La Pousse d'Or 2006: En Caillerets vs. Clos de la Bousse d'Or

Systembolaget ställer till med 40 procents tokrea på Pousse d'Or och vi har kära gäster till middag. Den kombinationen får oss att ta ut en rak kurs mot Regeringspassagen. Till de inledande snittarna med kallrökt lax dricker vi en ren chardonnay från côtes des blancs-byn Vertus - ännu ett reavin förresten - som lämnade fina avtryck i minnet efter champagnedagarna på Grand Hôtel, både årets och förra. 2002 Veuve Fourny & Fils Blanc de Blancs Premier Cru levererar en härligt utåtriktad doft av gyllene citrusfrukt med inslag av både jäst, rostat bröd, valnötsskal, toffee och ostronskal. Smaken är fortfarande ungdomligt frisk, men ändå klart givande och mineralisk som bikarbonat, och ville den bara stanna lite längre i munnen skulle allt vara perfekt. Men det går ju alltid att ta en klunk till! Magnumbuteljen förtjänar att lagras minst ett par år, eftersmaken ska nog sträcka ut på lite sikt. (89-90+)



Kan man tänka sig ett ljust klarrött, genomskinligt sidentyg så är det 2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets. En varm nyans, som ljusnar i kanten ut mot vattenklar. Vilket vackert vin, vilken transparens och lyster! Doften är omedelbart med på noterna och flashar en urläcker rostad, animalisk fatton som ger associationer till läder, chark och tryffel - verkligen snyggt jobbat med faten! Skinande röda vinbär och stråk av jordgubbar samsas med ljusare rotfruktstoner som morot, lite tomatpuré, dito kvist och gräs. Det finns också en smått kalkartad mineralkänsla, och några timmar senare noterar S en dutt av inotyolsalva, snart klockren även för oss andra! Alla småbarnsföräldrar vet vad vi talar om, lukten är besläktad med tjära och färsk tobak. Summa summarum: det här vinet bjuder ut sig och är en njutning att sniffa på! Redan så givande! Här finns både charm och elegans...

I munnen är vinet ganska lätt och slankt till sin kropp, med en frisk rödavinbärsfrukt och tydlig framåtrörelse med hjälp av syrornas fina intensitet och skärpedragning. En örtig piruett mot slutet och vinet går ner i spagat liksom Sparven från Minsk - en torr, mineralisk och lång eftersmak som drivs av bettet i de friska syrorna. Precis som i doften pratar vi renhet och finess, det finns inget som stör! Och vi är definitivt inne i drickfönstret. (90-91)



Även 2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or stoltserar med sin sidenglans, en nyans mörkare, men fortfarande ett ljust och transparent vin med fin röd lyster. Den här doften är mer knuten, öppnar upp långsammare är och inte heller lika frispråkig med sin fatbehandling. Istället är det lite tuffare mineraltoner som tar täten, med ett inslag av grafit, och dessutom en tydligare framhållen örtbukett. Frukten förenar drag av vildhallon, röda vinbär, röda körsbär och jordgubbar. Den ger ett intryck av större djup, men utan att glänta helt och hållet på dörren. Tydlig bark, inslag av undervegetation, gödsel och ännu mer av örter gör även detta till ett tilltalande sniffarvin, kanske inte med samma omedelbara charm - men visst finns ändå en hel del likheter till medtävlaren.

I munnen har det här vinet en lite större kropp och fler parametrar. Syrorna har bäddats in i fina tanniner, en större örtighet och mer framträdande mineraler. Profilen blir därmed mer avrundad: där det förra, diskantrika vinet sitter framme i masken aktiveras här mellanregistret och bakre delen av gommen på ett annat sätt.
Smaken är intensivt rödavinbärssyrlig, örtig och mineralisk, en liten kolasensation kickar in i avslutningen, för att till slut plana ut i en lång, salmiakliknande mineralkänsla. Men som sagt, skillnaderna är inte så stora som det kan tyckas. Det här tycks dock behöva tid på rygg för att realisera sin mer komplexa personlighet. (90-91+)

Vi öppnade vinerna vid fyratiden, kollade av dem och lät dem sedan stå i öppen flaska tills det var dags att äta framåt sju. Huvudrätten var mat i farmödrarnas stil: bröstfiléer av majskyckling med hasselbackspotatis, gräddig kantarellsås och rönnbärsgelé. Att det smakade bra ihop med vinerna! Så var det dags att få svar på frågan: vilket vin var godast? En jämn fajt, men ändå snabbt avgjord: 3-1 till En Caillerets. Eftersom vi resonerat en del om vinerna medan vi njutit dem, var det lätt att förstå vilka faktorer som avgjorde - en mer vidöppen doft plus den riktning, det fokus och den elegans som klockrena syror skänker. Men L talade sig varm för den större kraft som hon fann i Clos de la Bousse d'Ors blandning av tanniner, örter och mineraler...