2005 Masi Passo Doble Malbec Corvina

Ripasso på argentinska blir Passo Doble. Jämfört med den venetianska motsvarigheten får vi en doft mer präglad av den busigt sötfruktiga malbec-druvan och en skvätt merlot. Inslag av russin, körsbär i likör avrundas av fat med choklad och vanilj. Smaken har välgörande syror, förvånande låga tanniner, ändå lite gröna toner och en rätt framfusig frukt. Strukturen är inte inte alltför fyllig, inte helt koncentrerad och eftersmaken trots allt lite kort. Inte värst elegant, istället massivt fruktigt. Vi minns årgången 2004, provad förra sommaren, som klart mer komplett och djupare och häftigare i doft och smak. Nja, den här årgången borde kanske vara snäppet billigare, gnäller vi. Grillvin utomhus, med entrecôte på argentinskt vis, sommaren 2007?

2005 Masi Passo Doble Malbec Corvina (Masi, Tupungato, Mendoza, Argentina)

2003 Neil Ellis Cabernet Sauvignon

Vackra tegelröda reflexer när vi karafferar vinet. Riktigt god öppen cabernetdoft med rök, en aning stall, lagerblad, gräs, blyertspenna och svarta vinbär. Smaken överraskar - mindre generös än vi föreställt oss - påtagligt torr, kärnigt stram och med höga syror för ett sydafrikanskt vin. Mittsmaken är lite tunn, vinet är lite väl gräsigt, det påminner om en bordeaux från ett svagt år. Utvecklas dock fint i glaset, och den korintiga eftersmaken dröjer sig kvar längre än väntat. Som helhet är det rätt gott, läskande och aptitretande.

2003 Neil Ellis Cabernet Sauvignon (Neil Ellis Wines, Jonkershoek, Stellenbosch)

2006 Saint Clair Pinot Noir

Det här är, vad vi kan minnas, det andra vinet från 2006 vi dricker - det första var en beaujolais-villages nouveau! Och visst finns associationer till den unga generösa saftigheten. En doft av busig sommar, saft, röda vinbär, söta hallon och gräs. Karamellpojkarnas femöres hallon-gräddkola är det här vinets egen madeleinekaka. Fruktigt, vänligt, lättdrucket. Vi säger brie, chèvre, cheesecake.

2006 Saint Clair Pinot Noir (Marlborough, New Zealand)

1994 Geheimrat "J" Riesling Spätlese trocken

Här har vi Wegelers firade Geheimrat - efter tolv års lagring. Och en sak är klar: ska man lagra ett vin, välj årgång med omsorg. Den här hänger just nu på gärsgårn, idag något av en besvikelse, varken ungdomligt fräsch eller fullt utmognad. Doften har utvecklat en hel del oljiga drag med petroleum och citronskal. Syrorna är avrundade men fortfarande tuffa; breda och inte sprittande friska längre. Istället domineras den nästan helt torra smaken av en del kärv bitterhet som från grapefrukt. Frågan är vad som händer med tiden. Vår teori är att det här vinet i sin ungdom inte var i närheten av balansen hos exemplariska 2002, eller för den delen fina 2004 som finns nu. Kvällens vin känns i alla fall helt matkrävande i dagsläget (eller om man står ut med en tuff apéritif) men vi prickade inte rätt med lite heta frästa räkor i gräddsås med pappardelle. Vi tror mer på stekt, dubbelpanerat, pressad citron, österrikisk kartoffelsallat. Typ en wienerschnitzel. Vi får ett försök till eftersom vi öppnade en magnumflaska, hälften nu omkorkad i standardbutelj.

1994 Geheimrat "J" Rheingau Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Ridge Geyserville

Repris - det här vinet var så gott att vi fick omedelbar mersmak. Varför är det så gott då? Här är det inte doften som gett oss den största behållningen, även om den är gott kryddig och mandelmassigt lovande. Nej, det är smaken som är huvudsaken, perfekt balanserad på tre ben: sensationellt hög syra för ett amerikanskt vin, med riktigt bra zzing. Detta intensifierar nästa beståndsdel, skogsbärsfrukten, som liknar den intensiva hallonreduktion man gärna tar till en kladdig chokladkaka. Slutligen alkoholen, som tar syran och frukten vidare till en lång eftersmak. Konststycket är att man lyckats behålla fräschören, att syltigheten inte blir kletig och att eldigheten inte blir tung. Vilken balans!

2004 Ridge Geyserville (Ridge Vineyards, Sonoma County, California)

1992 Rappenhof Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese

Guldgul färg. En doft så tung att man nästan vinglar till: aprikoser, övermogna eller torkade, russin, hjortron, mandelmassa, lite sherryoxidation och all diesel på hela autobahn från Fehmarn till Rheinhessen. Smaken är mjuk, rund, mogen, snudd på övermogen, syrorna är låga men ändå något sånär vid liv. Druvmognaden är auslese (dvs sent skördade med hög sockerhalt), restsötman mer halvsöt än halvtorr (edelsüss), alkohol endast 7,5%. Det svenska priset var verkligt bra - vi förstår inte riktigt den ekonomiska ekvationen kring dessa långlagrade tyskar runt hundralappen. Antagligen säljer man av överlager när de passerat zenit. Den bättre årgången 1990 säljs på plats för €17,90. Men man behöver inte förstå, bara njuta.

Till anklevermousse på toast, toppat med en droppe balsamicoreduktion och en dutt hjortonsylt.

Besök Weingut Rappenhof här.

1992 Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese (Weingut Rappenhof, Reinhardt Muth, Alsheim, Rheinhessen)

2001 Domaine de Grecaux Hêméra

Det här vinet fick ta paus tills middagen var över. Men det visade sig vara gott att dricka på egen hand. Den mogna doften ger plommonmarmelad, sydfranska örter och kryddor som kanel och nejlika. Smaken är påfallande avrundad och väl mogen, med låga syror, harmoniska fattoner och ett gott eldigt slut. Det är drickvänligt men lite flabbigt, man kunde önska mer stringens. Ändå en rätt positiv upplevelse.

En utmärkt presentation av Domaine de Grecaux finns hos Becky Wasserman.

2001 Domaine de Grecaux Hêméra (Montpeyroux, Coteaux de Languedoc)

2001 Sarget de Gruaud Larose

Entrecôte med rödvinssås, gratinerad potatis och grönsallad. Det visar sig direkt att vårt nyköpta languedocvin inte står upp till matens smaker. Men vips, då har vi det här bordeauxvinet, en ambitiös andrasortering från Château Gruaud Larose. Doften är kompakt, med stall, lagerblad och svarta vinbär. Smaken ung, fatigt stabil och tanninrik - som gjord att möta en köttbit nu när vinet är ganska ungt. Vi gillar denna rätt muskulösa Saint-Julien redan nu, även om vi är rätt säkra på att de bästa upplevelserna kommer i framtiden.

2001 Sarget de Gruaud Larose (Château Gruaud Larose, Saint-Julien, Bordeaux)

2004 Geheimrat "J" Riesling Spätlese trocken

Vi arbetar oss vidare in mot pudelns kärna, den perfekta rieslingen. Det här är en kär bekant från åren 2001 och 2002, nu smakar vi nysläppta årgång 2004. Doften är lite knuten, men domineras nu av oljig citron (skal) och lime. Smaken inleds med förtjusande fin sprits på tungspetsen, har stadigt strama, lite hårda, bredare syror som för tankarna till alsace, präglade av samma citrusfrukter som doften. Lång stram klingande eftersmak. Mmm, mycket gott. Men lustigt nog är gårdagens vin det mer "tyskt" sirliga och denna årgång av Geheimrat snudd på "fransk". De är båda ytterst goda viner med stor framtidspotential, och varför välja när man kan få båda? Här ska vi lagra fram dieseltonerna - vill man ha fler går det att beställa. Men vi vill ändå ge en extra eloge till den lätta elegansen från Weingut Hirsch. Fingerspitzgefühl...

2004 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Hirsch Riesling Zöbinger Heiligenstein

Nu snackar vi riesling på allvar! Vi sprang på ett smyglanserat småparti av en österrikare som får oss på fall fullständigt. Det här vinet är storebror till nyligen testade Zöbing Riesling. Doften är mer återhållen, mycket mineralisk och elegant med en liten laserstråle av mandarin och grape. Smaken har finlemmade syror och ljuv citrusfrukt i en tysk stil som matchar Rheingaus allra bästa viner (läs Breuer, Lang, Geheimrat J). Inte alls aromatiskt och brett som en del landsmän - utan ett rent under av sirlig förfining i perfekt balans. Och syrorna är finlemmade, inte stålhårda som i vissa unga alsaceviner. Vi älskar riesling och det här vinet är mitt i prick för oss, bäst hittills från Österrike. För den som tycker att detta verkar gott finns just nu 100 flaskor. Lär förstås bli ännu bättre med tiden...

2004 Riesling Zöbinger Heiligenstein (Weingut Hirsch, Kamptal)

2005 Domäne Wachau Riesling Loibenberg

Efter att ha introducerats via BS i oktober kommer nu ett småparti av denna österrikare. Smaragd motsvarar ungefär tysk Spätlese, så vinet är präglat av sent skördade druvor med hög mognadsgrad. Färgen är halmgul. Första doften hoppar upp ur glaset och lämnar direkt ett tydligt avtryck: gröna marmeladkulor. Vi funderar ett ögonblick över minnen av Fazers gröna från för länge sedan. Vidare får vi mandarin, grape, mineral och aningen aromatiska toner. Smaken är läckert bred: både syrlig och generöst sötmogen rieslingfrukt från ett toppår. Avslutningen är stadig och lite bitter. Vi dricker den helst ordentligt sval, med värmen kommer kryddigt aromatiska toner som vi inte är helt gillar.

Vi föredrar nyligen testade Hirsch Zöbing Riesling, ändå är detta en mycket trevlig bekantskap - om än inte helt klockren just för oss. Vinet funkar fint som lyxig apéritif med ost och korv, sedan till en röd linssoppa med bacon. Vill man prova den nu finns ett litet gäng i specialbutikerna.

2005 Riesling Smaragd Loibenberg (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Tradition

En hemlig och sluten doft, aningen köttig med bittermandel och ton av kåda eller terpentin. Smaken är kryddig, bråkig och alkoholstark med rejäla tanniner i eftersmaken. Verkligen inget charmtroll just nu - rustikt, murrigt och klart ogint. Men kanske kan det bli bra med lagring. Våra erfarenheter säger att det här vinet i så fall skulle komma till sin rätt runt 2011 och framöver, men vi tänker inte chansa på det.

På den fenomenala provningscaveaun vid torget i Gigondas, där de flesta viner från appellationen finns att avsmaka och köpa till gårdspris, kostar det här vinet €17. Så det svenska priset är mycket rimligt satt. Santa Duc är en av de hetaste producenterna, men det finns andra som gör minst lika god och mindre alkoholhet Gigondas till svalare pris, håll utkik efter Domaine Raspail-Aÿ och Château de Saint-Cosme (båda €11).

2004 Gigondas Tradition (Edmond Gras et Fils, Domaine Santa Duc, Les Hautes Garrigues, Gigondas, Rhône )

2004 Château Montus

Vi måste få veta nu, trots den etablerade stämpeln "lagringsvin". Djup purpurfärg i glaset. Doften kryddig, mörkt fruktig med merlotliknande korinter. Smaken stram, god och rättframt fruktig, lite skönt bråkig och busig med kryddnejlika, mörk choklad och kaffe. Vill man ha sitt vin ungt och inte har problem med tanniner är den här årgången redan drickbar, om man tar en ostbit eller biff till, trots förväntingar om motsatsen (exempelvis är 2000 svårdrucken ett bra tag till). Ja, varför inte dricka på frukten - men då kan man egentligen lika gärna ta Alain Brumonts drick-nu-vin La Gascogne Tannat-Merlot, för halva priset. Och priset på Montus är nu på väg uppåt, om än inte lika fort som på Stockholms bostadsrätter. Vi drar oss till minnes december-släppet 95 (troligtvis 92an) som då kostade 96 kr, om vi inte har helt fel. Vill man ha hela fulla mognadselegansen utan busfrukt får man snällt vänta 6-12 år. Ja, vi köper och väntar...

2004 Château Montus Madiran (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

2004 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Redan den fylliga gula färgen överraskar. Doften är klart säregen, oväntat stor och utvecklad i det unga vinet. Tydligt oljig och bensintonad med dansk citronvand, bergamotte, apelsin och akaciahonung. Smaken är rätt bredaxlad och bär på en hel korg med citroner, apelsiner och grape. Syrorna är visserligen höga, men faller in bra i den fylliga karaktären. 02an var ganska annorlunda: ljusare, lättare och sirligare. En häftig kontrast! Det här vinet blir spännande att följa när karaktären fördjupas ytterligare. Finns fortfarande på hyllorna, köp!

Till enkelpanerad torskfilé med lättstuvad mangold.

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht)

2003 Castello di Brolio

Årgång 2003 är den tidigast drickfärdiga av alla Castello di Brolio hittills. Den liknar på det viset årgång 2000, men har ännu snabbare nått mognad. Vi får vackra tårar i glaset, och en snyggt slinkig uppenbarelse. Den läckra doften har bigarråer som drar åt vildhallon, med tydlig färsk ingefära och mandelmassa. Smaken börjar örtigt och mineraliskt, fortsätter med mörkchokladigt mjuka tanniner, och avslutar med en rätt intensiv och lång eftersmak med drag av körsbärs-likör. Inget utpräglat lagringsobjekt, istället redan sammetslikt och gott.

Toscanahypen efter årgångarna 97 och 99 har helt klart mattats av. Både Castello di Brolio och Castello di Fonterutoli finns kvar i rätt bra kvantitet, till och med i olika årgångar (2001 och 2003). De ger riktigt bra utdelning för pengarna utan vidare väntan.

2003 Castello di Brolio (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2005 Weingut Hirsch Riesling Zöbing

Extremt aptitretande doft, snålvattnet rinner till! Här utlovas först ung rieslingsyra och mycket mineral, sedan ren frukt med äpple, lemon zest och inslag av nyskuren ananas. Smaken attackerar med lekfull sprits på tungspetsen, fräsigt livliga citrussyror retar hela gommen och en liten bitterhet som av grapefrukt ger ytterligare stadga i avslutningen.

Jädrar vad gott! Uppskattar man exempelvis Breuers Riesling Sauvage och Gobelsburger Riesling är den här ett klart snäpp godare. Varför då? Jo, den är mognare och renare i frukten och inte alls grönt aromatisk. Toppkandidat till husets riesling. Släpptes i torsdags och håller tyvärr redan på att ta slut. Bra pris också.

2005 Zöbing Riesling (Weingut Hirsch, Kamptal, Österrike)

2003 Nino Negri Valtellina Sfursat 5 Stelle

Vad kan väl passa bättre som avslutning på en dag i backen än ett vin som vuxit på de italienska alpernas sydsluttningar? Den underbara kvalitetsbeteckningen Cinque Stelle har en skön klang av traditionell prestige från förra århundradet, och tankarna går till gammeldags italienska hotell och restauranger. Inte nog med det, när nebbiolo-druvorna lufttorkats till russin blir sällskapet perfekt med en hårdost. Ikväll tar vi niomånaders Giglio Sardo Dolce. Vi vet att det vi testar är ett vin avsett för längre lagring, men doften är redan verkligt generös. Russin, plommon, bittermandel, och rikligt med kryddor som kanel och kryddnejlika. Fat, läder och ljus choklad. Smaken är superintensiv, fortfarande lite kärnigt bråkig, med 15,5 förvånansvärt väl integrerade procent och en lång, behagligt eldig eftersmak. Det är helt enkelt urgott, och bär på ett kassaskåpssäkert löfte om perfekt mognad 5-10 år framåt eller mer... där har vi något att se fram emot.

Ett av Italiens mest intressanta och sant originella viner. Slutsålt på en dag trodde vi, men det tycks ha kommit ett eftersläpp i veckan av de flesta nyhetslanseringarna. För närvarande finns det att beställa.

2003 Sfursat 5 Stelle (Nino Negri, Chiuro, Sforzato di Valtellina DOCG, Lombardia)

2001 Gianni Voerzio Barolo La Serra

Skidåkarmiddag är lika med pappardelle al ragù med massa parmigiano. Och förutom saft i barnens glas finns det inget som passar så bra till som nebbiolo. Gianni Voerzios dolcetto inledde igår, idag dricker vi hans ypperliga barolo som med kort lagring redan hunnit få fina mognadstoner. Doften har typiskt torkade rosor, kryddor, läder, viol, hallon, plommon och lakrits. Tanninerna är mjuka och behagliga, syrorna balanserade och till rätt mat är vinet redan mycket drickvänligt, utomordentligt elegant och gott. I USA säljs nu det här vinet, med eldunderstöd av amerikanska kritikerhyllningar, för uppseende-väckande $108. Ett av de mesta barolofynden någonsin (om än inte den största baroloupplevelsen) våren 2006 på systemet för 203 SEK.

2001 Barolo La Serra (Gianni Voerzio, La Morra, Piemonte)

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian

Ikväll blir det middag för sju. Vi börjar med antipasti: crostini med Lou Ferrignades provensalska sardiner, toscansk vildsvinskorv, olivhack, hela stora gröna oliver. Barnen är sugna och älskar alla munsbitar. De vuxna får dessutom första smakprovet på nya årgången av La Spinettas fina standardbarbera. Doften är ung och fortfarande knuten, med mörka körsbär, smörkola och fatvanilj. Smaken är ung och överraskande kraftfull, attackerar med god sötfruktig intensitet, fatiga inslag av kaffe och choklad och avslutar stabilt med lite eldighet. Betydligt fylligare än årgång 2002 som vi provade 2005. Mycket bra! Den här årgången lagrar vi ett eller några år.

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

2004 Ridge Geyserville

A meditation wine! Underbart - det trotsar alla våra fördomar om zinfandel. Ok, lite carignan och petit sirah finns också med i det exemplariska vinmakandet. Doften är mättad av nypon, skogsbärssylt, ingefära, kryddnejlika, kanel. Smaken är helt sensationell, explosivt läcker, slank men generös med drag av sylt och kryddor. Eftersmaken lång och driven av söt frukt och alkohol. Vinet är redan väl balanserat, och hur gott som helst att dricka för sig självt. Varken ost eller choklad är till vinets fördel. Bäst att bara att njuta som det är, i huvudrollen. Och ännu bättre lär det bli med tiden.

2004 Ridge Geyserville (Ridge Vineyards, Sonoma County, California)

2005 Gianni Voerzio Dolcetto d'Alba Rocchettevino

Trots att vi provat vin och dinerat i byn La Morra, där det här vinet har sitt ursprung, har vi helt missat att smaka på vardagstjutet dolcetto. Gianni Voerzio är mest känd för sin fina barolo, men här är vinet som sitter helt rätt till antipasti. Doften är ren, rak och intensiv med pigga körsbär, mandel, örter, avrundad med lite mörkchokladig ek. Smaken är lika rättfram med kärnigt kärva körsbär, vitvinsfriska syror, små malörtsaktigt uttorkande tanniner och en god, lite kort eftersmak. Rocket wine!

Perfekt uppiggande aptitretare, verkligt välgjord. Vi dricker den sval till vällagrad cacciatora, vildsvinskorv i tunna skivor och urgoda fårosten giglio sardo dolce (som med sin mjölksyra möter upp vinet perfekt). Lika gott är det här unga syrliga vinet med sofrito på lammbog, lagad som på Korfu: bräserad i ljus fond med vitvinsvinäger, vitlök och bladpersilja.

2005 Dolcetto d'Alba Rocchettevino (Gianni Voerzio, La Morra, Langhe)

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Här är vinet som får svenska vinälskare att lyfta 3800 flaskor ur landets systemhyllor på en enda dag. Vi tillhör också skaran som sett ljuset och köper lådvis var gång vinet släpps. Men det var ett par år sedan den sista uppenbarelsen. 2003 fläktade förbi i BS, och vi hann inte. 1998-2002 minns vi som igår, muskulöst täta 98-99, medelfylliga 00-01 och lättare 02. Återseendets glädje är alltså stor när näsan möter den första doften omedelbart efter att korken dragits.

Så omisskännligt Graillot, han är bäst på det här: tjärpastiller, rökt korv, skogsbrand, vulkat bildäck runt en kärna av viol, björnbär och röda vinbär. En himmelsk kör av dofter, men jordiskt underbar. Om man har denna böjelse blir man helt knäsvag, och kroppen vill helst åla iväg över golvet. Smaken har rejäla syror, lakrits och läskande vinbärslik frukt, rätt fyllig men inte syltig. Stram, nästan salt och lite malörtsbitter. Vinet är helt klart byggd för att klara lagring. Men ung syrah när den är som allra bäst är så oemotståndlig att det krävs en karaktär av järn för att klara att passera tunneln som möter ljuset någon gång under tiden 2010-2014...

2004 Crozes-Hermitage (Alain Graillot, Pont de l'Isère, Rhône)

2004 Domaine Vincent Girardin Pommard Les Vignots

Färgen är mörkare och tätare än i Saintsbury Garnet. Här har vi en klart knuten doft där man efter hand kan finna kärniga röda vinbär, gräs, örter, krydda och till slut bittermandel. Smaken är mycket mer vinös i klassisk mening - ren, med tydlig mineralkaraktär och en åtstramande, syrligt klingande kärna av frukt. Inga uppenbara fancy tricks med rostad ek. Idag är det här ett embryo till ett färdigt vin - men eftersom de viktiga parametrarna finns på plats blir det med största sannolikhet en stor upplevelse om sådär fem år eller mer. Modigt att köra med den här stilen i dagens snabba vinvärld - på sätt och vis motsatsen till det amerikanska exemplet. Köp gärna, men spara absolut ett bra tag.

Till rådjursstek i sky med klyftpotatis, haricots verts och bräserad fänkål.

2004 Pommard Les Vignots (Domaine Vincent Girardin, Meursault, Côte d'Or)

2005 Saintsbury Garnet Pinot Noir

Ikväll jämför vi pinot noir från Carneros och Côte-de-Beaune. Först ut är 2005 Saintsbury Garnet, medvetet gjord för att drickas ung. Doften är tydlig och lättbegriplig. Den har rökiga och rostade fattoner, den är öppen och parfymerad med hallon- och rödavinbärslik frukt. Smaken är alltför sötsaftig för vår smak, ändå på ett negativt sätt grön och lite vattnig trots att eftersmaken är åt det eldiga hållet. Det är klart godare efter maten än före, eftersom sötman blir alldeles för påtaglig i apéritifstadiet. Okej, men inget som ger direkt mersmak.

Nyligen testade nyzeeländska Voss Estate Pinot Noir håller högre klass som vi ser saken, där är vi mer sugna på ett återseende. Märk väl att det vinet utvecklas fint med ett par timmar i karaff. Vi tänker oss att bästa sällskap är den utegrillade kycklingen i sommar...

2005 Saintsbury Garnet Carneros Pinot Noir (Saintsbury, Napa, California)

2003 Château Pesquié Quintessence

Vi drack det här vinet i somras och uppskattade det en hel del. Fortfarande dröjer sig en del flaskor kvar på systembolagets hyllor. På tallriken har vi ikväll lammfärsbiffar med fetaost, tabouleh, ugnsrostade paprikor, chalottenlök och bönvinägrett - så en syrah från södra rhônedalen känns påkallad. Doften är rik med aningen syltiga björnbär, hallon, lakrits, choklad, nötter (aningen amaretto) och örter. Just denna flaska har lite kolsyra som luftas bort rätt snabbt. Smaken är inte spritig och tung i gumpen trots den heta årgången, istället len och harmonisk, koncentrerad, med bra intensitet och friska syror i behåll. Ett riktigt gott vin från bästa producenten i Côtes de Ventoux, och här betalar man inga överpriser. Den internationella vinpressen öser lovord, inte minst vinadvokaten från Baltimore med 90-92 pinnar. Seamlessly hedonistic and voluptuous. One of the best buys in southern France, you betcha!

2003 Quintessence (Château Pesquié, Mormoiron, Côtes de Ventoux, Rhône)

2005 La Chablisienne Petit Chablis

Nu finns det gott om olika nollfemmor från Chablis att jämföra. Den här kommer från ett av världens bästa vinkooperativ, och har en mycket aptitretande doft av citron, grape och mineral. Dessutom inslag av nötter, en aning unket ylle och grön sparris. Smaken är generös och snyggt balanserad med en liten grapebitterhet. Syrorna är lite snällare än man kan tro av doften, inte alls kartiga men friska, och de bär ut fint i eftersmaken.

Ett sensationellt bra och föredömligt chardonnayvin för 96 spänn med smak av jord och druva, utan de internationellt strömlinjeformade egenskaper som gett chardonnay en backlash utan like. Och bäst av allt: det finns i landets alla systembutiker.

2005 Petit Chablis (La Chablisienne, Chablis, Bourgogne)

2004 Voss Estate Pinot Noir

En djup doft av våt ylletröja, mineral, kryddig pinotfrukt med jordgubb och lite rökiga rostade ekfat. God läskande smak med bra bett och fin liten eldighet. Smaken ringer kvar ett bra tag. För priset är det en mycket bra och innehållsrik pinot noir. Extremt drickbart vin från ett sympatiskt familjeföretag med höga ambitioner.

2004 Voss Estate Pinot Noir (Martinborough, New Zealand)

2004 Mont Tauch Fitou L'Exception

Lammracks med tabouleh ikväll efter dagens skidpremiär. Vi provar en ung barrique-lagrad sydfransos. Det här är ett av toppvinerna från det ambitiösa kooperativet i Fitou. Druvsammansättningen domineras av syrah, men grenache och carignan finns med i mixen. Stockarna är gamla, skördeuttaget låga 25 hl/ha, och 10 hektar går till detta vin.

Vi drack årgång 2000 i juni 2005 till utegrillat, samtidigt som vi avnjöt kooperativets 1998 Terroir de Tuchan i fullmogen version. Nollnollan av L'Exception hade då hunnit få fina mognadstoner. Doften i nollfyran är lite knuten, men här finns en dov kryddig syrahfrukt med drag av björnbär och salmbär. Plus en hel del rostad ek och vanilj, samt lite fårfett. Smaken är god och sötfruktigt generös, men fortfarande lite för ung och kärnigt åtstramande. Sparas något år för en mer gjuten upplevelse. Årgång 2001 finns på rea i BS för 129 kr, men vi har inte testat den.

2004 L'Exception (Les Producteurs de Mont Tauch, Fitou)

2003 Domaine Gauby Vieilles Vignes

Domaine Gauby, nordväst om Perpignan, är en av de intressantaste producenterna i det nya Roussillon. Här har man levererat druvor till kooperativet i generationer, men sedan 1985 buteljerar Gérard Gauby sitt eget vin. Odlingarna är biodynamiska sedan 2001, skördeuttaget lågt (30 hl/ha), jorden kalkrik med gamla stockar - bland annat hundraåriga carignan. Grenache utgör 60% av druvorna till detta vin, carignan 20%, medan resten består av syrah och mourvèdre. Saltå Kvarn importerar vinerna till Sverige, men hittills bara för restaurang. Den 15 januari släpptes det här smakprovet.

Eventuella fördomar om oborstade alkoholbomber från varmaste södern kommer snart på skam. Här får vi förföriska skogsbärsdofter med hallon i förgrunden, örter som timjan och kåda, samt lite körsbärs-kärna eller bittermandel. Vinet är inte alls tungt eller eldigt, utan påtagligt silkesmjukt, generöst och harmoniskt balanserat. Syrorna är kanske lite åt det låga hållet, men avslutningen är lång och riktigt god.

Det är i snällaste laget för vår ryggbiff, där sitter en bordeaux bättre. Däremot är det hur gott som helst att dricka på egen hand, medan vi tittar på klart mindre harmoniska fransoser i Michael Hanekes "Dolt Hot". Vinet tjänar på att karafferas minst en timme i förväg.

ps. Från och med 2009 importeras Domaine Gauby av WineTrade Sweden.

2003 Côtes du Roussillon Villages Vieilles Vignes (Domaine Gauby, Calce)

2004 Castillo Perelada La Garriga Samsó

Samsó är en druva vi varken hört talas om eller smakat för. La Garriga är undervegetationen som hela medelhavsområdet är fullt av. Castillo Perelada är en storproducent, del av en av Kataloniens rikaste koncerner. Man har enorma arealer i DO Empordà-Costa Brava, och dessutom 50 hektar i DO Priorat. Slottet ligger nära franska gränsen i Perelada ungefär i höjd med Cadaques, känt som Salvador Dalis hemvist. Profilen på vinsortimentet är klart internationell, oftast med cabernetdominans, som i deras mest kända vin Gran Claustro.

2004 La Garriga är ett helt originellt vin. Vi blir inte kloka på doften som påminner om en massa saker - ändå är helheten obekant. Doftspår som nypon, drottningsylt, aloe vera, lagerblad, kanel och fatvanilj far förbi. Smaken är ung, mjukt fyllig och rätt god. Faktiskt finns klart tydliga drag av nyponsoppa, och balansen är något för syrafattig för våra gommar, men de 14,5 procenten märks inte något särskilt. Vi trodde nog det skulle vara mer av en smäll på käften. Kul att prova, men bättre kan man i Katalonien, det vet vi av erfarenhet.

2004 La Garriga (Castillo de Perelada Vinos y Cavas, DO Empordá-Costa Brava)

2002 Château Beychevelle

Vi beslutar oss för att vi behöver en rejäl uppryckning efter det nedslående smakprovet från Graves. Så vi fortsätter på temat bättre bordeauxslott från den svaga årgången 2002. Turen har kommit till Château Beychevelle, numera med bra renommé och japanska Suntory i ryggen efter ett helt sekel av medelmåttighet. Lagom till avsmakningen får vi besök av en frankofil och vinet vinner troligen på att vi pratar Frankrike en lång stund. Doften har en god, rund och djup lakritstonad frukt med typisk blyertspenna och lagerblad. Smaken är rätt lätt, men läskande, stilfull och i hyfsad balans. Inte riktigt lika bra som nolltvåorna från Chasse-Spleen eller Poujeaux, och lite dyrare, men ändå klart god både innan maten och till kvällens extra hängmörade ryggbiff.

2002 Château Beychevelle, Saint-Julien 4ème Cru Classé, Bordeaux

2000 Château du Mayne

2000 var decenniets årgång i Bordeaux. Vi gör oss beredda att smaka vad vi tror är en lätt, men bra och mogen, representant för årgången. Istället får vi en tunn doft av gräs och grön paprika, följt av en fadd smak utan stringens eller innehåll. Lättsam och läskande, föreslår S. Men utan friska syror faller också det tyvärr platt. Priset, 89 kr? Då hade det varit förlåtligt. För 142 kr är det bara bedrövligt. Tillbaka till skolbänken, Carl-Jan. Alla andra råder vi att köpa Crozes-Hermitage Les Launes. Ska det nödvändigt vara Bordeaux till samma pris; ta Château Reignac eller Château des Annereaux istället. Straffet (som egentligen är en ynnest) blir att få ingå i husets matlagning.

ps. Efter tre dagar i öppen flaska har vinet oväntat nog inte oxiderats, utan faktiskt blivit något bättre. Ok då, låt gå för lättsam och läskande...men fortfarande inte alls värt priset (grmmpf..)

2000 Château du Mayne (J L Perromat, Cérons, Graves)

2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg

Måndag, ny arbetsvecka och fiskpinnar med majonnäs och lättstuvad bladspenat. Men vänta, det kan bli riktigt bra. Vi jämför två mogna franska vita bekantingar, båda härligt typiska för sitt ursprung. Först ut: 2002 Dopff & Irion Riesling Vorbourg, ett vin som har blivit mycket uppskattat här hemma hos oss under tiden som gått sedan det släpptes. Vorbourg är en lite enklare Grand Cru från Rouffach i varma södra Haut-Rhin, av den fina årgången 2002. Doften är stor och elegant, med fina mognadstoner. Massor av aptitretande dieseldoftande mineraler, ananas, ljuvlig honung, liljekonvalj, nötter, gula äpplen. Syrorna är ståliga och vinet är helt torrt, därför perfekt till mat, inte minst stekt som ikväll. Vi älskar god riesling, inte minst den här. Drick nu och tre år framåt. Just nu finns ett fåtal flaskor kvar i landet - så skynda...

2002 Riesling Grand Cru Vorbourg (Dopff & Irion, Riquewihr, Alsace)

2000 Castello di Fonterutoli Siepi

Siepi är toppvinet från Castello di Fonterutoli, gjort av lika delar merlot och sangiovese från superba vingårdar runt Castellina in Chianti. Ofta är det ett av Toscanas bästa viner, med stående prenumeration på Tre Bicchieri i Gambero Rosso. Vi provade nyligen årgång 1997. Den hade utvecklat tydliga drag av julmust som vi inte var helt sålda på. Årgång 2000 köpte vi för några år sedan, och redan då var det ett riktigt smarrigt och harmoniskt vin. Nu möts vi liksom hos nittiosjuan av en frisk mintig fläkt, ungefär som mintchoko eller after eight. Minten leder vidare till eucalyptus och andra örter som timjan. Men vi får ingen julmust eller cola den här gången, inga stalltoner, inte alltför dominant ek. Bara ren förförisk frukt som påminner om körsbär i likör. Smaken är otroligt tät och koncentrerad i mitten, eftersmaken lång. Den påminner om en riktigt fint extraherad hemkokt hallonsylt. Tanniner och syror är sammetslena och helt infattade i smaken. Vinet är helt sensationellt gott, den enda invändningen att det är aningen för syltigt. Vi bedömer att vinet är perfekt just nu med bra balans mellan mognad och fräschör. Sparas till efter maten för att njuta av alla smaksensationerna för sig själva.

2000 Siepi Toscana IGT (Mazzei in Fonterutoli)

1996 Comte Audoin de Dampierre Grand Vintage

Vår godaste champagne just nu slår till igen. Mikroskopiskt fina bubblor kvillrar i en gyllengul färg. Massor av jäst i första doften öppnar upp mot rik citrus som lemoncurd och grape, och avslutningsvis får vi doft och smak av nötter, särskilt hasselnötcreme. Moget, läckert och helt underbart! Cuvéen domineras av 65% pinot noir-druvor från premier cru-odlingar i Avize. Men i våra munnar framstår snarare karaktären av de 35 procenten chardonnay, när druvan är som bäst. Vinet har just bytt årgång till 1998. Den som lyckas hitta en kvardröjande flaska från 1996 har våra varmaste lyckönskningar.

1996 Comte Audoin de Dampierre Grand Vintage Brut (Chenay, Champagne)

2005 Jean de Chaudenay Chablis

Årgång 2005 var lyckosam i bourgogne och chablis. Nu börjar vinerna komma ut på marknaden, och det är dags att smaka. I somras prövade vi den första: Petit Chablis från La Chablisienne, som är sensationellt bra och generös för att vara den enklaste appellationen i chablis. Vi har aldrig smakat något från Jean de Chaudenay (som är en underetikett från Jean-Marc Brocard) förut, så vi är lite nyfikna. Doften är egenartad och vegetal med nässlor, flinta och vått ylle av det mindre eleganta slaget. Smaken överraskar tyvärr negativt med fler gröna toner som avkok på sparris och skockor - ingen hit till räkorna. Tydlig jordbeska kombinerat med förvånansvärt dålig spets i syrorna summerar en svag prestation, som hamnar i plastburk för infrysning och förhoppningar om ett nytt liv i matlagningens sköna värld. Undvik det här vinet och ta något från La Chablisienne eller Drouhin istället.

2005 Chablis (Jean de Chaudenay, EMB à Préhy)

2001 Barbaresco Sorì Paitin Vecchie Vigne

Vi stannar i Piemonte till majskycklingen, men växlar upp till femtiotre år gamla nebbiolostockar från Neive i trakten av Alba. Vi får en djup doft omsvept av mineraler, med härligt vinös bonnighet, lite vinjäst och stråk av stall. Här finns mustig intensiv hallonfrukt med lakrits, högklassiga tanniner och god längd. Mycket gott och tillgängligt nu, men lagras för full utdelning. Ett karaktärsfullt toppenvin som fortfarande finns kvar i Malmö och Göteborg.

2001 Barbaresco Sorì Paitin (Pasquero-Elia, Bricco di Neive, Piemonte)

2004 Fontanafredda Eremo Langhe Rosso

Ny årgång av favoriten Eremo. Fontanafredda är den största producenten i Langhe (området där Barolo är legendariskt och Barbera länge varit vardagsvinet). Vi besökte deras vinslott 1999 - då tyckte vi bara att deras 1990 Barolo Riserva var värd att köpa. Sen dess har mycket ändrats, trots storleken håller man numera hög klass över hela linjen. Men Eremo har vinmakaren Danilo Drocco korsat vardag med fest och produkten är snudd på oslagbar. Förra årgången 2003 var inte optimal, även om vinet blev gott ändå. Så nu är vi nyfikna på vad det mer normalt tempererade året 2004 har att ge.

En hel del, svarar våra näsor: först smörkola, sedan röd frukt som hallon och röda vinbär, därtill rosor, viol och lakrits/anis. Smaken är ursnyggt balanserad, på samma gång insmickrande och stram. Dels finns en utvecklad mjukhet, dels friska syror och kärnfruktiga tanniner som ringer kvar länge. Den här versionen av Eremo är ännu bättre än förra året. Med sin vitvinslika fräschör är vinet perfekt till lite rustika antipasti som vildsvinskorv och fårost. Som bonus passar vinet till det mesta annat vi kan komma på. Husets vin?

2004 Eremo Langhe DOC (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2003 Farnese Colline Teramane

Har ni möjligen svängt ihop en pizza efter egen design på fredagskvällen? Med durumvete, mozzarella, skinka, champinjoner kanske? Och tomatsåsen spetsad med balsamico, vitlök, basilika och novello? Då är det här vinet ett hett tips - fullpackat med allt som är typiskt Italien: körsbär med bra drag, lite ek, örter, tanniner, syror, liten kärnbitterhet. Tätt, balanserat, välstrukturerat, helt enkelt riktigt gott!

Och vinet är så mycket bättre än man förväntar sig till priset - man får god valuta för pengarna i Abruzzo. Vi provar mot klart dyrare 2004 Belguardo Bronzone från Mazzei i södra Toscana - och föredrar montepulcianons intensiva frukt framför morellinons gumptunga fatbehandling. Vinet blev lite förbigånget av de svenska vin-skribenterna, men går just nu åt med rasande fart. Köp idag!(på SB byter vinet just nu årgång till 2004).

2003 Montepulciano d'Abruzzo Colline Teramane DOCG (Farnese Vini, Ortona, Abruzzo)

2004 La Spinetta Pin

Superstjärnorna La Spinetta bjuder på nyavärldenversionen av Piemonte. Druvmixen är nebbiolo, barbera och cabernet. Mycket och snyggt genomförd ekfatskaraktär är ett genomgående drag i deras viner.

2004 Pin är fortfarande purungt tuff - men redan insmickrande god. Doften har faktiskt drag av speysidewhisky med sina fattoner av smörkola, lakrits, tobak och söt alkohol. Men ursprunget är ändå otvivelaktigt italienskt med mineral, bittermandel, viol, hallon, mörka körsbär och cassis. Munnen full av superkoncentrerad frukt, kärniga tanniner och härligt höga syror. Vi har provat flera äldre årgångar tillbaks till 1996 och det är kul att se hur de olika druvorna tar huvudrollen i olika årgångar. Lagring är förstås tacksamt, men Pin är busgott även som ungt.

Nollfyran tycks redan vara slutsåld... men i februari kommer jättegoda och klart billigare Barbera Ca' di Pian, så håll utkik! I kväll dricker vi Pin till renkalvsadel med gräddsås. Bra också till smakrika ostar, minns vi från timmarna efter nyår.

2004 Pin Monferrato Rosso (La Spinetta)

2003 E. Guigal Crozes-Hermitage

Guigals Crozes-Hermitage är en medelfyllig och balanserad representant för det varma året 2003 - varken kokt, syltig eller eldig. Vinet är gjort på inköpta syrahdruvor från bra lägen i fyra byar inom Crozes-appellationen.

I glaset har vinet en blåröd färg, inte alltför tät. Det händer en hel del när det får luft. Först är doften rätt knuten och örtig. Efterhand öppnar den upp sig betydligt med cassis och järniga mineraltoner. I munnen känner vi en del hårt uppstramande lingonsyror och en god kärnig bitterhet i eftersmaken. Fatkaraktären är relativt diskret trots den långa tiden - arton månader.

Ett härligt matvin i klassisk fransk stil! I augusti skrev vi att vi tror mycket på lagring och det bekräftas av doftintrycken nu. Den som bryr sig om Robert Parker kan glädjas åt att han delade ut 91-94 poäng - ett uppseendeväckande högt betyg för ett vin i den här prisklassen, och kul med tanke på att vinet inte är typiskt "parkeriserat" med extra allt. Prisnivån är ungefär densamma i Frankrike och här hemma.

Till pytt i panna på lamm och entrecote.

2003 Crozes-Hermitage (E. Guigal, Ampuis, Rhône)

2002 Wegeler Oestricher Lenchen Riesling Spätlese

Funderar ni på äpplen, päron, mandarin, ananas, melon, aprikos till dessert? En fruktsallad kanske? Varför inte dricka efterrätt istället, med perfekt balans mellan syra, sötma och mineral. För elva år sen när vi övernattade i Beilstein am Mosel myntade S begreppet "lyckovin". Det var en 1994 Lippmann Mesenicher Deuslay Auslese. Här har vi en ny kandidat från den fina årgången 2002. Samma snälla 8% alkohol, men frukt och syror som är allt annat än mesiga. Rekommenderas varmt, lagra fram dieselångorna den som vill. Observera priset - ynka 97 kr!

2002 Oestricher Lenchen Riesling Spätlese (Weingut Geheimrat J. Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

1997 Castello di Brolio

Sist ut i kvartetten av förmodat mogna nittiosjuor har vi 1997 Castello di Brolio. Det här är vinet som har mest kvar att ge i framtiden. Precis som i 1997 Fontalloro finns en tydligt stenig mineralitet i doften, med likartade drag av stall, läder, torkad frukt, körsbär och choklad. Stalligheten är mindre uttalad än i Fontalloro, doften är mer återhållet elegant, fortfarande lite knuten. Smaken har god söt frukt med bra tät mittsmak, men med klart mer knutna kärntanniner. Syrorna är yngre än hos Fontalloro, Brolios nittiosjua har en stram struktur. Nittioåttan har varit färdig ett tag, men det här vinet har fortfarande framtiden framför sig, vilket vi verkligen uppskattar - nu när vi har en låda kvar. 2003 som finns att köpa nu behöver man inte alls vänta på, det tycks inte alls vara lika ägnat åt lagring.

Till pappardelle bolognese, parmigiano och pecorino sardo.

1997 Castello di Brolio (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

1997 Fèlsina Fontalloro

Dags för nästa mogna läckerhet. Mesta delen av druvorna kommer från den sex hektar stora och kalkrika vingården Fontalloro i Castelnuovo Berardenga i sydligaste och varmaste delen av Chianti Classico. Producenten Fattoria di Fèlsina gör vinet på 100% sangiovese, och det är ett av de mest kraftfulla viner av den druvan vi smakat, jämsides med Villa Cafaggios San Martino och Castello di Brolio.

Upp ur glaset stiger en tätt packad doft med stall (bonnigare än Tignanello), steniga mineraler (klart fler än Tignanello), torkad frukt, intensiva surkörsbär och jovisst - lite julmust. Men inte så det stör. Smaken är äntligen helt mogen (vi har gjort flera tappra försök, senast för mer än ett år sen) men bäst av allt: syrorna är fortfarande friska, rätt höga och livliga och garanterar en viss framtid (tanninerna är också klart tuffare än hos Tignanello). Det här var tidigare ett bråkigt monster - nu är det en vildhäst som överraskande satt sig ner på bakbenen och låter oss kliva på. Fem flaskor kvar, de håller några år till.

Till pappardelle bolognese med massa parmigiano.

1997 Fontalloro IGT Toscana (Fattoria di Fèlsina)

1997 Antinori Tignanello

Förra gången vi drack det här vinet serverades en besvikelse. Snällt, mjukt och menlöst.  Kanske säger det mer om de märkliga vägar lagringsviner faktiskt kan ta. Vi hoppas alltså fortfarande, och tror att denna hyllade nittiosjua av Antinoris famösa supertuscan är redo för ren och oförfalskad njutning utan mat. Möjligen i sällskap med ett par skivor pecorino sardo dolce.

Och japp, visst är den redo för det. Doften är urgod: stall, läder, körsbär, hallon - idag slipper vi julmusten från igår, tack och lov. Smaken är i perfekt balans och helt rätt för vårt drickasjälvsyfte - alla ekfat och cabernettanniner har integrerats i vinet, som ändå har kvar en ungdomlig saftighet med uppfriskande syror. Det handlar om elegans före kraft. Det är sangiovese när den är som flörtigast, harmonisk på ett sätt som leder tankarna till spanska godingen Alion. Trots allt ös i frukten är den förvånansvärt frisk och lättsam, för att vara en supertoskanade från ett "superår". Som gjort för vinamatörer i ordets sanna bemärkelse.

1997 Tignanello Toscana IGT (Marchesi Antinori, Firenze, Toscana)

1997 Castello di Fonterutoli Siepi

Äntligen har det gått tio år sedan den legendariska årgången i Toscana. Kan det vara dags att smaka på Siepi, Fonterutolis rosade toppvin, undrar vi? Druvblandningen är 50/50 av sangiovese och den mer snabbmognande merlot - det borde väl vara moget nu? Här hemma såg vi aldrig till den, men vi hittade den för sex år sen hos den lilla italienspecialisten Cibi e Vini ude paa Christianshavn.

Första doften kommer som en mintig fläkt upp ur glaset med torkad frukt, blommiga övertoner, läder, stall och söt stekt lök (eller är det från spisen...jaja, det doftar hur som helst toppen). Smaken har massor av mjuka tanniner från ny ek och tät supermogen frukt med ljuva merlotdrag, och stram eftersmak med lite kärnbittra korinter. Det lovar riktigt gott!

Sedan luftar sig vinet en timme och vi dricker det till entrecôte med stekt lök i simmig rödvinssky, puy-linser och grillad paprika. Men nu har doftspektrat ändrats och den för mogna toscanare ganska vanliga julmust/cola-doften överskuggar andra mer spännande aromer. Amerikanerna kanske jublar när vinet känns bekant - men inte vi.

Hädanefter avstår vi från att låta mogna toscanska ädlingar vara ute för länge i friska luften. Till maten är vinet förhållandevis mjukt, det underordnar sig och ackompanjerar de höga smakerna, men efter maten känner vi att koncentrationen, storleken och ektanninerna i vinet ändå är av det tuffare slaget.

Som jämförelse var 2000 ljuv och lättsam redan när den släpptes, 2001 var fin men tuff provad på en italiendag för två år sen. 1999 ligger till sig, och 2003 som säljs nu har vi inte smakat. Den som händelsevis undrar kan lugnt spara sin Siepi nittiosjua upp till fem år till, om lagringsutrymmet är svalt - och dricka den åt det svala hållet direkt efter dekantering.

1997 Siepi Toscana IGT (Marchesi Mazzei in Fonterutoli, Chianti Classico, Toscana)

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage

I år firar vi nyårsafton med tema Italien. Och ingen regel utan undantag. Redan till brödpinnarna och nötterna gör vi en avstickare till Reims. Italien är underbart - men de godaste bubblorna kommer från champagne. Och dem Bruno Paillard jäste 1996 är i toppklass. Paillard är en extremt kvalitetsorienterad utmanare till de stora massmärkena. Mycket bra för pengarna, och liksom Selosse alltid med degorgeringsdatumet tryckt på flaskan. Minst tre månader bör man vänta, helst längre förstås. Vår flaska degorgerades i oktober så det är inte konstigt om den tycks ung fortfarande. I en glaset fin tät mousse, små bubblor, ljus färg med gyllene reflexer. Intensiv doft dominerad av mörkt bröd som pumpernickel och mjuk pepparkaka, mineral och torkad frukt. Smaken är ovanligt torr, men inte det minsta snipig, istället ett rent under av elegans. Super! Vi passar på medan den unika årgången finns kvar. Nästan lika god som vår andra favorit just nu, Comte Audoin de Dampierre från samma år, som är lite mer mogen.

1996 Bruno Paillard Millésime Brut Assemblage (Bruno Paillard, Reims, Champagne)

Pinot Noir Party

Ikväll är det kalas och Lulles Fågel & Vilt står för majskycklingarna. Helstekta i ugn blir de helt läckra och får sällskap av en calvadosspetsad gräddsås, vinbärsgelé, klyftpotatis och sallad. Busgott!
Vi har bestämt oss för att dricka god pinot noir hela kvällen vilket vi nästan lyckas med. Och så är vi nyfikna på att se hur en välrenommerad "kiwi-pinot", nämligen Tim och Judy Finns legendariska Moutere, står sig i det burgundiska sällskapet. Först ut är Beaune Les Grèves, en mjuk, rund och lättsam start som är god för sig själv. Doften har en del rostade fat och ett animaliskt drag, lite som fårfett. I smaken kommer smörkola och generöst saftig pinotfruktighet med lite veka fruktsyror. Klart tuffare och stadigare i strukturen är Aloxe-Corton, med mörk tät färg och rätt kraftig frukt av mörka bär, med mer matkrävande tanniner och en tydlig dos ny ek. Mycket pinot för pengarna. Båda dessa har vi skrivit om nyligen. Ny för oss är däremot Clos de Fonteny från Bruno Clair. Färgen är ljusare röd, inte så tät. Här finns en återhållen, lite sluten men elegant doft, Anne säger att det doftar stensöta. Smaken är torrare än de två föregående med tranbär och hallon, god slank struktur och fin markerad syra. Traditionell sparsam stil med måttlig fatkaraktär av mest äldre fat. Gott, finstämt och finessigt! Om man lagrar får man troligen belöning för sitt tålamod, när vinet vecklat ut hela sin skönhet om fem år. Bruno Clair gör också ett par prisvärda Marsannay för ungefär halva slanten. Nu har vi kommit fram till osten och provar Neudorf Moutere. På etiketten står 14,5% men det märks inte på något negativt sätt. Vad som däremot märks är att vinet har lite mer av det mesta än fransoserna: ett generöst men ändå smakfullt vin, i fin balans med bra friskhet. Det är verkligen gott och välgjort. Ska vi vara kinkiga så blir det en aning i mesta laget av rökiga och rostade toner från nya fat, som är lite i vägen för själva vinet. Lagring kan möjligtvis mildra det problemet...
Som final vill både vi och osten ha en riktigt kraftpaket. Därför måste vi överge vårt pinottema och dra korken ur en Barbera Gallina från La Spinetta. Vi skrev om den för någon vecka sen och intrycken stämmer. Ett toppenvin till ost att dricka nu eller spara.


2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard)

2002 Aloxe-Corton (Tollot-Beaut)

2002 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos de Fonteny Monopole (Bruno Clair)

2004 Neudorf Moutere Pinot Noir (Neudorf Vineyards, Nelson, New Zealand)

2003 Langhe Nebbiolo

Ni dricker ju en massa olika viner som ni gillar, men vad gillar ni egentligen allra bäst ? Svårt att svara på, omväxling är ju själva nöjet - men frågan är om inte det här vinet kan sammanfatta våra preferenser på den röda sidan. Nebbiolodruvans doft liknar en fasett som man kan vända på och se nya bilder och vinklar i varje gång. I dag är det grus och stendamm som tar täten. Kan det vara gott ? Ja, det är gott. Sen en pust av rökt korv, tjära, lakrits. Nypon, hallon, rosor är inslag i en doftblandning med en svårdefinierbar komplexitet som bara kan sammanfattas - nebbiolo. Våra vägar ledde rakt in i vinets värld på fyra hjul med Volvo Amason genom Italien för tio år sen, och besöken har blivit fler sen dess. Och fortfarande är det de italienska erfarenheterna som präglar vår smakuppfattning: att den aromatiska kraften i vinet kommer ur syrorna. I det här vinet bär de vitvinslikt friska syrorna fram frukten i vinet, lite som i svenska jordgubbar. Syrorna gör också att eftersmaken ringer kvar länge i munnen. Den tegelröda transparenta uppenbarelsen är vacker att se på. Men fylligheten är rätt måttlig, så vinet är framför allt läskande. Hållbarheten och matvänligheten får man liksom självklart på köpet. Riesling är nebbiolos vita motsvarighet. Sa vi att vinet kostar under hundralappen ?

2003 Nebbiolo Langhe DOC (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

1990 Sugot-Feneuil Special Club

Special Club-flaskorna från Sugot-Fenueil är ett prisvärt sätt att smaka fullmogen Blanc de Blancs från Grand Cru-byn Cramant. Vadå Special Club? Jo, ett antal mindre byproducenter har slutit sig samman och marknadsför utvalda lägen och årgångar i en särskilt formgiven bukig flaska. I Richard Juhlins bibel läser vi att man gör endast 8000 flaskor av just den här, med druvor från 30-åriga stockar som växer i tre fina lägen. Vi har de senaste åren provat årgångarna 1985, 1988, och 1990. 85an var frisk och hade mer att ge, 88an hade tappat stinget och var på väg utför (i alla fall den flaskan) och 90an är mogen nu. I glaset har vinet har en gyllene färg och en nästan trögflytande uppenbarelse. Näsan möter en fantastiskt utvecklad chardonnaydoft med russin, korinter, fikon, hasselnöt och valnötsolja och en del oxiderade sherrytoner, som föranleder både glädje och invändningar runt bordet. Bubblorna är nertonade och mjuka och smaken är rund och stor med förvånansvärt bra syror i behåll och en del grapebitterhet. Den är mycket god att dricka både till och efter maten. Torskrygg i ugn med rieslingvelouté, lättstuvad hel spenat, haricôts verts och bönvinägrett.
Eftersom flaskorna är så slut som bara är möjligt, länkar vi till en underhållande återgivning av två danska champagnefreaks frustrerade möte med vårt svenska nyhetssläpp: Sugot-Feneuil - eller: Jagten på den perfekte flaske.

1990 Sugot-Feneuil Blanc de Blancs Brut Special Club (Robert Sugot, Cramant)