Domaine Singla & Alain Chabanon

Nyss hemkomna från dagens inspelningar med gästen "Howling Pelle" söker vi oss ner i djupaste franska södern för nya bekantskaper. Domaine Singla drivs idag av en ung hunk som skippade juridikstudierna för utmaningen att lyfta familjegårdens viner till skyarna. Sedan 2001 har han jobbat med övergången till biodynamisk odling och dessutom hunnit bli trebarnsfar. Årets upptäckt för oss har ju varit carignandruvan - som kan leverera enorma resultat från gamla stockar i bra lägen med lågt uttag. Därför är vi väldigt nyfikna på Singlas carignan...

Alain Chabanon är likaså pappa till tre barn men har ytterligare ett tiotal år som vinodlare bakom sig, så startade han också utan några vintraditioner i familjen. Vingården i Montpeyroux skördades första gången 1991, året efter buteljerade han själv för första gången. De senaste tio åren har han fått en hel del uppmärksamhet för sina viner - han är känd för sin extrema noggrannhet både i källaren och i vingården som han driver med ekologisk certifiering och låga uttag.

2006 Domaine Singla La Crínyane är mörkt, tätt, nästan opakt i glaset. Doften är ung och knuten med kryddor, eneträ och dito barr, sten, mossa, salmiak och knallpulver. Den bråddjupa frukten avslöjar lager på lager av mörka skogsbär. Vi hittar övertoner av viol och ros, men inget av de funkiga dragen i Didier Barrals carignanblandningar. Smaken är en riktigt härlig tuffing, otroligt tät och kraftfull med mängder av unga, mogna druvtanniner. I munnen vi får mättade aromer av skogsbär, viol, lakrits och aska. Vinet ger inte ett eldigt intryck men har däremot ett enormt tryck i smaken - de 14,5 procenten är helt integrerade i frukten. Druvmixen är 70% carignan och 30% grenache. Uppfostran klarades av på 13 månader i ekfat varav hälften var nya. Det känns att vi är halvvägs till Priorat - vinet blåfärgar våra leenden och gör stor lycka till korv, ost och nygrillad rostbiff. Hade någon sagt att vinet kostade över 300 hade vi inte tvivlat på det...



2004 Alain Chabanon Les Boissières har en klar, granatröd färg och en elegant näsa med mineralitet av ylle och grus, kärntoner av bittermandel och rik frukt av röda vinbär, jordgubb och hallon. Örtkryddiga övertoner av salvia, oregano och sandelträ ger höjd åt doften. Smaken imponerar genom sin krämigt viskösa munkänsla, med fyllig, aningen eldig rödfrukt - dock fortfarande fräscht med mjuka, goda syror (14,5%). Ett strålande ostvin. Läsaren har nog redan lagt ihop ett och ett och gissat att vinet är dominerat av grenache (84%). De resterande 16 procenten delas mellan mourvèdre och carignan. Vinet spenderade tre år på ståltank, men har inte sett trä överhuvudtaget. Den närmaste referensen vi kommer att tänka på är châteauneuf-du-pape, kanske Font de Michelle eller Bosquet des Papes Cuvée Chantemerle. Languedocboken gjorde jämförelser med självaste Château Rayas! Man kan tillägga att den eleganta stilen har vissa likheter med rik bourgogne. Inga dåliga grejer det här...

La Crínyane - 180 kr. Les Boissières - 250 kr. Prislista med fler intressanta viner från området finns på adressen: nik@vinik.se

2006 La Crínyane Côtes-du-Roussillon-Villages (Laurent de Besombes Singla, Domaine Singla, Saint Laurent de la Salanque, Roussillon)

2004 Les Boissières Côteaux de Languedoc (Alain Chabanon. Lagamas, Montpeyroux, Languedoc)

Produttori del Barbaresco

Tänk er följande situation: ni går in på valfritt systembolag i jakt på ett vin från ett klassiskt vindistrikt. Alltså ett vin som är gjort i traditionell stil, som är typiskt för distriktet, som ger känslan av historia. Låt blicken spela över hyllorna och känn hur urvalet krymper till ett minimum. Tittar vi mer specifikt på den italienska vinhyllan så går moderniseringen framåt i rasande fart, så pass att det börjar bli svårt att hitta viner i den ljusare, syrligare stil som vi föll för i mitten av förra decenniet. Det genomsnittliga italienska vinet är numera mörkt, extraherat, dominerat av fatrostade drag och försett med en kletig restsötma. Det mest folkliga typexemplet heter Mauro, sen finns det massor av andra exempel i alla prisklasser. Kvällens båda viner däremot, de finns inte på hyllan eftersom de refuserades av systembolagets inköpsavdelning med motiveringen att de var "för torra"! Aha, ett torrt rödvin ska alltså inte längre vara torrt?

Cantina Sociale dei Produttori del Barbaresco startades av Dominio Cavazza redan 1894. Han var rektor för stadens Kungliga Enologiskola och samlade nio vinbönder som fick disponera källaren i hans slott till vinmakandet. Han var också den förste att definiera skillnaden mellan nebbiolo från Barbaresco och Barolo. När fascisterna tog makten såg de förstås till att kooperativet upphörde. Ett par decennier senare, 1958, lät byprästen bönderna disponera kyrkans källare och kooperativet återuppstod, nu med välsignelser från högre makt. 1990 skrev Parker: «continues to set some of the highest standards of wine making for any cooperative in the world»...

Det var ett tag sen sist - men ikväll är det dags igen! Alltså att ta fram och blankpolera hyllningsklockan och knyta fast en lagom tilltagen repstump. Vi karafferar båda vinerna strax innan servering. Båda uppvisar klara, lockande ljust varmröda färgnyanser med reflexer i blått och brunt. Vackra färger som förutom att vara typiska för nebbiolo leder tankarna till pinot noir...

2006 Produttori del Barbaresco Langhe Nebbiolo har en liten, fin och intressant doft med kryddighet av sandelträ och nejlika, frukt av röda vinbär, jordgubbar och blodapelsin och återhållsamma inslag av animalier, tjära och läder. I munnen får vi en lätt kropp med bra syror och små goda sandiga tanniner. Aromerna är kryddiga med nypon, jordgubbar och lakrits. Den saftiga smaken har en mentholliknande fräschör och en hyfsad intensitet som leder ut i en överraskande lång eftersmak. Med sin lätthet är detta så långt från modern ekjuice man kan komma - här är det elegans som gäller. Vinet serveras bäst åt det svala hållet och framstår som särskilt vinnande till antipasti men funkar även utmärkt till våra lammkotletter.

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco har en påtagligt kryddig, intensiv doft med tjära, asfalt, rosor - ja hela det urtypiska nebbiolopaketet! Kryddigheten påminner om fin bourgogne - och bland övriga aromer hittar vi saltlakrits, salvia, menthol och animaliska inslag av läder och rostbiff. Frukten är fint mogen med drag av gamla jordgubbar, blodapelsiner och några brända mandlar på toppen. Smaken bjuder på härlig slankhet, kryddighet, intensitet och längd - detta är ett vin som växer hela kvällen ut, ändå till den sena ostbrickan med ung queso de cabra.

Sammanfattningsvis: vilka härliga viner! Förutom att de tillfredsställer nebbioloälskaren bör de ej heller missas av bourgognevännen. Vi är positivt överraskade av att båda är så genomluftade och tillgängliga i sin drickbarhet, trots att det handlar om stora årgångar. Här behöver man inte vänta på utdelningen! Noteras bör också att barbarescon inte ökat mer än ett par tior i pris under den senaste tioårsperioden.

ps. Den som vill fortsätta på det traditionella spåret provar med fördel Roagna Dolcetto och Roagna Barolo Rocca e Pira. Även Mastroberardinos Taurasi Radici Riserva är essential drinking i denna stil.

2006 Langhe Nebbiolo (Cantina Sociale dei Produttori del Barbaresco)

2004 Barbaresco (Cantina Sociale dei Produttori del Barbaresco)

Cibo & Debaser

Två småbarnsföräldrar tar tillfället i akt att ge sig ut på vift tillsammans. Att de inte är uppdaterade med Södermalms ständigt skiftande restaurangflora ska härmed bevisas. Styrkta av förra årets White Guide ställer vi kosan mot Lo Scudetto, som vi tror ligger på Åsögatan. Det gör den inte alls. Nej, den ligger numera på Östermalm. På denna adress ligger istället en ny italienare - Cibo betyder mat på italienska och det låter ju lovande i sig. Restaurangen lär ha startats av en ur personalen bakom Lo Scudetto.

Vi kliver in i alla fall, det ser rätt mysigt ut med den där typiskt italienska blandningen av rustikt trä och kulisselegans med guldspegel. Eftersom vi är tidiga är det bara att välja och vraka bland borden - ett förhållande som ändras inom en timme. Det finns två glasvisa champagner att välja på. Den ena är en konstigt parfymdoftande blanc de blancs som vi gärna hoppar över. Den andra är 2000 Palmer Millésime Brut. Gyllengult generös och snabbmognad med märkbar dosage ger den ett godare och roligare intryck än den neutrala och kartiga 98:an, och ett snällare än den högklassiga, strama 96:an. Bubblorna serveras något för varma i billiga glas och skulle förstås smaka ännu bättre om även glasen höll måttet.

Förrätten landar på bordet. En bit färsk halstrad gåslever har funnit sig fint tillrätta på vitt bröd som friterats gyllengult i gåsflott. Brödet ligger och suger på en mild och söt balsamicosky där vi hittar minimala fyrkanter av pancetta. Därtill serveras stekta trattkantareller och varsitt plommon som fått koka i Recioto della Valpolicella. Vi smakar. Mmm, detta är gott, det är rentav fingerlicking good! En starter speciellt anpassad för hedonister, och skumpans generösa karaktär passar riktigt bra till. Humöret stiger omgående...

Något som också skulle passa fint till den här förrätten är det röda vi väljer på glas: 2006 Colterenzio Schreckbichl Pinot Nero (Blauburgunder). Det känns direkt att det är något särskilt med doften i detta vin. Bäraromerna är så rena och eleganta, med för druvan typiska drag och en känsla av alpsvalka och hög höjd. Inga fat skuggar finessen, det är bara röda vinbär, röda körsbär, jordgubb och hallon för hela slanten, men i fint nyanserade och avstämda versioner. Ett riktigt sniffarvin! I munnen förvånas vi av mjukheten, att syrorna är relativt låga och avrundade, att ingen kärvhet står att finna i de små snälla tanninerna. Vinets kropp är lätt till medelfyllig, inte tunn utan en smula viskös, och balansen påminner en del om beaujolais, fast aromerna är som sagt mer eleganta. Generös hällning i stora glas ger extra plus.

Och så är det dags för huvudrätt: lammrostbiffen är perfekt rosastekt och mör, skuren i knappt centimetertjocka skivor, och kommer i lagom rustikt sällskap med en lammsalsicchia. Vad som särskilt fångar vår uppmärksamhet är de läckra tryffelaromerna som stiger från polentan, ovanligt fräscht presenterad, nästan rinnig, med gröna prickar av persilja. På toppen hittar vi friterade flarn av svartrot, och alltihop speglar sig i en diskret sky på rostad vitlök. Ett par syltlökar har kokat i skyn och hänger med på kanten. Ja ni hör ju själva, är man bara det minsta hungrig spelar maten mot öppet mål. Summa summarum: mycket tillfredsställande utan höga pretentioner, men med stor omtanke i köket.

Vi kommer gärna tillbaks för en längre sittning, men nu måste vi faktiskt springa vidare! Kvällen fortsätter nämligen på Debaser Medis med stödgalan för papperslösas rätt till vård i Sverige. Vi dricker nästan aldrig drinkar, men om man ska man göra det så kan man gott börja på denna adress. Mojito med mosade hallon, lime och brun rom är en stilstudie i friska syror. Den butchigt coola bartendern rekommenderar därefter en blandning av gin, cointreau, mixade hallon och blodgrapejuice. Silad i martiniglas smakar det ruggigt gott och bittert. Namnet på drinken har vi tyvärr glömt.

Anna Järvinen har kul och påminner mer och mer om en antroposofisk version av Jane Birkin med sina solglasögon i håret. Grafiskt svartvita The Sweptaways påminner mer och mer om riktiga artister, drar ner stort jubel med Leila K's Electric. Juvelen har en fantastisk falsett och påminner om Prince förstås, men förinspelat komp är väl inte optimalt? Robyn med sparsamt uprightpiano av Markus Jägerstedt kan mycket väl vara den bästa musik vi hört i år. Andlöst och hårresande, tänk att 950 personer kan vara så tysta. Weeping Willows påminner om gamla, raggiga men kloka hundar och efterlämnar en sorgesam känsla trots eller tack vare sitt precisa uttryck. Backstage mot slutet av kvällen får vi höra det direkt från källan: Robyn SKA vara med på I've Got Your Man. Underbart!

2006 Colterenzio Pinot Nero (Cantina Cooperativa Schreckbichl Colterenzio, Conrainano/Terlan, Alto Adigie/Südtirol)

Restaurang Cibo Åsögatan 163, Stockholm

Åtta röda fransoser!

Franska rödviner från de stora distrikten ska provas ikväll. Vi vet så mycket som att det kan bli bordeaux, bourgogne, rhône och loire. För övrigt är det blint som gäller.

Vin nummer 1 har en ljusare klarröd färg med tegelröd kant. Doften ger rök, gräs och grön paprika, vinbärsblad och nässlor. Frukten ger ett rödbärigt intryck med kalkstensdammig mineralton. Smaken är vinbärssaftig, mjuk och kärv på samma gång, med tanniner som kombinerar grön paprika och mörk choklad. Särskilt i avslutningen märks kärvheten tydligt. Det är ingen tvekan om att vi har en cabernet franc i glaset. Vinet är helt ok i sin stil, men ger ett enklare intryck, dels på grund av kärvheten, dels eftersom vinet känns lite fattigt på kropp. Vi dricker inte så mycket härifrån, men gissar på Saumur - mer specifikt Château Gratien som är ett hyggligt matvin för 79 kr.

Facit: 2002 Chinon Les Cornuelles Vieilles Vignes (Logis de la Bouchardière)

100% cabernet franc från stockar vars ålder ligger på mellan 50 och 100 år. Skördeuttaget är mycket lågt, 20-25 hl/ha. Vinet har mognat i 18 månader på använda ekfat. Färgen är inte alls blåröd, därför borde man dra slutsatsen att vinet är äldre än 2006 (den aktuella årgången för Ch Gratien). Det känns dock som ungefär den kvalitetsnivån (ingen skugga må därmed falla över Ch Gratien, ett mycket prisvärt vin). När vi inser det här vinets ambitionsnivå måste vi tyvärr säga att det inte når ända fram. Mer genomtänkta gissningar, tack.



Vin nummer 2 är tätt mörkrött i färgen, fortfarande med antydan till blåtoner. Doften bjuder på ren, fin cassisfrukt med inslag av vingummi, ceder och blyerts. Här är det solklar cabernet sauvignon i ledningen. Blommiga, parfymerade övertoner av rosenvatten och vinbärsblad. Assist av jord, grus, snus, tobak och kaffe. Diskret inslag av ung malolaktisk smörkola. Vi smakar, i munnen uppför sig vinet riktigt bra. Här finns en ung, frisk, något jordig och sträv cabernetfrukt. Tanninerna är rejäla och faten bidrar med avvägda kaffetoner. En liten bitterhet märks i eftersmaken. Helheten känns harmonisk och fint parfymerad. Vinet är klart tilltalande och känns utan minsta tvekan som traditionell vänstra stranden-bordeaux. Vi gissar på Pessac-Léognan, varför inte nyligen testade 2005 Château de Fieuzal?

Facit: 2004 Château d'Angludet Margaux Cru Bourgeois

55% CS, 45% ME. Ett riktigt gott och ganska elegant vin. Efter förra höstens raktigenom positiva smakprov på bordeaux 2004 kommer här ytterligare en nollfyra som bekräftar de goda intrycken. Man kan dock invända att priset är en hundring för dyrt. De parfymerade rosentonerna kom mer och mer i glaset och borde ha fört tankarna till Margaux. Det var jordigheten och tobaken som fick oss att placera vinet i Pessac-Léognan.



Vin nummer 3 har en ljust orangeröd nyans med brunare kant - ser ut som bourgogne och hyfsat mogen dessutom. Doften är något unken, med mineraler, våt sjö, undervegetation och mossa. Frukten bjuder på hallon och jordgubbar, med lite coca-cola och typisk krydda av pinot och fat. Vi tar en sipp och detta är gott! Mycket välbalanserad, elegant smak med finstämd eldighet, bra syror, rejäl intensitet och en lång, varm eftersmak. Det hela sitter ihop på ett föredömligt sätt och vi gillar stilen. Bra tryck i smaken, hög klass, elegans. Vi gissar på Volnay från åren 1999-2002.

Facit: 2000 Vosne-Romanée Les Beaux Monts Premier Cru (Louis Jadot)

Det här vinet vore underbart att dricka en flaska av. Det känns typiskt för Jadots stil - lite som med Pio Cesare i Piemonte, där husstilen är det som märks mest. Det vore kul att få tillfälle att prova fler av husets viner parallellt.



Vin nummer 4 har en mörkt varmröd färg. Doften ger en mörk tät plommon/korintfrukt med gott om mörkrostade ekfat - tydlig merlotdruva med rejäl fatbehandling indikerar Saint-Emilion i modern stil. Smaken är mycket fruktig med extra allt, mockatoner och en tydligt bitter eftersmak där alkoholen gör sig bemärkt. Vi är helt klart på högra stranden. Den stora smaken och närvaron av alkohol får oss att tro på 14,5%. Vinet påminner en hel del om den nyligen provade 2004 Haut-Carles Fronsac, men vi gillade den bättre.

Facit: 2004 Clos Fourtet Saint-Emilion Premier Grand Cru Classé

Ser man på. Enligt etiketten håller Clos Fourtet bara 13,5%, men det känns som mer. Jämför man med d'Angludet blir den klassiska bordeauxkaraktären mindre tydlig, mera sydlig. Någon gissar på sydafrika och det känns inte helt tokigt. Vinet vinner på tid i luften och får lite stalltoner, men kafferost är det bestående intrycket.



Vin nummer 5 är klarröd med blåton. Doften är bärsaftig och charmig, med jordgubb, hallon och maceration carbonique i form av relativt diskret gelegodis och skumbananer. Gamay och beaujolais, utan tvekan. Smaken är mjuk, vänlig och saftig med lagom kärvhet och lägre syra. Bra generositet i frukten. Detta bör vara Morgon från Duboeuf.

Facit: 2006 Morgon (Georges Duboeuf)



Vin nummer 6 har en mörkare, vamt brunröd färg som ser halvmogen ut. Doften bjuder på rotfrukter, animalier, tjära, oliv, tapenade, herbes de provence - och ännu mer örter, örter, örter. Det som nyss såg ut som en syrah börjar kännas som en lurifax från portugal. Smaken ger rotfruktssötma, kärvhet och sydlig varmjordskänsla, som framkallar en bild av den iberiska halvön på näthinnan. Syrorna är avrundade, men munkänslan känns ändå både vass och samtidigt platt - obalanserad. Inte helt kul. Det är nog en mognande portugis.

Facit: 1999 Hermitage (Cave de Tain)

1999 var ett toppenår i norra rhône och kooperativet lyckades ändå inte få till sitt vin. Det handlar ju om Hermitage, for f***'s sake. Suck... Vi har druckit vinet i sällskap med Frankofilen och det var inte jättekul då heller, men vi minns det ändå som lite bättre än ikväll. Läser man noteringarna en gång till - animalier, olivtapenade, tjära och herbes de provence - är det ju ingen tvekan om var vi är. Resten är mest bara efterrationaliseringar och fördomar.



Vin nummer 7 motsvarar däremot en del minnesintryck av högklassig, fullt mogen syrah från norra rhônedalen. Färgen är djupt och varmt rödbrun. Doften öppnar med ceder, blyerts, köttbuljong och lagerblad. Sedan följer en enormt fin bouquet av kompost, höstlöv, svamp, russin, stall, chark, tjära och bränt socker. Cassisfrukten finns där i en fint mogen version. Smaken är lättare än doften antyder, en mjuk, ljuvlig harmoni med mognadstoner av tomatpuré. Det här är underbart gott! Utifrån doften hade vi gissat på en helt mogen hermitage, men den något lättare smaken får oss att tippa på Graillots Crozes från 1990. Men eftersom föregående vin just visat sig vara en Hermitage börjar insikten komma att pusselbitarna istället borde trilla ned i bordeaux. Och då avtäcks vinet...

Facit: 1982 Château Grand-Puy-Ducasse Pauillac Cru Classé

Fantastiskt! Fredrik Leandersson har haft den stora vänligheten att shoppa i Köpenhamn. 700 kr kostade vinet i i somras. Dekanterades en halvtimma innan serveringen och höll ihop riktigt fint även i munnen. Första intrycket av blyertspenna i ett moget vin borde hållit oss i kvar i médoc, trots alla andra intryck. Särkskilt tjäran och kött&chark-avdelningen pekade starkt mot norra rhône. Nu för tiden är druvmixen 60% CS och 40% Merlot, kanske var det mer CS på den tiden? Parker delade ut 86 poäng för tretton år sedan och rekommenderade konsumtion innan 2000.



Vin nummer 8 är granatrött med blåtoner. Doften är bärsaftig med hallon och björnbär, vaniljkex och paj. Övertoner av timjan, pinje och sydfranska örter. Vinet har en charmig, ungdomlig frukt som känns klart bekant. Det är grenache med ett tydligt inslag av syrah. En del ungdomliga godistoner finns fortfarande kvar. Saftig châteauneuf utan minsta tvekan, de tydliga syrahtonerna pekar på 2004 La Nerthe som vi nyligen druckit någon flaska av.

Facit: 2004 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

Endast 54% grenache är ovanligt lite för appellationen. Vinet kändes kanske snäppet enklare än hemma, men här ska det lagras tills den fina komplexiteten tittar fram.



Lärdomar och slutsatser: hittar man ett tydligt drag i första sniffen så bör det väga tungt. Redan genom att snabbt passera över glasen med näsan kan man ofta avgöra den dominerande druvan och det regionala ursprunget, ikväll kändes det så med sex av åtta glas. Mer än så krävs inte på 2-betygsnivån. När det gäller mer precisa gissningar, läs igenom dina noteringar ordentligt och respektera nyckelorden, börja inte intellektualisera för mycket. Förresten, de nyinförskaffade provningsglasen från Spiegelau är kanonbra att jobba med, det kändes redan i lördags. Tack till Munskänkarna i Stockholm för en verkligt högklassig line-up!

That precious bottle...

Lördagskväll! Här ska drickas utsökta viner och njutas goda tilltugg. Nettare e Gioia står för ett lass av antipasti, Finare Vinare lagar lammbog och risotto, Frankofilen har grävt i Wiinjas ostbutik, Vinosapien fixar desserten och JW låter själva vinet stå för överdådet. Totalt är vi åtta runt bordet. Flaskorna provas helblint, förklädda i alldagliga blågröna systempåsar. Vi möter vinerna i tur och ordning, ett efter ett i stora glas.

Apéritifen har vi valt dels för att förmodligen ingen smakat på den, och dels för att den bör kunna sätta fart på diskussionen. Har vi kanske gjort vinet själva? Oxidgult med orangea reflexer och tydligt beslöjat ger glasets innehåll intryck av att ha tillverkats i vår garderob med sexdagars dunderjäst! Det ser ut som en ambitiös fatlagrad cider eller varför inte som något konstigt spontanjäst öl från Belgien, med jästfällning och allt. Doften bjuder på rabarber och oxiderande äppelmust, jästiga sur-lie-toner, ljunghonung, humle och mineraler av salmiak eller knallpulver. Smaken är rik, frisk, ren och torr, oxidationen är snyggt genomförd. Vinet ger inte ett instabilt intryck men det har en livligt fräsande känsla av bikarbonat. Åsikterna om hur pass gott detta är går isär, även inom teamet bakom denna blogg. S tycker att det känns hemkört, men så är hon också ofta avvaktande till oxidation i vita viner. T gillar både vinet och den här typen av aromer. P och A uppskattar vinets fräschör och kvaliteter som apéritif. Nettare e Gioia spikar till slut elegant både druva och producent.

2006 Leon Barral Blanc Vin de Pays de l'Herault

Druvorna är 80% terret blanc/terret bourret och 20% viognier. Kanske har musten urlakats med skalen ett tag, hur som helst har vinet tillbringat ett år på fat med jästresterna. Didier Barrals pantenterade äppelmust och knallpulver finns även här. A slår sakligt fast att eftersom vinet överhuvudtaget inte sett svavel måste producenten löpa linan ut vad gäller oxidation - och det har han klarat bra. Vi tror dock inte på någon längre hållbarhet eftersom redan nollfemman ger ett stummare och plattare intryck.



Vin nummer 1 är ljusare rödbrunt med tegelkant. I den eleganta, komplexa doften hittar vi blodapelsin, fikon, muscovadosocker, torkade rosor, nypon, nagellack och fler mognadstoner av tjära, rök, charkuterier och tomatpuré. Smaken är slank och syrlig med harmoniska mognadstoner, hallon, lakrits, menthol och en diskret ålderssötma. Ikväll möter vi en lättare kropp och ett vin som känns traditionellt i stilen. En god början och visst är det väl Aldo Conterno-barolo i glaset?

1996 Barolo Colonnello (Aldo Conterno)

Trots vinets finess och elegans är det en relativ besvikelse jämfört med förra årets smakprov.



Vin nummer 2 har en tätare sammetsröd färg som inte visar några tecken på tidig alzheimer. Doften är öppen och rikt fruktig med italiensk bittermandel och mättade röda toner av violer, hallon och vinbär. Andra noteringar är järn, rök, charkuterier, asfalt, mognadstoner av tobak och aningar av stall. I munnen bjuder detta läckra vin på sötfrukten från ett varmt år. Goda tanniner, fräsch bärfrukt, underbara syror och rejäl intensitet. Ett fortfarande ungdomligt vin som vi gissar kommer från 2000 eller 2001. Barbaresco?

1997 Brunello di Montalcino (Conti Constanti)

Oj, vad gott och imponerande, oväntat att det var så pass gammalt. Den långa bottilagringen har inte alls torkat ut frukten. Conti Constanti är en mindre, traditionell producent som går under radarn på de stora amerikanska bedömarna. Vinet är inköpt på plats i Montalcino.



Vin nummer 3 är en slank och slinkig uppenbarelse i brunröd sidenklänning med matchande tegelröda naglar. Han bjuder ut sig på ett hejdlöst och lustfyllt sätt, doften är enorm och vidöppen. Runt bordet fångar vi upp noteringar om bittermandel, björnklister, nagellack, vildhallon, gammal jordgubbssylt, rabarber, vanilj, läder, svamp och tapenade. I munnen är vinet slankt och samtidigt slösande rikt. Intensiteten för tankarna till skinande nickelpastiller med ett enormt tryck i de slampiga, mogna fruktaromerna där hallonen och rabarbern går igen. Trots de varma dragen är syrorna klockrena! Det finns toner av nya fat och en gnutta fjäskvanilj som drar på sig lättare kritik, men majoriteten går igång ordentligt på detta : M mumlar om "viktlös elegans". T suckar lyckligt över sin hittills mest bjussiga Aldo-upplevelse. Kvällens godaste vin, tycker S...

2000 Langhe Nebbiolo Il Favot (Aldo Conterno)



Vin nummer 4 ser relativt ungdomligt ut, en tät mörkröd färg med aningens blå reflexer. I doften är vi utan tvekan fortfarande kvar i Italien: arom av bittermandel, mörkare frukt av surkörsbär, läder, kafferostade fat, mint och sötlakrits. Detta vin har en betydligt mer framträdande rostad fatkaraktär än de tre första. Vissa mognadstoner bjuds: undervegetation, rök och tjära. Den fruktiga smaken har höga typiska italienska syror, aromer av mörka körsbär, läder, kafferost och sötlakrits samt rejäla, strama, stadiga tanniner. Helhetsintrycket är en internationellt anpassad italienare i uttalat modern stil. Gissningar runt bordet är modernistnebbiolo eller internationell toscanare från åren 1999-2001.

1997 Brunello di Montalcino Poggio all'Oro Riserva (Castello Banfi)

Still young! Trots att vinet smakar långt mer än bara gott, är det kanske ingen som riktigt faller för den säljiga stilen? En bra slatt blir kvar och landar till slut hemma hos Frankofilen för ett andra påseende.



Vin nummer 5 är mörkt brunrött och lockar med en beckmörk dragningskraft i den stora, öppna doften. Vi hittar tillsammans drag av vidbränt socker, tjära, russin, köttbuljong, glutamat, svamp och en klockren beskrivning av osande ostbutik! Tack för den, snart går resan vidare ut på landet. När vi kommer fram är det lite småskitigt på den gamla gården, men drar man för de gamla sammetsgardinerna tänker man inte mer på den saken. Lite volatila syror och nagellackstoner kan vi stå ut med, men elegant vill vi inte precis kalla den här doften. I munnen bjuds en stor, rund och kraftfull smak där mognadsutvecklingen är tydlig - den söta plommonfrukten har förvandlats till bränt socker och torkad frukt. Tanninerna är lite uttorkande och man får sensationer av bikarbonat som fräser i munnen. Som dryckesupplevelse är vinet lite åt det klumpiga hållet - men samtidigt stort, rustikt, karaktärsfullt och riktigt intressant att ha med i en provning. De ostiga dragen funkar fint med stinkande ostar och vinets känns balanserat i det sammanhanget.

Soulá Les Casot de Mailloles Vin de Table Lot 04-02 (Ghislaine Magnier & Alain Castex, Banyuls-sur-Mer, Roussillon)

Här var det biodynamiskt och osvavlat för hela slanten, från djupaste södern nere i Roussillon. Vinet är gjort på 100% grenache med ett mycket lågt uttag, runt 15-20 hl/ha. 14,5% alkohol. Lotnumret berättar att det rör sig om 2004. Utropstecken eller varningssignaler (välj själv) för den tidiga mognaden!



Vin nummer 6 har en ljust brunröd färg av den slags nyans man kan finna i barolo eller montalcino. I doften pratar vi mycket om nötiga toner, inte minst rostade pinjenötter och valnötter. Frukten är av typen ljusare italienska surkörsbär med mognadstoner av läder och brända mandlar. Visst finns en del rostade, cederliknande fattoner men inte så mycket, doften utstrålar finess och elegans. Smaken ger ett högklassigt, superitalienskt intryck med storslagen harmoni i munnen. Inte minst de höga syrorna är påtagligt mogna och fina. Tanninerna känns mer förknippade med druvor än med ek. Frukten har trevliga drag av åldersötma, rotfrukter, gammal saft och plommon. Som helhet känns vinet finessigt och drickfärdigt nu.

1997 Brunello di Montalcino Castelgiocondo Riserva Ripe al Convento (Frescobaldi)

Jämfört med Poggio all'Oro känns denna riserva mycket mer typisk för traditionen i Montalcino. Lustigt nog är vinerna varandras direkta konkurrenter, "single vineyard" med i stort sett samma uppfostran: två år på nya franska ekfat, ett år på slovenska botti, och två år på flaska innan vinerna når marknaden. Men så olika de ändå blir i sina uttryck. Det här tilltalar oss riktigt mycket. Oväntat elegant, inte den "blockbuster" man kunde tänkt sig. Vinet tar slut utan prut.



Vin nummer 7 är mörkrött i färgen och visar direkt upp sitt nationella id-kort i form av en typiskt örtig doft med eucalyptus i förgrunden, som vi brukar hitta i röda portugiser. Här finns också fina övertoner av vinbärsblad och viol. Vad som känns helt nytt för oss är själva frukten som är mycket ren, röd och charmerande med vinbär och framförallt mosade hallon som påminner en del om grenache. Stendamm, rök, vanilj, rostat bröd och ljusa fina fattoner kommer till. Smaken har en frisk och livlig syra, härligt god och ren bärsaft, liten rotfruktssötma samt inslag av vaniljkex. Man kan ha synpunkter på en smula träiga tanniner som ger intryck av att komma från ny ek, men det är bara en bock i marginalen. Gott!

2003 Vinha Pan Vinho Regional Beiras (Luis Pato)

En anka på etiketten och ett passande ankvin. Druvan heter baga - en ny bekantskap och en positiv överraskning för oss. Aromerna beskrevs av Vinosapien som en syntes av nebbiolo, grenache och pinot noir. Och det låter ju inte så dumt, eller hur? En intressant detalj är att druvan är känd för att uppvisa tanniner som kan misstas för ny ek, precis det intryck vi fick. Mot bakgrund av tidigare röda portugiser vi druckit är det lätt bäst hittills, dessutom passar det vår smak utmärkt. Vi kan absolut tänka oss att spinna vidare på baga-spåret, möjligen är prislappen i BS en hundralapp för dyr. En fylligare presentation av Luis Pato och hans viner kan man läsa hos Wine Anorak.



Vin nummer 8 har en mörk uppsyn med blåtoner, det ser ungt ut. Doften ger cabernet i första sniffen: cassis, ceder, blyerts och en aning paprika. Frukten är mörk och modern med ljusare stråk av blommor, körsbär och hallon. Tydligt chokladiga och kafferostade fat med en elegant och frisk ton av mint. Därtill saltlakrits och en liten pust av stalluft. Smaken har god sötfrukt, fatrostad rondör och rejäla men mycket behagliga tanniner. Vinet är utmärkt gott och härligt drickbart ikväll. Med ledning av den varma frukten gissar vi att detta en modern médoc cru classé från år 2000.

2005 Château Lascombes Margaux Cru Classé

Oj vad kul! Så ungt och så överraskande spelbart redan nu! Smaken levererar redan vad doften utlovar. Michel Rolland och alla hans små syrebubblor firar triumfer i form av rekordtidig drickbarhet. Intressant och förvånande att flera runt bordet direkt tänkte pinot noir, kan det varit de ljusare stråken av hallon och körsbär? Och grattis till er som fått tag på vinet utomlands.



Vin nummer 9 ser imponerande tätt ut, mörkt och varmt blårött med tydlig fällning även i glaset. Doften är lika tät som färgen - djupt och brett fruktig av mörka plommon, mörka björnbär och blåbärsmarmelad. Men inte bara frukt, andra doftassociationen runt bordet är: jord i ett nyregnat trädgårdsland, stjälkiga tobaksaromer, aska, asfalt, vanilj och integrerade, enormt snygga fattoner. Men det är i munnen som vinet definierar sin egen skala - det är stort som en fotbollsplan eller kanske en utomhusbiograf i cinemascope. Det är svårt att hitta orden för hur snyggt sammansatt detta är, en enormt lustfylld medhårsupplevelse där alla delar är i balans och smaken bara växer och växer. Visst finns det kopiösa kvantiteter modern frukt, dyra rostade fat och vanilj, men det känns oväsentligt att försöka dra enskilda trådar ur en så här välskräddad helhet. Ett vin som förflyttar horisonten. Flaskan tar slut fortare än kvickt.

2002 Redigaffi Rosso Toscana IGT (Tua Rita)

Tack JW, det är en stor ära att få dricka detta berömda vin. Allt ont vi tänkt om merlot och italien rinner av det här vinet som vatten av en gås. Den katastrofala årgången tycks inte heller besvära Tua Rita, som måste ha selekterat stenhårt för att prestera på den här nivån.



Vin nummer 10 har en rikt honungsgul, simmig uppenbarelse. Doften bjuder på honung, bivax, tydlig limton men ingen botrytis, bokna äpplen och citrusmarmelad, exempelvis "silver shred". Blomtoner tycker vi oss också hitta. Smaken har hög syra som mer än väl balanserar den relativt rika sötman, inget kletigt står att finna här. Varje gång man sippar får smaklökarna jobba lite extra för att ringa in vinet, för detta är inte alls bekant mark. Läckert! Vinet är valt som sällskap till en småländsk ostkaka på gårdsmjölk och mandel. Och det passar förstås utmärkt.

2002 La Magendia de Lapeyre Jurançon (J. Bernard Larrieu)

Vinet är gjort på petit manseng och skördas i december. Vinden högt uppe i Pyrenéerna torkar druvorna, så någon botrytis blir det inte. Ett fascinerande sötvin.



Återstår bara att plundra slattarna. Och det hjälps vi glatt åt med tills timmen blir sen. Stor tack till alla medverkande!

ps. Rena juldagsmorgon att kunna läsa flera fina versioner av en enda kväll.

Nio vita, mest bourgogne och bordeaux...

Måndagskvällens genomdrag kan mycket väl vara den svåraste provning vi varit på. Nio vita, helt blint. Och tänk då dem som ska bringa reda i 50-100 chardonnayviner på provningar i chablis eller bourgogne! Det finns mycket kvar att lära. Ödmjukhet anbefalles...

Vin nummer 1 är ljust halmgult. Doften är liten, blyg och rent äpplig med torkat gräs och någon ton av fat. I munnen finner vi rätt hygglig smakintensitet, frisk syra, en smula eldighet och bra längd. Aromerna är smått nötiga, särskilt i eftersmaken, och får sällskap av äppelskal med antydan till oxidation. Unga malolaktiska toner och en något bitter eftersmak. Gud vad svårt! Ingen tvekan om att det är chardonnay, nötigheten leder tankarna söderut. Varför inte ett välgjort men ungt vin från maconnais? Eller en mer seriös bourgogne blanc från gamla fat?

2006 Chablis Grand Cru Les Clos (Domaine Pinson)

Facit: Tja, vad ska man säga? En grand cru... mer mineraler hade inte suttit fel. Absolut inte värt pengarna idag. Men ge det fem år så kanske vinet börjar snacka...

Vin nummer 2 har en rikt halmgul färg och stor, generös doft. Det finns en fin sötfrukt med lite inslag av honung och tropisk frukt - ger ett sydligt intryck! Persika, aprikos, mandelmassa, bivax och fläder leder tankarna vidare söderut - fast inte alls som det yppiga glas 8. Smaken är rik och fruktgenerös, med god syra och solmogen frukt. Slutsyrorna är riktigt fina. Vinet är helt klart fatlagrat, men dragen är fint infattade. Gissningen blir ett vin på marsanne/roussanne från rhônedalen.

Facit: 2005 Château Limbourg Pessac-Léognan

Druvkaraktären av sauvignon blanc är avrundad av faten och nedtonad till diskret fläder. Vore vi bättre på semillon hade vi kunnat dra nytta av ledtrådarna i doft och smak. Vinet är mycket tilltalande och dessutom ett klart bra köp sett till priset.

Vin nummer 3 är mycket ljust halmgult, nästan vattenklart - liksom flera av de andra. Doften är rökig, mineralisk och något neutral med gröna äpplen samt en liten malolaktisk ton. Det är utan tvekan chardonnay, troligen från chablis. I munnen får vi en hög, klingande syra och relativt gott om mineraler - om än betydligt mindre än i nästa vin. Helhetsintrycket är ungt och lite enklare, så vi klämmer till med en välgjord baschablis. Det känns typiskt för Brocard-stilen.

Facit: 2007 Chablis Premier Cru Beauroy (Jean-Marc Brocard)

Vinet lever inte upp till sin premier cru-status idag, men det är busungt och lär förmodligen bli bättre. Ett bra exempel på den mindre upphetsande sidan av Maison Jean-Marc Brocard.

Vin nummer 4 är mycket ljust halmgult- trist att skriva det en gång till men så ser det ut! Doften är knuten, rökig, stendammig - här finns mängder av mineral. Elegansen märks i form av fina blommor och örter samt inslag av anis, lakrits och gummi. Smaken är uttalat torr med en hög syra som inte på något sätt är kartig. Aromer av sötlakrits, anis, kola, grädde och fat lovar väldigt gott för framtiden - för det här vinet är uppenbarligen mycket ungt. Vi pratar utan tvekan hög klass här, men om det är fatlagrad toppchablis eller stramare côtes-de-beaune är inte lätt att avgöra...

Facit: 2005 Meursault Premier Cru Les Charmes (Remi Jobard)

De andra nollfemmorna från Remi Jobard ligger redan på lut i källaren - så varför inte den här? Ett personligt vin som mer utrycker sig själv än druvan och appellationen. Ingen smörsault här inte.

Vin nummer 5 har en mycket ljus färg. Doften är sauvignon blanc från skolboken: nässlor, krusbär, ja till och med kattpiss - och en unken rökton av svavel eller ruttna ägg. Lite vanilj hittar vi också. Smaken är ren och fruktig, ger intryck av en uppfostran utan ek. Eftersom temat är bordeaux och bourgogne gissar vi på en SB-dominerad bordeaux i fruktig stil, typ Château Bonnet. Men det luktar väl inte rök?

Facit: 2006 Pouilly-Fumé (Fournier)

Nej, det gör det inte. Det här är en lurifax från druvans hjärtland i Loire. Och inte är vinet vidare kul heller.

Vin nummer 6 är betydligt gulare, rikare i färgen. Doften är stor, nästan tung, nötig och tydligt fatrostad med inslag av popcorn och mint. Det här glaset är en uppvisning i ekaromer. Smaken är hyggligt frisk och rätt fyllig, men syrorna känns avrundade och bakbundna av ekfaten. Attacken är bra, det smakar gott, men eftersmakens längd är allra högst okej. Det efterlämnar trä - men inte bara, här finns också grapefrukt och citrus. Ekfatskaraktären slår ut det mesta annat, så det är inte lätt att gissa. Var är man så här yvig med yxan? Det finns fortfarande gott om ekfanatiker i både Pouilly-Fuissé och Meursault, så vi gissar på något av dessa...

Facit: 2006 Blanc de Lynch-Bages Bordeaux (Château Lynch-Bages, Pauillac)

Intressant! Första gången vi smakar en tokekad vit pauillac. Och Lynch-Bages är ju kända för att slösa med den rostade eken även i sina röda. Vilka druvor som ingår i vinet känns rätt sekundärt. Vinet har dock sina goda sidor men priset är endast försvarbart om man är ekfetischist.

Vin nummer 7 ser ljust och lite anonymt ut. Doften är rätt neutral, grönt äpplig med en liten jasminblommighet. Smaken är mycket ung och grön med kartiga syror, samtidigt en smula oljig munkänsla med kärv eftersmak. Detta är inte kul. Vi gissar på en mindre lyckad petit chablis.

Facit: 2007 Muga Rioja

Detta vin har gjort en 180 graders vändning under loppet av de senaste femton åren och går inte längre att känna igen. I jakt på friska syror skördar man riktigt tidigt. Vinet är en styggelse som förnekar både naturen och den lokala traditionen. 90% viura, 10% malvasia.


Vin nummer 8 är som gjort för att blindprovaren ska känna sig duktig. Rikt honungsgult med röda reflexer bjuder glaset på en fantastiskt mättad doft av honung, klockren aprikos, russin, apelsinmarmelad och fruktkorg. Den torkade aprikosen och marmeladtonen går igen i den oljiga smaken som har förbluffande låga syror, restriktiv restsötma och en liten bitterhet i eftersmaken. Helhetskänslan är alltså nästan torr men ändå slösande rik.
Det finns bara ett vin till salu i Sverige som passar in i den här bilden.

Facit: 2005 Condrieu (Guigal)

I och med att syran är så pass låg blir helhetsintrycket tyvärr lite jolmigt. Det ger ingen riktig mersmak. Testa Condrieu Les Grandes Chaillées från Domaine de Monteillet istället - fräschare och mer elegant.

Vin nummer 9 ser extremt lovande ut redan vid en första påsyn. Färgen är ljust halmgul, men det är något med viskositeten och lystern som ser särskilt förtroendeingivande ut. Mmm, det här är en elegant, komplex doft. Framförallt är den mycket mineralisk, liknar både flintrök och musselskal. Här finns också eleganta gräddtoner, anis och en mycket diskret popcornton. Smaken är ung och något slankare än doften lovar, men sen går alla parametrar i topp: Intensitet! Balans! Harmoni! Och så en superlång eftersmak med perfekt avvägd grapebitterhet. Rena njutningen, det här är helgjutet i sitt slag. Men vad tusan är det? En fatad chablis grand cru? Eller en puligny-montrachet premier cru?

Facit: 2006 Chassagne-Montrachet (Joseph Drouhin)'


Tänka sig att det kan bli så här bra på bynivå! Det svalare året har förmodligen både framhävt mineraltonerna och gett frukten ett nordligare (därmed inte det minsta kartigt) intryck. Det är lätt den bästa versionen vi någonsin smakat av Drouhins Chassagne-Montrachet! Kvällens vin, i nuläget.

ps. Till fredagskvällens stekta gösfilé med trattkantareller dricker vi det sistnämnda vinet igen. Våra intryck är mycket mer typiska för ursprunget. Mineraler, rostade fat, nötter, diskreta popcorn och en härlig citrusfrukt som stannar länge i munnen. Vinet är underbart gott och framstår som mer fruktigt och rättframt än vid provningen. Med maten trillar alla intryck på plats, och vinet landar tryggt och säkert på hemmaplan i côtes-de-beaune...

1999 Barolo Carobric och andra lördagsfunderingar

Madonna! Madre mia! Ikväll har vi fått till vårt livs hittills bästa risotto. Vi misstänker att anledningarna kan vara 1) tre rejäla märgben 2) septembers överflöd av karl-johan 3) 2005 Breuer Terra Montosa i kastrullen 4) en parmigiano med bra sting och 5) Zetas Carnaroli-ris. Vilken lycka i munnen när risotton är så här krämig, lätt och smidig med precis det rätta tuggmotståndet. Kilopriset på hängmörad oxfilé närmar sig den aktuella novembernoteringen på Scavinos baroli, men ack vilket fint kött det är...

1999 Paolo Scavino Barolo Carobric har en mörk, varm rubinton med granatröd kant. Vinet ser fortfarande ungt ut. Korken drogs för närmare fem timmar sedan och nu får vi en otroligt god, frisk och ganska återhållsam doft. Här finns blommiga, elegant fatade övertoner som på något sätt för tankarna till fin single malt. En hustypisk nyans av stekt banan dyker upp och får sällskap av fikonmarmelad, brända mandlar, blodapelsin, tomatpuré, balsamtoner, tjära och en gnutta stallmognad i slutet av glaset. Oj så fint!

Vi smakar och slås direkt av den enorma livligheten i syrorna. Blodapelsin är den närmaste jämförelsen vi hittar - med en balanserande sensation av muscovado och brända mandlar. På tungan är den söt och torr på samma gång. Precis det här hittade vi förra helgen (kanske ännu mer tydligt) i 1999 Castello di Brolio. Ska vi våga oss på en generalisering? De bästa italienarna från 1999 har en underbar syra som gör dem till fantastiska, salivframkallande matviner. Nu när tanninerna rundats av och mognaden börjar komma, flyttar aromenergin från doften vidare till smaken och det är där det händer stora saker idag. Om 1999 Castello di Brolio redan är framme, så kan man ana samma tendenser i 1999 Carobric...

De tanniner som är respektingivande, sandiga men lena när vi provar, kliver in i vinet när det får sällskap av maten. En liten bitterhet av blodgrape, en vänlig kryddighet av kardemumma och ingefära leder ut i en eftersmak där de apelsintonade slutsyrorna är långa och ihållande, precis som i 1999 Castello di Brolio. Vårt samlade intryck av de här bägge vinerna är imponerande elegans och härligt syrlig intensitet mitt i den välsignade frukten. Rörande vackert! Pratar vi poäng är 93 ett minimum - åtminstone om man går igång på fina syror. Märk väl, vinerna är fortfarande ungdomliga, särskilt 1999 Carobric, mycket positivt kommer hända än...

Vi hoppar tillbaks till apéritifstadiet. 2005 Georg Breuer Terra Montosa ser rikt och lovande honungsgult ut på färgen. Doften är frustande öppen och dryper av mogna persikor, infattad jasmin, finfin petroleum och salta havsmineraler. Smaken bjuder på en fruktkorg så rik att den nästan svämmar över - nektariner, mandariner och passionsfrukt - men de solmogna syrorna och mineraliteten håller ihop paketet på ett föredömligt sätt. Det är generöst nog att drickas efter mat. Vill man ha något representativt från Breuer, med bra valuta för pengarna och dessutom tidig utdelning, då är Terra Montosa det säkraste kortet. Oj, vad spännande det ska bli att testa årgång 2007...

Förra helgens smakprov på Breuers 2000 Berg Schlossberg bekräftade känslan att årgången inte var en de av bästa på senare tid. Skogiga, örtiga mognadstoner utan petroleum, men med gott om musselkalkade mineraler, leder ut i en tuffare citrussmak där beskan märks (jord och grape) och de avrundade syrorna påminner om mognande österrikare. Eftersmakens längd är dock inget att klaga på! 2000 Nonnenberg hade mer av tropiskt sötfruktiga aromer - trots att man på egendomen beskrev Schlossberg som det mer fruktiga vinet...

2005 Riesling Terra Montosa (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

1999 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

ps. En barnfamilj med åttaåring får en glassig hollywoodsaga i "Mr. Magorium's Wonder Emporium" med Dustin Hoffman och Nathalie Portman. Absolut inte i klass med "Kalle och Chokladfabriken" (Hoffman spelar över, Portman kan också bättre) men om ens barn hänger med i texterna har de vuxna hyfsat kul. There is magic if you believe...

Det moderna Bordeaux

Vinovativas egen bad boy Jörgen Lindström slår till med en fyllig presentation av Jean-Luc Thunevin, ur det egna stallet. Det handlar om en rejäl uppdatering av begreppet bordeaux, där retoriken ställer det gamla sunkiga mot det nya proffsiga. Sen skörd av mycket mogna druvor, lägre skördeuttag, rejäl extraktion, nya dyra ekfat och saken bör därmed vara biff. Skåda ljuset, frälsningen är nära! En känsla av förenkling i resonemanget går inte att undgå. De här vinerna fick plötsligt mycket att leva upp till...

Provningen är halvblind, vi vet alltså i förväg vad som ska serveras men inte i vilken ordning. Vinerna är 2005 Bad Boy Bordeaux, 2004 Haut-Carles Fronsac, 2000 Ch Bel-Air-Ouÿ Saint-Emilion Grand Cru, 2005 3 de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru, 2004 Bellevue de Tayac Margaux samt 2004 Marojallia Margaux.

Vin nummer 1 öppnar med medelljust varm rubinton med tegelröd kant. Ingen tvekan om mognaden i detta glas! Nosen bjuder på en något dammig, harmonisk, god och varm mognadston med gammal körsbärssaft, frästa rotfrukter på god väg att bli rödvinsssås samt en tydlig knäckighet. Associationerna går faktiskt till mognare viner från andra distrikt som södra rhône och varför inte en gnutta piemonte. I munnen får vi en härlig utveckling med bra varmårsfrukt, mjuka tanniner, liten god eldighet och en lång, harmonisk eftersmak. Mycket gott vin som befinner sig i en trevlig fas nu! Det enda mogna vinet måste förstås komma från årgång 2000.

Facit: 2000 Château Bel-Air-Ouÿ (Saint Emilion Grand Cru)

70% merlot, 25% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon. 16 månader på nya ekfat. Michel Rolland konsulterar.



Vin nummer 2 är hyfsat tätt och mörkt i en nyans mellan blårött, svart och mörka plommon. Doften är öppen och rik med tydlig kaffeton, fat, lagerblad, örter, rostbiff och svart te. Här finns redan en viss utveckling i förhållandevis mer traditionell bordeauxstil. Smaken är mycket trevlig och något örtbitter, med bra smakintensitet, apelsinsyror, kanske en liten aning av gleshet men också en otroligt fin drickbarhet. Detta är ett mycket behagfullt vin i en stil vi gillar och gärna skulle dricka mer av. Läckert och en smula rustikt. Kan detta vara Fronsac 2004?

Facit: 2005 Château Bellevue de Tayac (Margaux)

Vinet är influget till provningen och går för närvarande inte att köpa i Sverige. Men om eller när det är möjligt köar vi gärna upp för att handla, om priset hamnar rätt.



Vin nummer 3 är klart blårött och ser ut som en något enklare tappning. Vi får en bärsaftig, fruktig doft med cab franc-toner av viol, cassis, skogsbär, björnbär och gräs. Med tydligt inslag av fatvanilj är det en modern doft som växer till sig med tid i glaset. Smaken är renfruktig och saftig med unga, något gröna tanniner, närvarande alkohol och en tydlig vaniljton. Poppig, rättfram bordeaux att konsumera ung - men inte riktigt vår påse. Vi gissar på 2005 3 de Valandraud...

Facit: 2005 Bad Boy AOC Bordeaux (Jean-Luc Thunevin)

95% merlot, 5% cabernet franc. Kallmaceration. 12 månader på 100% nya barriques. 13,5% alkohol. Anspråkslös appellation, därmed schysst pris. Lär vara en restaurangsuccé. Följ skylten till vänster så hittar du garaget, säger svarta fåret.



Vin nummer 4 är det vin som ser mest respektingivande ut i glaset: en superb, tät, nästan opak färg, svartrött ända ut i kanten. Här bjuds en dov och mättad doft med kafferostning, örter, mint och eucalyptus, goda stjälktoner och stall i slutet av glaset. Frukten är fortfarande något knuten och helheten känns samtidigt rustik och elegant. Smaken är stor och fyllig, med lakritssälta, kaffe, cola och mint, seriös men fortfarande knuten plommonfrukt, imponerande struktur och koncentration som håller hela vägen ut - ja, här ges massor av ungdomlig komplexitet och framtidspotential. Kvällens största och bästa vin. Kan detta vara den beryktade Marojallia? Allt annat vore en förlust för det slottet. Den rustika, mer traditionella känslan pekar annars mot Fronsac...

Facit: 2004 Haut-Carles Fronsac (Jean-Luc Thunevin, Château de Carles, Fronsac)

90% merlot, 5% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon. 18-24 månader på ekfat varav två tredjedelar var nya. Vi ses igen!




Vin nummer 5 är ljusare rubinrött i glaset, transparent med blåton. Doften ger ett något enklare intryck, lite dammig, med lösningsmedel, bittermandel, bärsaftiga toner av mörka körsbär och björnbär samt mint. Smaken är uttalat fruktig, något lättare medelfyllig med tydlig kärvhet, aningen vass alkohol och hyggligt mogna tanniner. Vi upplever tyvärr vinet som i avsaknad av tillfredsställande kropp och kärna. Som helhet tycker vi inte att det här glaset är vidare gott. Dålig pojke?

Facit: 3 de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru (Jean-Luc Thunevin, Château Valandraud, Saint Emilion)

65% merlot, 30% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon och malbec. 100% nya ekfat. 14% alkohol. Var det något knas med den här flaskan?



Vin nummer 6 är mörkare rubinrött med svart kärna och blå reflexer. Doften bjuder på körsbärskärna, klister, bittermandel, bärsaftig björnbärsfrukt och en skåpton som bör vara glasets. Smaken är ren och cassisfruktig med druvtanniner som i förstone känns mjuka. Men när vinet far runt i gommen blir de istället mycket kärva, rentav uttorkande. Vi finner inte vinet särskilt njutbart att dricka idag, men kom igen om fem år när det blivit folk av tanninerna.

Facit: 2004 Marojallia Margaux (Jean-Luc Thunevin)

En sammetslen och fyllig margaux - nja, då får ni nog leta någon annanstans. Vinet kan dock bli bra med tiden. Endast 4 hektar med 30-åriga stockar. 76% cabernet sauvignon, 24% merlot. 100% nya ekfat. Michel Rolland konsulterar.



Tre riktigt goda viner utav sex provade är ändå inget dumt utfall. I vår mun smakar det moderna bordeaux bäst i mer traditionell tappning. Dessutom är vi svaga för Fronsac. 2004 Haut-Carles är ett vin vi gärna lägger i källaren.

Tack till Munskänkarna i Stockholm och Jörgen Lindström för en trevlig provning.

Sju vita från Alsace och Loire

En kull andragluttare träffas för första gången, kärleksfullt vallade av lekledaren Fredrik Leandersson. Distrikten är Alsace och Loire, men kanske finns det någon luring...

Vin nummer 1 ser inte blygt ut, här tycks saken klar redan att döma av utseendet. Rikt gul färg med rosa kopparnyans, det måste vara - en fyllig pinot gris! Fast bara tills vi doftar: vinet har en generös doft som tydligt avslöjar en annan druva i glaset och som dessutom skulle passa bra till engelsk frukost. Här doftar det nämligen både earl grey och apelsinmarmelad - på samma gång! Förutom de oljiga bergamotte-tonerna får vi enormt utåtriktade drag av litchee, parfymigt rosenvatten och honungspastiller. Givande är bara förnamnet. Smaken är extremt yppig, viskös och kryddig där en restsötma maskerar syran som är ovanligt bra för druvsorten. Rika honungs- och mentholliknande aromer kan också noteras, samt en grapefrukt- och mineralbeska i avslutningen. Ett stooort vin, svulstigt kan tyckas, men balansen är klart imponerande - allt hänger ihop trots ett sabla pådrag. En maffig, nästan drypande gewurztraminer som ger intryck av att kosta en hygglig slant. Kvällens bästa vin, i tuff konkurrens med glas nummer fyra.

Facit: 2005 Gewurztraminer Herrenweg de Turckheim (Zind-Humbrecht)

Druvor från lieu-dit Herrenweg som inte är en Grand Cru. Biodynamiskt odlade liksom allt annat från Z-H, på stockar från 1956, med ett skördeuttag om 26 hl/ha. Vinet håller hela 15% men känns ändå inte det minsta obalanserat eller eldigt. 2,6 g syra, 12 g restsötma.




Vin nummer 2 är nästan vitt i färgen med gröna reflexer och rejält med koldioxid. Doften är ung, ren och ganska neutral med grönt äpple, mandel och jästiga sur lie-toner. I munnen ger vinet en aning sprits, friska syror och oväntat bra smakintensitet med gott om granny smith-frukt. En god muscadet!

Facit: 2007 La Grande Réserve du Moulin Muscadet de Sèvre-et-Maine Sur Lie (Gadais Pére et Fils)

Ett riktigt vin utan störande mycket godisaromer. Att prisvärdet är högt behöver knappast påpekas. Användbart och bra att ha hemma, både som apéritif, till fisk och skaldjur. Producenten rekommenderar lagring upp till 3-4 år. Dags att laga moules marinière...



Vin nummer 3 har en mycket ljust gul färg med fin lyster och reflexer av platina. Doften ger en övertydlig sauvignon blanckaraktär med hela batteriet av kattpiss, krusbär, vinbärsblad, fläder, nässlor och andra gröna toner. Det luktar kalljäst vin från Nya Zeeland. Smaken är uttalat fruktig, torrare och syrligare än väntat. Tyvärr är syrorna inte alls vidare eleganta utan sticker ut på ett fixat, osmakligt sätt. Vi saknar också aptitliga mineraler. Vi gissar på en nyzeeländare som Stoneleigh Sauvignon Blanc. Men är inte det vinet bättre än så här?

Facit: 2007 Sancerre Les Baronnes (Henri Bourgeois)

En rejäl besvikelse från producenten vars Grande Réserve vi tidigare gillat en hel del.

Vin nummer 4 är vitgult med fin glansig lyster och möjligen några aningar av gröna reflexer - det ser ungt ut. Doften är sirlig och mycket vacker med jasminblom, en liten fin honungston som kommer i sällskap med mogen vit persika, oljiga mandarinskal, sockerdricka och massor av skifferliknande mineraler. Doften ställer ut starka löften om - ja, bjuder rent av på en tidig version av - superelegant petroleumkaraktär. Smaken har mycket fin mineralton, med hög syra och rik frukt av något bittra citrusoljor och grönt äpple. Vinet är mycket slankt, välbalanserat och gott med lång eftersmak - men ger också ett lite outvecklat intryck i och med att smaken ännu inte speglar doften. Vi gissar på att detta är en slamkrypare - en ung toppriesling från rheingau, troligen erstes gewächs, exempelvis från Schloss Vollrads.

Facit: 2005 Riesling Schlossberg Cuvée Sainte Catherine (Domaine Weinbach, Kaysersberg)

Jättegott och verkligen kul att få prova systrarna Fallers Schlossberg, men vinet kräver lagring för att leva upp till priset. Vi har inte ens vågat oss på 2002 än...



Vin nummer 5 har en rikt gul färg. Doften bjuder först på en klockren champinjonkräm, och det vore därför lätt att tro att detta handlar om pinot gris. Här finns mer av unkna drag som kan associeras med vått ylle. Frukten ger intryck av ren citrus. Smaken är förvånansvärt torr, om än rikt fruktig och yppig, och har en mycket hög syra som direkt diskvalificerar alla tankar på pinot gris. Ylligheten fortsätter i munnen och får sällskap av smörkola och ek. Det är den stentuffa syran och yllet som spikar druvan - chenin blanc. Just detta exempel faller oss dock inte i smaken.

Facit: 2003 Originel Val de Loire (Cave de Saumur)

Yppigheten är inget att förvånas över när man får reda på att druvorna skördades under rekordheta 2003. Vad som däremot överraskar är att syran ändå är så kompomisslös. Producenten är ett kooperativ. Vinet är på rea just nu, nedsatt från 116 kr till 89.



Vin nummer 6 är likaså ganska rikt gult, en nyans blekare än föregående. Doften är på samma gång bjussig och neutral med betoning på aromatiska pärontoner. Här finns också ett inslag av arrak eller päroncalvados. Noteringarna från doften fortsätter i smaken som är i stort sett torr med medelhög syra, med en känsla av äppelsaft som stått i luften rätt länge. Kort och tvärt slut. Inget vidare kul vin, det här. Den neutrala, aromatiska karaktären säger att det handlar om pinot blanc, men man önskar sig något fräschare av den druvan.

Facit: 2006 Pinot Blanc Réserve (Pierre Sparr, Sigolsheim)

Ett snäpp över baskvalitet. 50/50 Pinot Blanc/Pinot Auxerrois från 26 år gamla stockar. Under 3g restsocker.



Vin nummer 7 är mycket rikt gult. Doften är något svårfångad och motsatsen till fräsch - klart unken och inte alldeles aptitlig. Nötiga och spritiga toner finns, kanske också honung - men efter en mer tydlig pinot gris-profil letar man tyvärr förgäves. Smaken har en viss fetma, men utan tillfredställande kropp (tänk er hur det ser ut), tydlig restsötma, anständig syra och en märkbar eldighet. Vinet spretar, ekipaget är inte i balans. Det ger intryck av att ha ett antal år på nacken - och möjligen av något slags defekt...

Facit: 2001 Pinot Gris Grand Cru Brand (Josmeyer)

En massiv besvikelse när vi får reda på att det är välrenommerade Josmeyer och legendariska Brand det handlar om. Trots att alkoholen märks så mycket håller vinet inte mer än 13%. Kan funka till gåslever, men då finns det annat man hellre väljer.