Godbitar ur decembersläppet

När vi ögnar igenom vinerna som ska släppas på onsdag, slår det oss att vi hunnit prova en hel del. Och en hel del bra, faktiskt! Så vi samlar ihop hela klabbet till en behändig post.

Louisa Rose är talangfull vinmakare på Yalumba. Vid senaste stockholmsbesöket lyckades hon slutligen övertyga oss om aussie-riesling kan vara förträfflig - och att vi borde köpa den, dricka den och lagra den.

2004 Pewsey Vale Riesling The Contours dök upp i ett stim av yngre och äldre syskon - nollettan var allra bäst - och det finns mycket som talar för det här vinet. Dels att sex års lagring redan är avklarad, dels att det verkar vara byggt för sex år till. Vi fann en elegant, först något knuten doft med delikat början till utveckling. Tydligt mineralisk till sin karaktär, med toner av flintrök, nyregnad sten, ylle, diskret petroleum, örter, lime, grönt äpple och en aning av tropisk frukt. Även smaken var utpräglat mineralisk, ytterst välbalanserad, rik på extrakt, och rejält lång. Vi märkte inga tecken på justering av syran - vinet kändes solitt och äkta. Vi var helt överens: äntligen en aussie som kör rakt upp på vår gata. Och till rena rama fyndpriset dessutom. (90)

2009 Bründlmayer Riesling Steinmassel representerar en annan typ av riesling som vi brukar falla för: den unga, charmiga, finessrikt blommiga. Doften ger vit jasmin och vit frukt, kvittenäpple, citrus, massor av steniga mineraler och några kryddiga toner. Smaken övertygar med sin lättfotade elegans och sin nästan mintiga fräschör. Behaglig syrabalans och utmärkt längd summerar ett vin vi vill dricka mer av - och det snarast. (90)

2009 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein är ett nummer större - åtminstone när vi pratar bredd, kraft och potential. Doften är fortfarande knuten, fetare och gulare i fruktaromerna och något rosenblommig i sina topptoner. Smaken bjuder på fylligare frukt i en lite fetare kropp, med en känsla av druvskal som bidrar till den stadiga strukturen. Renheten imponerar, och Heiligenstein i en stor årgång har förstås mycket att ge med tillräcklig lagring. Vi tänker på hur härliga 2002 och 2005 blev med tiden... (91)

2009 Bründlmayer Grüner Veltliner Ried Lamm har en helt fantastisk doft av vit persika, akacia, nötter och peppar med salta drag av anis och lakrits. Smaken har all den sötfruktiga koncentration och rikedom man kan önska från ett toppläge - men trots hög druvmognad är alkohol och sötma väldigt skickligt balanserade, bättre än i de båda Alte Reben som också släpps i december. Ett imponerande vin, langa fram ett par schnitzlar så är saken biff. (92)

2008 Domaine Long-Depaquit Chablis Grand Cru Les Blanchots testade vi  i våras, när Union des Grands Crus de Chablis presenterade årgång 2008 på Grand. Hela grand cru-sortimentet från Albert Bichot övertygade, förmodligen tack vare både det fina året och briljanta insatser från Mathieu Mangenot - husets whizz-kid till vinmakare. Blanchots hade en elegant doft av mandel med dito -blom och -massa, en touch av vanilj samt en charmerande, druvmogen frukt med toner av päron och äpple. Behagfull syra, diskret ekhantering med fin krydda - och så plus i kanten för munkänsla, balans och harmoni. Inte totalt nackhårsresande som 2008 La Moutonne, men utan tvekan värt (92), särskilt om några år.

2008 Au Bon Climat Santa Barbara Pinot Noir - ja, den drack vi ju till helstekt fasan häromdagen! Samt spottade på Munskänkarnas Central Coast-provning i måndags. Vinet gav mersmak med sin charmerande bärighet, sina diskreta fat och sin gröna fräschör. Intrycket efter ett dygn i öppen flaska var väl värt att vänta på. Synd bara att överpriset från BS hängt med in i decembersläppet. (87-89)

2008 Yalumba The Cigar Cabernet Sauvignon är utåtriktat i doften, med ungdomliga godistoner. Vi får associationer till saftade svarta vinbär och blåbär, och hittar urtypisk eucalyptus och mynta, plus lite grön cabernetpaprika. Faten bidrar med kola, ceder, tobak, en gnutta terpentin och medicinala toner. Smaken är stor, fruktig och rättframt god, med kryddig värme, lite beska och snyggt upptorkande mineralkänsla i slutet. Extremt cabbigt och druvtypiskt vin, utan de syrajusterade vibbar man så ofta möts av down under. Inte illa, lätt att gilla. (88)

2007 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano dök upp på Italien-dagen i veckan som gick. De senaste två årgångarna kunde provas jämsides hos Johan Lidby. Nollsjuan är kanske inte riktigt lika bra som nollsexan - men inte långt ifrån. Det man missar i doftmässigt finlir och deffad struktur får man tillbaka i form av generös frukt och dito tanniner. Den mörka sangiovesefrukten från Montepulciano klär bra i sin skickligt tillskurna ekkostym med tobak och choklad i fickan. Ett vin som smakar mer än det kostar, med tydlig adress till alla som gillar toscanare med kraft. (90)

2007 Poliziano Mandrone di Lohsa Maremma Toscana fanns att testa vid samma bord. Här möttes vi en förödande läcker pust av stall i bordeauxfaten, och ädla stall är ju som bekant svåra att värja sig emot. 2007 är en härlig drick nu-årgång i Toscana, så också i detta vin. Uttrycket håller sig på den eleganta sidan trots den relativa värmen i Maremma, och blir varken svulstigt eller alkoholvarmt. Detta kan mycket väl vara den version som charmat oss mest hittills. (90-91)

2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore serverades när Origo bjöd in till "Piemonte-Power" i april. Här fann vi en fjäderlätt, ljusröd nebbiolo med eteriskt blommig doft, strålande syror och små finsandiga tanniner. Ett slags light-version av den makalösa finess och elegans man måste förknippa med Giacosa. (89-90) De sista två vinerna vi fick smaka vid Giacosa-bordet - 2007 Barbaresco Santo Stefano och 2005 Barolo Rocche del Falletto - platsar båda bland årets största vinupplevelser alla kategorier. 2005 Barolo Falletto borde kunna erbjuda något i samma väg. Och är det någon som undrar över vår önskelista inför julen 2010, så säger vi bara 2004 Barolo Rocche del Falletto Riserva.

2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée har vi haft glädjen att få smaka flera gånger under året som gått. Vill man uppleva det blommande Vaucluse i cinemascope-format, så fungerar ett glas av detta vin lika bra som en utflykt genom vingårdar och garrigue. Det är redan så komplext och fängslande, så mineralstinnt och välproportionerat. Pegaus nollsjua ser ut att vara destinerad för stordåd i framtiden, och förtjänar en hedersplats i källaren. Ren kärlek! (95) Och så ännu en kandidat till önskelistan här.

2008 Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Vaucrains testade vi jämsides med 2008 Camille Giroud Corton Le Rognet, när Tryffelsvinet presenterade höstnyheter. En helt annan stil i Vaucrains - mer av intensitet och kraft än av charm och elegans. Doften är fortfarande knuten, men vi imponeras av renheten i den hallontonade pinotfrukten, av hur enormt fokuserad och intensiv vinets energi är - och vilken enastående längd som blir resultatet. Faten känns lite för tydliga idag - eneträ, rostning, kryddor - men det ser ut att ordna sig med tiden. En klockren källarbourgogne, med potential för stordåd. (93)

2000 Château Larrivet-Haut-Brion Rouge var det ett bra tag sedan vi provade senast. Visst minns vi det som ett gott och välbalanserat vin, men också en aning menlöst, lite tillrättalagt och knappast jättespännande. Man måste vara ganska svältfödd på mognande bordeaux i allmänhet, och böjd åt etikettsdrickande i synnerhet, för att vilja lägga en halv långsjal på detta vin! Tänk vad lite namnmagi kan göra... (88-89)

2004 Château Rollan de By kunde vi (tack vare en viss världsmästare i sommellerie) sörpla i en blind trio där de andra två var 2004 Ch Margaux och 2004 Ch Cos d'Estournel. Det var solklart att denna anspråkslösa cru bourgeois inte behövde skämmas för sig i sällskapet. Cos tilldelades jumboplatsen utan prut, medan Margaux och Rollan de By fick ungefär halva segern var, beroende på om man föredrog elegans eller kraft. Trots att det svenska priset blivit betydligt högre än det europeiska (som är cirka €15) får man fortfarande mycket vin för pengarna. (90)

ps. Alla vinlänkar går till SB.