Entusiasmen var närmast frustande sensommaren 2007 när vi lärde känna de unga nollfyrorna från Maison Delas. "Jacques Grange, we love you!" och liknande pubertala utrop kantade våra upplevelser av Hermitage Les Bessards, Côte-Rôtie La Landonne och inte minst Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron. Alla vinerna var perfekt öppna och tillgängliga vid den tidpunkten - inget snack om att vänta och se.
Men som bekant: efter den korta och sprudlande förälskelsefasen följer med obönhörlig logik den fruktade syrah-tunneln. Mellan fyra och sju-åtta års ålder är det oftast en riktigt dålig idé att öppna sin kära côte-rôtie. Efter att ha njutit ett gäng buteljer fick det alltså bli locket på och sedan göm och glöm. Nyligen kände vi på oss att det nog var dags att undersöka vad för slags varelse som tittat ut på andra sidan.
2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron är sval och smått reserverad till en början. Här får man inte precis någon yppig blomsterkvast upptryckt i plytet, utan leds på ett diskret sätt in i en butik av det mer konservativa slaget med sofistikerade parfymer framställda av ros och viol. Även frukten håller sig på den eleganta sidan av gatan, med nyanserade toner av röda vinbär, lingon och björnbär. I fonden målas fetare penseldrag av tjära, lakritsrot, kryddor och svamp. Det är ingen brist på terroir-känsla, och då tänker vi på friska örter från skogen, grillad rostbiff och vått granitgrus.
I munnen är det en medelfyllig elegant som gör entré. Smaken drivs framåt av de friska syrorna, medan tanninerna är relativt lätta och vitpeppriga. Det som verkligen imponerar i den annars ganska lättfotade kontexten är hur pass tätvävd mittfrukten faktiskt är, och vilka vackra nyanser som finns i aromatiken. Drypande baconfett och rökta korvar får man leta någon annanstans efter, här finns istället en årgångstypiskt örtig karaktär som påminner om tomatstjälk. Men själva frukten upplevs inte grön, utan tillräckligt druvmogen och fint definierad.
Nätt och jämnt ute ur tunnelmörkret är 04 Maugiron stilsäkert god och klart givande att dricka nu efter en kortare karaffering. Närmast burgundisk till sin personlighet och kvalitetsmässigt på en enastående nivå försvarar den lätt sin investering och bär på löften om att öppna upp fler dörrar inom några år. Men det går inte att undvika ett par reflektioner. Var vi inte ännu mer entusiastiska i vinets ungdom? Och i så fall: är det för att vi har blivit mer svårflörtade, eller var vinet som allra roligast då?
6 kommentarer:
Jag tror den fortfarande, partiellt, är kvar i tunneln. Brukar ta längre tid än så enligt min erfarenhet.
Du har säkert rätt, det lätt reserverade intrycket talar för det. Det är bara vi som är lite heta på gröten.
Igår kväll tog vi med oss Jamets 2004 Côte-Rôtie hem till Nettare-Anders. Den var öppen i doften, mycket grönare än Maugiron - mer av samma slags tomatstjälkar - men samtidigt med ett inslag av cassis, alltså väl mogen frukt. Smaken var fetare och fruktigare, men hade samtidigt en dominant grönörtighet och var otillfredställande kort. Ett rätt spretigt intryck, inte alls så elegant som Maugiron och en besvikelse på det hela taget. Bör nog inte ligga i åratal, av smakens längd att döma.
Skitig var också ett frekvent använt ord runt bordet :)
Jamet är alltid lite grönt och spretigt. Då och då funkar det ändå, och är bra utan att vara exceptionellt. Jag har köpt och följt Jamet sedan 1983 och tycker nog idag att det är en bra, snarare än stor Cote Rotie. / Malmöligan
Malmöligan - exempelvis 2003 och 1998 Jamet var i vårt tycke exceptionellt bra, men i det stora hela är det är nog som du säger. Om någon annan betalar kalaset så väljer vi förstås La Mouline 10 gånger av 10. Gärna de fabulösa 1988 eller 1990 ;-)
Förresten måste man ju säga att jämförelsen med Jamets illgröna nollfyra visade precis hur lyckad, bra och elegant 2004 Maugiron är.
Skicka en kommentar