Munskänkarna provar The Big Five '89

Hej alla etikettsdrickare, se upp där nere! Här kommer en kvintett viner så tyngda av sin status att de flesta har problem att leva upp till såväl prislapp som renommé. Visst är det gott med mogen bordeaux, men hallå! Ett lysande undantag gives dock ikväll - ett vin som når de riktigt höga höjderna och räddar årgångens rykte som en av de stora. Och visst har väl andra slott än kvällens lyckats bättre 1989, trots lägre klassning. Vad kan man mer säga? Jo, att advokaten från Baltimore gjorde en klockren bedömning av vinernas inbördes ranking och absoluta kvalitet redan vid den inledande fatprovningen för arton år sedan. Imponerande!



Första glaset ser ungt och vitalt ut - mörkröd sammet, ungefär som en toscanare från 1999. Den stora doften bjuder på en extremt lättbegriplig och samtidigt urlyxig fatrostning med dominans av mintchoklad, cigarrlåda och rostade kaffebönor. Grönmynta och grus ger en känsla av både varietet och terroir. Cabernetdruvan är på sitt mest lättillgängliga humör med godistonad cassis, råbiff, en gnutta lösningsmedel och blommiga violer som öppnar upp kronbladen efter en timme eller så. Doften skiljer ut sig från alla de andra fyra genom sin oblyga, publikt orienterade rostning. När vinet träffar smaklökarna gläds vi åt en sötfruktigt god upplevelse med pigg, frisk apelsinsyra, fruktig intensitet och utmärkt längd. Slank och syradriven, snarare än fyllig. En urtypisk pauillac, fast ganska modernt genomförd. Vinet är fortfarande ungdomligt, och utsikten mot framtiden är vacker. Mums! (92)

1989 Château Mouton-Rothschild



Andra glaset, något ljusare än ettan, börjar återhållsamt, man får leta lite efter intrycken och det är förstås spännande. Komplext och elegant är de första ord som hamnar i blocket. Noterna spelas pianissimo, lite tjära där, lite kola här, kaffenickel, cassisnickel, pomeranser och en diskret cigarr i innerfickan. Sötmogna frukttoner och ljus mjölkchoklad. Efter en timme eller så är det dags för hästspillning och lite unken svett, och doften har väl inte utvecklats så positivt som vi hoppats. Smaken är mer reserverad än ettan, i en distingerad och återhållsam stil med tydligare tanniner och mer betoning på sälta än sötma. Lakrits och läskande mineraler står för det salta - men kontrasteras av söta, mjölkchokladiga, nougatliknande fattoner. Detta är förstås riktigt gott att dricka, men upplevelsen i munnen är varken så intensiv eller lång som man borde kunna förvänta sig på den här nivån. Utvecklas inte heller till det bättre, så frågan om framtiden är oviss. (91)

1989 Château Lafite-Rothschild



Tredje glaset har mer av bärnsten i kanten, vilket säger en del om var det befinner sig på sin mognadskurva. Doften är uttalat blommig, mycket elegant, som ett potpourri på ett bättre franskt hotellrum. Blommigheten får flera av oss att direkt tänka margaux, men cederträ och cigarraska berättar att vi precis lika gärna kan vara kvar i pauillac. Frukten känns aningen märkt av det heta året, med varma, snudd på brända, knäckiga, sydliga drag. Tack vare sina florala övertoner är detta ändå väldigt fint att sniffa på. I munnen hålls vinet i strama, klassiska tyglar - inget fjäsk här inte! Frukten är god men kanske lite i varmaste laget, åt det "sötsura", italienska hållet. Tanninerna liknar finmalet kaffe eller finaste sand - men trots detta blir helhetsintrycket i munnen lite kantigt. Vinet bör vara på topp nu och vinner knappast på att sparas. (90-91)

1989 Château Latour

Fjärde glaset har en återhållsam doft, där varken djup eller höjd imponerar något särskilt. Vi hittar mörkare bastoner av cigarrtobak, läder, tjära, jord, valnötter och - säger vår provningsledare - gummi. De vackrare övertonerna letar vi däremot förgäves efter. Smaken är balanserad, stram, ganska elegant, läskande och torr - fruktsötman är sparsam. Längden är högst måttlig och trots de sandiga tanninerna finns hela tiden ett småkärvt och kantigt intryck som förmodligen aldrig kommer att ge med sig. Vinets ursprung är en gåta - att det skulle vara en margaux finns egentligen inte med på kartan, ej heller en premier grand cru classé. Kvällens avgjort svagaste uppvisning. (89)

1989 Château Margaux



Femte glaset är en mörk och majestätisk uppenbarelse med solnedgångens hela färgskala i kanten. Redan utseendet berättar att nu har vi un grand vin i glaset. Vi får en potent doft av imponerande skala och förtrollande djup, med noter av rökig piptobak, tjärat rep direkt från lagavulin och en kryddlåda som kunde ha inhandlats på souken i marrakesh. Röken och tobaken berättar - tillsammans med grusmineraler och en pust av pinje - om ursprunget i pessac-léognan. Ett litet stall tittar minsann fram i sluttampen av glaset, men bara den allra finaste spillningen. Entrén i munnen bekräftar doften och blir kvällens upplevelse: en enormt stor smak med där alla mätare går i topp. Fenomenal komplexitet och kryddighet - check! Stora pulvriga tanniner - check! Friska, livliga apelsinsyror - check! Sydligt generös prägel, kraft och bredd i fruktaromerna - check! Och framförallt - en helt suverän längd. Utan att ta fram stoppuret kan vi konstatera att den här smaken har kommit in i munnen för att stanna. Som vi ser saken utklassar detta glas sina medtävlare, och det måste vara Haut-Brion. Moget nu, med en lång och hälsosam framtid. (96-97)

1989 Château Haut-Brion



När vi summerar intrycken över en öl funderar vi över det märkliga i att diskussionen inte riktigt kommer igång ens när fyrtio extremt vinintresserade människor samlas kring fem viner av förmodad världsklass. Ulf Svahn är en verkligt driven och underhållande provningsledare, och bordeauxkännare sedan länge - men kanske vore det en god idé att korta av det inledande föredraget, dra ner på den noggrannare sifferexercisen och låta bli att föregripa provningen med ett facit av noter som ska bekräftas. Varför inte låta provarna angripa vinerna med öppna sinnen och istället lägga mer krut på att få igång den efterföljande dialogen...

Ett stort tack går till Munskänkarna i Stockholm. Det vore kul att höra fler som var med berätta om hur ni upplevde vinerna!

ps. Var är Latour, då? Jo, det var tydligen en och annan som ville ha en trofé med sig hem...