2002 Louis Jadot Santenay Clos de Malte

Vi testade först det här vinet mot tasmanska Louis Pinot Noir. Då framstod det rätt stumt och återhållet i doften, och inte särskilt givande i smaken. Men ack så typiskt Bourgogne. Efter ett dygn i öppen flaska visar vinet upp mer lustfyllda drag och en rik doft präglad av plommonmarmelad med kanelstång. Smaken har också vuxit till sig några storlekar och ger, förutom de höga syrorna, en god mittsmak som spricker ut i en hyfsad längd i gommen. Som ni redan förstått är det här en kandidat för några års lagring.

2002 Santenay Clos de Malte (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

2004 Cave de Turckheim Riesling Réserve

Måste alla goda viner kosta flera hundra kronor, frågar sig förmodligen en och annan läsare av våra skriverier. Nej, inte nödvändigtvis. Här är ett vitt som bevisar motsatsen, från kooperativet i Turckheim.

Doften är sötfruktig, mineralisk och lätt aromatisk, med aromer av blodgrape, blodapelsin, suckater och kalkrika, svagt mjölksyrepräglade inslag. Smaken är rätt mjuk med givande frukt - ämabel och lättsam med bra mineraler. Syrorna är avrundade och tillgängliga. Ett trevligt, inte alldeles torrt vin som med sin frukt passar bra till ost. Priset då? 84 pix är inget annat än rena kapet.

2004 Riesling Réserve (Cave de Turckheim, Haut-Rhin, Alsace)

2004 Freycinet Vineyard Louis Pinot Noir

Tasmanien känns ganska exotiskt. Vi har hittills bara smakat några viner från Pipers Brook/Ninth Island, som är den avgjort största producenten. Det var sauvignon blanc och pinot noir, om vi inte minns fel, och minst fem år sedan. De efterlämnade ändå trevliga vibbar i de delar av hjärnan som sparar på sådana.

Freycinet Vineyard ligger på östkusten vid 42:a breddgraden (etiketten inspirerar till kartografiska övningar). Det motsvarar inte Bourgogne på norra halvklotet utan snarare ungefär Medelhavskusten i Provence. Men jämförelsen haltar eftersom endast stora kalla havet skiljer Tasmanien från Sydpolen. Däremot stämmer breddgraden precis med Marlborough och Nelson på Nya Zeelands sydö. Namnet har man lånat av en fransk upptäcksresande, Lous Freycinet, som kartlade området för 205 år sedan. Gårdens arealer är inte ens tjugondelen av Pipers Brooks - det här är en liten familjeegendom med behändiga nio hektar.

I glaset har vinet en vacker, klar ljust rubinröd färg. Här bjuds en öppen, generös och sensuell doft med röd frukt, hallon(sylt), pinotkryddor, fat, örter (salvia) och lite rök. Det här är ett saftigt, lite sötfruktigt vin med bra intensitet, rätt frisk syra och balanserad alkohol. Så gott, så lättdrucket och så lätt att tycka om, att... skulle man introducera pinot noir för en total novis, då är det här en bra kandidat. Extra fint till ost, just nu Morbier.

2004 Louis Pinot Noir (Freycinet Vineyard, Bicheno, Tasmania)

2001 Château-Fuissé Vieilles Vignes

Kvällens vin är rena rama motsatsen till gårdagens: ek mot stål, bourgogne mot alsace, chardonnay mot riesling, mognad mot ungdom, fett mot stramt. Doften är mycket intressant och läcker, komplex och givande. Här finns ylle, mineral, massor av fatkaraktär, linolja, hasselnötsolja, rostad mandel, lite popcorn, smör och rollokola. Smaken är smaskigt intensiv - grapefrukt i en kropp med fin rondör och lätta inslag av fatoxiderade sherrytoner med associationer även åt Jurahållet. Vi blev bjudna på det här vinet för några år sedan, provade sen den aktuella årgången på Vinordic 2006 - lika gott och originellt då som nu.

En fin matchning till fatlagrad chardonnay är hemgjord pesto på ruccola och basilika.

2001 Pouilly-Fuissé Vieilles VIgnes (Château de Fuissé J. J. Vincent, Maconnais, Bourgogne)

Kompisar från förr

Vi försöker dra oss till minnes hur det var förr, i mitten av åttitalet, sådär tio år innan vi såg ljuset. Vad drack vi egentligen för vin på den tiden?

Frankofila föräldrar fick oss rätt tidigt att fatta att franskt vin var bra, och särskilt mjukt och trevligt var Morgon och Brouilly. Ännu mjukare var Beaujolais Royal. När det skulle vara riktigt fint ställdes vid enstaka tillfällen en Saint-Emilion på bordet. Det smakade slott, gammalt och torrt, ädelt, lite förnämt liksom. Ungefär samtidigt som vi fick tillträde till Systembolaget lanserade Vin & Sprit sina lantviner med en prislapp på dryga tjugan. De var försedda med den nygamla skruvkorken. Det franska var blått och bläckigt, det italienska surt, det tyska svagt, det österrikiska innehöll glykol, det portugisiska har vi glömt, och det spanska mjukt och mulligt (ett av sjuttiotalets mesta modeord, som numera har fått en fridlyst plats i Kronstams krönikor). Det var också vanligt med rykten om att Vino Tinto var ovanligt bra just i den senaste tappningen. Vi tröttnade förstås på att kolla upp hur det låg till med den saken, så många festers vin blev Côteaux de Languedoc och Côteaux du Tricastin.

Sommaren 1985 tillbringade vi båda, i sällskap med en kompis, fyra veckor i ett lånat hus i L'Etang-la-Ville väster om Paris. Vi missade i stort sett alla chanser till bra vin. Vieux Papes kostade 20 francs för fyra gånger 75 centiliter - okej, ner i shoppingvagnen! Morgon var ju bra, men lite dyrt kanske, 23 francs -  det tar vi! Inga större vinupplevelser att rapportera från den resan. Men ungefär vid denna tid fanns också de (numera mytiska) härtappade bordeauxvinerna. Här kunde även ett studielån eller minimilön räcka till. Typ 45-75 kronor har vi för oss att de kunde kosta. Jo, de dök upp titt som tätt, och vi upptäckte att de var rätt goda.

En hype kring Australien (som på den tiden bisarrt nog försökte göra vin med låg alkoholhalt för den svenska marknaden) fick oss att köpa rött därifrån, men det ledsnade vi och förhoppningsvis de flesta andra snart på. Australien fick som bekant med tiden ändå sin revansch (nu med hög alkohalt som omväxling). Spanien var annars ett säkert kort, de bästa vi minns var Viña Alberdi och Viña Ardanza från La Rioja Alta. Italien var bara surt och blaskigt, möjligen innehöll det metanol (hade vi läst). Vi kan egentligen inte minnas några italienare från åttiotalet, förutom lantvinet då. Men vi brydde oss ju inte direkt om att leta, än mindre prova.

Inte oväntat var vindrinkar populära: Kir hade redan haft sin peak, även om vi hann med att smaka under gymnasieåren. En god vän höll sig gärna till blandningen Val de Loire och päroncider (med smeknamnet päronvalle), alternativt med Liebfraumilch (päronlibbe). Göteborgarna i Stonefunkers introducerade oss till slut för den oheliga playadödaren calimocho: hälften tinto, hälften cola. Say no more.

ps. hade vi inga näsor på den tiden, undrar man. Nej, vi rökte ju !

2003 Domaine Leon Barral Faugères Jadis

Läsare Harald tipsade oss i fredags om det här vinet, som hittills gått oss helt förbi. Ytterligare en uppmärksammad representant för det nya Languedoc, och för den biodynamiska trenden. Vinet släpptes första mars i ett småparti om endast 60 flaskor, men ett dussin fanns fortfarande kvar idag på Passagen. Det svenska priset är ungefär detsamma som på franska Lavinia. Vi steker lammracks med vitpeppar och örter, och som tillbehör ett råris där vi rört ned ung chèvre och ruccola.

2003 Leon Barral Faugères Jadis har en stor och intressant doft med sydfranskt syrahstuk: tjära, skokräm, örter som oregano och timjan, blåbär och björnbärssylt. Smaken är småsöt och god med en fruktig, björnbärssyltig och rätt eldig känsla. Attacken i munnen är mjuk och mittsmaken är kraftfull, pepprig och kryddig. Syror och garvsyror gör sig märkbara först i eftersmaken som också är lite kärnbitter. Det här är ett gott och stabilt vin som är aningen tungt i gumpen.

Det varma året gav uppenbart extra eld i baken, och det känns som om det kunde vara ännu bättre i en svalare årgång. Till exempel har vi druckit en handfull languedocer från svala 2002 där balansen var riktigt fin. Nyligen druckna viner i liknande stil är: Château Pesquié Côtes du Ventoux, Bardou Saint-Chinian, Saga Pegot Faugères, Domaine de Grecaux Heméra och den mer eleganta Domaine Gauby Côtes du Roussillon Vieilles Vignes.

2003 Léon Barral Faugères Cuvée Jadis (Domaine Leon Barral, Lenthéric, Cabrerolles, Faugères, Languedoc)

2005 Léon Beyer Riesling

Stål och lime kan sammanfatta det här vinet i två ord. Vi drack nollfyran två gånger, först till en fisksoppa på Melanders i Söderhallarna i oktober -05 och sedan hemma för ett år sedan. Nya årgången 2005 är lika god och minst lika tuff. Vi får en aptitretande ståligt ren mineraldoft, med en svag aning av krydda. Frukten bjuder på lime och grape i hårda tyglar.

Smaken är knastertorr och limelikt stram med riktigt bra attack, höga stålhårda syror och matorienterad grapebitterhet. Jämfört med närmaste konkurrenten från Trimbach är det här vinet klart tuffare, ungefär som ett ben barskrapat på kött. Men möjligtvis också ännu elegantare, mer distingerat, som gjort för särskilt besatta riesling-aficionados och härdade syra-suckers.

Léon Beyer gör alltså helt kompromisslösa rieslingviner med mat i sikte - pröva också Les Ecaillers. Vi minns den där tidiga förmiddagsprovningen vid torget i Eguisheim. Syrachocken lämnade oss nästan golvade, med ett par flaskor 2000 Riesling Comtes d'Eguisheim i handen samt den mentala minneslappen "lagra länge".

2005 Léon Beyer Riesling (Léon Beyer, Eguisheim, Alsace)

1999 Sergio Gomba Barolo Boschetti

Söndagmiddagen går i traditionell stil: hjortstek med kantarellstuvad gräddsås, haricots verts och hasselbackspotatis. Ett traditionellt vin är också 1999 Barolo Boschetti, som vi öppnat och karafferat ett par timmar i förväg. Denna cru om 11 hektar ligger strax ovanför själva byn Barolo på en kulle som är helägd av Sergio Gomba. Förutom det här vinet gör man även en liten kvantitet "Sorí Boschetti" av de allra bästa druvorna från toppen av kullen.

Färgen är lysande klar och tegelröd med fina reflexer i glaset. Den stora, utvecklade doften är mycket god och sammansatt i typisk barolostil. Här finns fina mognadstoner: läder, stjärnanis, torkade rosor, lakrits, plommon, russin, torkad frukt, farin och medicinala toner. Väl i munnen bjuder vinet på en intensiv och lagom tuff attack.

I den slanka strukturen är det alkoholen (behagliga 13,5%) i balans med höga garvsyror som bär smaken framåt mot en lång, varm och anistonad eftersmak. Det här var en klart givande bekantskap från ett bra år, och dessutom råkar det vara systemets näst billigaste barolo. Rekommenderas utan minsta tvekan.

1999 Barolo Boschetti (Azienda Agricola Gomba, Barolo, Piemonte)

Helkväll med riesling

Vi inleder kvällen ute i det varma släpljuset med Egon Müllers 2004 Scharzhofberger Kabinett. Den är nästan vattenklar i solskenet med pyttesmå koldioxidbubblor. Den blyga, rena doften ger mest sten och mineral - våta stenar i en bastu kommer på tal. En svag fläkt av nässlor kan anas. Smaken är mild, len och delikat, inte helt torr med en mycket vänlig och sirligt finstämd syra. Koldioxiden märks inte på tungan. Lite oljetoner får vinet efterhand i munnen. Gott! Vinet är klarögt, purungt och outvecklat, men vi sätter ett litet frågetecken angående syran. Håller den verkligen för lagring?

Snart landar anklevermousse på rostat bröd. Nästa vin är en 2002 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Spätlese från Fritz Haag. Här blir det mer av det mesta. Färgen är gulgrön, doften har härliga mognadstoner med cykelkällare och petroleum. Frukten går i skalan persika, nektarin, aprikos med grape och vanilj. På tungspetsen gives en liten sprits. Smaken är generös, rätt fyllig, med en viss restsötma. Här finns stadiga syror, lite tuff och koncentrerad mitt och en lång mineralisk eftersmak. Alldeles utmärkt! Moselvinerna håller båda 8%, passar bra innan maten.

Grillen är tänd, det vankas marulk och lax. 2005 Schoss Vollrads Riesling trocken har den nya förslutningen Vino-Lok som håller på att slå igenom på bred front i Tyskland. En rätt elegant lösning med glasproppen... Den rena, unga doften ger honung, bivax, mineral och drag av päron och äpple. Smaken har lite sprits, är en smula aromatisk med goda citrus- och äppelsyror i bredare stil, och liten grön bitterhet. Alla gillar det här vinet, husets i det här huset.

Till fisken dricker vi 2004 Hattenheimer Wisselbrunnen Erstes Gewächs från Schloss Reinhartshausen. Vinerna härifrån provade vi med stor behållning på Vinordic hos trevliga lilla Nordic Wine Company. Man gör även en dieselosande rieslingsekt! De goda intrycken står sig. Erstes Gewächs är torr rheingau av allra högsta klass, nästan i nivå med Breuers bergrieslingar (Breuer vägrar dock befatta sig med Erstes Gewächs-begreppet efter att Nonnenberg orättvist förnekats denna klassificering). I glaset har den läckra doften det mesta av elegans och mineralitet man kan önska. Smaken är renfruktig, helt torr, med liten sprits och bra balans mellan lime och mineral. Syran är hög, bra och lite hård (typisk för 2004).

Vi sticker in ett vilt kort från österrike. Nysläppta 2006 Tegernseerhof Selection kommer från familjen Mittelbachs 19 hektat i Kremstal. Alla gillar det här användbara vinet, vi ser fram emot att dricka mer av det i sommar. Doften är ren och snygg, rak och direkt, nässlig, med bra drag i den jästaromatiska frukten. Smaken är välbalanserad och mycket fruktig men absolut torr, understruken av en liten mineralisk sälta och mycket aptitliga syror.

Efter maten rundar vi av med espresso och mörk choklad smaksatt med apelsin och mandel. 2005 Hattenheimer Wisselbrunnen Feinherb är en lite uppseendeväckande riesling (också den med glaspropp). Feinherb betecknar viner sötare än halbtrocken men torrare än halbsüss/lieblich. Doften är ung och kaxig, druvig och jordaromatisk, vi föll först inte alls pladask när vi doftade innan maten. Men efter citruschokladen kommer det här halvtorra, intensiva, jordiga, klart eldiga vinet (14%) till sin rätt. Smaken fortsätter på temat citrus med inslag av Grand Marnier. Gott i passande sammanhang!

Lite senare friskar vi upp oss med 2005 Gustave Lorentz Riesling gjort av inköpta druvor från sluttningarna runt Bergheim. Den här basversionen har vi inte fallit för tidigare, tvärtom har vi funnit den rätt intetsägande. I den aktuella varma årgången är dock vinet ovanligt bra, utan tvekan riktigt bra för sitt pris. Det har en ren god doft med mineral och citron. Smaken är god, torr, stram, snygg, korrekt och småtuff med sköna, aningen bittra syror. Det funkar fint på egen hand eftersom vinet är såpass välbalanserat.

Vi provar mot 2005 Dopff & Irion Riesling som har mindre charm och fler gröna toner i den knutna,, mineraliska doften. Smaken är mycket stram, lite snålbitter, ogin och oinspirerande, vinet levererar inte ens motsvarande sitt anspråkslösa pris.

Alldeles i slutet av denna helkväll tar oss Nick Caves band Grinderman ända ner till det underbaraste grottstadiet med grymma "Get It On" på repeat...

2004 Scharzhofberger Riesling Kabinett (Egon Müller, Scharzhof, Wiltingen, Mosel-Saar-Ruwer)

2002 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Spätlese (Fritz Haag, Dusemonder Hof, Brauneberg, Mosel-Saar-Ruwer)

2005 Schoss Vollrads Rheingau Riesling Trocken (Weingutsvervaltung Schloss Vollrads KG, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2004 Hattenheimer Wisselbrunnen Riesling Erstes Gewächs (Schloss Reinhartshausen, Eltville-Erbach, Rheingau)

2006 Tegernseerhof Riesling Kremstal Selection (Fam. Mittelbach, Unterloiben, Dürnstein, Wachau)

2005 Hattenheimer Wisselbrunnen Riesling feinherb (Schloss Reinhartshausen, Eltville-Erbach, Rheingau)

2005 Gustave Lorentz Riesling (Gustave Lorentz, Bergheim, Haut-Rhin, Alsace)

2005 Dopff & Irion Riesling (Dopff & Irion, Château de Riquewihr, Haut-Rhin, Alsace)

Gröna fingrar

Ekologisk och biodynamisk vinodling måste vara senaste årtiondets främsta tendens i vinets värld, tillsammans med ett ökande intresse för ursprung och unik identitet. Är det här tomtarnas verkstad eller kvalitetsvinets räddning? Svaret finns som vanligt i flaskan.

Den stjärnspäckade listan innefattar namn som Zind-Humbrecht, Marcel Deiss, Domaine Weinbach, Marc Kreydenweiss, Clement Klur, Josmeyer, Ostertag, Bott-Geyl, Dauvissat, DRC, Leroy, Leflaive, Comtes Lafon, Trapet, Chapoutier, Montirius, Gauby, Barral, Dagueneau, Huet, Joly, Tissot, Selosse, Pontet-Canet, Fonroque, Bürklin-Wolf, Nigl, Nikolaihof... ett hyfsat urval salivframkallande namn, i vår mun.

En gemensam nämnare är intressanta, personliga viner. Hela listan omfattar mer än 500 producenter. Alsace och Bourgogne, som alltid varit uttalade terroirister, är särskilt väl representerade. Oavsett om man är skeptisk till de mest esoteriska sidorna av praktiken måste man kapitulera inför det flytande resultatet. Men vi måste tillägga att fler producenter har en liknande helhetssyn på jordmånen utan att vara biodynamiska. Ett lysande exempel på det är Willi Bründlmayer.

Vi funderar att det handlar om tid. Kvalitetsvin är ett arbetsintensivt hantverk och de mest hängivna gör helt enkelt det bästa vinet. Helhetssynen går hand i hand med ett större engagemang och förståelse av den egna terroiren. Ekologiska och biodynamiska odlare spenderar helt enkelt betydligt mer arbetstid i vingården. Den vinodlare som lägger ner mängder av extratid på omsorg om varje vinstock och jordlott bör ju ha större chanser att göra ett excellent vin.

Vinodling är dessutom en extrem form av monokultur, där jorden efterhand blir utarmad och måste tillföras nytt organiskt material. Annan växtlighet mellan raderna, fin kompost och gödsel från olika djur på gården verkar logiskt även för oss som inte riktigt förstår poängen med minimala homeopatiska doser. Resultatet i form av bättre jordkvalitet, med större diversitet och fler mikrober, är något som kan bevisas "vetenskapligt".

Att döma av originaliteten hos de producenter vi smakat (de flesta i listan ovan) tycks praktiken ge resultat. Och vem vill egentligen ha spår av gifter ens i sitt vardagsvin? Lägre svaveldoser är en annan trevlig bieffekt. Vi citerar Michel Chapoutier som får avsluta i typiskt fransk stil: "framtiden för biodynamiskt vin kommer endast begränsas av konsumentens förmåga att uppskatta komplexa, sofistikerade viner" Och vilja att betala för dem, får vi tillägga.

Biodynamic Wine: The Wine Anorak
Master List of 521 Biodynamic Wine Producers

ps. En vinodlare som tycks ha tomteluvan på plats är amerikanen Tim Spear. Läs den här roliga posten!

pps. Bilden tog vi i Itterswiller, Alsace (Bas-Rhin)

2005 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

Ett år sedan vi senast drack Albéric Bouvet, men det var förra årgången 2003. Otäckt gott, tyckte vi då! Idag bjuder nollfemman på en doft av tjärpastill och charkbutik med bra sortiment av rökta korvar, björnbärssylt, aningens linolja/terpentin och fräschör av eucalyptus eller tallbarr.

I munnen ett friskt vin med bra syror, medelgod koncentration, smått knutna tanniner, viss sälta och en (jämfört med nolltrean) lättare, mer klassisk struktur. Idag är vinet mer ungt än fantastiskt, och faktiskt oväntat lätt. Färgen är åt det blåvioletta hållet. Slutsatsen är att lagring är på sin plats, och att bra saker kommer hända med tiden.

Dracks till grillade ryggbiffar med fettkappa, salt och citron, puy-linser, bönor och sallad.

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet (Domaine Gilles Robin, Les Chassis-Mercurol, Rhône)

2005 Wegeler Riesling Pur

Sedan vi insåg att vårt lager av Johannes Hirschs underbara Zöbing-nollfemma faktiskt skulle ta slut, har vi sökt med ljus och lykta efter en ersättare till rollen som husets aperitifriesling. 2005 Wegeler Riesling Pur är standard-rheingau av yppersta sort. Stringent, lyxig doft med lime, mineral och löften om petroleum. Den lilla spritsen är delikat, syrorna intensiva och perfekt stimulerande. Smaken ger citronskal, lime och grape med en fin efterklang där citrustonerna minglar kvar i gommen. Det märks att det är producenten av Geheimrat "J" som ligger bakom, för här finns flera likheter. Det här är minst ett par storlekar större och en mer givande upplevelse än Breuers 2006 Riesling Sauvage. Kommer i odogmatisk bordeaux-flaska under skruvkork.

Som tilltugg gratinerad chèvre på toast med ringlad honung.

2005 Wegeler Pur Riesling Kabinett (Weingüter Geheimrat J Wegeler, Oestrich, Rheingau)

2004 François Lamarche Hautes-Côtes de Nuits

Vi är lite nyfikna på om en enklare bourgogne, i samma prisklass som tyskarna, ändå inte är på hemmaplan i matchen om lättare pinot noir. Domaine Lamarche är väl inte en av de vassaste producenterna i Vosne-Romanée (deras claim to fame är monopolet La Grande Rue) och det vi testar är ett vin från enklare lägen uppe på höjderna, 2004 Hautes-Côtes de Nuits.

Doften är först knuten, men efter lite snurrande får vi massor av vått grus och sten, ungefär som i en vattenslip (inte olikt senaste doftintrycken av Pio Cesares nolltrea), och dessutom klart grönörtiga associationer. Smaken är rätt fatig, torr, grön, gräsig, stjälkig som persilja och örtig som malört. Ingen större charm här, med kartiga syror och klen frukt. Trots negativa noteringar finns ändå en läskande kvalitet, men också en kort och lättglömd eftersmak.

Skördeuttaget verkar vara åt det högre hållet och druvorna har inte lyckats nå full mognad i det svala året. Växthuseffekten gynnar möjligtvis de tyska odlarna av pinot noir? De kör i alla fall över det här vinet fullständigt. Bättre måste Bourgogne kunna prestera även i enklare lägen. Av kvällens tre viner är det ingen tvekan om var vi lägger pengarna i sommar.

2004 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits (Domaine Francois Lamarche, Vosne-Romanée, Côte d'Or, Bourgogne)

2004 A. Christmann Spätburgunder

Vi låtsas att det det är sommar, trots att regnet öser ner över Stockholm. Visst är en lätt sval pinot noir ofta att föredra framför sommarens roséer? Till grillade kycklinglårfileer med couscous full av paprika, zucchini, cashewnötter, tranbär, sultanrussin och stora mörka dito vill vi gärna dricka tysk spätburgunder eller elsassisk pinot noir. Så det är läge att jämföra två tyska röda.

2004 A. Christmann Spätburgunder har en doft som först ter sig lite unken, med våt träplanka. Men snart kommer fler intryck: nypon, sandelträ, ett uns terpentin och till slut smörkola och en smått hedonistiskt kryddig och lite bränd pinotdoft. Här finns pigga, friska syror och en smula eldighet som driver smaken framåt. Av de bägge tyskarna är den här snäppet varmare och mer "nyzeeländsk". Njutbart, lite insmickrande och riktigt gott från Tysklands sydligaste vingårdar ner mot gränsen till Alsace. När man kör omkring här är det lätt att tro att man är i Alsace - det är precis samma sydostsluttning, bara lite längre norrut.

2004 Christmann Spätburgunder (Weingut A. Christmann, Gimmeldingen, Pfalz, Tyskland)

2004 Kloster Eberbach Assmanshäuser Höllenberg Spätburgunder

Assmanshausen ligger strax runtom Rhenflodens krök norrut, det är nästa by väster om Rüdesheim. Den här byn är specialiserad på odling av spätburgunder i sydvästlägena mot floden, och producenten till kvällens exempel härifrån är statsägda Kloster Eberbach.

När vi jämför färgerna i glasen är 2004 Assmanshäuser Höllenberg lite mörkare än Christmanns vin. Doften är kryddig med sandelträ, frisk med slånbär, hallon och söta körsbär, dessutom med inslag av barrträd. Initalt är det här vinet mer givande, renare och friskare i doften än Christmanns.

I munnen är vi först en smula besvikna på de lingonlika syrorna som känns lite platta, men smaken är lätt och god och efterhand öppnar sig vinet med mer generös frukt samt en givande örtighet av det lite gröna slaget, och mer av små kärnbittra tanniner i en kryddig helhet. Av de två tyskarna är detta den lite nordligare, svalare, mer "burgundiska". Även detta vin ger en trevlig smakupplevelse som är stramare än pfalzaren.

2004 Assmanshäuser Höllenberg Spätburgunder (Staatsweingüter Kloster Eberbach, Eltville, Rheingau, Tyskland)

1999 Domaine Capmartin Cuvée du Couvent

Vi tussar ihop två källarviner från Madiran, mitt på deras långa väg till mognad. Det här vinet har en mycket spännande doft med mognadstoner av tjära och läder, saltlakrits och skokräm. Verkligen läckert, associationerna går till god bordeaux av det lite mer rustika slaget. Den dova frukten spänner över svarta vinbär, plommon och korinter.

Smaken är stor och kraftfull, helt osöt och mörkt fatrostad med lakritstoner, mörk choklad och en del kärnbitterhet. Tanninerna börjar få en viss mogen harmoni, även om de har ett massivt genomslag i gommen. Seriöst gott - den här gascognaren utmanar och knockar mången bordeaux upp i 300-kronorsklassen. Här finns massor av kraft och struktur för framtiden, och vinet är bara i början av något stort.

1999 Domaine Capmartin Madiran Cuvée du Couvent (Guy Capmartin, Le Couvent de Maumusson, Madiran)

2000 Château Bouscassé

Två madiranviner - en intressant jämförelse! 2000 Bouscassé är ett år yngre än kombattanten. Vi möts först av en mörk sluten doft, vagt köttig och dovt fruktig, med aningar av surkörsbär och kryddnejlika. Här finns inte de rustikt eleganta mognadstonerna hos föregående vin - ja, så har ju färgen också ett blåare inslag. Smaken är till en början rejält sträv och bråkig, knastrande torr med hårda garvsyror - inte direkt harmonisk. Vi lagar färdigt maten under tiden: hjortstek med rödvinssås, gratinerad broccoli och grönsallad.

Men en timme senare, till viltet och såsen, har det skett en förvandling! Vinet är mer öppet i doften och bjuder motvilligt på goda plommon, nyponrosor och örter. Smaken börjar också komma runt, känns bättre sammansatt och passar faktiskt maten riktigt fint. Den goda frukten börjar nu kännas bekant från nolltrean och surfrukten är väck, men den här är strävare och mer motvalls. Det är inte lika ambitiöst och storstilat som Cuvée de Couvent utan mer av ett rakt bonnatjut. Här är det bara att ge sig till tåls. Det blir bra med tiden, var så säkra.


2000 Château Bouscassé (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

ps några år senare: sedan årgång 2004 finns vinet i systembolagets fasta sortiment. Efter lanseringen har kvaliteten varit lite ojämn, särskilt årgångarna 2004 och 2005, medan 2006 och framåt visat sig mer stabila. Stilen har anpassats för att fungera med tidigare konsumtion och är inte lika vresig som förr.

Avsmakning på Gondolen

För en avsmakning är Vinbaren i bottenplanet till Gondolen en ypperlig startpunkt. Fyra fina rieslingar finns i den lockande listan att prova i glas om 5cl. Det är helt tillräckligt för att kunna bilda sig en bra uppfattning - och få en riktig humörhöjare på köpet.

2005 Groebe Kirchspiel Riesling har en doft med nässlor, parfym, blommor (liljekonvalj) och en aning av bitterhet. Smaken är druvig, blommig med persika, torr med liten bitterhet och goda med inte eleganta syror. 2005 Dr. Loosen Bernkasteler Lay Kabinett överraskar med lite unkna, dock inte alls oangenäma, mineraltoner med inslag av rostade räkskal och mogen pecorino sardo(!). Smaken är halvtorr utan sprits, finstämd i en lättare kabinettstil. Vinnare blir Joh. Jos. Prüms 2004 Graacher Himmelreich Spätlese, med en mineraliskt rökig doft av petroleum med inslag av bränd plast och bränt gummi (konstigt nog inte alls oangenämt). Här finns fin sprits i en halvtorr stil med hög druvkoncentation, smak av persika och grape, elegant syra och fin längd. Kvällens bästa vin, rätt imponerande!

Väl till bords uppe i hänget bjuds vi en amuse med skagenröra av allra godaste slag bredd på vitlökscrostini. Sedan kliver vi på avsmakningståget. Eriks val av champagne är NV Diebolt-Vallois Tradition. Cuvéen innehåller alla de tre stora champagnedruvorna. Röda äpplen och jäst leder i doften och sen följer en ung, tuff smak med fortfarande hård mousse. Kanske en mer harmonisk start går att hitta? Därtill blomkålsoppa med laxmousserulle och forellrom. Mangold och bladpersilja är fint i den runda gräddiga soppan, som får sälta av den rökta laxmoussen. Gott!

Lättrökt pilgrimsmussla med räkor i ört- och peppardressing visar sig vara dominerad av sweet chilli-sås. Inte så snällt varken mot övriga ingredienser eller vinet. Men en färskost smaksatt med lime får vårt gillande. 2005 Sattlerhof Sauvignon Klassik är en korrekt representant för druvan, med krusbärskompott och svartavinbärsblad i doften. Smaken är fruktig, ren och lättsam utan överraskningar. 2005 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr Spätlese har en mineralisk och fint druvig doft med inslag av aprikos och ananas. Smaken är purung, ren, druvsöt och insmickrande. Ett embryo till en stor rieslingupplevelse om tio år (ja, vi har dem i källaren).

Ankleverterrinen med kvittenkompott är såklart mer än god. Fisken är en dragon- och apelsinstekt slätvar med gnocchi och blåmussla. Den har en krispig panering av det japanska ströbrödet panko.
Här har man valt ut en aussie, 2005 M3 Vineyard Chardonnay, som vi inte alls blir vänner med. Vinet serveras för kallt och bjuder sen på en malolaktisk doft av A-fil med vaga svartvinbärsblad, mandarin och smör. Rätt anonym, måttligt fatpräglad, dock kalkrik smak, med liten bitterhet, mjölksyra och ett kort slut.

Den grillade oxmedaljongen med bakad lök och toppmurklor i madeirasås får sällskap av hemgjorda chips på mandelpotatis, som visar sig svåra att manövrera både för servitrisen och oss. Det här är amerikansk mat, så californisk mourvèdre är logiskt: 2003 Cline Ancient Vines Mourvèdre. Färgen ser moget rubinröd ut trots att vinet är rätt ungt. Den lite burdusa doften bjuder färska fikon, torkad frukt, sylt och karlssons klister. Men herregud, utbrister S...

I våra munnar är vinet alldeles  för sött, syltigt och kryddigt med bittermandel, mörk choklad, kryddnejlika och kanelstång. Nej, vi ska inte flytta till Kalifornien. Ostarna kommer in som franska musketörer och räddar oss: mogen comté och en än mognare rödkittare från Alsace med sällskap av ljusa och mörka russin i kompott. Vi får byta rödvinspåfyllningen till gamle trotjänaren från Guigal, 2003 Côtes-du-Rhône, så ofta förbigången av oss, och till osten växer den med förtroendet och ger plommon, torkad frukt, kryddor och körsbär. Visar fin mognad!

Ofta på restaurang är desserten en av de största anledningarna till besök, och så även ikväll. Det blir en mangoparfait på choklad- och marängbotten. Ruskigt god... och vi reflekterar över att vår sauternes, 2004 Calvet Réserve du Ciron, också är god men lite tuff och bitter med hög syra. Tänk om man skulle ta och byta plats på rieslingen och sauternen i vinmenyn...

2000 JP Vinhos Moscatel de Setúbal är som konjak light: massor av ekfat, apelsiner, russin och fikon i en insmickrande mogen kupa.

Vår slutsats är att Gondolen presterar habil och i stort sett - förutom den färdiga sweet chilli-såsen, en uppenbar nödlösning eftersom det inte stod så i menyn - prickfri matlagning av hög klass, och trevliga om än inte upphetsande vinval. Maten är knappast så bra att man trillar av stolen. Brödet brukar ge en fingervisning om helhetsnivån, och det kan bli bättre. Servitrisen besatt inte spetskunskaper om vin. På jakt efter en vinprovarkick återkommer vi istället mer än gärna till Vinbaren, men nästa gång när vi söker mathimlen i innerstan satsar vi på Jürgen Grossmans GQ, eftersom alla våra besök på Grossmanns Gässlingen varit rena uppenbarelserna. Även vinvalen var mer i vår linje, ungefär som den krökta linjen mellan Alsace och Piemonte via Bourgogne och Rhône...

2005 Westhofener Kirchspiel Riesling Trocken Grosses Gewächs (KF Groebe, Rheinhessen, Tyskland)

2005 Bernkasteler Lay Riesling Kabinett (Dr. Loosen, Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland)

2004 Graacher Himmelreich Riesling Spätlese (Joh. Jos. Prüm, Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland)

NV Diebolt Vallois Cuvée Tradition Brut (Cramant, Champagne)

2005 Sauvignon Blanc Steirische Klassik (Weingut Sattlerhof, Südsteiermark, Österrike)

2005 Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese (Dr. Loosen, Mosel-Saar-Ruwer, Tyskland)

2005 M3 Vineyard Chardonnay (Shaw & Smith, Adelaide Hills, South australia, Australien)

2003 Cline Ancient Vines Mourvèdre (Cline Cellars, Contra Costa County, California)

2003 Côtes-du-Rhône (E. Guigal, Ampuis, Rhône)

2004 Réserve du Ciron Sauternes (J. Calvet, Bordeaux)

2000 Moscatel de Setúbal (J.P. Vinhos, numera Bacalhoa Vinhos SA, Setúbal, Portugal)

2001 Château Durfort-Vivens

Vi återkommer till denna margaux som vi drack senast i augusti. Här får vi smaka på full mognad (butiksmognad?) efter mindre än sex år. Vinets uppenbarelse är slinkig och sammetslik med brun kant i glaset. Doften är komplex, god och innehållsrik med multnad. Här finns salt lakrits, torkad frukt och torkade blommor, grusdamm, söt piptobak, sura körsbär och ett litet inslag av vinäger.

Smaken är mjuk och len, likaså med en del sura körsbär och syror med aningens drag av fin vinäger (hur pass positivt eller negativt är vi inte helt ense om). Vinet utvecklas snabbt i glaset med toner av mjukt förfall. Doften ger större behållning än smaken. Det är riktigt gott om man uppskattar moget, men bör drickas nu.

2001 Château Durfort-Vivens, Margaux 2ème Cru Classé (Gonzague Lurton, Margaux, Bordeaux)

2005 Cockfighter's Ghost Riesling

Lunch på Tranan, med fläktande öppna fönster ut mot Odenplan. Vi äter pocherad piggvar i en fond på saffran, tomat och vitlök. Några musslor på toppen och det goda brödet bredvid. Till detta dricker vi vinet som fått namn av spöket efter en häst som gick ner sig i kvicksanden i Wollombi Brook någon gång runt 1820. Det här är tredje årgången av detta vin, från en avgränsad vingård i byn Watervale. Druvorna skördades nattetid och kalljäste med neutral jäst i ståltank.

Doften är väldigt typisk för riesling från Australien: talkad cykelslang (den som bytt slang på hojen minns nog doften), limeskal, mineral, och lite honungsmelon. Smaken är fruktig och saftig med höga bra syror och viss stringens av lime. Ett gott, välgjort och läskande vin, med en prislapp som är tveksam i BS, men förhållandevis hyfsad på Tranan.

2004 Cockfighter's Ghost Riesling (Poole's Rock Wines, Clare Valley, Australia)

Pressmeddelande från Systembolaget

Den nya svenska alkoholmarknaden tar form. Efter en omfattande gallupundersökning har Systembolaget beslutat att upphöra med försäljning av rödviner med alkoholstyrka under 14,5%. Det har nämligen visat sig vara den nedre gränsen för vad majoriteten svenskar anser vara acceptabelt. För flaskviner till riktigt festliga tillfällen blir den nya gränsen 15,5%. De två vintyper som klarar de nya stränga reglerna är bag-in-box från nya världen, samt amarone. Det är också de två vintyper som svenska folket genom sina köpvanor entydigt meddelat att man föredrar. Den övre gränsen mot starkvin försvinner. Det ska helt enkelt snurra till lite när man tar ett glas vin. Det är dock viktigt att det finns ett flertal märken att välja på i de två kategorierna. Pressen måste nämligen kunna göra jämförande tester. Dessa är mycket viktiga, dels naturligtvis i marknadsföringssyfte, dels för att utröna om det överhuvudtaget går att finna någon skillnad på de olika märkena. Hur det nu än förhåller sig med den saken - de viktigaste faktorerna inom dryckesförsäljning är alkohol, socker och kryddor. På detta sätt vill vi på Systembolaget bidra till att föra vidare vårt lands stolta glöggtraditioner.

För den minoritet som envisas med att konsumera surt, strävt och torrt vin, finns sedan tidigare tre pittoreska museibutiker och ett antal museiskåp där man kan få en spännande inblick i tiden innan massmarknaden tog över.

2003 Guigal Crozes-Hermitage

Doften är först lite stängd, men ger sen lakrits, örter, järn, kött, cassis, viol och mörka bär. Den vinner på luftning. Smaken är inte överdrivet koncentrerad, men har örtiga tanniner och en stram, lite bitter avslutning med malört och mörk choklad. Charmfaktorn är från början inte på topp, men blir bättre med luften. Ikväll är det ett gott matvin till lammkotletter med ugnsrostade grönsaker, bönsallad och couscous.

Vi har tidigare kommenterat den för 2003 förvånansvärt låga alkoholhalten (i och för sig sympatiskt) men det handlar ju faktiskt om inköpta druvor av standardkvalitet (trots Guigals berömda petighet i urvalet). Jämför med Gilles Robins betydligt mustigare druvsaft. Vi har också en viss känsla av variation sedan vi först provade i augusti 2006. Då trodde vi på fem års lagring, nu är vi en smula oroliga för om frukten klarar det? Fast det gör den förmodligen, syrorna är bra nog, inte minst för ett varmt år. Kanske är det vinet väg in i tunneln? Vi lär få reda på det med tiden.

2003 Crozes-Hermitage (E Guigal, Ampuis, Rhône)

2004 Weingut Hirsch Heiligenstein Riesling

Vi älskade det här vinet när vi först provade det efter smygsläppet, och ser att det nu har kommit in fler på vinbutikerna och i varulagret. Därför vill vi utfärda en stark rekommendation. Det här vinet är österrikaren Johannes Hirschs perfekta motsvarighet till Breuers bergrieslingar, så priset är mer än okej.

Den gröngula färgen berättar att vinet är ungt. Första doften ger blodapelsin så tydlig att man undrar om man nyss skalat en och sen glömt bort det. Blodgrape gör sällskap, efter hand kommer mandarin. Sen följer alla härliga mineralerna med ett embryo till petroleumdoft och slutligen vissa unga gröna inslag. I munnen får vi en ungdomligt tuff grapebitter syrastruktur och stor fruktkoncentration i den nu strama och nästan helt torra smaken. Det här är ett lagringsvin som är mycket njutbart redan nu om man som vi gillar exakta syror.

2004 Heiligenstein Riesling (Weingut Hirsch, Zöbing, Kamptal, Österrike)

2001 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Alte Reben

Första kvällningen på balkongen. Luften är ljum och vinet är svalt. Vi har fått tag på Alte Reben från Willi Bründlmayer!

Doften är elegant och härligt oljestinn av citronolja, petroleum, stål, mineral, ylle, och efterhand mosiga aprikoser. Smaken är rik, fet och koncentrerad. Ändå är vinet friskt och har fortfarande en liten kolsyresprits kvar. Karaktären präglas av riktigt mogna druvor - i smaken får man både äppelpaj och gula äpplen, honungstoner och en lång grapebitter, varm avslutning (14%). Fin balans, i början av mognadsfasen och med mängder av terroirkänsla.

Lustigt nog påminner det här vinet lite om Charles Koehlys torra Altenberg de Bergheim Vendanges Tardives. Det finns också tycke av fin torr tysk Auslese från Rheingau. Läckert vin med drag av bilsemester i Europa. Och trevligt nog finns en del flaskor kvar.

2001 Zöbinger Heiligenstein Alte Reben (Weingut Bründlmayer, Langenlois, Kamptal, Österrike

2003 Alain Voge Cornas Vieilles Fontaines

Syrah för älskare av bourgogne och châteauneuf! Det har blivit dags att slipa superlativen igen...

Liksom vid vårt förra möte med Cornas Vieilles Fontaines (då årgång 2001) är det inte helt lätt att utifrån doften avgöra att det är ett syrahvin. Vissa viner längs den förlovade dalen Saone-Rhône, inte minst på druvorna grenache och pinot noir, kan nå en nästan mystisk, storslaget vinös känsla där helhet och terroir går före druvsort. Ofta handlar då doften om vildhallon, avrundade fat, örter och kryddor. Vi hade nog gissat på... topp-châteauneuf-du-pape (se nyligen provade Clos des Papes) eller bourgogne grand cru från ett varmt år.

Inte ens smaken avslöjar druvan, det kunde varit endera av ovanstående. En extremt lustfylld historia med söt hallonreduktion, sötlakrits och en balanserad eldighet som bär den långa smaken rakt in i ren lycka. Trots karaktär av det varma året 2003 är vinet ändå friskt, slankt och läskande. Imponerande balans, ljuvligt inbjudande och njutbart redan nu och i många år framåt. Man behöver inte vara "kännare" för att få ut allt av det här. Alain Voge är elegansens mästare. Det här är en typ av upplevelse där prislappen framstår som oväsentlig.

Efter en god natts sömn, när både våra funderingar och själva vinet mognat lite, provar vi igen till balkonglunchen i strålande sol. Låt oss utveckla funderingarna från igår till en mer allmän tes: när stora viner blir som bäst börjar de likna varandra, mer än sin appellation. Vinet är nu ännu godare än igår (är det möjligt?). Fler drag har tillkommit. Nu påminner den om en bättre barbaresco! Tjära, viol, läder, hallon, lakrits, fin parfym på solvarm hud. Känns bekant? Vi tänker särskilt på den från Pio Cesare, eller för den delen Spinettas Starderi minus en del ny ek. Men det här vinet är bättre.

2003 Cornas Vieilles Fontaines (Alain Voge, Cornas, Rhône)


Post scriptum: Bara trettio månader senare är intrycket ett helt annat. Just det att de druv- och områdestypiska egenskaperna inte är så tydliga hänger nog ihop med den extrema värmen som lätt gjorde hallonsylt av alltihop. Även 2003 La Chapelle hade ju den karaktären. Det som talar mot den teorin är att 2001 VF hade liknande karaktär. Nu kan vi bara hoppas och be för att 2003 VF kommer runt till sist. Kanske var det som bäst när det släpptes?

2003 Ricasoli Rocca Guicciarda Riserva

Vi laddar upp med ostar som morbier och pecorino för att prova nysläppta årgången av Ricasolis billigare riserva, som är gjord av delvis inköpta druvor. Det här vinet har vi gillat i alla årgångarna 1995, 1997, 1999, 2000 och 2001. Här bjuds en öppen, rätt stor och komplex doft. I tur och ordning bjurds det på stall, fat, våt lovikkavante, sten och mineral, plommon och torkad frukt, mörka bär och choklad, tobak och kryddnejlika. Lovar mognad...

Smaken är skön, inte alltför intensiv eller koncentrerad men med hyggliga syror och fräschör. Mjukt, smeksamt och framförallt perfekt drickbart nu. Ett gott vin till ostarna och en fin medhårsupplevelse i den stil vi förväntat oss. Priset och tillgängligheten ger ytterligare plus i kanten. Rekommenderas.

2003 Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva DOCG (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico

Villa Cafaggio är en pålitlig producent i pittoreska byn Panzano, strax söder om Greve in Chianti. Vi har lagrat och druckit åtskilliga av deras viner genom åren, särskilt deras super-tuscan San Martino, den vanliga riservan och Solatio Basilica, alla bra. Vinerna görs i en medelfyllig stil med fokus på lite ljusare frukt och lite mindre ek än till exempel Fonterutoli. San Martino är dock ett kraftpaket. Årgångar som 1996, 1997, 1998, 1999, 2000 har gett oss massor av fina upplevelser. 1999 San Martino har fortfarande många års framtid.

Det minst givande vinet brukar vara deras standardchianti, som trots priset sällan är mer än ett hyfsat pizzavin. Vi lagar en soppa med inspiration från Toscana, med röda linser, rotsaker och bacon, för att prova den senaste årgången, 2005. Den blåröda färgen skvallrar om ung frukt. Doften är inte så stor, och helt primär: mest körsbär, några blåbär, violer och lite vanilj. På det sättet har den likheter med nyligen provade dolcetton Rocchettevino från Voerzio.

Men syrorna är inte särskilt snygga, utan rätt platta - påminner lite om filmjölk, det saknas zzing i vinet. Ändå känns det snipigt och bläckigt, och eftersmaken är kort. Vi blir inte sugna på att handla mer, och det var inte det här vi föll för när vi först bilade runt i Chianti. Slutsatsen blir att det här vinet nog är 40-50 kr för dyrt. Det degraderas till matlagningsvin, och nästa gång kollar vi in 2005 Fonterutoli.

2005 Villa Cafaggio Chianti Classico DOCG (Villa Cafaggio, Panzano in Chianti)

1996 Paolo Scavino Barolo Carobric

Oxidationsdjävulen och alla hans smådjävlar: ättiksyrorna med associationer till sillinläggning, vinägersticket, fläktarna av nagellack, den kryddiga frukten förvandlad till julmust. Smådjävlarna står där och grinar istället för vinets doft, som nu gått hädan från den här sinnevärlden. Koppla bort doftcentrum och drick ett fylligt, kraftfullt vin med åtstramande syror, mjukhårt och rustikt, med viss välgörande alkohol... så här smakade nog vin rätt ofta förr i tiden, hehe...

...till pecorino sardo av det bonnigare slaget. Lufta inte gammalt vin över natten. Vi har inget mer att säga.

1996 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2004 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg

Herrenweg de Turckheim är inte en grand cru-klassad vingård. Men detta vin från Zind-Humbrecht har mer koncentration än mången Alsace Grand Cru. Lågt skördeuttag och bra läge gör sitt. Den här svala årgången är lustigt nog betydligt fetare än den sirligare 2002, som nu ligger till sig i källaren.

I glaset får vi en för ung riesling ovanligt gul färgton. Doften är tydlig och barnsligt kul, med dansk citronvand, citronskal, honungs- och vattenmelon, mandel och kryddor. Första smaken är mer åt det vuxna hållet med finfin saftig citronsyra, bra kraft och rätt fet struktur av citron- och bergamottolja. I mitten bjuds stram lime och avslutet är elegant bittert med grapefrukt.

Helheten är idag mer direkt än komplex, men den har fin balans som får oss på gott humör. Det här vinet tilltalar oss så mycket redan nu att vi har lite svårt med motivationen att lagra. Men håll i hatten, för det lär bli ännu bättre. Och vi tackar ju aldrig nej till lite mer petroleum...

Till stekt lax med frästa grön- och rotsaker, bönsallad och örtcrêmefraiche.

2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Domaine Zind-Humbrecht, Turckheim, Alsace)

1996 Paolo Scavino Barolo Bric del Fiasc

Bric dël Fiasc är en vingård som har rykte om sig att ge viner med stor finess, från en hyllad vinmakare i modernistisk stil. Nittiosexan har legat ett bra tag i källaren nu, och det har blivit dags att smaka. Under dekanteringen visar sig vinet ha en lysande klar brunröd uppenbarelse. Doften är öppen och sensationellt god, så komplex att den är svår att beskriva: men här finns körsbär i likör, hallon, jordgubbssylt, torkad frukt, läder, tjära, läckra ekfatsdrag med kaffe, riktigt mörk choklad och inslag av mint eller eucalyptus.

Smaken är harmonisk, fokuserad och helt drickfärdig, med samma karaktär som doften. Det finns massor av tuggbara ektanniner, men vinet är ändå mest friskt och saftigt med en superlång eftersmak. Ett rent otroligt gott vin, bland de bästa från Piemonte vi smakat. Har vi ändå någon invändning, så är det att de nya ekfaten efter ett tag visar sig inte vara helt integrerade i vinets frukt utan skymmer lite. Vi betvivlar att mer lagring kan ändra på den saken.

Ikväll jämför vi med 1996 Carobric från samma producent, men den har fortfarande en bit kvar: sluten doft med mer tjära, mer animaliskt, tuffare och bråkigare syror, också på något sätt jolmigare (inslag av Krakows jordgubbsylt) och mer oklart. Vi låter den stå tills imorgon.

1996 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)


ps. Pio Cesares stil, med eken mer i bakgrunden, känns mer tidlös. Och på tal om Pio instämmer vi i iakttagelsen att 2003 Langhe Nebbiolo inte längre är det klockrena fynd det en gång var. Karaktären av vått grus har förtydligats och fått sällskap av våt papp. Det får oss att tänka på asbest när vi doftar på vinet, knappast en lustfylld association. Smaken har dammtorra tanniner, ogenerös bortflyende frukt med oprecisa syror och en kort lite ledsam eftersmak. Ny årgång snart? Det vore väl synd att tappa alla nyvunna kunder därute? Den som semestrar i södra Sverige åker istället över Sundet och handlar 2001 Produttori del Barbaresco för 99 dkk.

2004 Domaine Maillard Beaune Les Grèves

Ett vin att komma tillbaka till, som visar sig från olika sidor vid olika tillfällen. Ibland framstår det mer lätt och lättsamt, ibland kraftigare och lite mer krävande. Alltid stimulerande för både gom och knopp. Ikväll börjar dofterna med vått ylle och fårfett, sen järn och lakrits samt en pust komocka i hö. Frukten har prägel av mörkare skogsbär. Smakintrycken är ovanligt kraftfulla den här gången, med mineral och aning sälta, bra balans mellan frukt, syra och alkohol men utan nämnvärd strävhet. Den söta lilla eldigheten segrar till slut i eftersmaken, syrorna är inte så tuffa, och det gör det här till en givande bourgogne för allt-nu hedonister snarare än gnetiga lagringsfreaks. Bra till film!

2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard, Chorey-les-Beaune)

2004 Josef Andert Beerenauslese Cuvee

Som avslutning serveras en saffranskaka med vaniljglass och fruktsallad. Vinet presenteras blint, vår värd vill sätta oss på prov - vad kul! Här finns en ren doft med marmeladig karaktär av blodapelsin och blodgrape, riktigt gott. Druvsorten är fortfarande inte helt tydlig i doften, men ett smakprov med mineraliska drag säger riesling. Smaken har liknande drag som doften, med goda solmogna marmeladtoner från ett troligen varmare klimat än det tyska, och helt utan petroleumtonerna i senskördat från Alsace.

Så vår gissning blir en riesling BA från Burgenland. Men - det visar sig vara en mix av lika delar welschriesling och scheurebe från Neusiedlersee. Ok, close enough! Det här vinet är rent, snyggt och med riktigt fin balans mellan sötma och syra. Ser man också till priset, som sänkts ett par tior sen det först släpptes i oktober 2005, har vi utan tvekan just smakat ett sött fynd.

2004 Beerenauslese Cuvée (Josef Andert, Neusiedlersee, Österrike)

Två ungdomar från Veneto

Två unga amarone sida vid sida. Så olika de är - de skulle kunna komma från olika länder, rentav olika världsdelar. Domìni Veneti är ett massivt nyavärldenvin från Argentina - Ca' Montini en fatmognad spanjor från Rioja. Domìni Veneti handlar nästan helt om tät blåröd primär frukt och intensiv kryddighet, en viril ung käftsmäll packad på söta mörka körsbär och mörk choklad, med hyfsat tuff kärnbitter avslutning. Ca' Montini är redan tegelröd, genomluftad och drickvänligt mjuk, smeksam med drag av torkad frukt, knäck och vanilj, och tilltalande fatiga, lätt brända mognadstoner.

Vilket vin man föredrar är en smaksak, båda vinerna har sina tillskyndare runt bordet. Domìni Veneti vore kanske allra bäst till grillat kött idag, men nu är det är ju påsk, så vi äter vitlöksspäckad lammstek. Lagrad cheddar visar sig vara minst lika bra som parmesan till Ca' Montini. Tack till värdparet!

2004 Domìni Veneti Amarone della Valpolicella Classico (Cantina Valpolicella Negrar)

2003 Ca' Montini Amarone della Valpolicella Classico (Gruppo Pizzolo)

2004 Peter Lehmann The Barossa Shiraz

Vad nu - nya världen? Det sägs att man inte ska inte skåda given häst i munnen, men det är precis vad vi ska göra ikväll. Vi tror att det blir bäst med ostbrickan. Där tronar giglio sardo dolce (Sardinien), mothais de chévre (Poitou-Charentes), comté eco 24 mois (Jura) och en mogen brie de meaux.

2004 The Barossa Shiraz bjuder på vaniljstång i doften, med inslag av bourbon och ett antal för oss ovana gröna dofter som aloe vera, eucalyptus och mynta. Den syltiga björnbärsfrukten är kryddig (som kanel och kryddnejlika) med inslag av russin och korint. Smaken överraskar positivt med (för ursprunget) förhållandevis låg upplevd sötma, och stramt kärniga, lite citrusbittra syror i slutet. Inte minst det draget är vi ganska nöjda med. Men vinet har också en generös fyllighet, samtidigt som alla 14,5 procenten är väl integrerade. Tummarna upp - här finns en skön intensitet och komplexitet för den här prisklassen. Inte oväntat visar det sig vara gott till ost.

För några år sedan blev vi rekommenderade att testköra Peter Lehmann Riesling Reserve och det visade sig också funka bra med våra smaklökar.

2004 Barossa Shiraz (Peter Lehmann Wines, Tanunda, Australia)

2004 Clos des Papes

Châteauneuf för bourgogneälskare! Det här vinet är riktigt, riktigt bra. Den superlånga alkoholdrivna eftersmaken hänger fortfarande kvar med rysningar av välbehag när detta skrivs.

Doften började rent och oskyldigt med järn, mineral, röda vinbär och lite smörkola. Fortsatte med parfymiga bigarråer, övertoner av örter, söt tobak och vidare med subtila dofter av både djur och skog: fårfett, ylle, våta löv och champinjoner.

En klunk - och smaken smäller till direkt: rejält intensiv, men ändå med en sirlig lätthet som är förvånansvärt slank. Aromer av röda vinbär, plommon och sötlakrits. Eftersmaken bränner till ordentligt (15%) - utan att vara det minsta tung och bråkig, och är koncentrerad som rödavinbärsnickel och hallonreduktion. Riktigt lång och redan harmonisk.

Drick nu, lagra i tjugo år, gör vad ni vill - ni kommer inte bli besvikna.

2004 Clos des Papes (Châteauneuf-du-Pape, Rhône)

2004 Château Belgrave

Ännu ett välkommet släpp inför hela det kommande året och kanske längre än så. Men i den här prisklassen borde ju egentligen bolaget ha ett flertal bordeauxer att välja på, eller hur? Innan det blir verklighet, missa inte fina 2000 Château Clarke i BS. Det är ganska likt kvällens vin, och båda har fått välsignelser av Michel "micro-ox" Rolland. Fördelarna med den genomluftade stilen är att en så här ung bordeaux faktiskt är mer än drickbar inom tre år från skörden.

2004 Château Belgrave doftar stort och givande, med lakrits, ceder, svartavinbär, kaffe, korinter, aning stall, torkad frukt, lagerblad och eucalyptus. Smaken är ungdomlig förstås, rätt stram samtidigt rund och god, snabbmognad med viss sälta och rondör av lakrits och lite bittra örter i slutet. Bra balans i både doft och smak. Framtiden för ett snabbt framdrivet vin ser kanske inte så lång ut, men de närmaste åren är absolut mycket njutbara. Till ostar: brie de meaux och comté.

2004 Château Belgrave Haut-Médoc Cru Classé (Vignobles Dourthe, Saint-Laurent, Haut-Médoc, Bordeaux)

Post scriptum: Så här blev vinet med fyra års lagring.

1998 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde

Ikväll äter vi ankbröst med gratinerad broccoli och blomkål. Därtill en rödvinsreduktion som har fått smak av stjärnanis. Guigals nittioåtta fann vi för några år sen vara instängd långt inne i en mörk tunnel och hoppas nu att den börjat komma fram igen.

Första doften är sluten, med mineralton av ylletröja samt aningar av läder och lakrits. Efter en stund tillkommer också stjärnanis, svarta oliver, linolja och balsamterpentin. Smaken ger lyckligtvis mer än doften, med en avrundad och ganska rik om än lite jolmigt ofärdig mognad, och allra bäst: en lång örtig och fruktig eftersmak. Vi minns fortfarande de fantastiska första intrycken när vinet var alldeles ungt, inte utan en viss saknad. Tänk er att skicka in en prins i en tunnel - ut kan det komma en groda, en bonde eller en kung!

Alltså en viss besvikelse även den här gången. Uppenbart är vi ute i tidigaste laget, så vi får återkomma nästa år. En eloge till billiga Château Etienne som stod upp fint i jämförelsen.

1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E. Guigal, Ampuis)

2005 Château Etienne Vieilles Vignes

Kvällens jämförelse kan tyckas grymt orättvis. Men betänk då att syrahdruvan kan ha en otrolig charm som ung. Sju år, 300 spänn och 350 kilometer skiljer vinerna åt. 2005 Château Etienne har redan skrivits upp här hemma och kostar ynka 84 kr.

I glaset har vinet en blåröd, vackert klar färg. Först ger doften ylletröja/mineral, svarta vinbär, björnbär och kola. S tillägger kritiskt gräs och grön paprika, frågan är bara hur störande eller friskt man tycker det är. Snart utvecklar sig en för sydfransoser ovanligt nordrhônsk stil, med vitpeppar och typiskt parfymig syrahfrukt.

Innan maten tycker vi att syran är lite låg. Men till maten känns den ändå balanserad, med en malörtbitter avslutning som känns bekant från norra Rhône. Smaken är rättfram, medelfyllig i mittpartiet och fint balanserad med sina 13%. Lufta och drick svalt för maximal fräschör, och njut av denna nykomling, som måste vara bolagets hittills mest syrahtypiska vin med tvåsiffrig prislapp.

2005 Château Etienne Vieilles Vignes (Vignobles Guiheim, Saint-Chinian, Languedoc)

2002 Domaine Lichtlé Riesling Grand Cru Goldert

Familjen Lichtlé har en fantastisk 1500-tals innergård i medeltida byn Gueberschwihr, som man renoverat på egen hand. Där kan man övernatta, med fin atmosfär och lite bohemiskt för en ringa slant (Chambre d'Hôte). Vi har bott där och handlat deras Riesling Goldert från åren 1996 och 2002, samt Riesling VT från 1997 som vi ännu bara smakat när vi köpte den.

Lichtlé är en så pass liten producent att deras marknadsavdelning är lika med obefintlig. Det betyder inte att deras vin är sämre för det. Istället är det hos sådana här familjeegendomar de riktiga fynden i Alsace fortfarande går att göra. Vad sägs om €8.50 på plats 2004 för en god Grand Cru? Därför blir vi glada att danska importören DL Vin tagit in deras viner, och att årgång 2004 nu finns att få tag på till priset 106 dkk vid 6 flaskor.

Dofterna i nolltvåan är i tur och ordning: honung, honungsmelon, apelsin, äppelcider, lite petroleum, champagnelikt mogna jästiga och nötiga oxidationstoner samt en gnutta bikarbonat. En mjuk, ljuvligt mogen riesling med avrundade smeksamma syror och en rund och god guläpplig eftersmak. Ett vin att bli lycklig av - fin drickfas just nu.

Till ugnsbakad lax med nyskördad grön sparris.

2002 Riesling Grand Cru Goldert (Fernand Lichtlé et Fils, Gueberschwihr, Alsace)

2005 Dominique Guyon Les Dames de Vergy

Någon har tänkt till på inköpsavdelningen - det tackar vi så mycket för! Sommaren är i antågande, man vill äta en kycklingsallad till lunch eller middag utomhus, plus ett par glas vin. Vill man då ha en shiraz med 15% alkohol? Nej, det vill man inte, om man inte planerat att omedelbart sova middag. Man vill ha ett friskt, lätt och bärigt vin som helst ska ha fina kvaliteter i sin smaktyp.

2005 Les Dames de Vergy kommer från Hautes-Côtes de Nuits, alltså ett högre och svalare klimat än Côte de Nuits. Men i en exceptionellt bra årgång som 2005 mognar druvorna fint även i sådana lägen. I den här appellation äger Dominique Dominique Guyon 350 parceller i sydsluttningar - totalt 22 hektar - inköpta runt 1970 från ett åttiotal olika odlare i Meuilley i närheten av Nuits-St-Georges. Det handlar om seriöst vinmakande med lågt skördeuttag av eget druvmaterial.

Vi häller upp - färgen är ljust blåröd. Doften är först liten och knuten men öppnar efterhand upp med toner av lingon och blåbär, höstskog, tallbarr och fat. Smaken är först ren och bärig, med lingonsyror och friskt eucalyptuslikt bett i mittsmaken. Efter någon timmes kontakt med luften blir vinet en storlek större, och för sin ambitionsnivå mer givmilt, med en mer öppen doft och intensiv syradriven smak som biter till fint i gommen. Det kommer mer och mer i glaset och vi tror på kortare lagring här. Enligt våra smaklökar är det efter luftning riktigt bra - klart bättre än andra basbourgogner i samma prisklass. Vi köper gärna mer av den här framöver.

2005 Les Dames de Vergy Hautes-Côtes-de-Nuits (Domaine Dominique Guyon, Aloxe-Corton, Bourgogne)

2004 Château Bouscassé

Äntligen har Château Bouscassé fått plats i det årslånga "strategiska" sortimentet, med hjälp av "aggressiv" prissättning (eller snarare trevlig - om man är konsument). Hur bra är då den nya årgången? Vi tar hjälp av Michel Montignac och serverar vinet med grillad entrecôte, haricôts verts, sallad på puy-linser, bönor och babyspenat. Med salt och citron är det upplagt för ett ungt vin. Blandningen innehåller - förutom tannat - 35 procent cabernet sauvignon. Men det märks inte på något uppenbart sätt, möjligen är det något mer lättillgängligt än förr.

Doften är direkt och tilltalande: merlotlikt mörkfruktig med inslag av korinter och kryddnejlikor, blåbärssoppa, salvia-örter, lakrits, anis och järn. Smaken är snyggt fatad med stråk av vanilj och lakrits, samt lite ungdomlig smörkola. Frukten är intensiv och tufft god, med bra syror och örtiga, aningen kartiga tanniner. Bra balans. Allt slutar i en god efterklang som hänger kvar en stund i munnen utan att alkoholen märks något nämnvärt.

Det här är riktigt bra gjort, bra pris, bra tillgång, inte mindre gott än Brumonts betydligt dyrare Montus, och i vår smak ungefär jämförbart med tidigare år. För den som gillar unga tanninrika viner är det ett vin som duger att njuta till grillat kött redan i sommar. Men vi glömmer inte att lägga undan ett gäng för en längre framtid.

2004 Château Bouscassé (Alain Brumont, Madiran)


Post scriptum: Den här flaskan var klart bättre än de sist inköpta. Fortfarande i juni var vinet övertygande, men när hösten kom märkte vi att kvaliteten hade tappat betänkligt. Som jämförelse höll Montus 2004 måttet hela vägen ut, kvantiteten var också betydligt mer begränsad.

2006 Tegernseerhof Riesling Selection

Vi är hela tiden på jakt efter god riesling, och nu börjar vårt väl tilltagna lager av Hannes Hirschs fantastiskt goda 2005 Zöbing Riesling sorgligt nog att tryta. I 2006 Tegernseerhof Riesling Selection får vi en ännu yngre utmanare med grönt aromatiska, nästan sauvignon-lika toner som krusbär, limefrukt, pärondricka och en hel massa mineraler. Smaken har ett pyttelitet uns av vår högt önskade sprits, bra bett i den direkta gröna äppel- och citronsyran, bitter fruktig lime i mitten och en rätt lång eftersmak.

Det här är inte lika läckert som favoriten från Hirsch, utan befinner sig någonstans i krysset mellan Gobelsburger Riesling, Loimer Riesling och Zöbing Riesling. Lite bättre än de två förstnämnda vinerna, tycker vi. Inte för jordigt och inte för mycket päronfestis. I sommar kan det bli en uppskattad trädgårdsaperitif. Kortare lagring bör visa sig lyckosamt. Ett välkommet skruvkorkstillskott i ordinarie sortimentet.

2006 Tegernseerhof Riesling Selection (Weingut Fam. Franz Mittelbach, Dürnstein, Unterloiben, Kremstal)