. Själv såg jag den med några popnördar till kompisar som alla nu blivit pappor. För tio år sedan diskuterade vi "Touching from a distance" ur perspektivet Ian Curtis som den lidande konstnären. Nu hade vi allihop en känsla av att ryck upp dig för helvete - du har ju fru och barn. Klipp dig och skaffa dig ett jobb (ok, det hade han ju), och ge fan i belgiskan! Sedan satte vi på oss gubbkepsarna, stödde oss på käpparna och gick och tog en öl för att ha något att skölja ned kvällsmedicinerna med; de fastnar gärna i löständerna annars.
Visst är det en lysande film.
Sorgligt ur de kvarvarandes perspektiv, alltså! Filmen blev tyvärr lite väl pedagogisk och mekanisk i att rada upp anledningar. Tänk en mer subjektiv film med fler stämningar och längre bilder...
Brunellon hade passat perfekt till dina kvällsmediciner. Inga tuggbara tanniner där inte, du klarar dig fint utan löständerna ;-)
Visst är den sorglig ur många aspekter. Det var bara så talande hur vi allihopa svängt till att tycka att Curtis borde kammat sig. Tjata inte om att skaffa barn om du inte är beredd att ta ditt ansvar *hytter med pekfingret* Håll dig hemma med din lilla familj istället för att gråta ut hos din belgiska älskarinna. Killen satte sig själv i klistret hela tiden och fick sedan ångest...buhu buhu. Riktigt så enkelt är det inte förstås, och filmen är så klart baserad på änkan Deborahs perspektiv. Annars fanns det väl många scener att förlora sig i... Joy Division har kanske aldrig låtit så bra (tycker jag som föredrar New Order).
Javisst, vad bra att det gick som det gick! Annars hade vi ju inte fått New Order. Men tydligen är det mesta av materialet nyinspelat "live". Det lät som sagt misstänkt ljudtekniskt bra om musiken. Och inga Morris, Hook, Sumner, Curtis bland de fyra namnen som framförde många låtar. Anderson, Pearson, Riley, Treadaway är de unga skådespelarna som gör ett förbluffande bra jobb i att låta som Joy Division. Imponerande!
Oj! Jag trodde de hade gjort någon super-remastring av originallåtarna. "Love will tear us apart" dunkade rätt bra i biosalongen, och jag tänkte inte ens tanken att det kunde vara en annan version än originalet. Nu är jag väl inte så värst inlyssnad på Joy Division...
Med tanke på att Control är gjord ur fruns perspektiv tycker jag att den ändå är märkvärdigt icke-fördömande. Om man gillar svavel och osande predikningar är väl frun ett mes, om man är något mer ömhudad är hon snarast fantastiskt förlåtande och verkligen värd Curtis fulla kärlek. Det är väl därför filmen blir lite pedagogisk. Jag föll, trots invändningar om partsinlaga, ändå pladask. Men visst, Frankofilen har rätt, Curtis borde ha kammat sig.
Men det är ju det som är livet - somliga fixar att kamma sig, andra inte och därmed blir det en intressant mix, på gott och ont.
Och vad gäller New Order, absolut, men jag tror att I Curtis, om han orkat med sig själv lite bättre haft en otrolig musikalisk utveckling i sig.
Kolla Peter Hook, en sann slugger (i fler än en bemärkelse) som blev en så fantastiskt originell och i bland närmast subtil basist. Jämförelsen med en en fin Brunello som lagrats in i mål är väl inte helt långsökt?
Skicka en kommentar