Nog får man säga att vi har haft det ganska skoj med tidiga versioner av det här vinet. Årgångar som 1997, 1998 och 1999 blev komplexa och slottsmässigt eleganta med tiden. De upplevdes inte som överambitiösa och nådde väl sin topp vid cirka sju-åtta års ålder. Senaste mötet med 97:an häromåret visade ett vin i utförsbacken som ändå gjorde sorti med stil, till skillnad från ärkekonkurrenten Castello di Fonterutoli.
Vårt intryck är att tävlingsinstinkterna tilltagit under 00-talet, med allt vad det innebär i form av högre extraktion och rostade småfrallor. Satsningen gav full utdelning på WineSpectators 100-lista häromåret. Under 2011/12 provade vi en hel del Ricasoli i olika sammanhang. När stockholmsmunskänkarna jämförde sex chianti från SB kom Castello di Brolio ut som den klart mest ekblurriga. En vertikal från 2001 till 2008 (den aktuella nollfyran var inte med på italienska vindagen) kändes mest som diverse tagningar på temat chokladsås, medan en sneak preview av de purunga tiorna visade hur det här vinet skulle kunna ta sig ut om inte il barone vore fullt så glad i rostade ekfat. Vi föreslog Francesco Ricasoli att flytta vinet från små franska till stora slavonska efter halva tiden. Eller rentav buteljera drickat efter nio månader, flaggskeppsvinet är ju ingen riserva på pappret. Till nästa provning fick vi ingen inbjudan.
2004 Castello di Brolio Chianti Classico är en tät, mörk uppenbarelse - varmröd till svart i färgen. Sniffet i karaffen är lätt reduktivt och mineraliskt, men i glaset möts vi av en hel provkarta på rostade ekfatstoner. Vi snackar espresso, mörk chokladsås, vaniljglass, julkryddor, karamell, grillkol, bastubänk och mint, över ganska odefinierade aromer av mörka körsbär och plommon. Örter, blommor och stenar har en hård match att utkämpa mot den massiva rostningen.
Upplevelsen i munnen är inledningsvis mjuk, tät, tjock, och ekig - men den stora årgångens fräschör, tanniner och mineraler skiner ändå igenom och bär ut i en lång eftersmak. Vinet är absolut inte passé än, men blir förmodligen inte bättre med tiden heller - bara murrigare. Det är väldigt svårt för oss att sympatisera med den överjobbade stilen, men för den som kan leva med ambitiös extraktion och barrique-hantering så är nog detta inte så illa.
Som vi ser saken förtjänar Ricasoli en rejäl skopa kritik för klumpiga fat och utsmetning av toscansk identitet och renhet. Tänk hur bra detta kunde ha blivit. Baronen borde ta itu med sitt ekberoende!
21 kommentarer:
Castello di Brolio: location Napa Valley.
Man brukar ju säga att de enda vininköp man ångrar är de som aldrig blir av och mina Castello di Brolio -03 och -04 som ligger i förrådet är verkligen undantaget som bekräftar den regeln.
Nog har man löpt fullständig amok med fat och rost, men det är framför allt den överextraherade frukten som gör att vinet känns som folie mot amalgam i min mun. Det kommer aldrig att mogna ut ordentligt, utan ha kvar sin bläckiga frukt tills "hell freezes over" och syran är helt väck.
Det var viner som dessa som fick min tro på Chianti att vackla rejält under en period. Tur att det finns sundare producenter med mer balanserad svansföring som inte har dragits med i vurmen för "more is more".
Gôut
Om det bara vore Castello di Brolio man ångrade ;-)
Sant, detta kommar aldrig bli någon vacker svan hur länge man än väntar. Vi kan inte fatta varför någon vill förstöra prima druvmaterial på det här sättet. Eller jo förresten, det kan vi ju - av samma anledning som baronen lät sig övertalas att börja producera lådvin.
Den som vill förse sig med 2004/2006 Castello di Brolio är varmt välkommen att höra av sig.
Jag misstänker att ni är fel ute faktiskt. Ni dricker vinerna för unga relativt er egen smak. "Överextraherad frukt" och "klumpiga fat" kommer försvinna med tiden. För 2004:an kanske runt 2015-2016 (bra lagringsförhållanden). Tålamod...
Intressant teori. Hur kom det sig då att nollettan mest påminde om mörk chokladsås i höstas?
Carlos jämförelse med Napa Valley är inte helt fel, där kan det också bli rejält ekblurrigt och överextraherat emellanåt - vi minns särskilt Harlan -96 från förra sommaren. Men den var förstås också alltför ung relativt vår smak ;-)
Jag har svårt att se hur man kan tycka att 01:an mest liknar mörk chokladsås. Känns mer som flaskknas? Dessutom är inte 01:an i närheten av 04:an eller 06:an vad gäller extraktion, så tveksam jämförelse om ni frågar mig. Just 01:an har jag druckit 2006 och framåt, varje år. I min smak peakade den runt 2010. 04:an borde teoretiskt peaka några år senare (relativt). Vad gäller Harlan -96 har jag ingen erfarenhet, så jag kan inte kommentera.
Tack annars för en bra blogg, den uppskattas verkligen!
Tack själv för att du bidrar till diskussionen, Hammerhead!
Vårt senaste intryck av nollettan är från vertikalen (01-08) på italienska vindagen i höstas - och strax efter givande smakmöten med puristiska helklassiker som Giuseppe Mascarello och "naturister" som Teobaldo Rivella och Giovanni Canonica. Kanske inte så konstigt att Castello di Brolio kändes såsigt över hela linjen i jämförelse...
Det som borde hända med tiden - om vi ska bli av med "överextraherad frukt" och "klumpiga fat" - är väl i så fall att vinet kastar en massiv fällning och blir mer ålderstransparent inom bara några år. Men fan trot... vi ska definitivt spara några flaskor för att testa din tes. De är nog inte så lätta att bli av med hur som helst ;-)
Jag tror heller inte att det kommer att köas för era 04/06:or. Men den som sitter med verkliga Svarte Petter är nog skribenten ovan som tycks ha flera 03:or i källaren. Generös ekning och överextrahering PLUS venusvarm sommar känns inte alls bra. Minns dessutom Brolios 03:a som direkt dålig, även om baronen kanske då lyckats bättre med flaggskeppet.
Men jag undrar hur länge dessa (objektivt kvalitativa) producenter kommer att tycka att ny ek är toppen av utvecklingstrappan. Är det någon av toppnamnen som börjat tagga ner på ekningen?
Slutade köpa efter 04:an då jag började få problem med att hitta mat som passade (påverkan från eken skapade problem både för mat och gom). Har testat 1 -2 lådor av årgångarna från 97 - 2001 samt en del buteljer från 03 och 04 och frågan kvarstår - hur skulle vinet ha smakat utan inblandning av ek? Om någon dricker ett "rent" rödvin (som mest smakar druva) och någon stoppar ned en bit marabou mjölkchoklad eller kola eller salmiak eller vad som helst i glaset skulle de flesta tycka till om detta ingrepp (utom när det "skapats" i vinifieringen). Själv gillar jag mer och mer viner som inte sett nya ekfat alls - även i bordeauxviner.
om ni nu inte blir av med era ögonstenar finns en hyfsad lösning...en rejäl stänkare i ragun när det nalkas tisdagspasta och resten i glasen. och rejält med vatten vid sidan om så man slipper onsdagens morgonhammare;)
Tack Vinosapien för tipset. Brukar göra liknande lösningar numera med de buteljer (lådor) som återstår - förvandlas till vardagsvin och i mat. Alternativt ge bort i present - uppskattas högt av många.
(A): Känns ju nästan tvunget att korka upp ikväll bara för att... Råkar ha några enstaka 04 och 06 kvar (och har tidigare beslutat för att inte köpa fler årgångar..)
Tveksam match till maten bara, men vad tusan, kan väl få duga till fotbollen sedan...
Ni har alla säkert rätt, men...
Majoriteten av sveriges vinköpare vill ha röda BIB med massor av socker 5-15 gram per liter, Amarone eller Amaroneliknande viner, kraftiga viner med mycket ek och även hög alkoholhalt. Inte ens de förhatliga vinjournalisterna hyllar söta röda BIBar eller de flesta ekiga, söta och högalkoholiga röda vinerna som svenska folket älskar. Kunderna struntar blankt i vad ni, jag eller till och med vad journalisterna gillar. De köper ändå rika, kraftiga, ekiga, alkoholiga och söta rödviner. Läs statistiken från vårt monopol, nästa succe har ännu mer socker, ännu högre alkholohalt och ännu mer ek!
Anonym igen.
Även Baronen behöver ju kunna sälja sitt vin!
Köpte 01 ifrån sb beställningssortiment för ett par år sedan och tyckte det var riktigt bra. Köpte några 04 och 06 efter det som jag inte druckit än. Skiljer sig 01 från dessa? Eller har jag bara den där svensson smaken som ni inte tycker om?
Karl, skillnaden är kortfattat mer frukt, mer fat i de båda senare årgångarna. Vänta något år innan du korkar upp 04:an. Jag drack den senast förra året och den var flera klasser bättre dag två. 06:an kan du börja fundera på efter 2016.
Karl - gudarna ska veta att vi har druckit mycket ekjuice i våra dagar men ju mer vi provar desto mer söker vi efter renhet. Har du testat botti-lagrad sangiovese typ Montevertine, Costanti, Poggio di Sotto, Salvioni?
Hammerhead - precis, den tendensen är tydlig. Dvs motsatt riktning mot vad man kunde hoppas på. Tanken är kanske att vinerna ska ha mer stoppning att käka på under lagringsprocessen, men hur många konsumenter i målgruppen lagrar egentligen vinerna tillräckligt länge? Det vore ju smartare marknadstänk att göra ett fruktrent flaggskeppsvin med diskret ektouch som var njutbart per omgående. Som vi uppfattade Polizianos 08 Vino Nobile häromdagen - så himla gott.
Vi får väl återkomma i frågan 2014 resp 2016...
Karl: Testa också Monsanto's riserva och viktigts av alla Selvapiana's Bucerchiale, sista blir mycket bra vid 7-8 års ålder/dansken
(A): Blev en nollsexa. Ek var ordet, himla massa choklad..... Inte alls vad jag hoppats på. Närmare inventering visar att kvarvarande saldo är en nollfyra och en nollsexa. Låter dem ligga och så väntar vi en tre fyra år.... Så kan jag testa själv när ni och Hammerhead jämför notes nästa gång.
Tack ska ni ha allihop. Jag har testat collionis brunello 2007 alldeles nyss. Bra med luft. Men jag ska testa fler bottilagrade. Brunellos är några av mina favotiter. Jag vet inte exakt hur alla dessa lagras men pieri agostina 2004 brunello tyckte jag var riktigt bra. Bucerchiale har jag några 06:or som jag tänkte spara några år. Jag hade tänkt spara castello 04 och 06 några år och det verkar som om det verkar rätt med tanke på diskutionen.
Cepparello -07 har blivit en av våra favoriter här hemma just nu, vilken elegans. Vid sidan av Poliziano kan tilläggas.
Skicka en kommentar