söndag, januari 24, 2010

Rotsunda revisited


Fredagskvällen tillbringades på behörigt pendelavstånd till Stockholm, en bra bit ut i norrlands södra förorter, där en av sveriges ledande mat- och vingalningar huserar. Denne galning hade bjudit in ett antal likasinnade, bloggande galningar för en helkväll i hedonismens tecken.

Först bjuds det på bubblande uppvärmning i form av en stramt god nolltvåa, Cuvée Edmond från Edmond Barnaut i Bouzy. Därefter delas vi in i tre lag och får vi i uppgift att blanda till en vit cuvée av åtta vitviner av ytterst skiftande kvalitet. Enligt de djävulska reglerna ska mixen innehålla minst 20% av antingen tetra-Gredos eller Happy Cat Riesling Kabinett - den skojiga flaskan ni vet. Det tycks vara ett omöjligt val! Efter ett par snabba sniff drar vi dock slutsatsen att den ruskiga Gredos lär spoliera vilken blandning som helst, men att katten faktiskt är förvånansvärt ren och korrekt med sin grönäppliga sprits. Den får bidra med 2 centiliter.

I andra ändan av kvalitetsskalan har vi Château de Tracy Pouilly-Fumé HD och Pierre Bouzereau Meursault. Högst 40% av cuvéen får bestå av ett enda vin, så vi duttar i 4 cl av det första och 2 cl av det andra. Fem viner måste ingå i mixen så Brookhaven Lighthouse Viognier får bidra med 1 cl blommighet och Grove Street Chardonnay med 1 cl rostade ekchips. Den indiska Sula Vineyards Chenin Blanc och Lurtonimperiets Château Coucheroy Pessac-Léognan får inte vara med eftersom vi hittar lite unkna och orena drag.

Blev det gott, då? Njae, inte direkt, en rätt yvig kvast med spretig sauvignon i förgrunden. Bäst lyckades team Mise en Bouteille/Nettare e Gioia med en mer återhållsam och balanserad assemblage. När vi är klara med kemilabbandet dyker det upp oväntad förstärkning i form av en världsmästare beväpnad med fyra feta franska kanoner. Den här kvällen ska visa sig bli lång, maten delikat och vinerna många och överraskande. Vid det här laget vet ni ju att vi snöat in på bourgogner, så det är dem vi ska titta lite närmare på i den här posten.

Kvällens andra vita vin har en suveränt välbalanserad doft där vi noterar nötter, smörslungade popcorn, vaniljstång och en exotisk fatkryddighet med inslag av koriander och ingefära. Apelsinskal, gula äpplen och vit persika går hand i hand med flintrök och kalkstensdamm. Trots alla dessa intryck är det en finstämd doft, präglad av återhållsamhet och fransk finess. Smaken är fortfarande rätt så knuten - stramt syradriven, mycket mineralisk och representativ för ung högklassig bourgogne, med en utmärkt längd på eftersmaken. Efter en dryg kvart i köksluften öppnar vinet upp en smula, men är fortfarande mer lovande än totalt drickbart. När glaset närmar sig rumstemperatur är vi flera som kommenterar hur bra vinet ändå håller ihop. Detta är ju fantastiskt bra, det bör vara ett vin på minst premier cru-nivå och kanske från en lite mer asketisk producent av meursault, som Remi Jobard? Nähä inte det, en topp-Puligny då? Inte det heller, då ska det nog fanken vara nollsjuan av Bonneau du Martray Corton-Charlemagne! (93-94+)

2007 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru

Nollsexan träffade ännu mer prick när vi provade den i mars 2009, trots sin oskyldiga ungdom inte alls lika knuten och med aningen mer återhållsamma fat. Men den nya årgången är nog egentligen lika bra och kommer förstås att bli strålande med tiden, med fler poäng på lut. Ska ni dricka vinet nu så är det rejäl luftning som gäller.



Så blev det plötsligt dags för en terrine på duvbröst med kärna av anklever. Brioche och frisésallad därtill. Mums!

Det första röda har mörkare färg och en stor, komplex bourgognedoft. Smått reduktiv i början, och med rätt tydliga drag av valnötter. Frukten ger ett solmoget och stadigt intryck, aromerna liknar mörkare skogsbär och mörka körsbär, som efterhand ripplas upp av söta jordgubbar. Fatrostningen är tilltalande, men kanske lite i yvigaste laget med sina drag av julmust och kryddpeppar. I munnen får vi en fyllig, potent, tanninrik smak med tydlig terroirkänsla av örter, järn och sten. Rejäl tyngd i munnen, en knäckig och extraherad sötfrukt och oväntad alkoholvärme - snudd på zinvibbar - gör att vi släpper bourgognespåret och flyttar våra gissningar till californien. Trots fyllighet och eldighet finns ändå rejäla syror som ger vinet en utmärkt ryggrad. (91-92)

2005 Domaine Louis Boillot et Fils Gevrey-Chambertin 1er Cru Cherbaudes

Det var ju varmt även i bourgogne, det välsignade året 2005. 80-åriga stockar från ett förstklassigt läge strax intill de stora växtplatserna Chapelle och Mazis gav "kralliga" doningar. Inte riktigt vår stil i bourgogne, men väldigt hög kvalitet.



Det andra röda - även detta ett vin åt det mörkare hållet - har en maffig, urläcker doft med såväl höjd som djup. Vi börjar nere i basen med toner av bark, blyerts, jord, lakrits och sous-bois. I mitten förtjusas vi av en klockren pinotfrukt av det mörkare slaget. På toppen excellerar blommiga, parfymerade övertoner av ros och viol. Och fatrostningen, den är verkligt fin genomförd med subtila godisdrag av körsbärskärnor, dajm, smörkola, kaffe och julkryddor. I munnen får vi ett betydligt mer elegant vin än ettan - alldeles lent och harmoniskt, stenigt och kärnigt. Balansen är skön mellan seriös kraft och läskande drickbarhet. Först i avslutningen märks det att viner är i yngsta laget med en lång men fortfarande lite snipig syra. Vi gillar detta väldigt mycket - ett seriöst och respektingivande vin för en längre framtid, och ändå med en härlig tillgänglighet nu. Stilen känns bekant och gissningsvis är det en 2005 Nuits-Saint-Georges från Sylvain Cathiard. (94)

2005 Domaine Sylvain Cathiard Vosne-Romanée 1er Cru Aux Malconsorts

Liksom förra veckans båda nollfyra-smakprov är det här vinet extremt stiligt och dessutom fruktansvärt gott. Druvorna har faktiskt vuxit alldeles söder om La Tache! Och det är inte utan att det märks, i händerna på en så skicklig kille som Cathiard. Nu känns det ännu trevligare att tänka på de andra av Cathiards nollfemmor.

Här kommer en tryffeldoftande jordärtskockssoppa med snabbfrästa morotsbitar, persilja och ankconfit. Stön, vad gott!



Det tredje röda har en superren frukt i det skinande klarröda spektrat av röda vinbär, jordgubbar, rönnbär och lingon. Precis som en blank nickelpastill! Men här finns inte bara klockren frukt utan massor av sköna mineraltoner: ylle, fårfett, flinta, krut, stendamm och svamp. Fatbehandlingen (som vi vet har rätt mycket nya fat) håller sig hela tiden i bakgrunden och släpper igenom frukt och terroir på ett fullständigt transparent sätt. Doften är helt öppen med en viss utveckling som lurar samtliga provare att tro att vinet är äldre än det är. I munnen serveras en slank, syrlig frukt av absolut renhet, vars framfart på tungan grusas av massiva kalkstensmineraler. Renheten får en extra knuff av en ungdomlig grönska som inte på något sätt är negativ utan enbart uppfriskande. De slanka rödavinbärssyrorna bäddas in i silkeslena tanniner och en fin liten fetma, mjuk som den knubbigaste bebis. Den eleganta rödfrukten och de uttalade kalkstenstonerna är onekligen väldigt "chambolliska" när man vet vad det är i glaset, men det visar sig ändå oväntat svårt att plocka appellation och årgång. (94)

2007 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau

La Combe d'Orveau är en förlängning av söderut av Le Musigny grand cru. Fram till mitten av 1800-talet ingick den också där, men klassades sedan ner till premier cru. De hårt selekterade druvorna genomgår en veckolång kallmaceration för att maximera fruktigheten, och därefter en ytterst varsam extraktion med försiktig pigeage. Uppfostran äger rum i 40% nya fat, 30% ettåriga och 30% tvååriga. Precis som när vi provade vinet för ett drygt halvår sedan förvånas vi över hur pass spelbart det ändå är i denna tidiga fas - det var ju också bland annat därför vi valde ut vinet till den här kvällen. 2007 är en perfekt årgång för restauranger! Men runt hörnet väntar förstås ännu större njutning framåt 2014 eller så.



Det fjärde röda har en utvecklad och komplex pinotdoft med begynnande mognadstoner. En fruktighet åt det ljusa hållet med jordgubbar, smultron, rödbeta och rönnbärsgelé. Fina örter som grönt te, salvia och malört. Djuriska drag av varm boskap, gödsel, bacon, söt rök, ja rentav lite jazztobak. I munnen får vi ett fantastiskt gott vin i, slankt och elegant genomfört med fin syra och god struktur av örter och kalkmineraler. Faktiskt en helt ljuvlig aromkombo av rönnbären och örterna! Även fatkaraktären är mästerligt avvägd med kryddor och mjölkchoklad, och sen får vi suga på en salmiaklik mineralsälta i den långa avslutningen. Allas gissningar landar förstås i Côte-de-Nuits och de flesta tror 2002. Varför inte en mognande Bruno Clair från ett av hans bästa lägen? (95-96)

2007 Friedrich Becker Pinot Noir Tafelwein

Inte Bourgogne alls, utan Pfalz! Vi lämnar över ordet till Niklas som tagit med sig detta kalasvin: Druvorna växer i hysteriskt kalkrika marker precis på gränsen mellan Pfalz och Alsace, 2007 hämtas enbart från Grosses Gewächs-läget Sankt Paul. Stenrik kalkstensjord med blott 25 cm mylla och lera i det övre skiktet innan kalkstenen tar över. Sydlig sluttning väl skyddad av omkringliggande skog. Skog som även kyler ner läget under natten (då det kan bli ganska varma temperaturer i Sankt Paul) liksom dalgången. Lång mognadsperiod på grund av den karga jorden utan att för den delen generera för höga mustvikter. Stockarna är i snitt 20 år. Två kloner används - tyska Mariafeld och 777 Burgundy. Skörd sker i etapper, radvis, klonvis och mognadsnivå och druvkvalitet. 3000 liter/ha i skördeuttag och planteringsdensiteten är 6000 plantor/ha. Öppen topp-jäsning med ytterst liten omrörning under 14 dagar. Naturlig och odlad jäst används. Fatlagring 18 månader på Pfalz-barriques, franska fat och lite använda barriques från Bourgogneproducenter. För fjärde året i rad valdes denna av Gault Millau till Tysklands bästa pinot noir. Stort tack för den, Niklas!



Kvällen gick vidare i helt andra riktningar. Efter den eleganta pinotflighten utsattes våra smaklökar för en indisk frontalkrock som hämtad från trafiken i Mumbai. Sula Vineyards Dindori Shiraz var nog det äckligaste röda vin vi smakat på år och dar! Indierna tycktes ha smält ner en hel bakelittelefon i vinet. "The Full Monty" får ni här!

8 kommentarer:

Niklas Jörgensen sa...

Jepp; jag och Nettare har lämnat in våra respektive uppsägningar och kommer framöver enkom ägna oss åt "the art of blending" som de masterblenders vi uppenbarligen är ;-)

Om någon importör läser här, och vill ha en ny box-storsäljare på SB, så var den synnerligen uppskattade blenden enligt följande:

20% Happy Cat
30% Mersault
25% Sula Chenin Blanc
20% Brookhaven Viognier
5% Ch de Tracy Puilly-Fumé

Allt enligt konceptet "Nektar och Glädje - tappat på flaska".


MVH

Niklas J

Henrik sa...

25% Sula. Om det är gummisula låter det mer som Sydafrika än Indien, i och för sig.
Om ni sedan vänder er till MMM och lånar in lite brett ...

Skämt åsido, låter som om det var en storslagen eftermiddag, kväll och natt. MJ takes no prisoners, verkar det.
Den där Cathiard blir man ju inte så lite sugen på att återuppta bekantskapen med ...

Niklas Jörgensen sa...

Indiska Sulas Chenin var inte alls läskig; blott totalt harmlös. Frukten var ändå ren och anledningen varför vi hade så pass mycket i vår blend. Den gav utrymme för andra så att säga...

Men den där indiska röda vi provade blint senare på kvällen var av riktigt läskig. Som en Freddy i Nightmare on Elm Street smyger den sig på dig. Fast gillar man Islay och brinnande bakelittelefoner in absurdum i sitt röda vin är det ett klockrent köp!

Hursom; Pinotage har sannolikt funnit sin överman och Sydafrika är inte längre världsledande på brandskadat...

Winepunker sa...

Brandskadat var bara förnamnet, Nettare och jag sade "Islay peat!" i kör direkt. Brinnande torvmosse, morfars sura pipa och asfaltsläggning i Bagis under högsommar i ett. Obetabart gräsligt!

Kayaker sa...

Gary V har testat Sula...
http://tv.winelibrary.com/2008/09/04/bringing-the-thunder-to-india-episode-533/

Finare Vinare sa...

"This is a 63-point wine and not something I would ever want to put in my mouth again".

Vi kunde inte vara mer överens!

Kul att Gary hittade bensinpumpen, men han missade att de hade asfalterat om hela macken och bränt högar med traktordäck på bakgården ;-)

Niklas Jörgensen sa...

Det som drar upp vinet till 63 poäng måste vara färgen....den stod sig bra.

Kayaker sa...

Han testade ju en annan årgång så det är ju inte säkert att de brända traktordäcken alltid är lika framträdande... :-)