Bandol: La Bastide Blanche 1979-2004

I söndags kväll hade vi en liten blindprovning slash gubbamiddag hemmavid. Den aktualiserade en annan provning av ungefär samma uppställning viner, som vi höll för Munskänkarna i februari. Obloggat och vederbörligen inlangat i frysen för senare bruk, fick föredraget tina upp igen och koka ihop tillsammans med de nya erfarenheterna. Och sannerligen säger vi eder: Bandol är ett vin som kan överraska ordentligt med tiden.

Den allra första gången vi puttrade iväg med bil till Côte d’Azur var Bandol en av de platser vi helst ville besöka. Vi hade vid det här laget (mitten av 90-talet) begripit att det var något särskilt med bandolviner. Det kändes svårt lockande med havsnära vingårdar, luften full av örtkryddor, historia sedan antiken, benhårda traditioner och erkända lagringsegenskaper - de bästa i hela södra Frankrike enligt erfaret folk som Hugh Johnson och Kermit Lynch. En av de egendomar vi fattade tycke för på plats var La Bastide Blanche.

Nere vid den franska medelhavskusten har man odlat vin i minst 2600 år. Redan på 1600-talet var det mörka vinet från Bandol berömt ute i världen för sin kvalitet och hållbarhet. Tack vare sin fina djuphamn fick staden en betydande export under 1700- och 1800-talen. Efter vinlusens härjningar omplanterade man med lättodlade druvsorter av enklare kvalitet, något som kom att hota bandolvinets identitet. Det var Lucien Peyraud på numera legendariska Domaine Tempier som förespråkade återplantering av mourvèdre, och drev på för att skapa en egen AOC. Den blev verklighet 11 november 1941.

Appellationen Bandol omfattar åtta kommuner: Bandol, Le Beausset, La Cadière d’Azur, Le Castellet, Evenos, Ollioules, Sanary och Saint-Cyr-sur-Mer. Här finns ungefär 1500 hektar vinmark - jämförelsevis ungefär en tiondel av Napa Valley. Nuförtiden är det ett drygt 50-tal egendomar som buteljerar under eget namn, och dessutom finns hela fem kooperativ. En typisk årsproduktion ligger på fem miljoner flaskor. Nästan lika mycket som under mitten av 1800-talet - fast numera är två tredjedelar rosé.



Geografin liknar en sydvänd amfiteater, omgiven av berg. I norr och nordväst skyddar Massif de Sainte-Beaume, i öster Mont Caume och i sydöst berget Gros-Cerveau. I väst och sydväst är det i stort sett öppna spjäll ut mot havet och Marseille, men det finns många skyddade mesoklimat, och havet har en tempererande och fuktgivande effekt. Bandol får cirka 3000 soltimmar om året - precis dubbelt upp mot vinrankans minimibehov. Vintrarna är oftast milda, vårarna tidiga och somrarna varma och torra. Årsnederbörden är 600 mm - nästan allt faller under höst, vinter och vår. Nordanvinden le mistral förhindrar angrepp av röta och svamp och bidrar med svalka, men kan också bryta av vinstockar som inte är ordentligt säkrade. De flesta vingårdar i Bandol ligger i söderlägen som är hyggligt skyddade mot mistralen.



Jorden är mager och kalkstenig, i bästa fall på samma gång dränerande och vattenhållande. Berggrunden består av marin kalksten från Trias- Jura- och Krita-perioderna som bitvis skjutits upp i höjden med toppar runt 300 meter. Samtidigt är ytskiktet väldigt varierande med musselkalk, kisel, blå märgel, rödbrun lera, sandsten, flintsten, gips och glimmerskiffer. Marken är bördigare i den lägre nordvästra delen, som ger förhållandevis lättare och mjukare viner, och kargare i den högt belägna centrala/östra delen. Rödbrun järnrik lera ger de allra tuffaste tanninerna.

Enbart lägen i sluttningar får användas i AOC Bandol. Odlingarna ligger gärna i murunderstödda terrasser som kallas ”restanques”. Terrasserna absorberar vatten och minskar erosionen. Vingårdarna omges överallt av garrigue och pinjeträd. Rankorna beskärs enligt urgamla traditioner som gobelet - fristående buske. Planttätheten måste vara minst 5 000 rankor per hektar, avståndet mellan raderna högst 2,5 meter och stockarnas ålder minst åtta år (fyra år duger för rosé). Beskärning och grönskörd har sedan gammalt använts för att kontrollera uttaget och uppnå full druvmognad - flera decennier innan sådant började praktiseras på annat håll.

Röd bandol innehåller minst två druvsorter, i proportioner som är unika i Frankrike. Som enda AOC domineras vinet till 50-95 % av den krävande mourvèdre. Resten får bestå av grenache och/eller cinsault, och/eller högst 15 % sammanlagt, eller 10 % var för sig, av syrah och carignan. Det högsta tillåtna uttaget är 40 hl/ha, men vanligen tar man ut cirka 30 hl/ha. En ranka ger en flaska, brukar man säga. Allt handskördas, maskiner är inte tillåtna. Mourvèdre mognar ovanligt sent, så skörden pågår framåt mitten av oktober. Appellationsreglerna kräver minst 12 procent potentiell alkohol - inga som helst problem att uppnå idag, men det har aldrig varit tillåtet att chaptalisera eller koncentrera musten.

Oftast avstjälkar man helt, pga mourvèdres tuffa tanniner (supertraditionella Château Pradeaux är ett av undantagen). Macerationstiderna är långa, oftast runt tre veckor, men ibland upp till fem - i betongtankar, ekståndare eller rostfritt stål. Det färdigjästa vinet får ha högst tre gram restsocker (fyra om alkoholen är över 14 %). Vinet uppfostras under minst arton månader i ekfat, vanligen stora foudres - ekliggare på 10-50 hektoliter. Mindre och nyare ekfat förekommer i liten utsträckning, och har debatterats flitigt bland odlarna, medan ekchips, stavar och liknande är helt förbjudet. Mourvèdre har tendenser till reduktion och behöver syresättning för att inte utveckla alltför animaliska drag. Det röda vinet får börja säljas första maj andra året efter skörd.

En typisk röd bandol kan beskrivas som så: mörkt vinröd purpurfärg som drar mot svart. Djup och tät doft med kryddig mörk frukt från mourvèdre. Primära fruktaromer av björnbär, mörka körsbär och svarta vinbär. Florala topptoner likt viol och iris. Karakteristiska drag av köttsafter, örtkryddor och pinje samt noter av läder, tobak, peppar, lakrits, anis och kanel. Relativt fyllig smak med en spänstig, örtig och klart motsträvig tanninstruktur hos det unga vinet. Märkbar kalkstensmineralitet och väl tillräckliga syranivåer för ett såpass sydligt ursprung.

Idag pendlar alkoholhalterna vanligen mellan 14 och 15%. Fram till millennieskiftet var det snarare 13 till 13,5 (klimatförändringen har gett en markant ökning av sockermognaden under den senaste tioårsperioden). Drickfönstret då? Ja, visst kan väl man pröva att dricka ungt på frukten, men beslutar man sig för att lägga undan så är det säkrast att vänta minst 5-8 år innan korken dras, beroende på hur mycket motstånd och utveckling man önskar. Många viner behöver 10-15 år på sig att öppna upp och hitta fram, och bra årgångar kan hålla i flera decennier.

De bästa producenterna i Bandol heter Tempier, Pibarnon, Pradeaux, Lafran-Veyrolles, Jean-Pierre Gaussen, Vannières, La Bastide Blanche, La Tour du Bon, Gros’Noré, Terrebrune, Sainte-Anne, Romassan/Domaines Ott, och Domaines Bunan/La Rouvière. De allra flesta odlar ekologiskt, med eller utan certifiering.



Baptistin Bronzo förvärvade den gamla gården La Bastide Blanche 1972. Med på köpet följde tio hektar vinmark i Castellet. Efter hand har egendomen utökats till 28 hektar, och idag är det sonen Michel Bronzo som driver stället. Odlingsmetoderna är ekocertifierade med biodynamisk praktik, och uttaget ligger på under 30 hl/ha för det röda vinet. Den aktuella druvsammansättningen är 80% mourvèdre, 15% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Ansvarig vinmakare är Stéphane Bourret, en driven kille som tidigare jobbat i Bordeaux och på Château Montus.

Alla druvor avstjälkas innan musten jäser vid ungefär 25 grader med vingårdens naturegna jäststammar - ingen tillsatt jäst används. Urlakningen av skalmassan varar vanligen i tre veckor, med två överspolningar varje dag. Alla omdragningar sker med hjälp av gravitationen. Uppfostran tar 18-24 månader i foudres om 3200 till 8000 liter. Merparten av faten är över tio år gamla, men några är nya. En mindre andel vin mognar i 600 liters demi-muids. Vinet varken klaras eller filtreras, och buteljeras med en lägre dos svavel (20 mg fritt/60 totalt). Årsproduktionen är 75 000 flaskor rött, varav hälften (!) numera går till Sverige. Dessutom görs 65 000 flaskor rosé och 15 000 vitt.

Michel Bronzo

Provningen (alla viner dekanterade och luftade två timmar i karaff) :

1979 La Bastide Blanche

Transparent utseende med varmt brunröd färg. Ren och fin doft med massor av glädje. Örter, pinje, lakritsrot, tjära, läder, kompott av jordgubbar och plommon, orange citrus, lavendel, köttsaft, kola och knäck. Ren och frisk smak, relativt lätt i kroppen, med markerad (ålders-)syra och nedsmälta tanniner. Lång syrlig och kalkstensmineralisk eftersmak. Elegant och närmast sirligt vin med en vacker kombination av mognad och vitalitet. (91)

Gissningarna går till Côte-Rôtie, blint är alla runt bordet på 1990-talet. Vi kan räkna tappade hakor när året avslöjas.

1982 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Tyvärr är den aktuella flaskan både oxiderad och oren - korkskadad - men 82:an har redan bevisat vad den kan vid två tidigare tillfällen. På provningen med Munskänkarna i februari blev den publikfavorit och Vinosapien fick en lyckad blindflaska ett par månader senare. Rödfruktig (mogna jordgubbar) och elegant med harmonisk utveckling (ljusa köttsafter, örter, pinje) och strålande syra. (92 då)

Stéphane Bourrets notering:

1982: 2h d'aération, bouteille ouverte et vider à l'épaulement. Robe claire, limpide. Disque orangé sur les bords du verre Nez: discret au départ puis se développe sur des notes de cerise à l'eau de vie, de muscade et des notes presque mentholées. Nez très fin, très frais sans aucune trace de réduction. Bouche : l'attaque est légère, évolue sur une belle acidité et des tanins très fins bien mûrs. Très bel équilibre. La finale est marquée par des notes d'épices (poivre blanc), de fruits à l'eau de vie. Une bouche étonnante de jeunesse révélant des notes de fruits, avec des tanins bien fondus et encore présents. J'avoue ne pas avoir déguster depuis très longtemps ce millésime, et ce vin m'a enchanté. Je ne connais pas l'encépagement. A priori, il y a avait à l'époque une grosse part de grenache (50%) le reste en mourvèdre.

1990 La Bastide Blanche Bandol Rouge Cuvée Fontanieu

Mörk färg. Utvecklad doft med oxidativa inslag av brun farin, soja och ostbutik. Varm plommonfrukt, pinjekåda, chokladpralin, nötter. Oväntade florala topptoner lättar upp i det bruna murret. Härlig rondör i munnen, stora druvmogna tanniner, lakrits och bränt socker, örter och pinje. Harmoniskt och välbalanserat, lite bränd varmårskaraktär, behaglig värme, aningen torra tanniner kanske, men smaken är betydligt bättre än doften. Stor, rund och god. (90)

Här går gissningarna till södra rhône och châteauneuf. Vi för in samtalet på mourvèdre för att ge en ledtråd om ursprunget. Det är ingen som hugger, men det varma året ringas snyggt in och vi landar i 1990.

1990 Cuvée Fontanieu: Ce n'est pas la même cuvée. Il s'agit d'une cuvée produite sur des sols d'argiles rouges. La robe présente une évolution importante avec des reflets oranges. Le nez est marqué par des notes animales à l'ouverture. A l'aération des notes de muscade et de clous de girofles. L'attaque est fraîche presque mentholée. La bouche présente un bel équilibre acidité/tanins. La finale très longue est marquée par des notes de muscade, de poivre blanc... Vin qui est à son apogée mais pouvant encore se garder 5-8 ans sans problème. 13%.

1993 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk, djup färg. Återhållsam och renfruktig doft. Vinbär, plommon, jordgubbar, nypon, lakritsrot, mynta, salvia, nötter och köttsaft. Rejäl smak med bra frukt (plommon, sötlakrits) och tanniner, stadig struktur, sälta och järn, pepprigt slut med grapefruktbeska och mörk bitter choklad. Mer smak än doft. Välbyggt och robust. (91)

Vad gäller ålder ligger alla ungefär rätt, 1991 är på förslag. Gissningarna går återigen till norra rhône, syrah, côte-rôtie och hermitage. Redaktörn vill dock ha ursprunget till châteauneuf. 

1993: Robe marquée par des reflets oranges, et troublé. Le 1er nez est marqué par des notes de cacao, de café et des notes d'herbes fraîches coupées. L'attaque est imposante. Le vin évolue sur de très beaux tanins bien équilibré par le glycérol. Le finale est dominée par des notes de rose, muscade et réglisse. Vin opulent, sudiste, plein de fougue malgré son age. 60% mourvedre, 25% grenache, le reste syrah et cinsault. 13%.

1995 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk färg, lagom utvecklad. Öppen doft med helt förtjusande drag. Läder, kryddlåda, köttsafter, tobak, plommon, hela örtbuketten, lavendel, ett litet brettplåster definitivt men alls inte så det stör, bara goda associationer till andra klassiska producenter med brett i källaren (Pegau och Gruaud-Larose exempelvis) Smaken är elegant, frisk och transparent med en ljuvlig harmoni i tanninerna och härlig komplexitet i aromatiken. Finishen är snyggt örtig med antydan till grapefrukt och gott om mineral. Fint som snus. På topp nu och förmodligen åtskilliga år till. (93)

Alla runt bordet är överens om att det här är provningens bästa vin. Gissningarna går till 1996, nästan rätt alltså. Bordeauxlikt, men inte bordeaux-tanniner, utan mer peppriga, konstateras det. Norra rhône igen alltså.

1995: Robe profonde, un peu troublé, avec des reflets orangés. Le 1er nez est dominé par des notes de cèdre et de fruits séchés. A l'aération le nez développe des notes de figues sèches, de sous bois, de poivrevert. L'attaque est légère, mais le vin se révèle en bouche. Les tanins sont fondus bien équilibrés par une jolie acidité. La finale développe des notes de figues, de rose fanées, de muscade. Un vin sur la finesse. 13%.

1998 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk färg, något utvecklad. Återhållsam näsa i samma stil som föregående. Kryddig och örtig med ett litet brettplåster och i övrigt ett nyanserat, komplext aromspel. Smaken bjuder på god frukt och än mer rejäla tanniner som tar över lite på egen hand. Härligt grepp i alla fall, med god mineralsälta och en aromrik och lång eftersmak med gott om garrigue-örter. Tanninpåslaget ropar på fett och proteiner och vinet behöver nog egentligen flera år till på rygg. (91)

Gissningarna går till år 2000 med ledning av stor frukt och dito tanniner. Man kunde ju också tänka 1998 om vi vore i Châteauneuf och 1999 om vi var i Rhône. Lammstek och potatisgratäng trollar bort alla funderingar på tanniner och vinet blir både elegant och ytterst drickbart. De flestas favorit till maten.

1998: La robe est profonde, brillante avec quelques reflets oranges. Le 1er nez est lactique, complètement inexpressif. A l'aération le nez développe des notes de fruits noirs, d'iris, de poivre noir , d'iode. La bouche se révèle très sudiste avec une matière imposante , un équilibre marquée par l'alcool et les tanins. La finale très longue est marquée par des notes zan, de fruits noirs. Vin totalement fermé actuellement tout en puissance, demandant une très grosse aération pour se révéler. 13,5%.

2000 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Inte med på provningen i söndags, men ett av de godare vinerna på provningen i februari och det yngsta som nått tillräcklig mognad (90).

2000: La robe est profonde avec quelques reflets oranges. Le 1er nez sur des notes de figues, d'olives noires. A l'aération le nez développe des notes de paprika, de mûres, des notes florales (iris) et de venaison. L'attaque est tannique. Le vin évolue sur des tanins imposants, fins et qui commencent à peine à se fondre. L'ensemble est bien soutenue par une très belle acidité. La finale très longue est marquée par desnotes de poivre noirs, de mures, de figues. Un vin plus sur la finesse que sur la puissance, au potentiel immense avec une garde possible de 15-20 ans. 13,5%.

 2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Snabbt inslängd som ersättare till den orena 82:an. Vinet ser löjligt ungt och blårött ut. Doften är klart fruktig men inte direkt primärfruktig, med täta söta aromer, tobak, lakrits, pinje, svartpeppar och en del alkoholångor. Smaken är riktigt tät med söta bläckiga tanniner, gott om mörk choklad och större tyngd än föregående vinet. I vårt tycke lite för sent skördat och väl hårt extraherat av vinmakaren, inte jättekul idag men det kan ordna sig på sikt. (89+)

Lovande för lagring, tycker redaktörn. Egentligen är det nog mest vi som är uttalat kritiska, men vi har svårt att se det här vinet någonsin utveckla elegansen hos 95:an exempelvis. Vi har lite problem med kombon sötma och bläckighet, det känns också tydligt hur alkoholen halkat upp ett hack jämfört med resten av vinerna, trots att 2004 var ett relativt svalt år. Trögdrucket idag... så har ni lagt undan - tänk inte på att öppna inom åtta-tio år.

2004: La robe est profonde grenat. Le 1er nez: sur des notes de figues, de cassis, de romarin, d'olives noires. A l'aération le nez développe des notes de réglisse, de grillé, de fleurs bleues (iris). L'attaque est tannique. Le vin évolue sur des tanins imposants mais fins. La finale très longue est marquée par des notes de mures, de réglisse et de poivre. Vin tout en puissance dominée par le duo glycérol/ tanins, mais aussi une belle acidité confère au vin un côté gourmand. Longue garde, potentielle de 20 ans. 14,5%.

När vi handlade på plats första gången låg priset på cirka 65 francs (väldigt tacksamt för ett par studenter på vift). Efter bytet till euron har det legat ganska stadigt runt €10-€12. När vinet lanserades i Sverige med årgång 2004 började det på 119 kr och har sedan gått till dagens 139. Man får nog dra slutsatsen att det svårt eller snarare omöjligt att hitta ett vin i samma prisläge på SB med tillnärmelsevis lika bra stoppning och egenskaper för lång lagring. Allt som krävs är tid, plats och tålamod.

Tack till Michel Bronzo och Stéphane Bourret för hjälp med viner, bilder och noteringar. Och ändra aldrig på etiketten, lova det.


ps. Vi skrev om nollsjuan här. Nollsexan här. Nollfemman här. Nollfyran här. Och lyckades inte känna igen nollåttan här.

2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Under jullovet korkade vi upp en nollsjua från Domaine de la Janasse, en côtes-du-rhône vid namn Les Garrigues. Så här måste Bob Parkers ande dofta, tänkte vi då. Ikväll får vi förnyad medial kontakt med hans hyllade "vintage of a lifetime". 2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge har en djup doft där mörka likörtoner blandas med advokatens patentsökta "liquid stones". Söderns garrigue finns i rikligt mått och just här domineras den av prunkande lavendel. Assisterande noter av körsbärskärna, ammoniak, hostmedicin, tobak och rosor gör detta till ett riktigt frestande glas att sniffa på...

Som brukligt med bandol och mourvèdre hade vi ställt in oss på ganska tuffa tag. Döm om vår förvåning när den nya årgången fläktar in som en mjuk slöja i gommen. Fräscha syror och alkoholsöt frukt framkallar silkeslena sensationer, viskösa som vaselin. De tuffare tanninerna letar vi förgäves efter, vresigheten är noll och alla femton procenten har trollats in i den stora frukten - men det finns lakritssalta pastisaromer, steniga mineraler och en avvägd bitterhet som stramar upp avslutningen. Hudens rysningar av välbehag hjälper till att berätta för hjärnan vilken nivå vinet lyfter till.

Oj, vad bra detta är! S som provar blint sätter priset till "i alla fall inte under 200 kr, gissningsvis 240". Nu är ju inte det riktigt fallet, vi snackar 129 spänn i systemets ordinarie sortiment. Precis som just konstaterats i kommentarstråden till föregående post: det här ett brakfynd i sin prisklass. Vi möter upp med en chilihet grillad kyckling, ugnsrostade kalamata-oliver, söta paprikor samt örtig klyftpotatis och får en väldigt billig biljett till medelhavet på kuppen. La Bastide Blanche har varit mycket bra även i de tre föregående årgångarna, men här blir den sydfranska nollsjuefruktens vänner rejält bortskämda. Håll koll på temperaturen och matcha med rätt mat. Och glöm för all del inte att lägga undan några flaskor!

ps. Sedan åtskilliga år görs egendomens viner av ekologiskt odlade druvor. När man gör en SB-sökning på röda franska ekoviner mellan 0 och 9999 kr får man bara sex träffar totalt, en svårt vilseledande information till kunderna.



2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge, EARL Bronzo, Le Castellet. (90)

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Ända sedan slutet av nittiotalet har vi haft ett gott öga till Domaine La Bastide Blanche. Gamla mourvèdrestockar, traditionell stil och odlingsmetoder som närmar sig de biodynamiska. Att deras röda tog sig in i bolagets ordinarie sortiment var ganska oväntat men väldigt glädjande, för här handlar det faktiskt om riktigt vin - sånt man gärna gör sig omaket att transportera hela vägen hem från Provence.
2004 var yppigt, småsyltigt och sötfruktigt, 2005 en klassiskt stram tanninbomb och 2006 visar sig bli ett slags kombination av båda - riktigt givande redan ikväll och härligt material för framtiden...

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge har en tät, svartröd färg med violetta reflexer, klart respektingivande. Doften öppnar stilfullt med grafit, grillkol, krossad sten och kopiösa mängder av torkade örter. Snart får vi mer: god piptobak och klockren frukt av cassis och andra mörka bär. Mycket lovande!

I munnen är vinet underbart tufft och stramt med en utmärkt balans mellan tanninerna, syrorna och den örtkryddiga frukten - torr och seriös som om druvorna hade krossats och vinifierats tillsammans med lika mängder av jordmånens stenar. Kärnbittra garvsyror tvinnas runt alkoholen och ger vinet en kraftfull mittsmak och en suverän, ihållande längd. Den mörka frukten växer med en timme i luften och blir mycket intensiv. Med feta tilltugg som entrecôte och bea är detta löjligt gott. Och till sitt modesta pris (129 kr) är det en no-brainer att lägga undan. Riktigt vin, på riktigt! (90)

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge (EARL Bronzo, Le Castellet, Provence)

2005 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Efter sommarens djupdykning i sydfransk terroir är vår gamla romans med Bandol återigen hetare än på länge. Mourvèdre är den emellanåt vresiga druvan som specialiserat sig på att fånga upp sydfransk lantlighet i doften. Vinifikationen i området är oftast traditionell med lång mognadslagring på foudres. La Bastide Blanche är inget undantag. Man har 40 hektar och tar ut 2900 liter vin ur vart och ett av dem. Stockarna som levererar druvmaterialet till detta vin domineras av mourvèdre (70%), resten är 25% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Vinet mognade i 22 månader på de stora gamla ekliggarna. 2005 var enligt eniga rapporter ett mycket bra i år området. Därför blir vi rätt förvånade av att etiketten deklarerar 13,5%, jämfört med 15% hos den lite syltiga och eldiga nollfyran. Vad ska detta betyda - kan det handla om en kursändring vad gäller stil?

2005 La Bastide Blanche Bandol Rouge är klart och svartrött i färgen, inte olikt en médoc. Vi börjar i karaffen och hittar först mättade toner av asfalt, lakrits och tobak. Det är en mörk, lantlig doft med plommon, cassis och typisk mourvèdre med inslag av järn, blod och mineraler, särskilt grafit/blyerts.

Fyra timmar senare i glaset konstaterar S direkt: det doftar väldigt gott om det här vinet. Mörkt, djupt, återhållet med övertoner av örter och vitpeppar. Här finns en knuten frukt som utlovar bordeauxlik cassis, i sällskap med tobak och blyerts. En krämig hallonpaj lurar runt hörnet men vill knappt ens visa sig.

Smaken är frisk, torr, stram, drygt medelfyllig, strukturerad och balanserad med cassis och tydlig blyerts. Här finns inget av nollfyrans syltiga och eldiga känsla. Avslutningen är mycket tuff och kärnbitter med en envist kvardröjande eftersmak där vi tänker på både calvados och peppar. Det är nu, efteråt, som tanninerna slår till med full kraft och tar ett järngrepp i munnen som måste vara det hårdaste vi upplevt i år. Våra tungor förvandlas till tusen år gamla förkrympta indianhuvuden. Vinterbadare kan relatera till attacken mot kroppens känsligare delar. Detta är ren masochism, ganska roligt och upplivande om man är lagd åt det hållet.

Smått chockade och överraskade konstaterar vi att det större året gett ett tuffare vin med lägre alkohol och stramare kostym. Vi kommer inte dricka mer av det här vinet i år. Inte nästa år heller. Men om fem eller tio år kan det här visa sig vara ett av de riktiga kapen från 2008. Doften ställer ut löften som smaken har långt kvar att infria. Det når kanske aldrig upp till Pibarnons elegans, men det har en struktur och potential som gör det till ett mycket intressant källarvin. Vi ses absolut i framtiden!

ps. Vintresserad har också smakat.

pps. Wine Spectator delar ut många poäng per krona: 91/124. Vinia Sweden importerar. Ingen brådska att handla.

2005 La Bastide Blanche Bandol Rouge (Earl Bronzo, Le Castellet, Var, Provence)

2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Vi har mycket positiva förväntningar på bandolvin i största allmänhet, färgade som vi är av våra besök i området. Därför har det varit trist att åka på pumpen en ett par gånger på senare tid - men också himmelskt att dricka mogen Pibarnon nyligen. La Bastide Blanche har vid genomresa försett oss med ypperligt rött, vitt och rosé. Nu är det dags att hissa hyllningsfanan för ett vin som både är förvånansvärt bra prissatt, och tillgängligt under det kommande året. Dessutom är det ett vin som förvånar oss genom att både ha viss syltighet och hög alkoholstyrka - men som vinner vårt absoluta gillande i både doft och smak!

Färgen är kompakt och mörk. Doften ger vid karafferingen ett typiskt inslag av stall och brända toner, tobak är nästa sensation, sen kommer björnbärssylt och mörka körsbär i en tät och fin helhet. Smaken är riktigt god, med rejäl kärnbitterhet, en aning sötma (ungefär som i många goda italienska viner), fyllig kropp, stringens och bra längd. Vinet är faktiskt supergott till ost redan nu, därom är vi båda helt överens, men framförallt är det ett klockrent lagringsvin. Om fem år borde det vara ännu mer njutbart (jfr Pibarnon). De 15 procenten är helt integrerade i smaken, och vi måste buga oss för en härligt traditionell mourvèdre som är riktigt seriös, inte minst för det nästan uppseendeväckande priset. Hurra för detta släpp!

ps. Efter någon dag i öppen flaska utvecklar vinet tydliga drag av fikonreduktion med inslag av starkvinstoner i den stora doften. Läckert! Smaken känns än mer viskös och rund. Att meditera till på sena kvällen, över en ostbit.

2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge (Louis et Michel Bronzo, Sainte-Anne-du-Castellet, Provence)

2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph

"Det Strategiska Släppet" låter som någonting ur Winston Churchills memoarer, men omtalas oftast med gäspningar bland vinprovare. Lite orättvist egentligen, för det har försett oss med flera vapendragare i den svåra mellanprisklassen: Château La Tour de By, Pio Cesare Langhe Nebbiolo, La Bastide Blanche Bandol, Château Bouscassé, Brolio Chianti Classico, Fontanafredda Langhe Nebbiolo - det är bara några av ett flertal viner som hittat vägen in i ett bredare medvetande via den årslånga lanseringen. Viner som är duktiga och säljer, får som belöning stanna kvar i det ordinarie sortimentet. När nålsögat passerats med hjälp av en lyckad årgång och aggressiv prissättning återstår bara frågan: kommer vinet fortsätta att leverera samma höga kvalitet även i följande årgångar, eller ska den på ett sorgligt sätt vattnas ur med tiden? Man kan tycka att det finns gott om tid att upptäcka de här vinerna i lugn och ro. Precis tvärtom, anser vi: dyker det upp en vintyp man vill se mer av är det lika bra att rösta tydligt med en gång genom att köpa det - så kanske det uppstår en positiv våg och vinet blir kvar i sortimentet. Den här gången är vi särskilt glada att se ett par nya och förhoppningsvis användbara matviner gjorda på två av våra favoritdruvor: riesling och syrah.

Les Vins de Vienne är ett joint venture med de ypperliga odlarna Yves Cuilleron, Pierre Gaillard, François Villard och Jean-Pierre Villa i spetsen. Företaget skapades 1996 för att återuppväcka gamla romerska vinodlingar på östra stranden av norra rhônedalen, i trakten av Vienne. Just de vinerna görs under appellationen Vin de Pays des Collines Rhodanniennes. Man har dessutom en negociantverksamhet i alla viktiga appellationer i norra rhônedalen samt ett par i den södra. Kvällens vin kommer från inköpta druvor, odlade i den norra ändan av den långsträckta appellationen Saint-Joseph. Avkastningen låg på 40 hl/ha. Musten fick tre veckors cuvaison med överpumpning och nedtryckning av skalhatten. Två tredjedelar av vinet mognadslagrades i använda ekfat under ett år, och resten på tank.

2006 Les Vins de Vienne Saint-Joseph har en mörkröd, klar färg med blåton. Doften bygger på tre tydliga beståndsdelar: ung syrahfrukt, tydliga örter ur garriguebuketten och en uttalad, stenig mineralitet. Frukten är mörkröd och lagom parfymerad, med drag av körsbär, hallon och violer. Vidare får vi ungdomliga nyanser av ek, malolaktisk smörkola och bittermandel. Som final kommer några vrid på svartpepparkvarnen, en saftig rostbiff i bakgrunden, samt anis och lakrits. I det tomma glaset minglar animalisk vitpeppar.

Smaken är god och rejält stram med bra frukt som för tillfället är hårt hållen av höga, snygga syror. Örter och lakrits kommer till och en tydligt svartpepprig avslutning. Inget smicker här alltså - utan rent, stramt och tufft, fortfarande lite kärvt i sin ungdomlighet. Uttrycket är på sitt sätt modernt fruktigt (dock miltals ifrån den rätt obalanserade 2006 Faury Saint-Joseph) men framförallt seriöst strukturerat för framtiden - vi tror nämligen starkt på utvecklingspotential i denna nya bekantskap som vi ska lära känna mer ordentligt framöver. Ett stilrent och mycket syrahtypiskt vin av hög kvalitet! PrimeWine importerar.

2006 Saint-Joseph AOC (Les Vins de Vienne, Seyssuel, Rhône)

ps. Det är rea på SB. Inte minst en och annan god riesling finns att köpa med 15-30 procents rabatt.

RA: Riesling, Syrah, Grenache m.fl

121025 Riesling, Grüner Veltliner & Co (Michel Jamais)

2009 Comtes d'Isenbourg Riesling GC Schoenenbourg, Alsace (Primewine, 149 kr)

2009 Georg Breuer Riesling Berg Roseneck, Rheingau  (Vingruppen, 325 kr)

2010 Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese, Mosel (Vingruppen, 199 kr)

2009 Prager Riesling Smaragd Wachstum Bodenstein, Wachau (A Wendler, 419 kr)

2010 Yalumba Riesling Pewsey Vale, Eden Valley (Vingruppen, 119 kr)

2010 Leth Grüner Veltliner Klassik Brunnthal, Wagram (A Wendler, 119 kr)

2007 FX Pichler Grüner Veltliner Loibner Klostersatz, Wachau (A Wendler, 269 kr)

2010 Lagar de Fornelus Lagar de Cervera Albariño, Rias Baixas (Winepartners, 129 kr)

2010 Viognier de Campuget, VdP du Gard (Vingruppen, 119 kr)

Lunchviner:

2010 Château Ste. Michelle Riesling, Washington (Vingruppen, 119 kr)

2011 Dr. Loosen "L" Riesling, Mosel (Vingruppen, 79 kr)

121025 Syrah, Grenache, Mourvèdre, Tannat (Michel Jamais) 

2008 E. Guigal Saint-Josèph (Vingruppen, 199 kr)

2006 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde (Vingruppen, 439 kr)

2009 Fox Creek Short Row Shiraz, McLaren Vale (Vingruppen, 175 kr)

2008 Bodegas Artazu Artazuri Garnacha, Navarra (Primewine, 99 kr)

2009 E.Guigal Côtes-du-Rhône (Vingruppen, 99 kr)

2009 Domaine Giraud Châteauneuf-du-Pape Tradition (Divine, 299 kr)

2009 Ferrer Bobet Priorat (Viña Española, 325 kr)

2009 La Bastide Blanche Bandol Rouge (Vinia, 139 kr)

2009 Château Bouscassé Vieilles Vignes, Madiran (Vingruppen, 249 kr)

Årsbästalistan 2012 - Our Wines of the Year

Vinets 2012 kommer vi framförallt att minnas som året när vi fick ta ansvar för programsättningen hos Munskänkarna i Stockholm och arrangerade fler provningar än något tidigare år. Det har varit ett sant nöje, men också förknippat med vinösa aktiviteter minst ett par vardagskvällar i veckan under högsäsong.

Även i en massa andra sammanhang har det provats och druckits fler viner än någonsin tidigare. Vi har ingen aning om hur många, men det är säkert ett hyfsat antal tusen. Nackdelen med detta ymnighetshorn av upplevelser är att tiden inte räcker till att följa upp ens en bråkdel av dem.

Vad som kommer med breddad erfarenhetsbas är - förhoppningsvis - en säkrare känsla för kvaliteter som utmärker sig i mängden, men också att det krävs mer av vinerna för att de ska stå ut. Dessutom har vi en bestämd känsla av att de privata smakpreferenserna snävas av i rent förfärande fart.

Med det menar vi att det är vissa definierande egenskaper man i första hand söker efter. Renhet och transparens är ett par sådana kvaliteter. Allra helst vill vi höra en rent sjungande ton i druvsaften och en genomskinlighet för platsen. Att vinet ska kännas så ärligt som möjligt i sin översättning från jord till glas.

Något annat som blir alltmer uppenbart är hur lång tid det faktiskt tar att lagra vin. Somliga lagringsviner behöver en ansenlig del av ens livstid för att mogna ut. I det perspektivet vill vi påstå att de som inte har massor av ledigt lagringsutrymme (=de flesta) gjorde klokt i att leta efter viner som redan är framme eller åtminstone kommit en bra bit på väg.

Ett godtyckligt urval som stannat i minnet

2010 Domaine Pattes-Loup Chablis Courgis

2010 Domaine Huët Le Mont Vouvray Sec

2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py

2010 Jean Foillard Morgon Corcelette

2010 Julie Balagny Fleurie Cuvée Simone

2010 Arianna Occhipinti Il Frappato Sicilia IGT

2010 Cos Pithos Sicilia IGT

2010 Domaine de l'Octavin Dora Bella Arbois Poulsard

2010 Catherine & Pierre Breton Bourgeuil Trinch!

2010 Jean-Pierre Ganevat Arbois Rouge J'en Veux!!!

2011 Domaine Derain Mercurey La Plante Chassey

2010 Seehof Riesling Morstein Alte Reben

2010 Keller Riesling Pettenthal GG

2009 Dönnhoff Riesling Hermannshöhle GG

2003 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese

2001 Dr. Bürklin-Wolf Riesling Kalkofen GC

2008 Keller Dalsheimer Bürgel Spätburgunder GG

2010 Friedrich Becker Sankt Paul Spätburgunder GG

NV Equipo Navazos La Bota de Manzanilla 22

NV Jacques Selosse Brut Initial dg 2012

2008 Ulysse Collin Blanc de Blancs Les Pierrèles

2008 Marie-Courtin Efflorescence

2002 Taittinger Comtes de Champagne

2004 Pierre Peters Blanc de Blancs Les Chétillons

2008 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée Aux Malconsorts

2008 Domaine de la Romanée-Conti Echézeaux

2008 Gaja Barbaresco

2007 Giuseppe Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo/Ravera

2006 Burlotto Barolo Monvigliero

2006 Aldo Conterno Barolo Romirasco

2004 Domenico Clerico Barolo Percristina

2004 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva

2010 Louis Jadot Corton-Charlemagne

2010 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne

2009 Lafarge Volnay Vendanges Sélectionnées

2006 Felton Road Block 5 Pinot Noir

2000 Philip Togni Cabernet Sauvignon

2005 Dunn Howell Mountain

1992 Ridge Monte Bello

1996 Château Latour

1990 Château Montrose

1990 La Meridiana Campo delle Piane Boca

1982 La Bastide Blanche Bandol

2007 Le Pergole Torte Toscana IGT

1982 Le Pergole Torte Vino da Tavola

Årets mest druckna vin

Den ärorika titeln säger väl det mesta - fyra sexpack ljuger inte!  Strada Provinciale Sessantaotto är en charmig fruktkyss av frappato och nero d'avola. Munnen vill ha den kyssen. Om och om och om igen.

Arianna Occhipinti SP68 Sicilia IGT

Årets tyskpinne

En paraduppvisning i klingande burgunder. Diskret lyxiga DRC-fat. Kalksten och klockren frukt. Slankt men krämigt med dansant syra. 900 buteljer tysk perfektion från franskimporterade sticklingar.

2010 Keller Frauenberg Spätburgunder GG

Årets röda bourgogne

Det var en märklig vecka i maj när "klådöbäserna" avlöste varandra. Faiveleys var den som träffade bäst - en injektion av flytande lycka rakt in i lustcentrum. Ett enda fat producerades så chansen är ganska slim att man får vara med om den kicken igen.

2009 Faiveley Chambertin-Clos de Bèze Vieilles Vignes

Årets sangiovese

Jupiterblod av det allra mest burgundiska slaget. Det här är den sortens vin som kan få halvitalienska skåningar att brista ut i lyriska tirader. En stor skönhetsupplevelse som förflyttade brunellohorisonten.

2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino

Årets mogna rhônare

Vinunic-Claes hade vittjat den egna källaren till Munskänkarnas fromma. Vinet var vilt och vackert, vinöst och väderbitet. Ett makalöst (och tidlöst) möte mellan mognad och vitalitet. Så himla rhône att man baxnar.

1990 Guigal Côte-Rôtie La Mouline

Årets "gammal är äldst"

Niklas presenterade en sextett historisk madeira. Fokus på verdelho med några avstickare till sercial och terrantez. Riktigt gamla grejor, allra mest underbar var en femtia. Och då menar vi förstås 1850.

1850 D'Oliveiras Madeira Verdelho

Årets vin alla kategorier

Tiden stannade för några ögonblick och vi insåg att vi nog aldrig någonsin kommer få smaka bättre.

1971 Giacomo Conterno Barolo Monfortino

Årets vinhandlare

Tom Pedersen, Atomwine

Portföljen, priserna, passionen, kunskapen. Vid det här laget börjar Tom bli gammal i gemet och säljer troligen hyfsade mängder till Sverige numera. En mellanhand räcker gott och frakten från Jylland kostar hälften av SB:s pinsamma hemtransportförsök. Maken till vältrimmad internet-operation får man leta efter.

Årets rookie

Martin Berggren, Caviste

Caviste har gjort allting rätt under sitt första år. Martin har bra koll på lovande franska bönder med eko/bio-inställning och är dessutom en hyvens kille. Prisläget är smart och utbudet kan ses som en inverterad bild av vad Systembolaget har på hyllorna.

Årets finaste etiketter

"You are so fine". "You are so cool". "You are so bubbly". "You are so beautiful". Sprittande vinglädje mest från Jasnières och lite från Vouvray. Chocken när vinbonden Chaussard omkom i en traktorolycka i september.

RIP Christian Chaussard

Årets bildgåta

Vad heter gården på bilderna?
Vad heter den närmaste byn?
Vad heter appellationen?
Vad heter höjdsträckningen i bakgrunden?
Vilken vintyp är egendomens specialitet?

Svar i kommentarstråden - först i mål vinner buteljerat pris.

2006 Château d'Aquéria Tavel Rosé

Uteätarsäsongen är äntligen här, och därmed är jakten på den perfekta rosén igång. Château d'Aquéria är en av de största egendomarna i Tavel - åtta kilometer sydväst om Châteauneuf-du-Pape, mitt i hjärtlandet av Côtes-du-Rhône. Fransmännen själva skattar tavel högst bland sina roséviner, med jämbördig konkurrens endast från bandol. Här mognar druvorna ut till en för vintypen ovanligt stor smakrikedom. Grenache dominerar med upp till 60%. Sedan måste minst 15% cinsault ingå, samt mindre andelar av syrah, bourboulenc, mourvèdre, clairette och picpoul.

Vinet har en rätt intensiv ljusröd färg, om än nästan vattenklar utåt kanterna. En härlig doft av jordgubbar och röda vinbär stiger upp ur glaset. Därtill salvia och rosmarin... men sen dyker det upp ett otäckt kemiskt inslag - nagellack! Inte bra.

Smaken är intensivt fruktig med aromer av röda bär, lite lingonsyrlig, inte alltför dominerad av alkohol, men med ett vasst stick som tyvärr också kommer från skönhetsavdelningen. När vi väl identifierat det här inslaget är det svårt att bortse ifrån, och det drar ned intrycket. Till lunch fick vinet göra sällskap med grillad kyckling och pastasallad med ruccolapesto. Lyckligtvis blev det avsevärt mindre nagellack när flaskan varit öppnad från lunch till middag.

Ok, men jakten går vidare. Våra favoriter har vi hittat bland de ljusorange eller lökskalsfärgade till laxrosa, med en liten markerad bitterhet. De finaste bandolerna som Tempier och Bastide Blanche, och ett flertal billigare vardagsroséer på plats i Provence. På SB kan Guigals CdR Rosé vara ett bra köp, och i billigt prisläge Rabiega Rosé.

2006 Château de Aquéria Tavel Rosé (Jean Olivier, Tavel, Rhône)

2006 d'Arenberg The Laughing Magpie

"The La Mouline of McLaren Vale" - 93 Parker points. Jeez! Vi silar nog den informationen lite, och tänker att en hög profil alltid vill profilera sig lite till, med en oneliner man minns. Men det kreativa inslaget av 6% viognier i aussieshirazen leder förstås otvetydigt tankarna till côte-rôtie. D'Arenberg har dessutom en profil av egensinne, humor och hantverk som väcker extra sympati i dessa dagar av stordrift. En blandning av fransk och amerikansk ek har hjälpts åt att boosta smakerna. Vi spelar på bortaplan ikväll...

2006 The Laughing Magpie har en tydlig doftprofil som först ger mint och sylt. Men sylten är god, och innehåller svarta vinbär och björnbär. Eucalyptus, mörk choklad och lakrits kommer till. För den som sparar vinet, kommer säkert doftpaletten att breddas med tiden. Smaken är ändå helt drickfärdig redan nu, king size med bra stringens. Den vecklar ut sig som ett parasoll och blir stor och mintig i munnen. Jättegott! Underbart! Häftigt! (S diggar vinet och radar superlativer). Balansen är bra, ingen eldighet märks och vinet är omedelbart verkligen tilltalande, inte minst till medelhavsinspirerad mat som fetaspäckade köttfärsbiffar och grillade grönsaker. Frågan är bara om man tröttnar på den publika lättillgängligheten? Kanske, kanske inte, och vad lagring kan göra vet vi inte mycket om. Côte-rôtie är det i alla fall inte, inget vingårdsvin heller, men en publikvinnare borde det bli. Rekommenderas inte minst till restaurangägare som vill höra några "wow" från gästerna. Det är omöjligt att inte omedelbart charmas av detta välgjorda vin...

ps. I den nysläppta 15%-procentsligan är det nog ännu godare än nyligen testade 2004 Bandol La Bastide Blanche...

2006 The Laughing Magpie Shiraz Viognier (d'Arenberg Vineyards, McLaren Vale, Australien)

Castel del Monte: 7x Il Falcone Riserva

Det underbara med Italien som vinland är bland annat detta:
hur länge och hur mycket man än håller på och provar och upptäcker, så nog kan man ge sig fan på att det snart dyker upp något annat spännande som man totalt har missat. Precis så var det häromdagen när vi fick träffa Sebastiano de Corato från den traditionella producenten Rivera i norra Apulien.

Apulien är ju en rätt utdragen landsända, som bekant. Tänk er tolvcentimetersklackar på stövlarna, eller fyrtio mil autostrada att avverka från norr till söder. Sådana avstånd lämpar sig dåligt för generaliseringar. Då är det mer behändigt att dela upp regionen i tre delar. En i söder, som odlar negroamaro. En i mitten, som odlar primitivo. Och en i norr, som odlar uva di troia.

Till skillnad från de första två sorterna mognar uva di troia sent på hösten och får därmed en mycket svalare aromatik med inslag av violblommighet. Vidare blir strukturen betydligt tajtare och tuffare än man föreställer sig är möjligt här långt söderut, med riktigt höga värden för såväl syror som tanniner. Det finns vissa likheter med Monte Etnas stolthet nerello mascalese.

Liksom i de flesta delar av Italien förr i tiden, så använde man även i Castel del Monte lång lagring för att mjuka upp det unga vinets vresiga struktur. Dessutom planterade man var tredje rad med montepulciano - en lite mjukare sort, åtminstone relativt sett. Vineriet Rivera grundades 1950. De första decennierna sparades deras riserva fem långa år i stora betongtankar. Resultatet kallades Stravecchio - en äldre synonym för riserva.

1971 blev området Castel del Monte upphöjt till DOC. Samma år döptes Riveras riserva om till Il Falcone. Det var ett slags hommage till den mäktige kejsare som låtit uppföra den imposanta fästningen 750 år tidigare (ja, Fredrik II gillade faktiskt att jaga med falkar också). Under de följande 1970- och 80-talen jobbade man ungefär som i Piemonte med nedsänkt skalhatt och lagring i stora botti av slavonsk ek.

1995, mitt i den moderniska flodvåg som förändrade det italienska vinlandskapet i grunden, gick man över till att vinifiera i rostfritt stål och uppfostra i små franska barriques (dock bara en fjärdedel nya). Men redan 2004 backade man halvvägs tillbaka och kastade ut hälften av barriquerna för att återknyta till traditionen med medelstora botti, den här gången av fransk ek.

Inte oväntat blir det en verkligt intressant upplevelse att vertikalprova sig fram genom de tre senaste epokerna. Dels får man en blixtbelysning av hur de olika metoderna påverkat vinets utseende, doft och struktur. Dels får man tillfälle att försöka förstå vad som utgör essensen i druvan uva di troia och Castel del Monte Riserva. Och så får man ännu en gång besked om att klassiskt utgjorda italienare håller i evigheter.


1986 Il Falcone Riserva

Ljust rödbrunt i glaset med tegelorange kant, utseendet nästan klart. Doften är fint utvecklad med aromer av torkad och syltad röd frukt. Dessutom lite rödvinsvinäger och balsamiska drag, samt mognadstoner som liknar läder och torkad karljohansvamp, båthus och tjära. Ett riktigt fint sniff! I munnen slankt och stramt tanniskt med markerad syra och bra precision i de röda aromerna och det klassiskt eleganta uttrycket. Stiligt vin som hittat fram och knappast lär vika ned sig de närmsta decennierna.

1993 Il Falcone Riserva

Färgen är ljust rödbrun med bred tegelkant, utseendet klart med finkornig fällning. Den stora doften är rejält utvecklad och ger ett lätt övermoget intryck med inslag av tawny port och nötter, men för övrigt finns ungefär samma doftprofil som i förra glaset. Om nu doften ger viss anledning till oro (åtminstone i denna flaska) så rätar smaken ut frågetecknen genom mer kraft, mer tanniner och - faktiskt - än mer vital röd frukt. Slutet är långt och givande.

1996 Il Falcone Riserva

En mörkare rubinröd färg. Doften har hunnit få en viss utveckling, men frukten upplevs betydligt mörkare med kompletterande aromer av lakrits, russin, nötter och medicinala örter. Smaken har en större och mer extraherad struktur med tydligt komplement av mjuksträva ektanniner. Vi upplever en viss obalans mellan syror och tanniner, det hela blir mer stabilt och tuggbart än elegant.

1999 Il Falcone Riserva

Ännu ett mörkt rubinrött vin. Doften upplevs lite mer utvecklad än föregående med inslag av torkad frukt, plommon och mogna röda bär, medicinala/balsamiska toner samt ceder och kryddnejlika som man kan vänta sig från små franska fat. Liksom nittiosexan präglas smaken av större och rundare tanniner med inslag av ek. Syrorna spelar i underläge gentemot effekterna av den franskinspirerade vinmakningen.

2001 Il Falcone Riserva

Även här en mörkare färg. Doften har viss utveckling med mörkare aromer och torkade inslag som russin och plommon (torrt år) samt en del oxidativa toner vid sidan av sådant som fanns i de förra glasen. Av de tre medelålders vinerna är detta det tuffaste och smakmässigt mest knutna och därmed det mest lagringskrävande, med osöt frukt, obändiga tanniner och en viss bitterhet som verkar behöva mer tid.
Kan nog överraska om tio år eller så.

2005 Il Falcone Riserva

Färgen är klarare blåröd/varmröd och doften känns fortfarande ungdomligt frisk, även om den samtidigt bjuder på någon utveckling.
Röd och mörk frukt i lika delar, med violer och örtigt balsamiska, lätt medicinala drag. Mest intressant är det nya intrycket i munnen, där vågskålen lutar mer åt friska syror och tanninerna faller in på ett mer självklart sätt. Kort sagt - bättre balans och fräschör, vilket också kvitteras ut i bättre längd. Ett scenskifte till det bättre.

2007 Il Falcone Riserva

Ett ungdomligt och transparent intryck med rätt pigg bärighet och friska violtoner. Röda och mörka bär, en liten men positiv syltighet, örter och lätt balsamiska drag. I munnen gläds vi åt den friska syran, den stramt hållna frukten och de balanserade tanninerna som känns mogna och greppiga men inte alls störs av pålagd ek. Det känns som om man tagit det bästa från det gamla och lärt sig av mellantiden för att till slut ge riservan en omdömesgill och försiktig förnyelse. Riktigt gott och riktigt lovande för framtiden.

Slutet gott, allting gott. Den här typen av traditionellt skolade matorienterade italienska lagringsviner brukar ofta tilltala oss, och så även här. När man dessutom får så tydligt kvitto på historien, de rådande avsikterna och utvecklingspotentialen så är det väl ingen tvekan om att det är värt att följa upp och lägga undan, åtminstone om man har utrymme över. Nollsjuan släpps på bolaget i december för ynka 119 kr (€14 på plats). I den modesta prisklassen kan vi bara komma på ett annat SB-vin som håller så här länge: La Bastide Blanche Bandol.


Importören Moestue bjöd in till provningen.

Praktiska 3-betygsprovet 2011

"Failure is not an option" bräkte Ed Harris i "Apollo 13". Inför Munskänkarnas trebetygsprov bör grundinställningen vara den motsatta: "Failure IS an option". Blindprovning är svårt, oavsett erfarenhet. Ödmjukhet är det bästa man kan ha med sig. Det här kan gå hur som helst.

Lokalerna är Läkarsällskapets på Klara Östra Kyrkogata. Det är en fin och lite högtidlig ambiance i det stora rummet med rejäl takhöjd, vita dukar och gott om plats vid borden. Ljusförhållandena är nästan bra, åtminstone för oss som sitter närmast fönstren. Vinerna provas i ISO-glas som kommer in på brickor, varefter man själv får ansvaret att lyfta av glasen utan att röra om i ordningen.

Tema 1 - Vita druvviner

Här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två. Tjugo minuter till förfogande.

1. Färgen är mycket ljust vitgul. Doften är ung och aromatisk, tydligt parfymerad, med citrus, persika, litchee och ros. En lätt gewurz? Smaken är ung, ren och helt utjäst. Rätt så god och frisk med en gnutta beska och alkoholkick i slutet. Gissningsvis en enklare gewurztraminer. Pinot gris som reserv.

2009 Fincas Patagonicas Tapiz Torrontés, Mendoza

Första gissningen känns klart rimlig, medan pinot gris fick slinka med ganska omotiverat. Enligt Oz Clarke är Torrontés "...i själva verket flera olika druvsorter, som inte alla har den muscatliknande doft som druvan är berömd för. Torrontés doft kan också påminna om gewurztraminer, och den har även ett drag av luftrenare. Den är blommig, tvålaktig och ibland lätt kryddig." Detta är fortfarande terra incognita för oss, så någon poängplockning var hur som helst utesluten. Här kammar vi noll.

2. Färgen är vitgul. Doften diskret, stenig med kalkgrus, flintrök och lite ylle. Fin frukt undertill, allt som allt ger nosen en känsla av chablis. Smaken bekräftar, torr och god med fin mittfrukt och behaglig syra utan hårdhet. Bra längd med lite stenig känsla. Chardonnay som förstaval och chenin blanc som reserv, även om syran inte har den rätta hårdheten för den druvan.

2009 Michel Laroche "L" Chardonnay, VdP d'Oc

Fyra poäng, tack så mycket. Och vinet är faktiskt förbluffande gott och bra för att kosta 75 spänn. Bör testas på hemmaplan.

3. Färgen är vitgul. Doften diskret med vitblommiga toner, gummi och lime. Det känns som en riesling och just den doftkombon brukar vara australiensisk. Smaken ganska rikt fruktig, med behagligt mjuk syra och en gnutta sötma. Slutet är fruktigt utan mineralkänsla. Nya världen-riesling med sauvignon blanc som reserv.

2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier, Lodi

När man betraktar smaknoteringarna borde de fått oss att överge rieslingspåret. Men doften hade redan sagt sitt. Sauvignon blanc var en ganska omotiverad och dum andragissning. Noll poäng.

4. Färgen är vitgul med något rikare utseende. Doften först diskret, sedan grusdamm och andra mineraltoner, ungt druviga drag av gråpäron med lite persika. Smaken har riktigt bra extrakt, viss fetma och god kraft. Aromer av päron med skaltoner, medelsyra och en kryddighet med alkoholvärme i svansen. Typisk grüner av bättre slag med dito silvaner som gardering.

2009 Schloss Gobelsburg Kammerner Lamm Grüner Veltliner, Kamptal

Nysläppt och bra om man gillar den här druvsorten. Lagras några år tills pärontonerna lagt sig och alkoholen integrerats bättre. Fyra poäng.

Tema 2 - Vita distriktsviner

Här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret. Trettio minuter.

5. Färgen ljust vitgul. Doften ung, ren, smått mineralisk och något vegetal. Återhållsamt på ett elegant sätt. Smaken torr, ren och frisk med bra syra, elegans, intensitet och längd. Det vegetala för tankarna till övre Loire, men vi hittar ingen flintrök/krutrök som i Pouilly. Därför Sancerre i första hand med Menetou-Salon i andra.

2009 Quinta do Ameal Loureiro, Vinho Verde

Portugal var tyvärr inte med bland gissningarna, men när man tänker sauvignon blanc av lättare slag så är det klokt att även tänka på vinho verde - det har vi lärt oss vid flera tillfällen. Nu var detta en loureiro vilket inte precis gjorde saken enklare - vanligtvis är det ju alvarinho i vinho verde. En poäng för årgång.

6. Färgen är ljust halmgul. Doften är stor, med massor av rostade fat och kryddtoner. Fruktaromerna är stora, feta och gula med citrus, persika och vanilj. Solmoget och riktigt rejält med ek. Spontant snackar vi chardonnay från nya världen: californien, australien eller sydafrika. Den behagligt torra smaken bekräftar med sin låga syra och småfeta kropp. Men vad som komplicerar intrycket är att smaken borde haft lite varmare alkohol för att uppfylla bilden. Alkoholen är inte över medel, och upplevelsen i munnen har verken tyngd eller värme, men faktiskt en viss elegans - förvirrande. Sydafrika och Tulbagh med Bourgogne och Meursault som alternativ.

2008 Château Larrivet-Haut Brion, Pessac-Léognan

Aj, här tog fatrostningen över totalt. Vi provade nollsjuan så sent som i tisdags, den hade en tydligare druvkaraktär och mindre dominant ek - en bättre version liksom nollsexan.  Svaret ger en poäng för reservlandet och en för året.

7. Färgen är mycket ljust halmgul. Doften ung och ren med fina örter, vit persika, sten och framträdande mineraltoner som drar åt kattlåda. En kittlande och läcker nos, riesling utan tvekan, den lilla örtigheten säger Wachau. Smaken är helt utjäst och mineralstinn med rejält extrakt, stor kropp och bra alkohol runt 13,5 som på intet sätt står ut. Kraft och elegans i förening. Riktigt hög kvalitet och perfekt balans. Extremt bra och lagringsdugligt vin. Alzinger? Wachau med gardering på Kamptal.

2009 A. Christmann Königsbacher Ölberg Riesling Trocken, Pfalz

Har österrikarna börjat tappa upp sina viner i tyskland nuförtiden? Jäkligt bra hur som helst, GG-klass, inga tendenser till övermognad, bra pris, starkt köpläge. En ynka poäng för årgången.

8. Färgen är ljus med lätt rosa/kopparfärgade reflexer. Doften är spännande och annorlunda. Lätt blommig med toner av öljäst, kvittenäpple och cider. Dessutom bivax och antydan till bokna äppeltoner, lite utveckling alltså. Smaken är helt utjäst, men ändå mjukt fruktig, med en hög men inte hård citrussyra och tydlig kalksten i munkänslan. Aromerna är guläppliga med skaltoner. Detta är verkligen gott och besitter såväl elegans som originalitet. Kalksten och hög syra är lika med Loire och chenin blanc, och vinets personlighet hör hemma i Vouvray med gardering på Savennières.

2009 Bourillon d'Orléans Vouvray VV Coulée d'Argent Sec

Såja, äntligen en poängplockare! Men vi trodde att vinet var äldre än 2009 och tappade en pinne där.

Tema 3 - Röda druvviner

Även här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två.

9. Färgen blåröd, mörk men transparent. Doften ger mörk bordeauxlik frukt plus ek. Lakrits, malört, korint, tobak, bläck, blyertspenna, lite vanilj. Tycks vara ungt och merlotdominerat, gissningsvis från högra stranden. Smaken är rätt fyllig och generös, oväntat intensiv och kryddig. Vi måste ta med Spanien i bilden. Förstagiss på merlot med gardering på tempranillo.

2008 Kanonkop Pinotage, Stellenbosch

Låt oss gå igenom våra fördomar: detta är inte rökigt och vi hittar inga gummimattor, ej heller eldad bakelit. Inte heller noterar vi kombinationen grönt och bränt. Detta är bra för att vara Sydafrika och pinotage även om vi inte lär springa iväg och handla. Noll poäng.

10. Färgen är svartröd, transparent men med hög densitet. Doften ger rik, mörk sötfrukt med toner av vinbär och plommon samt en rätt hård rostning som doftar bränt eneträ, kryddor och kaffe. Spontant tänker vi Californien och solmogen cabernet. Smaken balanserar högre syra med dito alkohol i en bra struktur med tuffa tanniner och gott om krydda och rondör från ekfaten. Mycket av allt helt enkelt. I slutet får vi ett småbittert bett och tanninerna blir uttorkande i eftersmaken, lite som svart te. Dags att byta spår. Vi är antingen i Toscana eller Ribera del Duero, och i vår smak har man använt alldeles för mycket ek. Sangiovese med gardering på tempranillo.

2007 Cruz de Alba Crianza, Ribera del Duero, Tempranillo

Två poäng för andrahandsalternativet, som borde varit det första om vi lyssnat mer på magkänslan: varm frukt och krydda. Nu blev det sangiovese pga det lilla bittra bitet och te-torkan.

11. Färgen är rödsvart, aningen ljusare än föregående med blåröd kant. Doften är återhållsam med svalare frukt och några vegetala inslag. Mörk frukt med rätt gott om örter, lite blomstjälk och rejält med ekfat åt det moderna hållet. Mörk frukt och fat. Tannat är den första druva som poppar upp i huvudet. Smaken ger rejält med tanniner i en drygt medelfyllig kropp utan sötma. Slutet är lite uttorkande. Kvaliteten är god men inte enastående. Det vegetala draget får oss nu att tänka italiensk cabernet i första hand och tannat får stå kvar som reserv.

2008 Fonterutoli Chianti Classico, Toscana, Sangiovese

Aj, ett tydligt exempel på hur det föregående vinet spelar bort gissningarna totalt. Den här omgången har så mycket tanniner - särskilt fyran - att smaklökarna börjar ta stryk. Vi längtar efter att äta upp den fådda ostfrallan som vi sparat i syfte att rädda gommen om det skulle behövas. Noll poäng.

12. Färgen är mörk med blåröd kant. Doften ger sötare frukt med lätt volatila drag av hallon och något fikon. Svettigt trä och pinje. Det här känns italienskt. Smaken är intensiv, rätt fyllig och lätt kryddig men fortfarande utan någon upplevd sötma. Tanninerna är riktigt tuffa, i slutet tar de ett gruvligt järngrepp på smaklökarna som snyggt går ner för räkning. Inte många druvor kan prestera tanniner av det här slaget. Sagrantino seglar upp på förstaplats, medan aglianico och mourvèdre är med i matchen.

2008 La Bastide Blanche Bandol, Mourvèdre

Kombinationen hallon/fikon borde ha fört tankarna till grenache som utgör en mindre del av vinet. Då är vinet sydfranskt och med hjälp av de tuffa tanninerna zoomar man in på Bandol. Lätt som en plätt!     
Noll poäng, alltså. Dags att äta ostfralla, den smakar fantastiskt. Som avkoppling betraktar vi Klara kyrka genom fönstret.

Tema 4 - Röda distriktsviner

Även här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret.

13. Färgen är måttligt tät med blåröd kant. Doften är lite knuten men har en tydliga limtoner och en hel del fat med viss rostning, samt drag av tobak och tjära. Smaken har en sötsaftig inledning och en kryddig mittsmak med alkoholvärme. Måttligt tanninrik och rejält eldig i slutet. Vi väljer Valpolicella i första hand och Priorat i andra.

2005 Morgadio de Calçada Grande Escolha, Douro

En poäng för året. Note to self: lim är något vi brukar hitta i röda portugiser.

14. Färgen är klart blåröd med lila kant. Doften är ungbärig med vinbär, blåbär och hallon samt snyggt genomförda drag av kolsyrejäsning. Mineraltoner och våta stenar är klart positiva. Beaujolais eller cab franc från 2009? Smaken är bärigt saftig med bra koncentration i mitten där fruktaromerna nästan exploderar i munnen. Frisk syra, svalkande mineraler, god sötfrukt och oväntat bra tanniner för vintypen. Alldeles utmärkt! Det känns som aktuella årgången av Duboeufs Morgon, med gardering på Loire och Saumur.

2009 Georges Duboeuf Morgon, Beaujolais

Den här var nog lätt att spika för samtliga deltagare. Första sjupoängaren. Inom parentes inte helt olik vår favorit 2009 Domaine de la Pepière Cuvée Granit vars vinbärsaromer är renare, tanninerna mindre men silkigare.

15. Färgen uppvisar framskridna mognadstoner åt det brunröda hållet, ganska ljust med lite fällning. Doften är utvecklad och rejält brettig med plåster, örter, båthus och stall. Nosen känns bekant från såväl fullmogen Pegau som en gammal Montus CP från -91. Smaken är kryddig, småvarm och örtig. Moget saftig men osöt med lätt uttorkande te-tanniner och tjära i eftersmaken. Gott moget vin men lite över kullen. Châteauneuf och Pegau, kanske en nittiosexa, med gardering på Madiran.

2001 Château Les Ormes de Pez, Saint-Estèphe

Bordeaux på steroider, säger gamlingarna om Pegau. Men här tog tyvärr hjärnan över, eftersom Pegau figurerat vid tidigare prov. Vinet hade brettigheten, men inte stoppningen man kan förvänta sig från Pegau. Två poäng för rätt land som tröst.

16. Färgen är mycket tät, opak med blåröd kant. Doften är öppen och sötfruktig med volatila toner av blåbär, godis, russin, mint och lite eucalyptus. Smaken är riktigt tät och intensiv, kryddig med stor sötfrukt och hög alkohol. Faten är väl inarbetade och tanninerna spelar en underordnad roll i sammanhanget - vinet är trots sin massiva och lite enkelspåriga personlighet ändå lätt att dricka och gilla. Fram med grillen! Barossa shiraz med Mendoza malbec som reserv.

2008 Kaesler Stonehorse Shiraz, Barossa Valley

En sjupoängare till, skönt!

Tema 5 - Söta viner/Starkviner

Sista omgången ger maximalt fem poäng per vin för land, distrikt, förstärkt/oförstärkt och vintyp/tillverkningsmetod. Tjugofem minuter till förfogande.

17. Färgen är mycket ljus, gulvit med glyceroltårar i glaset. Doften är druvig, ren, söt och fint parfymerad med antydan till tvål. Smaken är druvig, ren och god med antydan till skalbeska och en eldig avslutning med drag av anis och lakrits i eftersmaken. Detta kan egentligen bara vara en Muscat de Beaumes-de-Venise. Men ska man ändå gardera med något helt annat får det bli Eiswein från Rheingau.

2007 Georges Duboeuf Muscat de Beaumes-de-Venise

Fem poäng, tack för det.

18. Färgen är djupt brun med grön kant. Doften är nötig och knäckig med fina mognadstoner av tjära och båthus samt kaffe, karamell, muscovado och rik citrusfruktighet. En mycket rik och komplex nos, lätt rustik och väldigt autentisk. Smaken är fantastiskt rik på intryck med rejäl mognad, enorm frukt, kaffetoner, stenighet och märkbara tanniner. Stort och karaktärsfullt, både charmerande och intellektuellt stimulerande. Dessutom ruskigt gott. Ja, faktiskt superbt! Portugal och Madeira Malmsey, alternativt Bual med Spanien och Jerez som reserver.

NV Lustau Emilín Moscatel Superior Solera Reserva, Jerez de la Frontera

Två och en halv poäng, snälla?

19. Färgen är orangegul. Doften har tydliga limtoner med torkade aprikoser, apelsinmarmelad, honung och finns det inte lite saffran? Inte en komplex nos, men trevlig. Smaken är mycket intensiv och helsöt med en fruktig syra som nästan överröstar sötman. Avslutningen är kryddig med relativt hög alkohol även om vinet inte ger ett direkt förstärkt intryck. Riktigt bra även om det inte är stort eller märkvärdigt. Limtonerna lurar oss att tänka botrytis, högre syra och alkohol leder till furmint. Gissningen hamnar i Tokaj med Sauternes som gardering.

2003 Quinta de Bacalhoa Moscatel de Setúbal

Riktigt illa tänkt! Redan färgen är ju Setúbal och muscatdruvan ska väl inte vara så svår att känna igen. Noll poäng.

20. Färgen är rikt orange i olika nyanser, brunare och rödare i mitten och gulare ut mot de grönaktiga kanterna. Doften är mycket fruktig med massor av citrus, särskilt muscat-tonerna av apelsiner, men också aprikoser och lätt brända eller nötiga toner. Smaken rik och intensiv, med fruktig syra, tydligt förstärkt med viss tyngd. Ett gott dessertvin, troligen en Moscatel de Setúbal med gardering på Rivesaltes Ambré som också är gjord på muscat.

NV Campbells Rutherglen Muscat, Australien

En pinne för att vi begrep att vinet var förstärkt. Men muscatdruvan gav tyvärr ingen utdelning.

Så var det klart! Dags att pusta ut över välförtjänt lunch med fläskstek, sås och några överblivna slattar. Summa summarum en riktigt rolig provning, med en liten handfull viner som är värda att gå vidare med på hemmaplan. Särskilda utropstecken sätter vi för Laroches prisbilliga chardonnay, Christmanns imponerande Ölberg-nollnia, en osedvanligt bra Morgon från Duboeuf och till sist den mogna soleran från Jerez. Men cirka 46 poäng av 108 räcker knappast för att klara sig över provets godkänt-tröskel. Vi kanske ses i februari 2013?