Willamette Valley 2010: Trisaetum vs. Rex Hill

Som sagt, tiden är mogen att börja fylla i en pinsamt kritvit fläck på vår pinotkarta: Oregon. Med perfekt tajming erbjöd sig göteborgs-baserade importören Fine Wines Sweden att plocka ihop ett representativt sexpack. Varuprover är ett knepigt kapitel, och de trillar sällan in på rätta stället i det egna sökandet, men i det här fallet kunde de inte landat mer rätt. Alltså - ja tack.

För ambiancen svarar en nysläppt lekman med "I know what love isn't" - glimrande album - och en helstekt bosarpare med gräddsås, vinbärsgelé och hasselbackspotatis. Dessutom en tysk vdp-ordförande från Gimmeldingen som bidrar med referensmaterial, nämligen ett par årgångar av Königsbacher Ölberg Spätburgunder. Bäddat för en skön fredagkväll.

Trisaetum är en ganska ny aktör som startade 2003, med projektering från scratch i två utmärkta lägen. Den första kommersiella årgången kom 2007. Vinmakarna heter James Frey och Greg McClellan, två konstnärligt lagda snubbar med kopplingar till Alsace och Beaune. Josh Bergström hjälpte dem att komma igång, kapital verkar inte ha saknats och idag får man bilden av ett mönstergillt vineri. Frukten till kvällens vin kommer från deras två vingårdar i centrala Ribbon Ridge AVA och västliga Yamhill-Carlton AVA, som har en vulkanisk jordmån och är planterade med fyra franska kloner och en schweizisk. Sorteringen är maniskt noggrann och allt avstjälkas. Musten jäser med utvalda jäststammar i öppna kar av fransk ek och rostfritt stål, med pigeage minst tre gånger dagligen. Av de franska faten är 40% nya, och kommer från åtta olika tunnbindare i Bourgogne. 13,3% alkohol. 7200 flaskor producerades 2010.

Rex Hill grundades redan 1982 av Paul Hart och Jan Jacobsen. Det är en producent i lite större skala som har ett gott rykte i grunden men tycks ha genomgått en downperiod under senare år. Genom åren har fem vinmakare avlöst varandra. 2007 togs driften över av A to Z Wineworks. Odlingsmetoderna i de egna vingårdarna är delvis biodynamiska, men druvorna till den här regionaltappningen köps in från odlare i alla subdistrikt i Willamette Valley. Tio månader i franska ekfat, en tredjedel nya, resten andra- och tredjeåriga. 13% alkohol.
100 000 flaskor av den här cuvéen. Plats 38 på WineSpectators årsbästalista.

2010 Trisaetum Estates Reserve Willamette Valley Pinot Noir

Briljant utseeende. Doften charmerar inom ett ögonblick med rena skogsbärsaromer i svala nyanser med en liten grön kant - tänk lingonris och mossa. Superläckra vildhallon, ett par blåbär och några lingon. Bark, lakrits och mandel. Stearinljus, rökelse och lite jazztobak. Klockren pinositet i knivskarpt fokus.

I munnen en ren, slank och frisk pinot med urskön syra och läcker bärsötma. Det som händer i mötet med smaklökarna är enbart vackert, här finns ingen fatbeska eller störande alkohol, heller ingen överextraktion. Däremot ett bra vridmoment i slutet med god krydda och längd. Renhet, klarhet och fräschör. Och hallon-aromer to die for. Man måste bege sig till Vosne-Romanée för att hitta något liknande i Bourgogne. Det enda som återstår att önska är ett större djup, men rankorna är ju fortfarande unga. Det här är en pärla!

2010 Rex Hill Willamette Valley Pinot Noir

Något mattare uppsyn. Skogsbär visst, men bären har inte alls samma definition. Doften är lätt parfymerad och mer animalisk - fårfettig kan man säga - och mer fatig, med bittermandel och lite grönsåpa. Surkörsbär, teblad och en använd skurtrasa har nog fått hänga med i karen också. Skämt åsido - det här vinet är mer präglat av ek och sådant gillas icke på denna adress, om inte upphovspersonerna är extremt skillade med faten. Minns ni den där Il Girone från Marche som vi sågade jäms med fotknölarna? Lite åt det hållet fast inte alls lika extremt.

I munnen en relativt lätt fruktkropp, men smaken är ändå tannintätare i mitten än den förra, kanske mest på grund av faten, och så den där ekbeskan som ger en sur känsla snarare än frisk. "Balanserad" kanske någon säger, men det är knappast skönsång som hörs i gommen. Vi tänker att det fixar sig till maten, och det gör det väl på sitt sätt, men efteråt är det inte mycket roligare än innan. Lika bra att avstå, alltså. Den som är tolerant för ek kan ta vår kritik med en nypa salt.

Så. Oregon för oss är hittills: Bergström, provat vid flera tillfällen. Vivier, provat i våras. Beaux Frères, provat i måndags. Och nu dessa två. Verkligen inte mycket att komma med! Men kanske just därför intressant eftersom vår smaklökar är skolade i den gamla världen.
2010 är en exceptionellt frisk årgång i Oregon, och Trisaetum förtjänar att kollas upp av eurofila pinotfreaks på jakt efter nya kickar.

Fine Wines Sweden via BS och PI, 774 kr och 380 kr. I USA kostar Trisaetum Estates Reserve 67-72 dollar, och Rex Hill 35 (men kan fås för 23) så de svenska priserna verkar vara tilltagna i överkant.

ps. Pfalzarna då? Ja, osötare, örtigare och mer mineraliska. Vi får be att återkomma.

pps. Det var fler som kände sig lockade av Oregon igår.