måndag, december 31, 2007

Årsbästalistan 2007 - Our Wines of the Year


1. 1997 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (95,0 pts. in 1 note)
2. 1999 Villa Cafaggio San Martino Toscana IGT (Italy, Tuscany, Toscana IGT) (95,0 pts. in 1 note)
3. 1996 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (95,0 pts. in 1 note)
4. 2000 Villa di Capezzana Ghiaie della Furba (Italy, Tuscany, Toscana IGT) (95,0 pts. in 1 note)
5. 2004 Clos des Papes Châteauneuf-du-Pape (France, Rhône, Southern Rhône, Châteauneuf-du-Pape) (94,0 pts. in 1 note)

6. 2003 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Fontaines (France, Rhône, Northern Rhône, Cornas) (94,0 pts. in 1 note)
7. 1999 Pio Cesare Barolo Ornato (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (94,0 pts. in 1 note)
8. 1997 Paolo Scavino Barolo Carobric (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (94,0 pts. in 1 note)
9. 1998 Château Smith Haut Lafitte (France, Bordeaux, Graves, Pessac-Léognan) (94,0 pts. in 1 note)
10. 1988 Veuve Clicquot Ponsardin Champagne Brut Vintage Rare (France, Champagne) (94,0 pts. in 1 note)

11. 1996 Poderi Aldo Conterno Barolo Colonnello (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (93,0 pts. in 1 note)
12. 1999 La Spinetta (Rivetti) Barbaresco Vürsù Vigneto Starderi (Italy, Piedmont, Langhe, Barbaresco) (93,0 pts. in 1 note)
13. 1996 Billecart-Salmon Champagne Nicolas-François Billecart (France, Champagne) (93,0 pts. in 1 note)
14. 1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Auslese (Germany, Mosel Saar Ruwer) (93,0 pts. in 1 note)
15. 1997 Azienda Bricco Rocche (Ceretto) Barolo Brunate (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (93,0 pts. in 1 note)

16. 2004 Belle Père et Fils Crozes-Hermitage Cuvée Louis Belle (France, Rhône, Northern Rhône, Crozes-Hermitage) (93,0 pts. in 1 note)
17. 1999 Château de Pibarnon Bandol (France, Provence, Bandol) (92,0 pts. in 1 note)
18. N.V. Jacques Selosse Champagne Brut Initiale (France, Champagne) (92,0 pts. in 1 note)
19. 2004 Delas Frères Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron (France, Rhône, Northern Rhône, Côte-Rôtie) (92,0 pts. in 2 notes)
20. 2004 Delas Frères Hermitage Les Bessards (France, Rhône, Northern Rhône, Hermitage) (92,0 pts. in 1 note)

Två reflektioner, först som sist. Först: att det är lagringen som har lyft flera av vinerna till allra högsta nivå. Sist: Vid 92 poäng finns det ytterligare elva viner som måste få vara med på listan:

21. 2000 Château Monbrison (France, Bordeaux, Médoc, Margaux) (92,0 pts. in 1 note)
22. 2004 Château Pontet-Canet (France, Bordeaux, Médoc, Pauillac) (92,0 pts. in 1 note)
23. 1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (Italy, Piedmont, Langhe, Barolo) (92,0 pts. in 1 note)
24. 1999 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Classico) (92,0 pts. in 1 note)
25. 1997 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Classico) (91,5 pts. in 2 notes)
26. 2004 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove (Italy, Tuscany, Bolgheri) (92,0 pts. in 1 note)
27. 2004 Marchesi Mazzei Chianti Classico Castello di Fonterutoli (Italy, Tuscany, Chianti, Chianti Classico) (92,0 pts. in 2 notes)
28. 2005 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Trocken (Germany, Franken) (92,0 pts. in 1 note)
29. 2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage (France, Rhône, Northern Rhône, Crozes-Hermitage) (92,0 pts. in 1 note)
30. 1999 Marchesi Mazzei Castello di Fonterutoli Siepi Toscana IGT (Italy, Tuscany, Toscana IGT) (92,0 pts. in 1 note)
31. 1999 Domaine Capmartin Cuvée du Couvent (France, Southwest France, Madiran) (92,0 pts. in 1 note)

Årets tack går till Eric LeVine, Cellartracker som gjort det lättare och roligare att hänge sig åt listmania. Särskilda eloger går också ut till alla de vinbloggare och hobbykonnässörer som med sina personliga, välskrivna och läsvärda inlägg gjort 2007 till det roligaste vinåret hittills!




Känns utsikten på bilderna bekant? Vilket område är det? Vilken appellation har vi hamnat i? Vad heter byn?

Vi har äntligen en vinnare! Med en kombination av briljant slutledningsförmåga och ren list löste Frankofilen bildgåtan och levererade de rätta svaren. Grattis till en värdig pristagare! Självklart fanns svaret någonstans i bloggen. Vi står på terrassen utanför caven hos Domaine Jean-Pierre Sève i byn Solutré, det är en förmiddag i juli, och vi har just provsmakat och inhandlat en låda med tre olika chardonnayviner. Vinmarken innehöll så mycket fossiler att han hade ett smärre museum i provningsrummet! Vinerna från Mâconnais stolthet, appellationen Pouilly-Fuissé (plus lite enklare Mâcon-Solutré och Mâcon Blanc) kan, trots sina låga priser (mellan €8 och €16 på plats) konkurrera med långt dyrare vita bourgogner från côte-de-beaune. Rekommenderas varmt, se hela producentlistan! Den sista bilden visar vad vi hade bakom oss, men det hade varit för enkelt. Nu återstår bara att håva hem vinsten, en butelj 1997 Paolo Scavino Bric dël Fiasc. Mer om detta i kommentarstråden. Gott Nytt År!

Nyårschampagner


Från julnumret av Decanter lånar vi en formulering av champagne-provningspanelens Susie Barrie: "I want a treat wine, drinkable now with the ability to age. Something with enough concentration and complexity to feel you're having a drink that's a bit of luxury". Det stämmer väl exakt med vad många är ute efter ikväll! Melanders i Söderhallarna står för hummer och några pålägg till våra inledande snittar.

Alfred Gratien Cuvée Paradis har vi provat tidigare utan att riktigt falla pladask. Årets tappning har fått så goda vitsord att vi bestämmer oss för att ge den en ny chans. Doften vill inte riktigt komma ut och leka, utan gömmer sig hellre nere i S:s pappas källare. Därnere finns bokna röda vinteräpplen, champinjoner och allmänna källardofter, som får halva teamet att kort fundera över smygkork innan vi bestämmer oss för att det är vinets stil. S är svag för röda äpplen och gillar den knutna doften, men frågan är om man inte får minst lika bra eller bättre rödäpplighet i Bollingers standardcuvée. Smaken är strukturerad och rejäl, dock inte alls tung, med matvänlig stringens. Vi faller inte pladask i år heller, men det blir vårt förstahandsval till humrarna, och där gör den ett bra jobb.

1996 Billecart-Salmon Cuvée N.F. har en strålande vacker, gyllene färg. Bubblorna är små och snabba. En enda sniff får omedelbart saliven att flöda. Wow, vilken doft! En vidöppen, smörig karaktär med valnötter, hasselnötter, grädde, gräddkola, honung, fikon, russin och smakfullt diskreta oxidtoner som integrerar perfekt med resten av godiset. Ger en känsla av att rida fram på doften! Smaken är ljuvligt harmonisk och nektarlik, syrorna är förföriskt förfinade - vinet är en lättdrucken smekning. Fantastiskt gott! Rakt in på årsbästalistan, strax efter 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage.

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage har en ljusare guldgul färg. Bubblorna är långsammare än i föregående vin, men lika små. Doften är något sluten först, mer animalisk och tuffare, med ett litet inslag av tryffel. Den kommer loss efterhand med betoning på nötter, fikon, farinsocker, pumpernickel och nougat. Efter föregående vin framstår smaken som hård i både syror och mousse. Viner är degorgerat i december 2006 (ett par månader efter förra årets nyårsskumpa av samma årgång). Även den var förstås påtagligt ung, men i år är syrornas kärvhet än mer märkbar, tillsammans med en tuff grapebitterhet i avslutningen. Här behövs antingen matens avrundande fetter, eller flera år av lagring, för att vinet ska landa rätt. Vi ses i framtiden...

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne har likaså en ljust gyllene färgton, och en utvecklad, givande doft med mer av citrustoner än i de föregående två. Vi hittar också rökiga mineraltoner som är riktigt snygga. Gräddvanilj, valnötter, fikon, oxidtoner. Härligt gott att sniffa på. Smaken är pigg och frisk, fortfarande ung - men här finns snällare, mer citrontonade syror än i föregående vin. Slank elegans och mycket trevlig drickbarhet med lång eftersmak. Snyggt byggt, lämpat för lagring. Årets champagnefynd när man mäter priset mot kvaliteten!

NV Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut

1996 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas-François Billecart

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut

lördag, december 29, 2007

2001 San Felice Poggio Rosso Riserva



Poggio Rosso är en av de bästa traditionella riservorna från chianti classico. Här gives ingen modernt extraherad powerfrukt dressad i sprillans ekkostym (som hos Castello di Fonterutoli) - istället står ena foten i mer konservativ bordeauxstil och den andra i typisk italiensk långlagring på stora botti. Vi hittar en del likheter med Taurasi Radici Riserva, men möjligen är det här lite bättre. Behöver vi säga att vi gillar stilen?

Vilka komplexa dofter! Det är som att stoppa näsan i fin mylla, fingrarna är långt nere i jorden. Vi planterar en jordgubbsplanta. Eller så gräver vi upp färska tryfflar med händerna - jovisst, vinet doftar tryffel redan ur karaffen, i skön förening med stall och läder. Mogna körsbär, mogna jordgubbar och hallon. Balsamiska fattoner och bordeauxlikt söt piptobak - dofterna är MYCKET tilltalande! Vi får en torr jordgubbskänsla i munnen, som balans finns också en söt liten fruktighet av körsbär. Annars gott om jord, järn och mineraler. Smaken har fina fruktsyror, behagliga tanniner och lite bordeauxlik bläckighet, inte på något negativt sätt - men tyvärr rätt kort i eftersmaken. Doften slår faktiskt det mesta från italien vi provat i år, inte minst den mer likörtonade stallkamraten Vigorello - men trots alla goda doftintryck når inte smaken riktigt ända fram till toppnoteringarna...

Vad som istället bjuds, liksom hos mången god bordeaux, är riktigt schysst, läskande drickbarhet - även om det inte riktigt har den intensitet och längd man kunde önska. Vi ska lagra ett par flaskor och se vad som händer. Det är mer än tänkbart att vi beställer en låda till. Kvällens flaskor gick fint till cacciatora, hemlagad pizza och god vän på besök. Extra fördelaktigt framstod vinet med tunna skivor av parmesan. Flaskorna hade en del fällning - men när vi nämnde våra upplevelser av den härliga årgången 1995, tyckte producenten att den först nu började nå mognad. Troligen har han rätt - för det här är en stil som, i motsats till modernisternas, är gjord i första hand med tanke på tid i källaren.

ps. Privatimport från Winehouse Bilberg via SB. Levereras i låda om sex flaskor (1758 kr). Räkna med (i värsta fall) några veckors väntan på att bolagets kvarnar ska mala...

pps. En annan kväll uppfattar vi mer av körsbär i likör. Svartpeppar i maten ger mer känsla av intensitet och längd i eftersmak.
Tryffeln kommer efter ett tag och senare mer av mint. Komplext vin!

2001 Poggio Rosso Chianti Classico Riserva (Agricola San Felice, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

onsdag, december 26, 2007

Trio från Vincent Girardin


Under annandagen fortsätter Grossmans gås att göra succé på bordet. Fågeln är nästan ännu godare andra dagen, och klarade att leverera totalt fjorton portioner av pur matlycka. Vi ska dricka tre viner från Vincent Girardin. Mest internationellt uppmärksammad är han för sina vita viner från topplägen runt Aloxe-Corton, Chassagne-Montrachet, Puligny-Montrachet och Meursault, men här hemma är han framför allt sedan länge leverantör till systembolagets lilla fasta sortiment av röd bourgogne. Tillägget Domaine betecknar vin från egna odlingar, namnet ensamt är firmans négociantproduktion. Les Vignots är ett söderläge med vanlig bystatus, närmaste granne med La Chanière. Aktuell årgång ute på hyllorna är 2005 - det ska bli intressant att jämföra med förra toppåret 2002 som nu tillbringat tre år i viloläge.

2005 Pommard Les Vignots har blank, klar, medelmörk färg. Vi hittar en mycket god primärfrukt i den lite parfymerade nosen: karaktär av läckra vildhallon med ett uns söta björnbär. Det doftar som att året varit riktigt nådigt mot vinstockarna i Les Vignots. Nypon, rökelse, tomatkvist och örter kommer till och ger fräschör åt helheten, som ännu saknar komplexitet, men ändå är riktigt härlig. Smaken uppfyller löftena om sötmognad i den renfruktiga profilen, som för övrigt är något knuten. Syrorna är höga och vi finner ingen störande ek. Till feta gåsen går vinet utmärkt att dricka idag, det är en av de mest tillgängliga nollfemmorna vi smakat. Möjligen något sötfruktigare än 2002 var i samma primära fas, men i stort sett lik vår minnesbild. Drucket fann vinet mer komplext och hittade mer av köttighet och mindre av fruktighet. Kommer att bli riktigt fin med tiden, att döma av intrycken från nästa vin. Vi köper!

2002 Pommard Les Vignots har en något mattare, relativt mörk färg. Doften bjuder direkt på komplexitet med spännande animaliska drag av både rått och grillat kött, och aningar av läder och tjära. Frukten är liksom det yngre syskonet präglad av vildhallon, men helheten är djupare och mer djurisk. Smaken har bra djup och längd med både viss utveckling och avrundning. En klockren smak av blodapelsin ger vinet en härlig fräschör. Inga störande fat. En riktigt god bourgogne! Vi drack ett par flaskor redan för tre år sedan, bland annat till lammrullad, och gillade den tilltalande, matvänliga karaktären. Det har hänt en hel del intressant sedan dess...

2002 Chambolle-Musigny har en snyggt uppstramad doft med tomatkvist, örter, nypon, våt sten och våt bärfrukt. En fin kryddighet assisterar och helheten tycks mindre fruktig än Les Vignots. Smaken överraskar dock med en skinande ren fruktighet av körsbär och vinbär med både riktigt bra syror, kärna och längd. Efterhand utvecklas smaken till att bli tydligt tomatig med drag av både puré och kvist - det är nog den karaktären vinet kommer anta när det är fullmoget (vi minns 1994 Dominique Laurent Chambolle-Musigny Les Cras från i somras).

2005 Pommard Les Vignots (Domaine Vincent Girardin, Bourgogne)

2002 Pommard Les Vignots (Domaine Vincent Girardin, Bourgogne)

2002 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes (Vincent Girardin, Bourgogne)

tisdag, december 25, 2007

Grossmans gås


Nu har vi längtat länge nog! Vi måste laga helstekt gås. Jürgen Grossman är inofficiell svensk mästare på tillagning av ankor och gäss (fattas bara annat när man drivit krog under namnet Gässlingen). Så vi följer slaviskt hans recept vid tillagningen. Sexkilosgåsen fylls med äpplen och plommon - och sen: skjuts in i ugnen i fyra timmar. Under tiden lagar vi rödkålen, fräst i gåsflott och bräserad i côtes du rhône. En dryg liter flott smälter av fågeln, så fint att ha för framtida matlagning. Den rostade gåshalsen ger härlig smak till gräddsåsen. Den halstrade levern tar vi på en liten toast under slutet av tillredningen. Det har blivit dags för bourgogne på längden och tvären...

Antonin Guyons 2002 Corton-Bressandes hade vi nog missat, om vi inte fått påminnelsen från Drucket. Tack för det! Här finner vi en härligt tillgänglig doft med fin komplexitet. Vi kan zooma in på olika egenskaper som man förväntar sig i en god pinot noir - allt finns på plats. Mogna jordgubbar, röda vinbär, typisk pinotkryddighet, grusväg, multnande löv, god unknad, paprika och tomat. Delarna förenar sig till en större, sammansatt helhet som vi tycker är mycket tilltalande. Smaken har en mjuk, len start. Den utvecklas i ganska lätt, elegant men ändå smakrik stil. Syrorna är rätt mjuka och mineraliteten påtaglig med lång, lite bitter avslutning och pepprig eftersmak. Fattonerna är subtila - frukt och krydda är helt integrerade. Elegans går före kraft. Vi tar det bästa vinet först!

2005 Gevrey-Chambertin La Justice liknar i stora drag föregående vin. Det mesta är på plats i husets trevliga stil. Doften har lite mer märkbara nypon och något mindre av komplexitet och mognadstoner. Smaken är också relativt likartad, men har mer av lingonsyror och något lättare kropp. Vinets syror ska visa sig möta upp den feta maten perfekt. Elegant, slankt, mycket drickbart vin.

2002 Beaune Clos du Roi Premier Cru har en rätt framträdande fatkaraktär (som väntat från Tollot-Beaut) . Doften är stor och tydlig med balsamiska, kryddiga, rostade fat. Cykelvägen ringlar vidare, men leder här till en mörkare frukt av plommon och körsbär. Smaken är stadig, tydligt ekad med rejäl mörkröd frukt som fyller munnen fint. Likt chianti är smaken lite "sur", och helheten är inte så elegant som i föregående viner. Vi är nästan halvvägs till nya zeeland! Med sin större fyllighet visar sig vinet väl lämpat till ost (brie) och är gott och givande, även om det förlorar med en noslängd när man jämför med elegansen hos de första två.

2005 Beaune du Château Premier Cru är vid en direkt jämförelse inte riktigt drickfärdigt ännu, med fortfarande tuffa syror. Den kärnfulla frukten, med drag av körsbär och röda vinbär, är lite "rå och våt", med för detta vin ovanligt mörk färg. Det är väl ett snäpp enklare än de föregående, men smakar ändå riktigt bra, efter att smaklökarna ställt om sig, och fått lite hjälp av brie. Framförallt tror vi starkt på lagring av den här årgången. Det kan mycket väl bli strålande om fem år. Noteras bör att det svenska priset är hundralappen bättre än det danska.

Det här var andra gången vi tillagat gåsen enligt Grossmans recept. Den maffiga fågeln uppskattas av både stora och små. Det blir rätt gott om mat - så pass mycket att vi måste frossa vidare och dricka ännu mer röd bourgogne redan imorgon...

2002 Corton-Bressandes Grand Cru (Antonin Guyon)

2005 Gevrey-Chambertin La Justice (Antonin Guyon)

2002 Beaune Clos du Roi Premier Cru (Domaine Tollot-Beaut)

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils)

måndag, december 24, 2007

Thomsens tunga


Vi simmar mot strömmen i jakt på fräschare mat för julaftonskvällen - det blir ångad sjötunga med vitvinssås och linguine efter ett busenkelt recept av mästerkocken Hans Beck Thomsen (Henne Kirkeby Kro). Är fiskråvaran bra så är saken biff. Vi använde vit chorey-les-beaune istället för sancerre.

4 søtungor (500 g)
1 l fiskefond
1 skalotteløg
10 hvide peberkorn
15 g smør
1/4 tør hvidvin, gerne Sancerre
1/4 l piskefløde
2 spsk majsstivelse

Søtungorne flåes og fileteres. Fileterne deles meget skråt naesten på langs. Rul den stramt som små pouietter fra hoved mod hale og med skindsiden indad. Damp på rist i ca. 3 minutter.
Snit skalotteløget fint og sautér i smør sammen med peberkornene. Tilsaet fiskefond og reducér til det halve. Kog hvidvinen ned til ca. 1 dl, og tilsaet fiskefond og lun fløde. Reducér til en cremet konsistens.
Server fisken med frisk fettucinepasta og sauce.



La Moutonne brukar kallas den åttonde chablis grand cru, men är egentligen en del (2,4 hektar) av Vaudesir och Les Preuses. Den är ett monopol under Domaine Long-Depaquit, sedan flera hundra år en av de största markägarna i chablis, nu 60 hektar. Sedan 1968 ägs och drivs egendomen av negociantfirman Albert Bichot i Beaune. Man jobbar sedan ett tiotal år med kvalitetsutveckling och ny teknik i sin chablis under ledning av Jean-Didier Basch. Alla grand cru-viner ekfatslagras sedan ett halvdussin år tillbaka.

2004 Chablis Grand Cru Moutonne har en slinkig, briljant uppsyn. Doften är elegant, spännande och rätt komplex. Här finns snygga jodmineraler, musslor, fårtalg och en tydlig blommighet. Frukten är inte så framträdande, men handlar mest om grönt äpple och grape. En viss örtighet där vi landar vid ljung, som i sin tur associerar till honung. Lite gräddiga drag får väl sättas upp på ekfatskontot. Smaken är påtagligt torr, stram men ändå mild, mineralisk med en lite "hal" känsla, medelfyllig och rätt lång. Vinet är välbalanserat, men förstås ganska outvecklat, med rekommenderad konsumtion 2012-2020. Högklassigt källarvin med förväntad bonus till den tålmodige.

2004 Chablis Grand Cru Moutonne (Domaine Long-Depaquit /Albert Bichot, Chablis)

NV Jacques Selosse Brut Initiale


Nej, vi kunde inte låta bli! Kalla oss korkskruvsmatadorer eller marodörer om ni vill - fast här behövdes inte ens korkskruven... Julaftonskvällen ägnas inte alls åt julmat utan åt Hans Beck Thomsens recept på ångad sjötunga med vitvinssås och linguine, ur boken "Fra kjökkenet i Henne". Mitt under matlagningen blir nyfikenheten på den nysläppta tappningen från Selosse övermäktig, understödd av svår mersmak sedan smakprovet igår.

Vilken skillnad det är! Den nydegorgerade Jacques Selosse Brut Initiale är helt ung och oskuldsfull i både visuell uppenbarelse och aromer. Blomdofter av liljekonvalj och tydlig hyacint (elegant spik i Druckets referat från champagneprovningen nyligen) samsas med äpplen och mineraler i en mycket ungdomlig doft, där de Selosse-typiskt nötiga sherrytonerna endast anas under ytan. Smaken är stram, "vit" och ung. Syran är mycket hög och fortfarande rätt kartig (vilken skillnad mot gårdagens vällustigt lättdruckna citruskarneval). Dagens smakprov ger samma känsla som purung riesling kan ge - blommighet, mineraler och tuffa, rasiga syror. Det är naturligtvis jättegott ändå, men vi spar resten av flaskorna för att låta dem utvecklas, och väntetiden blir förmodligen längre än för den förra sändningen... hands off!

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs Jacques Selosse)

1983 Graham's Vintage Port


Kalle Anka, stilton, peppisar, portvin. Som det ska vara på julafton!

1983 Graham's Vintage Port har en relativt ljus, sammetsröd färg. Vi får en riktigt god, rätt komplex doft med en del mognadsutveckling. Frukten handlar om plommonsylt, fikonmarmelad och ljusa körsbär med italienskimporterad bittermandel och marsipan. Till skillnad från Quinta de Vargellas påminner vinet faktiskt en smula om tawny och har ljusare, italienskt riservalika drag. Här finns en dos knäckig karamell med sultanrussin. Ett litet inslag av aceton svävar över alltihop. Smaken är harmonisk, medelintensiv, medelfyllig och välbalanserad. Mjuk och len munkänsla, bra syror och lång eftersmak i en stil som handlar mer om elegans än om kraft. Riktigt god, trevlig och bra vintage - men utan att vara storslagen.

1983 Graham's Vintage Port (Graham's, Symington Family Estates, Oporto)

söndag, december 23, 2007

NV Jacques Selosse Brut Initiale


I mitten av december släpptes årets ranson från mästaren i Avize. Men flaskorna degorgerades så sent som fjärde oktober, och Anselme Selosse rekommenderar minst tre månaders vila för att vinet ska återhämta sig innan uppkorkandet. Så vi fortsätter tulla på förra årets tilldelning, som har utvecklats riktigt fint under det gångna året. Ett år till, så är den ända framme. Vad är det som har hänt sen sist, då?

NV Jacques Selosse Brut Initiale (degorgerad oktober 2006) har en fint fyllig färg, guldgul med reflexer av koppar. Bubblorna är mikroskopiskt små. Doften är som väntat läckert jästig, nötig med snyggt oxidativa drag från lagring på ekfat. Frukten har breddats med fler medlemmar av citrusfamiljen, framförallt apelsiner. Den rika smaken har en frisk sötsyrlighet som ikväll påminner oss riktigt mycket om färskpressad juice av både apelsin och blodapelsin. Avslutningen bjuder på bitter grapefrukt. Detta kan vara den perfekta morgonchampagnen, påpekar S - för champagneälskare med svaghet för lyxfrukostar. Som uppfriskande mjuklandning efter julbordsätandet är det precis lika lyckat, gärna med nötter som tilltugg. Extremt drickbart vin, supergott och originellt. Årets leverans är inte slut än!

NV Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs ( Jacques Selosse, Avize, Champagne)

lördag, december 22, 2007

1988 Quinta de Vargellas vs. 1988 Fonseca Guimaraens


Ett fint tillfälle till vertikalprovningar uppenbarade sig nyligen med en hel serie halvflaskor från Quinta de Vargellas, som Vinunic släppt till vinbutikerna. Vi passar på att smaka horisontalt med nyligen provade Fonseca Guimaraens, som vi sparat i en fylld halvflaska. Som sällskap tar vi gårdsstilton från Thomas Hoe och världens godaste pepparkakor (med smak av citrus) från Göteborgs Pepparkaksbageri (båda levererade av Vasastans Ost).

1988 Quinta de Vargellas har en imponerande, potent och djup doft: här finns mörkt, bränt socker, alkohol, mörka russin, körsbär, lakrits och champinjoner. Smaken är intensiv, nej rent av eruptiv - med en veritabel vulkan i mitten av smaken. Vilken dov, mörk kraft och längd! Som en fet orm av lava ringlar smaken fram. Det här ska ni inte missa...

1988 Fonseca Guimaraens framstår i jämförelse som ett sirligt, elegant vin med en intressant presentation av örter. Hela buketten av timjan, rosmarin, salvia och olika varianter av släktena origanum och mentha: kungsmynta (oregano), grönmynta och pepparmynta. Smaken är jämförelsevis lätt och örtig, utan föregående vins turbopaket mitt i smaken. Gott är det förstås ändå...

Vi smygprovade även en skvätt av 1995 Quinta de Vargellas och den lovar minst lika gott som det äldre syskonet, i samma heta, häftiga stil, men den har inte nått lika långt i utvecklingen och därmed inte fått riktigt samma runda, generösa kropp. Vinnare blir 1988 Quinta de Vargellas...

ps. Halvflaskor är verkligen fiffigt när det kommer till gammalt portvin. Fällningen är massiv, så dekantera försiktigt.

1988 Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port (Taylor, Fladgate and Yeatman, Vila Nova de Gaia, Oporto)

1988 Fonseca Guimaraens Vintage Port (Fonseca, Vila Nova de Gaia, Oporto)

1988 Veuve Clicquot Ponsardin Rare Vintage


Vi har fått tag i en härlig bit terrine de foie gras från experterna Larnaudie (i Figeac, Sud-Ouest via Vasastans Ost). Nu är stunden kommen för mogen champagne. Pschoff! Vad vi ser i glaset kan bara beskrivas som en gyllene färg, den enda frågan är hur pass gyllene - vi lämnar den obesvarad. Vi möts av en riktigt harmonisk doft med fin brödjäst, musselkalk, valnötter och röda äpplen. Efter bara en liten stund i glaset kommer skrattretande tydliga drag av muscovadosocker, brun farin, mörk gräddkola och dadlar. Ett uns av intressanta stalltoner osar lätt och höjer bara förväntningarna ännu mer. De röda äpplena förvandlas omärkligt till ett välkokt äppelmos...

Smaken är mycket rik med kraftfull kropp - vi pratar mittsmak här, en hel äppelpaj får faktiskt plats i mitten. Munkänslan är mjuk och krämig med lite sherrytoner och en grapebitter avslutning. Helheten är påtagligt komplex, komplett, avrundad och läcker - det måste vara en av de godaste, mer mogna champagner vi druckit. Här ges riktigt mycket upplevelse för pengarna. Tyvärr är vinet slutsålt, men man blir rätt nyfiken på husets rosé från 1985...

ps. När vi tänker tillbaka på andra tänkbara kandidater var exempelvis 1988 Dom Ruinart Rosé ungefär lika bra med sina utvecklade blodapelsin- och chokladtoner, och 1985 Sugot-Feneuil Special Club, en fint mogen blanc de blancs i precis rätt utvecklingsfas.

1988 Rare Vintage (Veuve Clicquot Ponsardin, Reims, Champagne)

fredag, december 21, 2007

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut


Jullovet har börjat! En okänd välgörare har satt priset på kvällens champagne (okej då, importören heter Solera). Det är faktiskt obegripligt att elvaårigt vintagebubbel med sex år på jästfällningen kan kosta 339 kr. Mer begripligt är att flaskorna redan är slut...

Duval-Leroy är en av de största familjeägda producenterna i côtes de blancs med 175 hektar egna odlingar. Richard Juhlins profilering bjuder på en blandad kompott av andraetiketterat skräp "det sämsta jag druckit som inte varit defekt", och högsta kvalitet "de senaste årgångarna är lysande". En stjärna på uppåtgående alltså, där statusen ännu inte är riktigt i klass med innehållet. Det passar oss som hand i handske. Vi är ju som bekant mest intresserade av vad det var i flaskan...

1996 Fleur de Champagne Brut gjordes på druvor från sex grand cru-byar: Chouilly, Oger, Avize, Aÿ, Bouzy och Verzenay - och hembyn Vertus, klassad som premier cru. Moussen är mycket livlig när vi häller upp, bubblorna små, fina och långsamma. Färgen är ljust guldgul i glaset. Första doften är mycket intensiv, vilken spets - skickar välbekanta guldpilar rakt upp i doftcentrum. Nästa intryck är mognadstonerna: nötter, honung och snygg oxidation. Dansk citronvand, röda äpplen, bröd och jäst kommer till. Smaken är kompromisslöst knastertorr, med påtagligt höga, stringenta syror och smakrika, nötiga drag (samt nougat). Slank och fortfarande lite tuff i avslutningen. Ursnyggt! Inte så försynt (rentav ängsligt) som Juhlin tycker i sin kommentar om 95an. Nej, det här vinet visar en helt annan klass än den 95a vi drack förra december på halvbutelj, som redan var i utförsbacke med sina mjuka, låga syror. Vi dricker inte upp alla flaskor med en gång, för det här vinet kommer hänga med och utvecklas ett bra tag till...

1996 Fleur de Champagne Brut (Carol Duval-Leroy, Vertus, Champagne)

Portofino Nuovo Ristorante Italiano


Vi har inte besökt denna adress sedan den härbärgerade restaurang Gässlingen som lyckliggjorde oss en handfull gånger.
En rejäl omgörning har gett stället en tufft maskulin profil med mörka färger, vita väggar, pretentiösa tallrikar och en del klatschiga oljor som signalerar en viss status och svansföring till gästerna. Taglinen "nuovo ristorante italiano" leder osökt tankarna till Bon Lloc, saligt i åminnelse. Man har alltså lagt upp ribban! Entrén är ett trångt glasakvarium där två kalviga tonårstjejer envisas med att rycka varje gäst på en tjuga (men deras service visar sig till slut vara en så pass tafflig uppvisning att den inte vore ok ens utan avgift: "jag har ingen tjuga i växel men du ska få tillbaka annars vore det orättvist", "era jackor ligger på kontoret vi ska snart hämta dom", "du kan gå ut på gatan för min kompis kommer snart med jackan"...

Vi satsar bland annat på den lilla avsmakningsmenyn. Ett glas prosecco blir en lättsam start: den fruktiga smaken är inget att klaga på, en aning restsötma, men inte direkt något att lägga på minnet. Maten kommer relativt snabbt, här har det mesta förberetts. Tortelloni di astice är fyllda med hack på hummer, kräftstjärtar, mascarpone och spenat. De ligger i gräddig tomatsås och är kokta perfekt al dente. Detta är kvällens bästa rätt. En sorbet på persika och blodapelsin är i sig riktigt god och friskar upp, men den borde vara mer neutral i sin roll som uppfriskare mellan rätterna. När cannelloni fyllda med muskotkryddad kalvfärs, mangold och mascarpone (i och för sig välsmakande) kommer in, tycker vi att menyns komposition blir både lite ensidig och mäktig. Man vill ha mer av omväxling och överraskning i form och struktur. En huvudrätt som håller vad den lovar är agnello, lammracks med fänkålskryddad lammkorv, citronpotatisterrin och jättestora exemplar av grön sparris. Tiramisún är helt ok - men utan att vara i närheten av de syndigt goda exempel vi ätit på annat håll (vi minns fortfarande precis en himmelskt fluffig jordgubbsvariant på en restaurang utanför Grève in Chianti, 1998). Ett glas Cá Montini Recioto di Valpolicella funkar till dessertens hyvlade choklad - men är i sig ett skäligen enkelt vin med låg syra och mjuka drag av plommonmarmelad. Espresson är förstås bra, men nej, inga petits fours står att uppbringa för den som är sugen. Vår servitör var heller inte direkt utrustad med den fingertoppskänsla som krävs vid denna ambitionsnivå.

Vi väljer ett rött vin som ska visa sig funka bra till alla varmrätter: 2004 Il Baciale från Braida di Giacomo Bologna. Från den rättframma barberan Il Monello och ända till flaggskeppen Bricco dell Uccellone och Ai Suma levererar man säkert - de stora vinerna härifrån är närmast legendariska. Något mindre legendariskt är kanske Il Bacialè, druvblandningen är helt galen: barbera, pinot noir, cabernet sauvignon och merlot. Vi har tidigare druckit 2003 och 2004 - båda gångerna har vi imponerats av hur gott och givande vinet är. Vi ber servitören svalka av flaskan några grader. I glaset ser vinet mörkt, blankt och klart ut. Doften ger snygga toner av kryddig fatrostning. Frukten är pga druvblandningen en blandad kompott av intryck (plommon inte minst) men allt hålls snyggt kopplat. Det bästa är smaken: intensiv, stram med strålande syror, påtagligt torr i stilen och med en mycket väl avvägd eldighet i eftersmaken (14%). Il Bacialè är ett matorienterat, allsidigt användbart och elegant vin, här i extra bra årgång. Vinet verkar redan ha bytt till 2005 i BS. Vi ska så klart prova den också framöver!

När man granskar Portofinos vinlista är det påfallande att restaurangen seglar högt vad gäller sina påslag på vinpriserna. Ett sjuttiokronorsvin som Planeta La Segreta kostar 98 kronor glaset. Många enklare viner kostar lätt bortåt 500 kr (minst fem gångers påslag) vilket gör kvällens vin till ett relativt sett bättre val för 645 kr (165 kr i BS). Le Volte och La Grola klockar in på exakt 400% påslag. Sen rasar det iväg: 2000 La Poja må vara gott, men inte är det värt 1500 kr. En vällagrad 1998 Rosso del Conte drack vi på Branteviks Bykrog i somras för 430 kr, här kostar den senast släppta årgången 2003 hela 748 kr. Sammanfattningsvis avläser vi flera tecken på stark vilja att tjäna pengar. Något klenare är bevisen på genuin passion och omtanke...

2004 Il Bacialè (Braida di Giacomo Bologna, Piemonte)

torsdag, december 20, 2007

2004 Castello di Fonterutoli


Stora och små pojkar ordnar på tu man hand en snabbtur till toscana under stark inspiration av SVTs "Solens Mat". Vad är väl en söt efterrätt - när man istället kan doppa bitar av stenugnsbakat lantbröd i Brolios olivolja med ett strå flingsalt. Därtill skivar vi upp en stor grana padano och små salame bocconcini. Vi är helt överens om att oljan är fruktansvärt god... sjuåringen gillar pepprigheten och konstaterar: "vilka lyxputtar vi är"...

2004 Castello di Fonterutoli har en doft som direkt ger rikligt av mörk mintchoklad, körsbärskärnor, julkryddor, lite julmust och rostade fat i armaniskärning. Den balanserade smaken ger mörka surkörsbär, mörkrostat kaffe och mörk choklad. Frukten är som väntat mycket rik, bred och intensiv med chokladiga tanniner. De italienska tilltuggen får vinet att nå ända fram. Mycket tillfredsställande! Halvflaskorna är något mer utvecklade, men helflaskorna funkar också fint att avnjuta med tilltugg idag. Vi köpte just en låda och lär säkert köpa en till inom kort. Tillgången på helflaskor är fortfarande rätt bra, så passa på nu...

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

tisdag, december 18, 2007

2002 Riesling Geheimrat "J" Sekt


Idag var det äntligen leverans av senhöstens mest prioriterade jobb. Det firar vi förstås (enligt tradition) med utvalda bubblor. För att ytterligare förhöja kvällen bjuder Annika Norlin och Anna Järvinen på en televiserad, svensk finsmakarversion av "With every heartbeat" med sättningen metronom, dragspel, munspel och sång. Den är helt utsökt!

Weingut Wegelers rieslingsekt drack vi senast i samband med 40-årsfirandet för några år sedan (innan vi gick loss på Selosse). Precis som då är det framförallt en lättsam upplevelse som inte riktigt tål att jämföras med champagner i samma prisklass. Doften ger jäst, mineraler, en gnutta vanilj, blommiga toner som av liljekonvalj, gröna äpplen och grön sparris (ni minns förstås Zind Z004!) Smaken är hyggligt fruktig, fint citrussyrlig med mustighet av päron och äpplen. Här finns en lite stjälkig, aningen jordig energi i början men också en rätt kort eftersmak. Bubblorna är en aning hårda, men det skummar inte särskilt när vi snurrar. Det är somrigt och gott, men absolut inte märkvärdigt. Ni som är nyfikna och har förköpsbiljett på Wegelers sympatiska vintåg - ni provar, alla andra hoppar över utan att ha gått miste om något stort. Ett humörhöjande apéritifbubbel...

ps. Geheimrat "J" Sekt tjänade på att vara öppen ett par dygn. Doften har blivit rikare och djupare med päron, persika, grape samt fler druvtypiska drag. Smaken känns också mer harmonisk!

2002 Riesling Geheimrat "J" Riesling Sekt Brut Klassische Flaschengärung (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2005 Pfister Riesling Silberberg


Blomma och sten! Vi lagar rustik fläskkorv med rotmos och dijonsenap. Precis som till choucroute finns det bara ett tänkbart vin, en riesling från alsace.

2005 Riesling Silberberg har en doft som ger ljuvlig blommighet av liljekonvalj, äppelblom - ska vi rentav slå till med hyacint, nu när den står där i fönstret... Den andra tydliga komponenten är mängder av kalksteniga mineraler med ett inslag av ylle. Det är en ren, stilfull doft med återhållen frukt och löften om petroleum för den som är lagd åt det tålmodiga hållet. Smaken är likaledes dominerad av mineraler med eleganta citrussyror i en redan nu drickvänlig helhet. I vår smak är det här ett riktigt bra vin som trots tillgängligheten förtjänar att sparas ett tag för mer utveckling. Flaskan pryds av en sticker med Decanter's Gold Award. När vi kollar utbudet ser vi att detta är bolagets enda alsaceriesling mellan 120 och 250 kr i butikerna för tillfället! Verkligen konstigt...

2005 Riesling Silberberg (André Pfister, Domaine Pfister, Dahlenheim, Alsace)

söndag, december 16, 2007

2006 Mastroberardino Falanghina


Det tredje vinet i Tryffelsvinets nyårslåda är en falanghina från irpinia. Vad för något, sa ni? Nej, vi har inte heller provat något vin på denna druva förut, men Mastroberardino står, sedan hundratrettio år, som garant för kvalitet och bevarande av ursprungstypiska sorter från området söder om Neapel. Fiano och greco är lite mer vanligt förekommande vita druvsorter därifrån. Det är faktiskt första årgången av detta vin - så vi får agera försökskaniner...

2006 Mastroberardino Falanghina har en fin, ljust gyllengul färg. Doften är riktigt sympatisk, intressant och tilltalar oss mycket (den påminner om något vi inte kan sätta fingret på, lustigt nog har det förmodligen med halvt glömda doftminnen från alsace att göra... nu kom vi på det: en generöst solmogen Sylvaner Zotzenberg från Rieffel). Här finns mandel och mandelblom med fin hudkräm. Frukten doftar solmoget, med bordsdruvor, päron, gula äpplen, persikor och inga gröna toner alls, bara ett uns aromatisk. Smaken är också mycket lätt att komma överens med: fokuserad, angenämt sötfruktig, druvig med liten bitterhet och mjuka, goda syror. Eftersmaken är ren och fin - men kolla så att temperaturen inte stiger för mycket, eftersom vissa jordaromatiska drag tittar fram med värmen. Helhetsintrycket blir ett vänligt och rent vin, med doft och smak av solsken...

2006 Falanghina Irpinia DOC (Mastroberardino, Atripalda, Campania)

2006 Castello di Brolio


Undrar du hur Castello di Brolio årgång 2006 smakar och vill absolut ha svar nu genast? Då är detta produkten för dig. Vi som troget köpt det mesta som Barone Ricasoli buteljerat sedan 1996 kan förstås inte heller låta bli, nu när denna söta flaska står där på hyllan hos Vasastans Ost...

Raccolto 2006 har en stor, mycket fräsch doft av nyklippt gräs. Smaken är lite nötig och markant bitter med massor av pepprighet i den långa, stora eftersmaken. Mycket aptitligt! Den här vill vi äta med enbart en bit lantbröd - eller med salt och svartpeppar i en sallad som släpper igenom hela smaken. Läs mer om olivoljan på Ricasolis hemsida!

2006 Castello di Brolio Olio Extra Vergine di Oliva (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti)

lördag, december 15, 2007

1988 Fonseca Guimaraens Vintage Port


Allt portvinsbabbel i vår förra post gör att vi bara måste smaka på the real thing! Sjuåringens egenhändigt tillverkade pepparkakor får sällskap av stilton från småskaliga gårdsproducenten Thomas Hoe, levererad av Vasastans Ost. En bit mascarpone-gorgonzola får också vara med. När vi efter dekanteringen vänder upp och ned på buteljen är det resterna av ett mindre skeppsvrak som kommer ut ur flaskhalsen...

Det vi direkt slås av är att mognadstonerna från 1999 Castello di Brolio har ganska lite att göra med åtminstone just detta vin (kanske träport hade varit mer relevant). Här får vi en doftkaraktär som faktiskt leder tankarna till australien: framträdande mint, eucalyptus och fler gröna toner av både aloe vera och tomatstjälk. Den väl infattade frukten handlar mest om körsbär och björnbär. Sötlakrits, katrinplommon, russin och en aning tjära kommer till. Smaken är mycket rik, söt och läcker - med mörk frukt, mintchoklad och bränt socker. Munkänslan är mjuk och simmig, eftersmaken hyfsat lång, men utan särskilda utropstecken. Vinet är mer än mums till osten! Det är ett vällustigt, balanserat, fräscht och förvånansvärt ungdomligt vin med fortfarande gott om direkt frukt. Den trevliga prislappen kombinerad med en klart njutbar stil gör att detta vin blir årets förstahandsval när vi ska servera vintage port i jul...

1988 Fonseca Guimaraens Vintage Port (Fonseca, Porto)

1998 Château Smith-Haut-Lafitte vs. 1999 Castello di Brolio


Medan vi nyligen sysslade med att korka upp åtskilliga bordeaux 2004 kom vi på oss med att flera gånger associera pessac-léognan med toscana. I och med kvällens matchning ska vi försöka reda ut om det verkligen finns några likheter när vinerna börjat nå mognad. Dessutom behöver vi gott sällskap till en vitlöksspäckad lammstek med potatisgratäng. Redan vid karafferingen artar det sig till något i hästväg. Castello di Brolio ser extra transparent ut, med rejäl fällning.

1998 Château Smith-Haut-Lafitte har en doft som inledningsvis är lite återhållsam. Först kommer blyertspenna, gräs och lagårdstoner (de var som mest framträdande vid karafferingen). Vi sniffar vidare: järn, jord, mineraler och örter som salvia och rosmarin. Söt tobak, söt lakrits, fattoner, mörk choklad. Efter en stund vecklar doften ut sig med ädel gammal saft och sylt av jordgubb, hallon och körsbär - och först nu, när vinet öppnat sig, inser vi att helheten är strålande !

1999 Castello di Brolio har en omedelbart vidöppen, helt fantastisk doft. Röda mattan är utrullad och vi är hedersgäster. Här bjuds på fikon, russin, bränt socker, mogna portvinstoner och hela kryddvägen på kamel ända till Samarkand! Ingefära, nejlika, kanel och mycket mer som vi inte orkar räkna upp. Här finns också en tydligt mintig fräschör! Det doftar rysligt gott - nackhåren står på ända och saliven flödar. Doften är bättre än årgångarna 97 och 98, på nosen är det den bästa årgången vi testat hittills. Efterhand tillkommer de allra finaste toner av hallonsylt...

Vi smakar på Smith-Haut-Lafitte. Vilket tryck i smaken, vilken koncentration och vilken intensitet! Munkänslan är slank och smaken ringer som en telefon när ingen svarar - typ minst en minut eller så... Vinet passar perfekt till lammsteken och tanninerna är silkeslena. Efter maten drar vinet på ordentligt igen med lakrits och frukt som fortfarande känns ungdomlig utan minsta hål i mitten. Tanninerna är fortfarande lena som silke (svårast efter maten). Syrorna är friska, med påtagligt fokus och långlång efterklang. Det är en helt suberb smak! Trots fantastiskt fin drickbarhet idag lär vinet utvecklas ett par år till för att sedan hålla länge...

Castello di Brolio har en smak som direkt är god och intensiv. Men här finns mer av sandiga, torrsträva tanniner och en typiskt "sur" känsla av körsbär, med mjuk mittsmak och fina slutsyror. Eftersmaken är inte alls lika lång som hos medtävlaren från bordeaux, och helhetsintrycket är inte fullt ut lika bra som doften. Julkryddorna och portvinstonerna gör att vi spar vinet till efteråt (en bättre matmatchning kunde ha varit couscous royale med sina orientaliska inslag). Efter maten är smaken runt god, stor och rikt portvinsartad, men fortfarande inte överdrivet lång. Vi tycker att vinet tjänar på ytterligare ett eller två år för att ytterligare mjuka upp tanninerna.

S tycker att man möjligen skulle ha kunnat missta Smith-Haut-Lafitte för italienskt (i så fall med ett rejält inslag av cabernet). Men mognaden har framförallt gjort vinerna tydligare i sina ursprung och mejslat ut dragen ordentligt. Vissa stalltoner, medelljus frukt, aningen rustika, jordmineraliska karaktärer och friska syror är väl det som har föranlett våra funderingar om likheter. Alkoholhalterna är föredömligt balanserade, 12,5% respektive 13,5%. Vilka goda viner dessa är - de motiverar med bravur hela omaket med lagring och väntan. Kvällens vinnare är 1998 Château Smith Haut Lafitte. Vilken lycka! Vi får full utdelning på insatta pengar (430 kr/dec 2001).

ps. Wine Spectator listade vinet som nummer nio på 2001 års Top 100. 94 utdelade poäng känns precis lagom. När vi tänker på det kan det mycket väl bli årets niondeplats för oss också. Nästan där uppe bland de fem bästa upplevelserna i år...

1998 Château Smith-Haut-Lafitte, Graves Grand Cru Classé, Pessac-Léognan (D. Cathiard, Martillac, Bordeaux)

1999 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

fredag, december 14, 2007

NV Bruno Paillard Première Cuvée


Vi bär in den jättelika kungsgranen till stor och barnslig glädje - det här tillfället är som gjort för bubblor. Det tredje vinet i Tryffelsvinets nyårslåda är lyckligtvis en champagne. Puh, nu kan vi slutgiltigt slå fast att inget vin i lådan hade packats ner för utfyllnadens skull... Kvällens vin utgör 60% av producentens buteljering och kommer från 30 olika växtplatser. Bruno Paillard köper råvaran från runt 120 kontrakterade druvodlare i hela champagne - 33% chardonnay, 22% pinot meunier, 45% pinot noir. Beroende på årgångarna är 20-50% av blandningen réserve som legat både på ståltank och små ekfat. Buteljerna vilar i tre år innan degorgeringen och 3-4 månader efteråt. 9 gram restsocker ligger väl precis mitt i smeten av nonvintage brut-champagner.

Bruno Paillard Première Cuvée har en livlig, stor mousse med små bubblor och ljust guldgul färg med nyanser mellan vitguld och koppar. Doften är godistonad och lockande med röda äpplen, jordgubbar, blodapelsin, jäst, svamp och mariekex. Låt gärna glaset stå ett tag - och känn hur dofterna vecklar ut sig med både bär- och fikontoner! Vi får en härligt pigg och ungdomligt intensiv attack i munnen med smakrika, goda syror av citrus och grape. Bubblorna är mycket livliga men föredömligt små och eleganta. Upplevelsemässigt är smaken snyggt torr, men dosagen hjälper nog till med att lyfta fram citrusfruktigheten i syrorna. Eftersmaken är kanske lite åt det korta hållet. Helhetsintrycket är hur som helst klart positivt, klart lättsamt och lyfter den tidiga fredagskvällen till högre höjder. Granen pyntas på rekordtid. Musik? Javisst, och valet är givet: "A Christmas Gift for You from Phil Spector" (1963).

NV Première Cuvée Brut (Bruno Paillard, Reims, Champagne)

tisdag, december 11, 2007

2005 Domaine Chevalier Côte de Nuits-Villages


Domaine Chevalier är en familjeegendom med 14 hektar vinodlingar i lägen från Gevrey i norr till Corton i söder (det är bara två mil, faktiskt). Gården är belägen i Ladoix strax norr om Corton, och det är också där man har flest vinodlingar. Man har buteljerat sitt eget vin sedan 1959. Anthony Hanson beskriver en avslappnad attityd där man gärna tar emot sina gäster i badkläder, om vädret är varmt nog. Druvorna till kvällens vin odlas runtomkring byn Corgoloin. Appellationen Côte de Nuits-Villages kan i en bra årgång som 2005 ge resultat som mäter sig med byviner från mer berömda appellationer, men till ungefär halva priset. Kanske är de lite mer rustika och snabbmognande, men klart intressanta. När man vinifierade detta vin använde sig Domaine Chevalier av både traditionell pigeage (nedtryckning av "hatten") och lite modernare remontage (överpumpning) och délestage (återspolning via extern tank). Man lagrar på 25% nya ekfat för villages- och premier cru-vinerna.

Redan vid munskänkarnas månadsprovning fastnade vi för doften hos detta vin. I glaset får vi en varmröd, ljusare färg som redan ser rätt mogen ut. Den varma doften ger god unknad och fatiga mognadstoner av undervegetation med gott om härlig pinotkryddighet, generöst mogen jordgubbe, blodapelsin och örter. Smaken är örtig och lite uttorkande, men klart tilltalande, läskande och drickfärdig. God, bitter blodgrape samsas med en aning julmust och nypon. Det här är en riktigt trevlig pinot noir, lämpad för omedelbar konsumtion! Vi matchar med ungsstekta bröst av majskyckling, gratinerad blomkål och broccoli - och en sås där vi återanvänt infryst rödvinssås och tillsatt kalvfond, hyvlade apelsinskal och stjärnanis. Apelsinskalen gifter sig perfekt med vinet. Nästa gång tappar vi nog en mörk chokladbit i såsen!

ps. Bourgogne i prisklassen mellan 100 och 200 kr är en av de två svagaste punkterna i systembolagets sortiment (den andra är förstås bordeaux i samma prisklass). Men de finns ju - om man letar hos familjeproducenter i mindre prestigefyllda appellationer. Därför vill vi ge en särskild applåd till det här släppet. Det är dags att svalka av hypestämningen kring de båda distrikten och börja leverera på riktigt. It's only wine - and we like it...

2005 Côte de Nuits-Villages (Claude Chevalier, Domaine Chevalier Père et Fils, Buisson, Ladoix-Serrigny, Côte de Beaune, Bourgogne)

måndag, december 10, 2007

2004 Domaine l'Aiguelière Côte Rousse


Domaine l'Aiguelière gör två toppcuvéer, Côte Dorée och Côte Rousse. Druvorna till båda vinerna växer på urgamla stockar i mager jordmån i omgivningarna av Montpeyroux (se kartan). Efter smakprovet i samband med lanseringen av Languedocboken är det äntligen dags att dricka den senare varianten - och till god mat (pytt på entrecôte, lamm och fläskfile som fått ordentligt av både svart- och vitpepparkvarnarna). Det är enbart syrah, traditionellt vinifierat och långsamt utjäst till ett föredömligt torrt vin. Lagrat på nya rostade ekfat, i en stil som påminner en hel del om norra rhône - och särskilt de viner som har lite mer tjong i buljongen...

2004 Domaine l'Aiguelière Côte Rousse har en mörk, varmröd färg. Doften är först finstämd och lite återhållsam, avrundad, djup och god. Efter en timme vecklar den ut sig med lakrits, salmiak, tjära, sadelläder, lagårdsbacke, vanilj och svarta oliver. Övertoner av blommor, kryddnejlika, örter och tomatblad kommer till. Smaken är tät och frukten finns ju där, men vinet är helt knastertorrt och framhäver på så vis sältan och örtigheten. Här finns balans, bra bett och längd, med aningen hårda lingonsyror och dito bitterhet, som fortsätter i mörkchokladiga tanniner och uppstramande örter och någon kryddnejlika. Helheten är både mjuk i munkänslan och samtidigt tufft matorienterad - en klassisk vinstil helt befriad från fjäsk.
Man får en känsla av att det finns en del pressvin med i mixen (eller stjälkar i vinifieringen...)

Vi har faktiskt druckit viner i liknande stil från både rhône, madiran, bordeaux och toscana. Den lite "salta" stilen med tyglad frukt är kanske inte ämnad för alla, men vi gillar den ofta mycket. Producenten utlovar spännande utveckling och komplexitet med tiden! Beställningen omfattar tre flaskor i Tryffelsvinets nyårslåda om totalt sex flaskor...

2004 Côte Rousse, Côteaux de Languedoc (Domaine l'Aiguelière, Montpeyroux, Languedoc)

fredag, december 07, 2007

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine


Vingårdsbetecknad "supersoave" är bland de vita italienare vi brukar gilla, så pass att vi oftast blir positivt överraskade var gång vi dricker dem. Förra året bekantade vi oss med det goda, ekfatslagrade syskonvinet Monte Alto, som produceras i lite mindre kvantiteter (15 000 flaskor jämfört med 60 000 för detta vin). Ståltankade Monte Fiorentine verkar ha skaffat klippkort på Gambero Rosso's Tre Bicchieri, både 2004 och 2005 gav full pott, men vi vet inte hur det gick för denna nollsexa (tre glas igen, visar det sig). Nu har man lyckats med konststycket att klämma sig in i det årslånga sortimentet med en strategisk prissättning (99 kr).

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine har en ganska rik färg och en intressant doft: här samsas framträdande örtighet av salvia, malört och tomatkvist med moget fruktiga, men inte det minsta yviga drag av ananaskaramell och galiamelon. Lite rök och kryddor finns med i örtigheten. Smaken är mycket torr men ändå rik, seriöst strukturerad och tydligt örtbitter. Här finns en hel del mineralitet som skvallrar om bra vingårdslägen. Det är säkert ett utmärkt matvin, producenten rekommenderar också unga ostar. Vi tog helt enkelt nysläppta Simpsons The Movie som tillbehör. Många goda skratt - vinet och filmen hjälpte nog varandra på traven...

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine Soave Classico (Ca' Rugate, Montecchia di Crosara, Veneto)

2002 Franck Bonville Grand Cru


Äntligen dags för champagne igen! Det var alldeles för länge sedan sist - och man ska aldrig glömma bort att livet känns bäst vid ett mer regelbundet intag. Fast inte av vad som helst, det måste smaka riktigt gott för att ge den rätta lyckokicken. Och här kommer vår senaste kandidat: en ren blanc de blancs av den redan smått hypade årgången 2002, från de tre grand cru-byarna Avize, Cramant och Oger. Redan bynamnen orsakar en början till gåshud...

2002 Franck Bonville Grand Cru Millésime har en helt läcker doft med nötiga toner, valnötskal, torkad frukt, gula äpplen, toast och jäst. Det finns ett hemligt vapen inbyggt här - och vi faller ohjälpligt...mmm, vinet har en subtil, men omisskännligt unken doft av vit tryffel!! Smaken ger rätt generöst för ett så ungt vin: blodapelsin, blodgrape och jäst, i en smakrik helhet. Lite vassa slutsyror bekräftar bara att vi är lite tidigt ute, men inte nödvändigtvis FÖR tidigt. Köp, drick och glöm absolut inte att lägga undan...

ps. Drucket först som apéritif, sen till rimmad lax, dillstuvad potatis, citron och grönsallad.

2002 Franck Bonville Grand Cru Blanc de Blancs Brut Millésime (Franck Bonville, Avize, Champagne)

A Christmas Party with The Sweptaways and Friends


En och annan kanske tror att vi på Finare Vinare bara sitter och pimplar hela tiden. Det är inte sant! Emellanåt (rätt regelbundet, ungefär en gång om året) får vi för oss att producera popmusik. Då förvandlas vi till en version av Phil Spector innan allt gick snett, för säkerhets skull med funktionerna uppdelade på oss båda (för att inte någon ska drabbas av storhetsvansinne). Själva artisterna gör ju också sitt till, även om de är helt i vårt våld.

Detta är inte platsen för ohejdad marknadsföring, men vi kan inte låta bli att spinna lite förnöjt när Wahllöf & Wennö jämför skivan med popmusikens motsvarighet till Château Latour...

onsdag, december 05, 2007

1992er Meulenhof Erdener Treppchen Auslese


Vi har smakat på en del mer överkomliga vita viner nyligen, utan att riktigt få inspiration att skriva något särskilt. Här kommer i alla fall ett vin som sticker ut ordentligt. Den senaste i raden av obegripligt billiga, långlagrade, senskördade moselviner kommer från den berömda lilla trappan i Erden, mitt i moseldalens bästa del. Vi har inte stött på något vin från Weingut Meulenhof tidigare, men etiketten får ett extra plus för sin charmerande, lite gammeldags tyska skrivning av årgången.

1992er Meulenhof Erdener Treppchen Auslese har en riktigt mogen doft med honung, aprikos, litchie, kåda från barrträd, stora gamla liggare, murken källare och gott om diesel. Systembolaget skriver saffran och det är ingen tokig iakttagelse. Vi gillar saffran! Smaken speglar doften perfekt och syrorna är fortfarande intakta. Vinet ger en rik, rätt lång upplevelse och känns inte det minsta utspätt eller jolmigt trots den sedvanligt låga alkoholhalten (8,5%). Kanske inte det allra mest eleganta moselvinet man kan tänka sig, men ändå finns en otvetydig karaktär av "lyckovin". Är det möjligtvis lite bättre, med mindre av skogighet eller tallsåpa, och därmed renare än junisläppets 1994 Erdener Herrenberg? Vad tycker ni? Vi kommer återigen att tänka på en fabulös 1976er Zeltinger Sonnenuhr (var det nog faktiskt), till en tallrik charkuterier i Zeltingen. Kall, halvtorr och nästan gratis, men tyvärr inte särskilt ämnad för längre tid i varm baklucka...

1992er Erdener Treppchen Riesling Auslese (Wengut Meulenhof, Erden, Mosel)

tisdag, december 04, 2007

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue


Efter provningen igår känns det extra gott att få sträcka ut med detta vin över en hel kväll. Vi kör igång med lammkotletter med vitlök och rostade paprikor med örter, och sen pratar vi vidare över en bit ost. Man kan inte låta bli att fundera över att vinet faktiskt är gjort av inköpta druvor - men 2005 var förhållandena välvilliga även för de lite enklare vinerna.

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue har en parfymerad doft, med intensivt söta körsbär, hallon, grillat kött och örter. Vi märker inte så mycket av de unkna syrahdragen från igår, bilgummit eller oliverna. De finns där om man letar, men får väl framförallt noteras som ett resultat av jämförelsen igår - en tydlig skillnad jämfört med 2006 Château de Coccinelles. Smaken är lika balanserad som vi minns från igår, och fyller munnen på ett mjukt, skönt sätt, utan spretighet. Här finns gott om lakrits, vanilj, vitpeppar och örter. Visst är vinet sötfruktigt, men på ett behagligt sätt. Smaken är hyfsat lång och lite eldig i slutet. Vi instämmer helt i den frankofila iakttagelsen att vinet är extra beroende av rätt serveringstemperatur. Det är verkligen tillgängligt nu, och passar riktigt bra till sydfranskt inspirerad mat och oststinna diskussioner efteråt...

2005 Vacqueyras Grande Garrigue (Alain Jaume et Fils, Domaine Grand Veneur, Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

måndag, december 03, 2007

Munskänkarna provar decembernyheter


Munskänkarnas urval av decemberhyheter är rätt kul, med dominans av typiska viner från favoritområden i Frankrike och Italien. Som vanligt är det tio viner som serveras stationsvis för sittande provning. Vi kommer att köpa några av dem framöver. En extra hundring ger tre mer exklusiva viner att prova. Åtminstone ett av dem är ett utropstecken!

Vin nr 1 har en mycket ljus, vitgul färg. Doften ger god, ung, något aromatisk, söt liten frukt av vit persika och mineraler. En viss sirlig blommighet finns också - helheten tilltalar oss rieslingfreaks, även om det uppenbarligen är chardonnay i glaset. Smaken är fräsch och ungdomlig med bra fruktkoncentration, behaglig syra och bra längd. Mycket tilltalande vin med gott om fin mineralitet. Det är den första chablis premier cru av årgång 2006 vi provar.

2006 Chablis Premier Cru Fourchaume (Jean-Marc Brocard, Chablis)

Vin nr 2 har en ljust guldgul, briljant uppenbarelse. Ser moget ut! Doften är nötig med gul persika, vaniljtonad, något unken med mognadstoner som är en aning frånstötande men framförallt mycket tilldragande. Smaken är utvecklad och harmoniskt balanserad, med bra, torr, stram koncentration och lång eftersmak. Nötter, vanilj och lite knäck. Inte det minsta trött eller i utförsbacke. Gott!

1999 Savigny-lès-Beaune (Louis Jadot, Bourgogne)

Vin nr 3 har en ungt blåröd färg, något mer vinröd än nästa vin. Doften ger primär, charmig frukt med körsbär, hallon, blåbär och örter. Blommor och persika kommer till. Smaken är ungfruktig, örtig och något för kärv idag. Syran är frisk och bra. Avslutningen är lite kort. Ett års lagring rekommenderas.

2006 Château des Coccinelles Côtes-du-Rhône

Vin nr 4 har en likaledes blåröd färg. Doften är intressant, något unken - syrah! Här finns inslag av gummi, viol, lakrits och garrigue. Därunder finns ung, fin bärfrukt i utmärkt södra-rhône-stil. Bra! Smaken fyller ut fint och håller ihop ordentligt. Syrahkomponenten är mer märkbar än uppgivna 25%. Någon eldighet märks i den rätt långa avslutningen. Ett riktigt bra vin i en stil vi gillar, det här bara måste vi köpa några flaskor av!

2005 Alain Jaume Grande Garrigue (Vacqueyras, Rhône)

Vin nr 5 har en en relativt hög färgintensitet för att vara pinot noir - vinrött med lite blåton. Doften är fatkryddig, ger intryck att vara rätt välmatad i frukten, med nypon, smultron, pinotparfym och örter. Smaken är lite uttorkande med goda syror. En liten besvikelse jämfört med doften. Ändå är vinet tillgängligt och trevligt - kan drickas nu.

2005 Côte-de-Nuits Villages (Domaine Chevalier, Bourgogne)

VIn nr 6 har en något blåare färg än föregående vin. Här finns mycket av "våt" frukt i en lite mer unken doft. Frukten har röda bär som slånbär, och örter. Mer renfruktigt och betydligt mindre kryddigt än det förra vinet. Smaken är ung, fruktig och fortfarande rätt kärv. Här finns bra syra, stramhet och intensitet som ropar efter några års lagring.

2005 Marsannay Les Longeroies (Domaine Jean Fournier, Bourgogne)

Vin nr 7 är varmt vinrött och relativt mörkt. Doften är fruktig och modern med körsbär, örter, lite tobak och vanilj. Smaken är fruktig, örtig, god och hyfsat lång. Mix av sangiovese, merlot och cabernet från både chianti och maremma. Gott och rätt så lämpat att dricka idag.

2005 Brancaia Tre (La Brancaia, Toscana)

Vin nr 8 liknar föregående vin, men är tätare och aningen blåare. Doften har ljuvliga, tilltalande körsbärsblommiga drag, körsbärsfrukt och hudkräm. Rostade fat, vanilj, och mineraler kommer till. Smaken är fruktig och örtig med bra attack och stram, tuff karaktär av unga tanniner. Båda toscanarna är klart återhållna i doften. Det här är det bättre vinet, men behöver lagras i minst ett par år.

2004 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano (Toscana)

Vin nr 9 har en tät, simmigt blåröd färg. Det doftar bittermandel, körsbärskärna, mörk choklad och ny ek. Här finns mycket av ren, rik frukt i mittsmaken. Syrorna är också bra, och längden är hyfsad. Gott! Det bästa vin av teroldego vi smakat hittills.

2003 Granato (Foradori, Vigneti delle Dolomiti)

Vin nr 10 har en ljusare vinröd färg med bruna toner i kanten. Det ser moget ut! Doften är rätt extrem, med plommonmarmelad, katrinplommon och gammal körsbärssaft som glömts riktigt länge i skafferiet. Helt mogen, drickfärdig, lång smak. Intressant vin, men inte riktigt vår påse.

2003 Tommaso Bussola Valpolicella Superiore (Veneto)

Vin nr 11 har en tät, märkt blåröd färg. Doften är mycket kryddig, med supertydlig kanelstång som blommar ut i pepparkakskryddor. Förutom kryddorna bjuds en tät, intensiv fruktighet med björnbärssaft, plommon och körsbär. Egenskaperna går igen i smaken. Vi brukar inte uppskatta typen, men vinet både doftar och smakar riktigt gott. Väl tilltagen, intensiv smak, med rejäl längd och en stor, lite glöggvarm avslutning. Bör vinna i komplexitet med tiden.

2005 Malleolus (Emilio Moro, Ribera del Duero)

Vin nr 12 har en något grön, gräsig och varmt vegetativ doft. Här finns svart vinbärssaft med viss dragning åt svartvinbärssylt.
Utveckling mot plommontoner. Rostade fat förstås, men de är inte mest framträdande. Smaken är medelfyllig, mycket fruktig, välgjord och lång. Men inte heller detta är vår typ av vin. Man får ju rätt mycket fin bordeaux för pengarna. 86% cabernet sauvignon, 14% merlot.

2004 Joseph Phelps Cabernet Sauvignon (Napa Valley)

Vin nr 13 har en fantastisk, rödbrun färg. Närmast självlysande i glaset. En fröjd att skåda! Doften ger otroligt goda, svampiga mognadstoner - vi pratar bouquet! En hel julpresentkorg fylld av choklad, nötter, kola, russin, torkad frukt och övermogna körsbär. Smaken är komplex, ädel, harmonisk och lång med perfekt mogna syror. Vinet visar med all tydlighet varför amarone förtjänar att lagras riktigt länge. Köp och drick som ett portvin till julens ostar och nötter.

1990 Masi Amarone della Valpolicella Classico (Veneto)

ps. På bilden syns utsikten från Venasque norrut mot Mont Ventoux. Gör sig bättre på bild än Storgatan i december!

söndag, december 02, 2007

2003 Marchese Antinori Riserva


Till cacciatora, grana och film är det dags att smaka på nästa vin ur Antinoris sortiment. Till skillnad från Tignanello (som är slut) och Badia a Passignano (som måste beställas) är det här ett vin som i modern tid funnits tillgängligt ute massor av butiker i hela landet. Av någon anledning har vi gått förbi detta vin i åratal. Förmodligen var det ett smakprov av 97an eller 98an som inte föll oss i smaken (för mycket starkvinstoner och russin). Är det dags för en omvärdering nu?

Direkt ur flaskhalsen: stall. I glaset: stall, läder, rostade fat, mineraler, snäckor/musslor, mera gödsel, körsbär och en aning likörtoner. 2003 Marchese Antinori Chianti Classico Riserva har en trevlig, ganska fyllig smak är generöst körsbärsfruktig och rik med avmätta, underordnade likörtoner, lite smörkola från faten, sälta av salmiak/ammoniak och en gnutta russin i slutet. Inga kärva tanniner från det överhettade året. Det smakar mycket bra och överraskar positivt, inte minst i relation till priset.

90% sangiovese, 10% cabernet. Druvorna kommer från flera av Antinoris egendomar i området: Tignanello, Santa Cristina, Peppoli och Badia a Passignano. Lagringen skedde i en mix av nya, ett- och tvåriga barriques.

2003 Marchese Antinori Chianti Classico Riserva (Antinori, Mercatale Val di Pesa, Firenze, Toscana)

Languedocboken


Vi gör ett snabbt nedslag vid lanseringen av Britt och Per Karlssons bok om languedoc, som man framställt i samarbete med Bengt Rydén och Anders Levander. Bokens upplägg påminner mycket om den senares Möten med chablis. Ett sextiotal domainer får fylliga, välskrivet sakliga presentationer över ett uppslag eller två. Ytterligare sjuttio får mer summariska omnämnanden i ett avslutande kapitel. De flesta man "vill" läsa om finns med, och förstås gott om nya bekanskaper. Man har dock funnit sig tvungna att utelämna Roussillon. Synd tycker vi, eftersom flera av de bästa sydfransoser vi druckit kommer just härifrån (Gauby, Sarda-Malet med flera). Det blir kanske en uppföljare? Riktigt fina bilder gör i alla fall boken till en fröjd för ögat. Närmare en vinsemester kommer man nog inte i bokform...

Kanske det mest intressanta som bjuds att prova under kvällen är vinerna från Prieuré de Saint-Jean de Bébian, som importeras av nystartade WineTrade. Chantal Lecouty och Jean-Claude Le Brun är välkända som redaktörerna från Revue du Vin de France, som 1994 konverterade till att bli vinproducenter. Gården man hittade ligger 3 km från Pézenas, på Cevennernas utlöpare. Hyllningarna har inte låtit vänta på sig. Det röda förstavinet Prieuré Rouge är gjort på 35% syrah, 50% grenache och 15% mourvèdre. Klonurvalet är förstklassigt: syrah från Chave, grenache från Rayas och mourvèdre från Tempier! En av parcellerna är planterade "en foule", med 13 druvsorter, som i châteauneuf. Vinet ger en intensiv, tätt rödfruktig smak med bra balans mellan de olika druvornas karaktär. 14,5% och varken tungt, syltigt eller eldigt. Jättegott! (280 kr, privatimport, enstaka flaskor är helt ok). Möjligen är gårdens vita förstavin Prieuré Blanc än mer uppseendeväckande. 60% roussanne, 10% clairette, 10% grenache blanc, 10% picpoul, 10% bourboulenc. Alltihop resulterar i en fruktkorg av smaker som är helt förförisk, med len viskositet i munnen. 12 månader sur lie ger massor av smak. Trots att vinet är mycket rikt, så är det inte tungt, och syrorna är friska och goda. (280 kr, privatimport). Andravinerna La Chapelle Rouge och Blanc kostar runt 160 kr.

Från Domaine l'Aigueliere smakar vi för första gången syrahvinet 2004 Côte Rousse. Detta vin blev en snackis i bekantskapskretsen redan förra året när Tryffelsvinet tog in ett parti 03or, men vi missade tåget då. Robert Parker har tidigare delat ut ända upp till 96 poäng, eller mer typiskt runt 90-strecket. Vinet är 100% syrah, lagrat på 100% nya barriques. Vinnande kombination av gamla stockar (80 år) och lågt skördeuttag (20hl/hektar). Doften är omisskännlig och mycket god syrah, med druvtypiska kännetecken som svarta oliver. Smaken är stram och balanserad, munkänslan mjuk och torr med inslag av mörk choklad, restsockret är obefintligt. Otroligt välgjort! Vi gillar detta vin allra mest av de röda vi smakar ikväll. Enda sättet att få tag på vinet är att beställa Tryffelsvinets nyårslåda för 1046 kr. Då får man visserligen stå ut med Bruno Paillards skumpa Première Cuvée och vita Falanghina från Mastroberardino. Men det kanske går bra?

Mas Gabinèle bjuder via Tryffelsvinet på två röda viner: 2004 Tradition och 2004 Rarissime (Prestige). Vinerna är framställda med extremt låg avkastning. Det första är gjort på syrah, grenache och carignan. Det andra på syrah, grenache, mourvèdre och nya ekfat. Ingetdera faller oss i smaken med sina sötfruktiga, kryddsyltiga drag. En viss eldighet kommer med vinernas karaktär, dock utan att de 15 procenten tar över helt och hållet. Enligt kvällens bok har en kanadensisk journalist rekommenderat noshörningsbiff till vinerna...

Biodynamiske Didier Barral på Domaine Léon Barral i Faugères bjuder (via Franska Kvalitetsviner) fyra viner för smakning: 2004 Faugères Jadis - syrah, carignan och cinsault. Doft av gummi och örter. Höga syror, slank kropp. Viss eldighet. Bra! 2004 Faugères Valiniére - 80% mourvèdre med 24 månader på nya ekfat. Fatkryddig doft. Kraftfullt, tanninrikt vin med snygg ekbehandling. Lanseras i mars för 345 kr. Gemensamt för båda är den slanka strukturen, utan minsta spår av tungfotad syltighet. Två riktigt goda röda där vi imponeras lite mer av Valinière. Det vita 2005 Léon Barral VdP på druvorna terret blanc och terret gris är udda och knappast aptitretande - spottkoppen nästa. Den röda Faugères Tradition var tyvärr korkdefekt.

Från Gerard Bertrand smakar vi på bordeauxblandningen 2002 Cigalus, som vi drack i september 2006.. Det är lika gott som vi minns det. Doft av gräs, grön paprika och stall. Mycket cabernettypiskt med associationer till bordeaux. Relativt slankt vin, men intensivt i smaken.

Vinerna från kooperativet i Mont Tauch, Fitou är sedan länge gamla bekantingar på systemet. Det ska bli kul att se om vinerna verkligen kommer att få Hanna Backmans nya grafiska profil - det lär sticka ut ordentligt i hyllorna. 2005 Château de Segure har en kryddig doft och en lättare, renfruktig smak med örter och garrigue. 2003 Terroir de Tuchan är ett kraftfullt vin som vi brukar tycka om. Kvällens smakprov är inget undantag. Syrahdominerad doft med rostad fatkaraktär, lakrits och björnbär. Intensiv, lång smak. Vi har tidigare lagrat en låda av den lyckade årgången 1998 i upp till sju år. Det tog nästan udden av vinet - även om det smakade mycket bra. Det är nog alltså bäst att konsumera även 03an inom de närmaste tre åren...


Efter vinprovning kan det uppstå en oförklarligt stark längtan efter en läskande öl. Vi rundar av på The Bull & Bear Inn, med en karaktärsfull Bedarö Bitter på tapp från Nynäshamns Ångbryggeri. Attans gott...