onsdag, april 11, 2007

1996 Paolo Scavino Barolo Carobric


Oxidationsdjävulen och alla hans smådjävlar: ättiksyrorna med associationer till sillinläggning, vinägersticket, fläktarna av nagellack, den kryddiga frukten förvandlad till julmust. Smådjävlarna står där och grinar istället för vinets doft, som nu gått hädan från den här sinnevärlden. Koppla bort doftcentrum och drick ett fylligt, kraftfullt vin med åtstramande syror, mjukhårt och rustikt, med viss välgörande alkohol... så här smakade nog vin rätt ofta förr i tiden, hehe...

...till pecorino sardo av det bonnigare slaget. Lufta inte gammalt vin över natten. Vi har inget mer att säga.

1996 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)
Upplagd av kl.
Etiketter: , ,

1 kommentar:

Frankofilen sa...

Aj, aj, aj, jag lider med er mellan skrattsalvorna, lysande inlägg. Har annars nästan inte hämtat mig från ert inlägg om 1996 Bric del Fiasc, vilken fantastisk beskrivning av detta vin, önskar jag kunde formulera mig som er. Och så sugen man blir på att smaka. Men man undrar ju om Carobric har potentialen att nå lika långt, om den nu faller sönder och samman över en natt?

11 april, 2007 21:06

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)