Nya årgångar från Vinik

Det är bara ett par månader sedan vi blev helt panegyriska inför 2006 Domaine Laguerre Le Ciste. "Vi kan inte påminna oss ett endaste vitt vin från Languedoc-Roussillon som bjudit på något liknande", löd det blygsamma omdömet. Sådant skapar ju vissa förväntningar, rentav ett favorittryck, som kan vara lite svårt att följa upp. Nollsexan tog slut snabbt - ikväll är det dags för den nyligen anlända nollsjuan att bevisa sig...

2007 Domaine Laguerre Le Ciste Côtes du Roussillon är en betryggande visuell uppenbarelse - det ser bra ut - och den inledande doften vid kylskåpstemperatur ger ifrån sig diskret vanilj och milt rostade toner - inte helt olika Mondavis nyligen provade 2006 Fumé Blanc To Kalon Vineyard. Därnäst kommer flintrökiga och kalkstensdammiga mineraler, (S: chablis? ) och en god fruktighet av lemon zest och melon, med smått exotisk kryddighet.

Smaken bjuder på suveräna syror och mineraler - precis lika fina som i nollsexan. Karaktären är i stort sett välbekant, men frukten är nog lite sötare, lite kryddigare, och visst finns det väl aningen mer tryck från det välsignade året - men utan att bli det minsta eldigt (13,5%). Eureka! Detta är faktiskt lika bra som - ja, rentav ännu bättre än - förra årets version. Omöjligt att gissa druvor: ungefär lika delar marsanne, roussanne, rolle/vermentino och maccabeu. (91)



2007 Domaine Philippe Gilbert Menetou-Salon Rouge Les Renardières kommer från egendomens mest gynnade söderläge, med de äldsta vinstockarna. Inledningsvis doftar det hardcore-pinot som av råbiff och insjölera - sånt gillar vi skarpt - och vi letar förgäves efter faten, även det positivt. Enstaka nässlor berättar om ursprunget i Loire. Efter en dryg halvtimme är det dags för jordgubbarna att titta fram - rentav en liten klick kompott - och nu finns ett finstämt fatinslag av kanel, curry och sandelträ. Nosen breddar ut åt röda vinbär, kompletterade av höstskogens mättade sceneri - mossa, våta löv, lingon och lågt stående sol. Är du där, Tuvstarr?

I munnen njuter vi av en slank, skön smak som går rakt på lustcentrum. Lätt, uppfriskande, lagom stram och hyfsat intensiv, med charmerande jordgubbsaromer. Här blir det flera pluspoäng för klockren pinositet, och avslutningen i svalget är återhållsamt kryddig, med bra persistens av lakrits och mineraler. För oss är det här ett steg framåt jämfört med nollsexans väl tydliga fatkryddor och nollfemmans nästan nyzeeländska kombo av fruktigt och grönt. Summa summarum: en absolut ren, elegant och läskande pinot med måttlig alkohol (12,5%) och perfekt drickbarhet. Toppen, vi ses igen! (90-91)

Priser: 170 kr och 250 kr (nik@vinik.se)

ps. Maten inte att förglömma: ugnsstekt kyckling serverad med klyftpotatis, broccoli och blomkål. Gräddsås på frästa kantareller och den hemkokta rönnbärsgelén bredvid. Så gott!

Haut les Vins på Grand

Handen på hjärtat - hur kul är det egentligen att läsa närsynta provningsnoteringar från vinmässor? Nä, vi trodde väl det. När sammanslutningen Haut les Vins besöker Grand Hôtel skippar vi anteckningsblocket - oh, vad skönt - litar på att de bra vinerna stannar i minnet och skriver av oss helhetsintrycken istället. Här handlar det om hantverksmässiga viner från ett trettiotal seriösa småproducenter, med betoning på autenticitet och terroir. Alla praktiserar ekologisk vinodling, vissa även biodynamisk. En annan gemensam nämnare är att de flesta importeras till USA av Louis/Dressner Selections. Flera av odlarna kan beskrivas som pionjärer som gjort storverk för att återupprätta misskända druvor, områden eller metoder. Exempelvis får vi träffa Sylvain Fadat, Jean-Paul Brun, Marc Ollivier och Erix Texier. Och deras bebisar carignan, beaujolais, muscadet och brezème...



DOMAINE TAUPENOT-MERME (Morey-Saint-Denis)

En av dagens allra bästa uppställningar presenterades av den bildsköne Romain Taupenot. Endast röda nollsjuor - sex stycken - så minimalistiskt och snyggt. Redan den "enklaste" Auxey-Duresses 1er Cru ställde skåpet ordentligt. Sedan följde Corton-Rognet, Morey Saint-Denis, en underbar Chambolle-Musigny 1er Cru La Combe d'Orveau, Charmes-Chambertin och slutligen Mazoyères-Chambertin. Alla förenade lenaste röd pinotfrukt med utmärkt bett, fokus och diskreta fat i en konsekvent och stilsäkert genomförd vinmakning. Inget spret, inga svagheter, inga konstigheter. Alla vinerna var utomordentligt njutbara redan nu, och av allt att döma med kassaskåpssäker storhet i framtiden. Grand cru-vinerna kostar cirka €65 ex cellar till privatkund. Svensk importör saknas i dagsläget, men intresset var stort under dagen...





DOMAINE DES TERRES DORÉES (Charnay-en Beaujolais)

Alla som dömt ut beaujolais för artificiella aromer av skumbanan och geleråtta borde få smaka på Jean-Paul Bruns viner. Här har vi nämligen gamaydruvan i dess ursprungliga form, med låga skördeuttag, naturjäst och burgundisk vinmakning. Vinerna är enormt rena i munnen, och känslan av granit blir väldigt tydlig i den lätta årgången - mineralerna påminner om lättare granitsyrah från några mil söderut, på andra sidan Lyon. Här presenteras fyra beaujolais crus och två röda från området runt Charnay. Samtliga är från 2008 och har den årgångens typiskt svala frukt. Brun gör även ett par fina chardonnayviner från södra beaujolais - där vi föredrar versionen utan ek - och även en läcker crémant de bourgogne vid namn Charme.



DOMAINE DE LA PEPIÈRE (Maisdon-sur-Sèvre, Loire)

Alla som avfärdat muscadet som ett enkelt, spritsigt vitt att koka musslorna i - och sedan skölja ner dem med - förtjänar att få träffa Marc Ollivier. Hans viner kommer från gamla stockar i utmärkta terroirer av mestadels granit och en mindre andel gnejs. Endast 7% av vinerna i området muscadet kommer från granitjordar! Naturliga jäststammar och lång tid på jästresterna skänker - tillsammans med den klockrena mineralkänslan - en ovanligt stor komplexitet åt vinerna. Monsieur Ollivier berättar att 2005, 2007 och 2009 var utmärkta år, och kanske allra mest lyckat blev resultatet nu i år. Det bevisas av ett pinfärskt tankprov: 2009 Domaine de la Pepière. Den purunga frukten är alldeles underbar, med charmerande jästiga pärontoner. 2005 Clos Cormerais kommer från gamla stockar i gnejsjord och har lagrats i använda fat - delvis ek, delvis akacia - som ger en lite fetare karaktär och spännande toner av vita blommor och gummi. 2007 Granite de Clisson har tillbringat två år sur lie. Graniten bidrar till rieslingliknande petroleumtoner. Rostat bröd, en gnutta honung och ännu mer mineraler ger ett komplext och harmoniskt vin. Detta är seriösa doningar från en kultförklarad och genomtrevlig vinmakare - med stort skägg och lång erfarenhet.



CHAMPAGNE TARLANT (Oeuilly-Vallée de la Marne)

Det är andra gången vi provar Benoît Tarlants viner och intrycket är minst lika positivt nu. Härligt med dessa hängivna familjegendomar! Benoît har till och med en egen blogg, det blir förstås pluspoäng i vår bok. NV Rosé Zero är en seriös, intresseväckande och animalisk matrosé som vi gärna vill träffa igen. 2000 La Vigne d'Antan är något så ovanligt som en ren chardonnay från oympade stockar planterade på femtiotalet - unika grejor! 1998 Cuvée Louis är en extra brut med stor komplexitet och fantastiskt läckra mognadstoner. Vingårdarna drar nytta av ett gynnat läge endast några tiotal meter från floden Marne. Ett av dagens allra bästa viner till uppseendeväckande fyndpris! 410 kr i BS. Moestue importerar vinerna från Tarlant.



ROAGNA (I Paglieri, Barbaresco)

Luca Roagna och hans viner är ju redan grundligt presenterade i veckan som gick. På Grand imponerar han inte minst med sina nolltreor som klarat hettan med glans. 2003 Barbaresco Paje har lätthet och elegans, 2003 Barolo Rocca e Pira volym och kraft - precis som det ska vara. Luca förklarar att den traditionella vinmakningen har lättare att klara de höga sockerhalter som uppstår ett varmt år, eftersom ett par procent alkohol avdunstar i ur öppna jäskar, tine och botti. Nollfyrorna tycks galet unga, storslagna och respektingivande tanninrika medan toppvinet 2000 Crichet Pajé är fenomenalt med lager på lager av djupa, komplexa aromer. Vid det här bordet var det också kul att träffa Alf Tumble (Dricks) över en skvätt 2001 Langhe Rosso.



Här kan det tänkas bli påfyllning med fler noteringar när det blir tid över ...

2004 Schiavenza Barolo Vigneto Broglio

Vi dröjer oss kvar i Serralunga d'Alba. På ungefär 360 meters höjd ligger Vigneto Broglio, en välrenommerad, kalkrik vingård som vänder sig mot syd/sydöst och fångar de viktiga timmarna av middagssol. Den bästa delen är ganska liten till sin utbredning - tre hektar - varav Schiavenza äger knappt hälften. På deras andel växer det runt 6 000 vinstockar. Druvorna skördas i den andra halvan av oktober. Vinifieringen sker i glaserade betongtankar och tar mellan två och tre veckor vid något svalare temperaturer (25-30 grader), med flera délestages ("rack and return") - ingen utdragen urlakning här alltså. Vinet mognade under tre år i slavonska botti om 20 till 40 hektoliter.



2004 Schiavenza Barolo Vigneto Broglio är transparent och mörkt rubinrött i glaset, med orange kant. Den djupa doften ger tobak, farin, julkryddor, menthol, tjära, körsbär, mörka hallon och torkad frukt. Smaken är rejält kraftfull med superintensiva aromer av hallon, lakrits och kryddor. Alkoholen är onekligen potent (14,5%), men ändå perfekt inlindad. Tanninerna tapetserar upp gommen ordentligt - det är högsta klass på de här rackarna - med ett fint drag av bark och sandelträ. Trots de tuffa tagen finns en början till sammetstextur och i den långa, fruktiga avslutningen bjuds även på eleganta, torra, friska salmiakmineraler.

Som läsaren nog förstått vid det här laget är vi både väldigt förtjusta och imponerade. Här finns det mesta man kan önska sig av volym, bredd och harmoni - och trots Serralunga-kraften saknas inte elegans. Vi hittar en del likheter med Conterno-Fantinos 2004 Vigna del Gris - kvällens nollfyra är minst lika bra! Gör inte det minsta ont att dricka nu, och är dessutom ett klockrent val för källaren. (93-94)



Stefan Töpler tar €28,90, Carlo Merolli 240 DKK. Suverän utdelning för pengarna!

ps. Schiavenza är värda lite extra beröm för noggrannhet ut i detaljerna - kvaliteten på korken är nämligen av absolut toppklass!

Barolo 2001: Prapò vs. Rocca e Pira

Onsdagskvällen med Luca Roagna lämnade smaklökarna suktande efter mer. Så nu är det matchdags igen! 2001 vs. 2001.... Castiglione Falletto vs. Serralunga d'Alba... Roagna vs. Schiavenza... la Rocca e la Pira vs. Prapò...

Maten borde kunna ha valts ut av vinerna själva : en risotto stinn på riesling och märgben, ett par skivor hängmörad oxfilé, smörfräst ostronskivling och en krispig sallad på mangold smaksatt med pistagenötter och mandariner. Vi provar vinerna halvblint efter en lång men försiktig luftning - åtta timmar i öppnade flaskor, skvättar undanhällda...

Första glaset har en stor, öppen doft av pepparkakskryddor, julmust, vanilj, lakrits, tjära och menthol. Frukten är mörkare med toner av vildhallon och farinsocker. En hel del mognadstoner har hunnit utvecklas: svamp, mossa, mogna ostar och ingrodd svett. Smaken attackerar: stor, ganska så fruktig och julkryddig - med plankigt sträva tanniner som omgående växlar in ett par minuspoäng. Goda mognadstoner: lakrits, fänkål och en pust av ostbutik. Framförallt handlar detta om kraft, lösningsmedel och rika aromer, men också alltför dominanta fat. Längden är måttlig med märkbar alkoholvärme (14%). Visst smakar det gott, men inte det minsta elegant, och vinet upplevs varken särskilt harmoniskt eller balanserat. Till maten funkar det förstås, faten märks lite mindre - men det är inte riktigt lyckat på egen hand. Detta är knappast Roagnas melodi, alltså är det Schiavenza. Den lägre poängen beror uteslutande på osnygg ekbehandling. (88)

2001 Schiavenza Barolo Vigneto Prapò

Andra glaset har en återhållsam, men väldigt vacker doft. Den inledande noten är lite oväntad, men ändå klockren: kolabönor! Sedan följer ljuvliga drag av rödfrukt, slånbär, rosenblad, örter (rosmarin) och balsamiska fat. Plötsligt frigör sig en udda nyans av gasbinda, rentav plåster - använda och smått svettiga. Kan man sin skolbok är det brettanomyces som spökar. Men också finstämda animaliska toner, charkuterier, grillat, kött, matlagning och vitpeppar. Ett komplext och traditionellt intryck - vi är överens om att hitta mycket av det vi söker i en barolo! I munnen får vi en ren, frisk, läskande och gomrensande upplevelse, mer älskvärd och med bättre syror än i föregående glas. Frukten är riktigt fin i början och mitten, med harmoniska tanniner och sköna mineraltoner. Avslutningen blir bara aningen för uttorkande och läderartad - som från gamla ekfat - med en längd som god, men måttlig. Roagna, utan tvekan. (91) Andra kvällen: visst finns en känsla av läskpapper i den torra avslutninen, men nu tänker vi mer på de salmiakliknande mineralerna. Men sin relativa lätthet och måttliga alkohol är vinet väldigt tilltalalande och uppfriskande. (92)

2001 Roagna Barolo la Rocca e la Pira

Kvällens vinnare är: eken! Nytt eller gammalt - skit samma, håll igen på träet, det är nebbiolodruvan vi vill ha!

ps. Det lätt uttorkande draget hittade vi varken i nolltreorna eller nollfyrorna, i onsdags. Så det låg ju nära till hands att fråga Luca om det ändå inte hade skett en pytteliten kursändring sedan han tog över rodret. Kortare tider på fat? Det pillemariska svaret blev "At Roagna, we never change..."

pps. Schiavenza handlar vi hos Carlo Merolli. I lager just nu har han Vigneto Broglio i årgångarna 2004 och 2005 (det senare fick tre glas av Gambero Rosso 2010, det förra 2009). Roagnas 2001 la Rocca e la Pira finns fortfarande att köpa i BS.

En kväll med Luca Roagna

"Every day I get in the queue (Too much, the Magic Bus)
To get on the bus that takes me to you (Too much, the Magic Bus)
I'm so nervous, I just sit and smile (Too much, the Magic Bus)
Your house is only another mile (Too much, the Magic Bus)
Thank you, driver, for getting me here (Too much, the Magic Bus)
You'll be an inspector, have no fear (Too much, the Magic Bus)
I don't want to cause no fuss (Too much, the Magic Bus)
But can I buy your Magic Bus? (Too much, the Magic Bus)"

En vanlig regnig onsdagskväll i city, klockan är 18.29. Den magiska bussen står och puttrar vid Gallerians bortre entré. Fullsatt nästan till sista plats, och de fyrtiofem vinälskarna från Bristlys vinklubb har inte den blekaste aning om destinationen. Reseledare Gabriel ger oss ett ögonblicks dejà-vu av Club33 1982 och i samma stund är vi på rull för en kortare sightseeing i novembermörkret. Åh, där är Strandvägen, Gärdet, Frihamnen - och Lidingöbron, så vacker den är på kvällen! Med Ulrik i stolen bredvid lider vi inte brist på samtalsämnen under vägen - det släpps ju flera hyllade dammsugarmodeller i slutet av nästa vecka, ett par har till och med fått 100 poäng. Plötsligt är det dags att kliva av. Hmm, var är vi? Hav... kaj... restaurang. Aha... Gåshaga Värdshus!

Gabriel lämnar över ordet till Luca Roagna. Han är 29 år ung, en välutbildad och talför vinodlare, uppvuxen på gården "I Paglieri" (Pajé) i Barbaresco. Med fundament i familjens genomtänkt konservativa "slow wine"-filosofi ger han ett tryggare och mer rotat intryck än de flesta i sin åldersgrupp. Som han själv säger: "Wine is about passion, not fashion". Luca är en agitator, fast med humor: här struntar vi blankt i tillfälliga trender, vi anpassar inte vinet efter den amerikanska smaken, här respekterar vi traditionen och gör vin för framtiden. Vi gillar inte vanilj och coca-cola, vill inte veta varvtalet på några rotofermenters och är ointresserade av vad blåslampan har för effekter på ny ek. Arbetet i källaren handlar i stället om utdragna macerationstider - mellan 30 och 80 dagar, ofta med druvskalen konstant nedtryckta i musten - och lång lagring i stora, gamla ektunnor för positiv syresättning. Vi är ytterst noga med kvaliteten på det väderbitna ekvirket, för att slippa träiga tanniner när faten används många år. Och en väldigt trevlig effekt av Roagnas metoder är att samtliga viner har en perfekt balanserad alkohol mellan 12 och 13,5%, i enstaka fall uppåt 14. Änglarna får sitt, helt enkelt...

Merparten av gårdens druvmaterial kommer från Roagnas egna vingårdar i Pajé (Barbaresco) och Rocca e Pira (Castiglione Falletto). Luca har som en längre framtidsplan att göra vingårdsviner från fler stora crus i området. Delvis egen mark, delvis leasad. Vissa delmål har redan blivit verklighet och ikväll ska vi få exempel från Asili, Montefico och Vigna Rionda. Med enveten energi understryker Luca vikten av gamla stockar, djupa rötter och en levande jordmån - något som uppnås genom ett närmast biodynamiskt förhållningssätt till markerna och dess flora och fauna. Det är i första hand stockarnas ålder som är avgörande i urvalet till riserva och toppvinet Crichët Pajé. Nä, nu är vi faktiskt väldigt sugna på att prova!



2006 Langhe Bianco DOC Gul färg, nötigt oxidativ fatkaraktär, viss känsla av jura eller gammeldags bourgogne. Rätt intensiva, oljiga citrusaromer, låg syra, rätt mycket gamla fat. Gott och karaktärsfullt vin som hade vunnit på bättre syror. 90% chardonnay, 10% nebbiolo. (86)

2007 Dolcetto d'Alba DOC Komplex doft med gräddig smörkola, animaliskt köttiga toner, örter, lovande början till bouquet. Mycket frisk, matvänligt kärv, läskande smak med måttlig alkohol och aptitretande mineraltoner. Nebbiololiknande dolcetto i en extremt sympatisk stil. Bra årgång, fräschare och bättre än nollsexan, väl lämpad för kortare lagring med större bouquet i sikte. (88-89)

2004 Barbera d'Alba DOC Återhållsam, dov frukt av mörka skogsbär med ett jordigt och animaliskt uttryck. Utmärkt bett i smaken, frisk men behaglig syra, tanniner från druvkärnorna, naturlig kryddighet i slutet, lågsvavlat. Varsamt urlakad, härligt köttig och samtidigt läskande barbera utan den numera så vanliga (över)extraktionen och fatrosten. Superskönt! (90)


Men barberan kvar i glaset bjuds det upp till en lättare buffé med charkuterier, parmesan, oliver och focaccia. För säkerhets skull grundade vi med några tryffeltortellini i förväg, men det här är precis vad som behövs för att få rätt inflygningshöjd till de tyngre grejorna av nebbiolo. De här killarna vet hur en slipsten ska dras.


2001 Langhe Rosso DOC Utvecklad och komplex doft av saltlakrits, anis och fänkål. Ljusa slånbär och rönnbär med ett kul inslag av sangria och blodapelsin. Återhållsam träbåt och tjära. Läskande munkänsla, lättare kropp, ljuvliga apelsinsyror, mognadskomplexitet och nästan burgundisk struktur. Extremt drickvänligt vin, på topp nu och något år till. (90)

2003 Barbaresco Pajé DOCG Fin höjd och eleganta övertoner i doften: lösningsmedel, rosor, violer, slånbär, röda bär, lakrits, torkad frukt, burgundisk elegans. Utmärkt renhet och fräschör i frukten, lätta behagfulla tanniner, uppfriskande mineral och rensande syra. Helt harmonisk nolltrea med en uppseendeväckande elegans för året. Allt Pajé-krut satsades på detta vin, det blev alltså ingen Crichët Pajé 2003. Senskördat den 18 oktober: ändå med daggfriska syror! Passar perfekt att avnjuta på egen hand, ungefär som en fin bourgogne, eller att lagra i fem-sex år. Underbart! (93-94)

2003 Barolo la Rocca e la Pira DOCG Stort doftdjup, mer indränkt av lakrits och tjära än föregående. Mörkare frukt som cassis, björnbär, mörka hallon och ett stråk av gamla eller kokta jordgubbar. Stor fruktig smak med utmärkt grepp, rejäl intensitet och riktigt bra längd på aromerna. Härligt vin, med mer betoning på storlek, robust kraft, värme och farinsöt frukt än i barbarescon. Båda nolltreorna är typexempel på sitt ursprung - precis som det ska vara! (93-94)


Och allt tack vare 200% nyrostad ek! Skojar Luca.



2004 Barolo Vigna Rionda DOCG Pastill-liknande rödfrukt med framträdande slånbär. Diskreta inslag av grönt, unket och reduktivt, lite brett och blomvatten. Medicinaltoner som av gammal hostmedicin och eter. Mjuk men stram smak i medelfyllig kropp med aromer av salmiak och slånbär. Ganska lätta, något dammiga tanniner som ändå känns hyfsat sträva på grund av en del stjälkiga/kärniga drag. Luca berättar om Vigna Riondas egensinniga läggning och starka tendenser till reduktion, samt tillråder minst ett dygns luftning. Har dock öppnat upp en smula sedan våra två föregående smakprov. Märkligt vin, den som lever får se. Giacosas 89:a lär vara på topp nu. (90-91)

2004 Barbaresco Asili DOCG Smått knuten, djup och mättad doft med både eleganta och tuffa drag. Fina lösningsmedel, mörka skogshallon med inslag av tjära och lakrits. Stor frukt, harmonisk och kraftfull, perfekt renhet och fräschör, framträdande men behagliga tanniner. Kraft och elegans i precist avvägda delar. Jämfört med Monteficon har Asili ännu silkigare tanniner, större frukt, bättre grepp och längd. Framförallt handlar det om en otrolig potential för längre lagring, men (överraskade nog efter gårdagens smakprov) är det ändå möjligt att avnjuta med lite luftning och passande tilltugg. Kvällens bästa! (95-96)

2004 Barbaresco Montefico DOCG Fin höjd i doften: lösningsmedel, blomtoner, violer, rödare frukt, slånbär, körsbär, röda vinbär. Aning läder, några torkade inslag. Ytterst välstrukturerad smak med utmärkt persistens. Jämförelsevis aningen lättare, tuffare och kärvare än Asili, med mer betoning på stramhet och elegans. Extremt lovande, men bjuder väl inte upp på samma sätt som Asili - än. Bägge vinerna är ju galet unga, förstås. Tilltuggen och kvällstimmen gjorde dock underverk för tillgängligheten, jämfört med lunchprovningen på gårdagens Grand-mässa. (94)

2000 Barbaresco Crichët Pajé DOCG Enormt doftdjup! Menthol, tjära, snus, sottobosco, lite russin och läder, torkad frukt, något brända toner och årgångstypisk värme. Superkomplex och väldigt spännande upplevelse för inbitna sniffare. I smaken får vi en början till mognadsutveckling, med bara aningen för varma drag, något brunare toner, kanske också lite för mycket av läder och gammalt trä (åtta år). Till skillnad från igår då Crichet Pajé glänste för fullt (95) är doften mer sensationell än smaken ikväll. Men enligt Luca är vinet framför allt tänkt för en superlång lagring - typ 40 år! En dyrgrip att lägga undan till småttingarna? (94)



Slutsatser och lärdomar: det skulle till en traditionalist för att klara av svåra 2003 med bravur - ytterligare bevis på detta har vi fått från Bruno Giacosa och Giacomo Conterno. De moderna metoderna ger högre alkoholhalter, det finns helt enkelt ingenstans för alkoholen att ta vägen i rotofermentorer och nya ekfat. Medan modernisterna tvingades skörda omogna tanniner för att inte få över 15% alkohol, kunde Luca Roagna vänta ut tanninerna i ytterligare minst en månad. Visst fick han höga sockerhalter i druvorna, men genom de traditionella källarmetoderna avdunstar överskottet. Det kanske mest knäckande är dock hur fina syrorna fortfarande var vid det sena skördetillfället - och fortfarande är. Hur gick det till, då? Antagligen suverän terroir, gamla stockar, djupa rötter och naturliga vingårdsmetoder...

Efter två provningar på två dagar med samtliga Roagnas viner står det klart: 2004 Barbaresco Asili är det bästa vin vi hittills smakat härifrån - likaså en av de bästa barbareschi vi någonsin smakat. Det kommer med tid och tålamod att utvecklas till en storslagen skönhet i källaren. Vi som är lite mer otåligt lagda korkar istället upp de supergoda, generöst fruktiga nolltreorna medan vi väntar. De viner som inte redan finns i BS släpps den 2 januari 2010. Roagna vägrar - inte helt oväntat - att åka med i samma galna priskarusell som modernisterna.

Med tisdagens mässa på Grand Hôtel i färskt minne: så här borde alla vinprovningar vara! Att sitta ner, hitta vilopuls och ta god tid på sig är avgörande för att komma fram till något vettigt, inte minst när det gäller ung toppnebbiolo. Fram för långsamt vin! Roagna non cambia!

2006 Majnoni-Guicciardini Chianti

Fiasco! Troligen är den stackars bastflaskan en av de förpackningar som fått utstå mest spott och spe, inte minst i svensk vinjournalistik. Det tycks fortfarande vara helt omöjligt att skriva ordet Toscana utan att rapa upp en utsliten harang om vilka sura och tunna viner man blev serverad ur bastflaska på sjuttiotalet. Men kanske personen ifråga inte hade lärt sig att leta upp de bra grejorna än - utan dömde allt efter Chianti Ruffino?

Den italienska bastflaskan har en historia på många hundra år, ända tillbaks till 1350-talet - en tid när man precis lärt sig blåsa en rund flaska men inte klarade att åstadkomma en platt botten. De gångbara storlekarna var quarto 5,7 liter, mezzo quarto 2,28 liter och lilla metadella på 1,4 liter. Alla människor drack sitt vin från fiaschi, både mäktiga adelsmän och livegna bönder. När DOC-lagarna infördes på sextiotalet bestämdes att endast DOC-vin fick tappas på bastflaska. Som vi vet var dock de italienska DOC-lagarna till intet förpliktande - och mängder av dåligt vin har onekligen producerats i Italien. Både i bulk, bordeauxflaska och bukig bast.

Men vem bryr sig om historien! Glöm allt det där gamla och mossiga - nu är det BiB-revolutionen som ska hamras in i det svenska medvetandet, i snart sagt varenda vinartikel i de stora dagstidningarna. "BiB är framtiden, det är bara att acceptera!" fastslår Bengt-Göran Kronstam. Hmm, vi snackar alltså om en förpackning med ett beprövat förflutet på knappt tio år - tekniskt undermålig, historielös och totalt osexig. Innehållet är strömlinjeformat att passa "marknaden", den bottilagrade ursprungskaraktären borttvättad och ersatt med ekchips och annat otyg. Särskilda produktionslinjer tappar upp det billiga andrahandsplonket till "Die dumme Schweden". Ska man skratta eller gråta?

2006 Majnoni-Guicciardini Chianti DOCG är transparent varmrött. Det är härligt att hantera den fysiska, runda 1,5-litersflaskan. I karaffen får vi en på-riktigt-doft av jord, järnmineraler och rått kött. I glaset fortsätter showen med jästa körsbär, slånbär, salvia och begynnande tredjehandsaromer med en antydan till stallighet.

I munnen är vinet ytterst behagligt, sammetslent - en fullmogen och urtypisk chianti - med aromer som av livfulla, jästa söta röda körsbär, örter, krydda och sötlakrits. Sangiovesefrukten är slösande rik och ändå typisk för ursprunget. Syrorna är mjuka men friska, en liten russinsötma är märkbar och därtill relativt generös alkoholvärme (13,5%) som ger intrycket att den traditionella governo-metoden har använts vid tillverkningen. Dock finns inget av den klassiska spritsen kvar, och greppet är väl inte det allra bästa. Skitgott pizzavin, hur som helst! (85)

Pröva att ställa detta rödtjut brevid exempelvis en låda Ricasoli Formulae och se hur det moderna, "anpassade" vinet blir fullständigt överkört. Inte bara en gång utan upprepade gånger, fram och tillbaka. Det är ett sämre, kartigare druvmaterial i boxen, helt enkelt. Carlo Merollis pris är ändå jämförbart med ett lådvin: 99 DKK för 150 cl vid köp av sex flaskor. Nä, nu måste vi grädda pizzorna!

ps. Majnoni producerar enbart vin av ekologiskt odlade druvor, kolla även in hans 2007 Chianti Superiore. Och framför allt, våga vägra box!

pps. Tidigare provad sommaren 2008. Mindre ruffigt och klart mer harmoniskt nu. Men lika typiskt för ursprunget.

Monforte/Bussia 2004: Fenocchio vs. Bolmida

Med hjälp av två nyligen inhandlade nollfyror zoomar vi in på två granngårdar i Localitá Bussia, Monforte. Bara 700 meter skiljer dem åt på kartan - Aldo Conterno är den enda egendom som ligger emellan - men troligen finns större skillnader när det kommer till vinmakandet.

Giacomo Fenocchio är en förhållandevis liten egendom med en total produktion om 45 000 flaskor från 10 hektar. Man producerar tre vingårdsbaroli: Bussia, Cannubi och Villero. Metoderna är traditionella med mognadslagring i slavonska botti.

Silvano Bolmida huserar strax söderut utmed vägen mellan Monforte och Castiglione Falletto. Volymen är ännu mindre - 15 000 flaskor från 3,5 hektar. Bolmidas barolo från Bussia växer i områdets typiska bruna sandsten, skördas sent, får en längre maceration och lagras i delvis nya franska och slavonska ekfat om 500-750 liter.

2004 Giacomo Fenocchio Barolo är ljus i färgen med en diskantrik doft av viol, mandelblom, lösningsmedel och körsbärskärnor. Här finns massor av övertoner, rentav en liten hint av vit kirsch! Fruktens aromer är ljusa och helhetsintrycket är finessrikt och eteriskt. Smaken är relativt lätt och slank, men ändå riktigt intensiv med klockren syra, silkiga tanniner, bra persistens och elegans. Dag två är doften vidöppen och mer balsamisk. Attacken är sötare, hallonaromerna tätare och avslutningen uppfriskande och mineraliskt torr. En stilig, heltraditionell barolo med alla de rätta dragen på plats. (90-91+)

2004 Silvano Bolmida Barolo Bussia uppvisar inledningsvis enbart nedre mellanregister med mogna körsbär, träbåt och drivved. Rikligt med fat som en ekad toscanare, men var är de höga tonerna, var är finessen? Smaken drar åt det fylligare hållet, extraherad och smått baktung med senskördade drag. Syrorna är väl inte de mest eleganta och tyngs ner av träiga tanniner och märkbar alkohol. Vad värre är letar vi förgäves efter nebbiolodruvans typiska aromer - så den första kvällen blir intrycket sammanfattningsvis ointressant och negativt.

Men efter ett dygn i öppen flaska har det faktiskt hänt en hel del bra saker. En ton av söt mandelmassa har letat sig fram, de nebbiolotypiska hallonaromerna har kommit loss, och vinet beter sig bättre i munnen. Känslan är onekligen lent viskös och eftersmaken hyggligt lång. Nu är det framförallt ekbitterheten som stör, och syrorna maskeras fortfarande av fatbehandlingen. Till rött kött är det absolut inget tokigt vin, och det finns uppenbarligen hopp om framtiden - trots allt. (87-88+)

Priser och inköpställen: 199 DKK/Cibi e Vini, 250 DKK/Illum. Rowi Wine säljer sexpack av Bolmidas 2004 Bussia i BS för 335 kr/fl.

ps. När är det dags för Antonio Galloni att hälsa på hos de här producenterna? Vi misstänker att åtminstone Fenocchio skulle falla honom i smaken.

Cabernet/Merlot: Citran vs. Maculan

En plommonspäckad fläskkarré går klart i ugnen på låg temperatur. Eftersom vi råkar ha två flaskor hemma med snarlik druvsamman-sättning - men av helt olika ursprung - kan vi inte låta bli att arrangera en match.

2005 Château Citran Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur blandar lika delar cabernet sauvignon och merlot som fått mogna ett år i barriques. Ägarna Merlaut-Villars är samma som kör Chasse-Spleen och Haut-Bages-Libéral. Doften är balanserad, avrundad och riktigt läcker. Vi noterar bittermandel och mandelmassa, körsbär med härligt sug, mörka plommon och blandade vinbär. Därtill en prima fatbehandling med rostat bröd, ljusare kryddiga inslag av sandelträ, lakrits, svalkande menthol och gott om grön tobak som minglar kvar i glaset.

I munnen bjuds en kraftfull attack, stram och överraskande fullmatad mittsmak samt seriösa men tillgängliga tanniner. Både syror och tanniner är inlindade i en munkänsla som både behagar och ställer krav med sitt grepp. Här finns årgångens typiska stoppning och motstånd - man måste jobba lite och får en fullt anständig längd som belöning. Smaken är riktigt god - "apgod" enligt S - med en antydan till värme som känns smått italiensk. Just till kvällens mat har vinet vissa problem att gå igenom, kanske på grund av lite lägre syra och mindre av upplevd fruktsötma, men på egen hand är det en klar vinnare och har förstås god potential för lagring. Utmärkt vin! (88+)

2007 Maculan Rosso Brentino Veneto IGT är gjort på nästan samma druvmix - 45% cabernet sauvignon och 55% merlot med ett års lagring på lika delar stål och barriques. Maculan har specialiserat sig på bordeauxdruvor och buteljerar över 200 000 flaskor av detta vin, som kan beskrivas som egendomens visitkort. Doften är rejält tilltalande och utåtriktad, ungfruktig med bra spets. Fängslande att sniffa på med vitpeppar och diskret stall i början. Moderna bordeauxvibbar kommer loss med en fräschör av vinbärsblad och blommiga syrener. Därtill ceder, svarta vinbär, cassis och plommonmerlot. Kryddor, tobak och kaffe håller kvar intresset hela vägen ut.

Smaken är intensivt fruktig och läskande med dominerande svarta vinbär och svart te. Syrorna är italienskt friska, tanninerna lägre, greppet måttligt men livligheten utmärkt med en smula druvsötma. Avslutningen har det där typiskt italienska snörpet och strukturen känns ungefär som en fylligare dolcetto. Ett jättegott vin som tack vare sin fruktighet och högre syra funkar bäst till kvällens mat. Bör även passa som handsken till antipasti. (87)

Priser och inköpsställen: 169 DKK/ Illum - och €8,50/Superiore.de. Ganska så fyndigt, det sista. Tack, Martin för Brentinon!

Barolo e Barbaresco 1971

Höstens provning, utan tvekan! Niklas J har raggat fram tio traditionella piemonteviner från den legendariska årgången 1971. Leverantör av samtliga är Stefan Töpler på tyska Barolobrunello.de. Förväntningarna är förstås skyhöga - och samtidigt är vi väl medvetna om riskfaktorn när det gäller så här gamla viner. Men får vi bara in några fullträffar så skriver vi historia ikväll! Ett extra sus omgärdar
1) Mauro Mascarellos barolo, till hälften från toppläget Monprivato i Castiglione Falletto samt 2) Giovannini Morescos barbaresco från Pajoré, som fick Angelo Gaja att se stjärnor och slutligen 3) Marcarinis barolo från La Morras stolthet Brunate.

FLIGHT 1

Första glaset är en rätt grumlig uppenbarelse, med en ljus färgnyans som liknar brun honung. Ingen röd kärna ens i mitten - detta ser oroväckande ut! Sniff, sniff - här har det nog blivit i mesta laget av oxidation och madeirisering, med toner av terpentin och målarlåda. Men doften bjuder också på åtskilligt av fascinerande tredjehands-aromer: knäck, karamell och honung, torkade rosenblad, fikonsirap, tomatpuré och svamp. Smaken är mild och lite trött, stapplar nerför kullen med käpp och lämnar en ton av torkad frukt och läder efter sig. Vi noterar också en del likheter med övermogna bordsviner från Douro - ett slags känsla av att besöka Vasaskeppet. Utvecklingen har gått mycket längre än den borde, så vi struntar i betyg för den här flaskan.

1971 Giacomo Borgogno Barolo Riserva

Giacomo Borgogno & Figli representerar fortfarande det ärkekonservativa lägret i Barolo med en historia ända tillbaks till 1761. Här går tiden sakta - urlakningstiderna är långa och lagringstiderna upp till fyra år på botti, därefter på glasdamejeanner innan vinerna slutligen hamnar i butelj, tidigast efter tio år. Den rekommenderade drickfasen brukar anges till 30-40 års ålder - allt under mottot "Time is Our Companion". Druvmaterialet kommer till största delen (numera helt och hållet) från de egna vingårdarna Cannubi, Liste, Rué and San Pietro - totalt ungefär 10 hektar. En femtedel köptes tidigare in från kontrakterade odlare i Barolo and La Morra. Odlingarnas jordmån är mestadels kalkrik lera. €79/Stefan Töpler.



Andra glaset har en ljusare brunröd färgnyans med fin transparens. Här finns en fantastisk doft som bara växer i glaset. Tjärpastiller och fartygsrep möter multnande undervegetation, sumpig insjö, ostbutik, röd nebba, gamla jordgubbar, torkade körsbär och örter. Smaken är förhållandevis rödfruktig och ungdomlig, med behagliga syror, burgundisk kryddighet och småtuffa, sandiga tanniner som behöver ytterligare ett tag för att bli helt upplösta. Vinet är alltså inte bara intakt, utan fortfarande lite i yngsta laget - mäkta imponerande. (91-92)

1971 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Vigneti Pora

60 medlemmar och 110 hektar gör Produttori till den utan konkurrens största producenten av barbaresco med 22% av totalen - det blir 300 000 flaskor varav hela 40% är vingårdsbetecknad riserva. Vigneti Pora har utmärkt solexponering i ett läge från väst via syd till sydost. Närmaste grannen till Pora heter Asili. Fortfarande gör ju Produttori sina viner i en heltraditionell stil, så med stor sannolikhet har även dagens riservor kapaciteten att hålla och utvecklas så här fint med långlagring. €99/Stefan Töpler.



Tredje glaset är gnistrande kristallklart med en ljust rödbrun färgnyans (flaskan hade också en massiv fällning). Här bjuds en eterisk, svindlande elegant och helklassisk doft där vi kan notera tjära, salmiak, menthol, lösningsmedel, röda bär, nypon och rosenblad. Det är väl ungefär här någonstans vi börjar mumla om hur fåfängt det är att dra enskilda trådar ur en så märkvärdig väv, och att poesi är det enda som skulle passa som beskrivning. I munnen är vinet superintensivt och lika fokuserat som en laserstråle - stunden är kommen att skåda ljuset! Vinet besitter en enorm potens - jo, visst brinner det en eld i mitten av smaken - men de strålande syrorna räddar elegansen och tanninerna har med tiden slipats till perfektion. En munfull av detta vin får sötfruktiga aromer av rönnbärsgelé, röda vinbär, läder, nougat, calvados och konjak att eruptera i hela gommen. Lyckotårar stiger i ögonen medan hjärnan förvandlas till en supernova och vällust-rysningarna avlöser varandra. Det här måste vara vinet som fick Gaja att se ljuset. (97)

1971 Enrico Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré

En legendarisk vingård - Pajoré. Här har vi den 71:a som fick Angelo Gaja att fatta beslutet att köpa Morescos lott om 10 hektar - "Sito Moresco" - en affär som han sedermera rodde i land. De nebbiolodruvor som inte platsade i hans barbaresco valde han att blanda med cabernet, merlot och barbera från andra lägen under namnet Sito Moresco. Terroiren är idealisk för nebbiolo: jordmån av mager märgel, syd/sydvästlig exponering och höjder mellan 230 och 300 meter. €129/ Stefan Töpler.




FLIGHT 2

Första glaset har en ljust rödbrun, något grumlig färg. Doften bjuder på karamelliserade toner av knäck och honungsvatten med örter i. Visst finns ett tydligt drag av oxidation och terpentin som påminner om Borgognos Riserva, men inte lika dominerande. Om nu doften kanske inte har riktigt alla parametrarna på plats, så är smaken närmast av världsklass: ett suveränt fokus i stil med Pajoré, en raketmotors kraft och driv i mitten och en längd där måttbandet tagit slut för länge sen. Helt fantastiskt i munnen, även om det är svårt att upprepa en total fullträff två glas i rad. (94)

1971 Pio Cesare Barolo

Överraskande att Pios standardbarolo var av denna kaliber och dessutom hade hållit så bra. Även om man fortfarande kör med slavonska botti så är en del av metoderna moderniserade nuförtiden, med kortare macerationstider, svalare temperaturer och genomluftad snabbmognad. Det nutida vinet har väl knappast fyrtio års potential - eller har det? Men vi slipper vänta, för Pios viner smakar ju så jäkla gott redan som unga. Pio Boffa äger hela 45 hektar vinmark, och standardbarolon är en blandning av frukt från Serralunga, Monforte och Castiglione Falletto.



Andra glaset har en mörkt brunröd färg med riktigt fin lyster och klarröda reflexer. Det ser ut som en ungdom i sällskapet! Doften är väldigt utåtriktad med hela den kontinentala frukosten på ett fat: brioche, smör och jordgubbsmarmelad samt ångande kaffe på nyrostade bönor därtill. Andra provare noterar krondilliga fattoner och smörslungade morötter. Smaken är harmonisk och varm, fortfarande rödfruktig och något kärv med en framträdande örtighet. Det finns vissa likheter med Pora men vinet har inte riktigt den elegansen, och doften är lite bättre än smaken. T är dock mycket förtjust medan S håller huvudet kallt och summerar intrycken till: "Atypiskt". (90)

1958 Caves Aliança Garrafeira Particular

Sicken luring! Fantastiskt vilken hållbarhet de här gamla vinerna på bagadruvan har, kanske ännu bättre än gammal nebbiolo. Vi har tidigare provat femtioåttan här med liknande noteringar om brioche, smör och marmelad! €15 hos Garrafeira Naçional.

Tredje glaset utlöser en smärre debatt om korkskada där åsikterna skiftar lite. Doften är inte alldeles illa däran utan ger typiska drag av menthol, tjära och med en del volatila drag. Smaken däremot är både vass, torr och papp-liknande med en kort, brännande avslutning. Defekt, tyvärr...

1971 Oddero Fratelli Barolo

Vila i frid. €80/Stefan Töpler.



Fjärde glaset är en brunröd, rätt färgrik uppenbarelse med lite grumlig fällning. Nosen är väldigt märklig och ger bilden av ett helt grönsaksland, eller snarare en kålträdgård, inklusive själva jorden och arbetshandskarna av gummi. Frukten drar närmast åt röda vinbär och lingon på ett burgundiskt sätt, som i en grön och sval årgång. Ur odlingarna plockar vi bland annat kungsmynta, broccoli och diverse rotfrukter, men helhetsintrycket av doften blir tyvärr inte alldeles angenämt. Vad som däremot är angenämt är smaken. Här finns en sötfruktig attack, fräsande höga syror och fräschör av spearmint och vinbärsblad, med vänliga tanniner och ändå bra grepp. Presterar långt bättre i munnen än doften utlovar, och mot slutet tycks även doften utvecklas till det bättre. (89)

1971 Renato Ratti Barolo Marcenasco

Renato Ratti är känd som den första modernisten i La Morra. Som trettioettåring skapade han 1965 sitt eget vineri, och hans strävan har alltid varit att göra viner som går bra att dricka även som unga. Han nådde sitt mål genom att korta macerationstiden till en vecka, med rotofermenters och delvis lagring i barriques. Marcenasco är inte en namngiven vingård utan ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra med exponering sydväst till sydöst och en jordmån av blå märgel. Produktionen av detta vin är hela 65 000 buteljer årligen. Det överraskar att 71:an var så pass grön när andra gjort långt mer potenta viner. €100/Stefan Töpler.





FLIGHT 3

Första glaset har en härlig lyster, med mörkt brunröd kärna ut mot orange och bärnsten i kanten. Här finns en mycket fin och komplex sniffardoft där vi gemensamt nosar fram tjära, apelsinskal, gröna äpplen, rosor, tång, mynta, nysågat virke och målarfärg. Smaken är stram och intensiv, men fortfarande vass, nästan hård. Syrorna upplevs i kärvaste laget och helheten blir mer dissonant än harmonisk. Absolut risottokrävande. (87)

1971 Barale Fratelli Barolo Castellero

€90/Stefan Töpler.



Andra glaset är mycket ljust rödbrunt och något grumligt. Här finner vi en ljuvlig mognadsutveckling mot knäck, farin, järn, sjöbod, tjära, terpentin och pinjekåda. En lekfull badboll studsar oväntat omkring i doften. Smaken är intensiv och väl fokuserad, men liksom föregående vin ytterst stram med sötmogna ålderssyror. Helhetsintrycket blir lite för hårt och vasst, i tuffaste laget på egen hand - kommer det någonsin att nå full harmoni? Ännu ett risottokrävande vin... (90)

1971 Paolo Cordero di Montezemolo Barolo Monfalletto

Paolo Cordero fick genom arv från sin mor tillgång till släkten Fallettis vingårdar med anor från 1300-talet och startade sin produktion 1940. Egendomens Barolo Monfalletto är skapad av druvor från den sydöstvända vingården Gattera i Frazione Annunziata, och anses erbjuda den klassiska lätthet och elegans som är typisk för byn La Morra. För att vara traditionalist har Cordero kört med förhållandevis korta macerations- och lagringstider. €80/Stefan Töpler.



Tredje glaset är klart och ljust rödbrunt, ljusare än ettan. Doften är inledningsvis elegant och eterisk med örter, rosor, framträdande champinjoner, kokkaffe och salta toner av tång och havsvatten. Efterhand kommer invändningar om simbassäng och kloak, därmed också misstankar om korkskada. Det bekräftas av smaken som är vass, kärv och ogin. Spottreflexen aktiveras direkt. Defekt, inget betyg.

1971 Giuseppe Mascarello & Figlio Barolo

När vi får facit är det bara att konstatera: vi fick inte chansen att lära känna det bästa av Monprivato ikväll. Mauro Mascarello är fjärde generationen vinmakare - hans förfäder startade redan 1881 med inköp av mark och källare i Monforte. 1904 köpte man en en vingård som anses vara en av de allra bästa i hela baroloappelationen - Monprivato. Länge var egendomens barolo en blandning av frukt från (ungefärligen) 60% Monprivato, 25% Villero och 15% Santo Stefano/Bussia Soprana. 1970 började Mauro att buteljera sin Monprivato separat - och senare även de andra. Men han använde bara den del av druvorna som var av klonen Michét - ungefär en tredjedel. Därför kan vi gissa att sjuttioettan består av ungefär lika delar Monprivato och Villero/Santo Stefano. Den legendariske Mauro Mascarello brukar beskrivas som en upplyst traditionalist. Hans metoder är traditionella med noggrant vingårdsarbete, 28 dagars maceration, nedbrytning av skalhatten med överpumpning av musten och slutligen en lång mognadslagring i slavonska botti från 1951.



Sista glaset ut från forntiden har en brunröd färg med klarröd kärna, fin lyster och bärnsten i kanten. Ett förhållandevis ungt utseende! Även doften är ungdomlig med tydlig ton av spearmint, lakrits och hallon. Smaken bekräftar med suveränt väl bibehållen frukt, storslagen tanninstruktur och frisk, livlig syra. Allting är i balans och smakens längd är enorm - sanslöst bra! Här finns säkert ett decennium av framtid. Utan konkurrens bäst i flighten och gissningsvis från Mascarello? (95)

1971 Marcarini Barolo Brunate

Marcarini är en av de mest respekterade producenterna i La Morra, mycket tack vare deras Barolo Brunate som tillverkats sedan 1961. Familjen äger 4,5 hektar i Brunate, omplanterade 1980 och 1986. Exponeringen är sydvästlig med kalkrik jord. Vingårdsarbetet är - åtminstone nuförtiden - modernt med hård beskärning, täckgrödor och kompost - medan vinmakningen är helt traditionell med lagring i stora botti. €100/Stefan Töpler.



Visst är de vackra i glasen, gamlingarna! Och vi ska inte klaga på utdelningen: fyra av de tio var ju enastående, tre var bra och tre gick stolpe ut - korkdjävulen visar vem som bestämmer till slut! Varmaste tack till Niklas J för härlig mat och ännu en underbar lektion i vinhistoria...



ps. Mer 1971-läsning finner du här och här. Och här!

2007 Gaja Langhe Dolcetto Cremes

Söndagmiddag är en underbar uppfinning. Vi latar oss precis hela dagen och när aptiten så smått börjar gör sig hörd fräser vi renskav med trattkantareller och gul lök. Det är nog någonting med renarna och svampskogen som får oss att längta efter en dolcetto. Eller kanske är det den underbara beskrivningen från Patrik Lucchesi - som skänkte oss den här flaskan...

2007 Gaja Langhe Dolcetto Cremes har en lagom söt, blå doft av parfymerade skogsbär (blåbär) och körsbär av mörkaste nyans. Därtill en rolig association till malt och humle, och en del andra kryddörter som malört. Faten gör sig bemärkta i form av diskret kafferost, bränt franskbröd och smörkola, plus lakrits och menthol. Lustfyllt och pang på rödbetan.

I glaset serveras en ovanligt tät, ganska mörk dolcetto-smak med krämig, sötmogen frukt och samtidigt lite bläckig, lagom åtstramande munkänsla. Lingonsyror friskar upp och lovar väldigt gott inför mötet med renskavsgrytan. Den betydande närvaron av pinot nero försöker - i stort sett förgäves - göra sig hörd. Med lock och pock tittar den till slut fram i form av en chokladdoppad jordgubbe i avslutningen. Åtskilliga saltlakritsremmar ansluter sig i eftersmaken. Vinet öppnar upp anmärkningsvärt bra i karaffen och utvecklas till en typisk Gaja-crowdpleaser - med integriteten i behåll. Detta blir bara godare och godare för varje klunk! (88)

ps. Vinunic: är det helt omöjligt att lansera en dolcetto i prisklassen 200-250 kr?

2007 Castell Vell vs. 2007 Mahatma

Sydfranska 2007 fortsätter sitt ohejdade segertåg. På gårdagens Vinik-provning blev de här vinerna våra favoriter tillsammans med Domaine Gaydas superfruktiga 2006 Chemin de Moscou (91) - och hur maffig ska då inte den moskovitiska nollsjuan bli, kan man undra. Vi fick med oss de överblivna slattarna hem för en extra påtitt...

2007 Domaine Singla Castell Vell, Côtes du Roussillon Villages har en vidöppen och väldigt frestande doft av fransk söndagsfrukost med hårdrostat bröd och körsbärsmarmelad. Laurent de Besombes gillar sina nya fat och det märks som vanligt, men balansen mellan frukt och ek är faktiskt jättefin. Den charmerande nollsjuafrukten möter bittermandel, lakrits, lödkolv på eneträ och några stänk av svett från gårdshästen.

Smaken är stor och extremt energisk med rejält bett i fruktsyror och tanniner. Den välsignade årgången ger sötma till syrahdruvorna - T tänker farin och S associerar mer kritiskt till sötningsmedel - men syltigt blir det inte. Faten blurrar inte heller intrycken utan bidrar istället till bättre skärpedragning och extra hästkrafter. Den körsbärslika syrahfrukten har vissa italienska drag, och den lilla bitterheten är enbart god och noga avvägd. Visst måste man vara utrustad med acceptans för rostad ny ek som en bärande del i smaken, men allting sitter ihop på ett utmärkt sätt. Även om vinet är very open for business redan nu gissar vi att tre års lagring kommer att göra underverk - och då lär det leverera i klass med den härligt utvecklade nollfyran. (91+)



2007 Mas Conscience Mahatma, Terrasses du Larzac har en blommig, elegant doft där ljuvligt röd frukt ripplar den mer förväntade svarta. Här handlar det om 100% mourvèdre som lagrats i 300 liters cementägg - årets hippaste pryl i den biodynamiska svängen. Aningar av läder får sällskap av lekfulla djur som lurar i bakgrunden. Blomtonerna associerar till sommarängen där man plockar prästkragar och andra blomster inför midsommarafton. En välskött kompost, mogna skogsbär och röda äppelskal bidrar till biokänslan.

I munnen är detta ett stort, mjukt och harmoniskt vin helt utan mourvèdrens typiska järngrepp. Tanninerna är visserligen tätt vävda, men alldeles sammetslena. Med stöd i behagliga syror får den charmiga rödfrukten fritt spelrum - aromerna är stora och rena - och som bonus bjuds en söt lakritsstång i avslutningen. Föredrar man att vara utan ek som pockar på extra mognadslagring är cementäggen en spännande lösning som gjort toppcuvéen från Mas Conscience elegant och superskön att dricka redan nu - en klockren nollsjua för känsliga biogommar på spendersamt humör. Produktionen är minimal - endast 200 magnumflaskor totalt. (92)



En presentation av Mas Conscience gjorde vi här. Hur fint Castell Vell utvecklas med tiden kan man läsa här.

Priser: Castel Vell 210 kr/75 cl, Mahatma 750 kr/150 cl. Kontakt: nik@vinik.se

Munskänkarna provar Ch9 2007

Södra Rhône 2007 har redan skördat så många superlativer att den största utmaningen blir att bibehålla kritisk sans och måtta ikväll. Parker har nyligen sagt sitt, kvällens viner har fått mellan 96 och 100 poäng - och det kanske mest intressanta med kvällens provning är att klura ut var vi har våra egna preferenser.

Första glaset är ljusare granatrött med blå reflexer. Doften är vidöppen, med tveklös wow-faktor - i alla fall i vår nos. Mörkt aromrika hallon - även hallonbåtar - samt jordgubbar och lakrits. Ett rent och fint intryck med tydlig mineralitet och lätt parfymerade övertoner. Smaken är intensiv, slank och läskande i en lättare medelfyllig kropp. En attack av rödfruktiga aromer som söta vildhallon och jordgubbar övergår i stramare mineraler där avslutningen blir elegant torr och påtagligt salmiaksalt. Bettet i gommen är skönt, och tanninerna sticker ut en smula så här på egen hand, men de verkar ypperligt lämpade för matsammanhang. Ett traditionellt, väldigt sympatiskt vin i burgundisk stil.(93+)

2007 Domaine Gerard Charvin

Vad gäller mognadslagring tycks vinet lyda under den normala sjuårsregeln, men är förstås jättegott redan nu.



Andra glaset kommer i mörkare rubin med blåa inslag. Den smått knutna doften ger mer av kirsch och garrigue än föregående - också mer av läder och animaliska charktoner. Här finns också en ungdomlig hint av lösningsmedel och större komplexitet. En ljuvlig, ung doft, men i munnen står det alldeles klart - detta är ett storslaget vin. Makalöst lent och visköst, med en enorm skala på frukten som lindar in både alkohol, tanniner och syror i ett vänligt lull-lull. Aromer av hallonreduktion och söta röda inlagda körsbär med krossade kärnor, orientkryddor och fet lakrits i avslutningen. Smaken blir till en stor, varm våg där allt sitter ihop på ett föredömligt vis. (97+)

2007 Clos des Papes

Sweet harmony! Hallelujah! Praise the Lord! Amen! Fullträff på våra smaklökar, och vinet kommer nog att smaka lika gott närhelst man väljer att korka upp inom de närmaste decennierna. Men det räcker faktiskt bara till andraplats ikväll...



Tredje glaset har ännu ett steg mörkare färgnyanser med bruna inslag. Doften är kanske kvällens mest komplexa, med skolboksexempel på den lilla svampen brettanomyces - toner av stall, spillning och plåster. Här är också det glas som ger allra mest garrigue-örter, särskilt mynta och pinjebarr. Därtill köttsafter, cocktailbär, jästa körsbär, pinjenötter och choklad. Smaken drar åt det relativt slankare hållet - drygt medelfyllig - med sandiga tanniner och en matkrävande stjälkighet samt friska lingonsyror i slutet. Extremt gott och fräscht, man längtar direkt efter grillade lammet med rosmarin! Precis som med Charvin... (94+)

2007 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

Kanske inte fullt så imponerande som den strukturerade, tuffa nollfemman, men ändå väldigt bra. Gårdens egenheter står onekligen ut i en jämförande provning. Pegaus nollsjuor är inte buteljerade än, så dessa flaskor tappades upp av Laurence Feraud speciellt för denna provning. Hon påpekade att de kunde lida av en smärre bottle- och travel-shock.



Fjärde glaset ser ut ungefär som tvåan, ungefär lika tätt, men något blåare. Doften är knuten med framträdande likörtoner, skogsbärsreduktion och smält sötlakrits. I munnen har vinet inte den fräschör och det lyft vi förknippar med årgången - i vår smak är det alltför tungt och likörtonat med en skvätt Jägermeister i avslutningen. (92+)

2007 Clos du Mont Olivet La Cuvée du Papet

Detta är inte vår likör att dricka ung, ej heller förrförra höstens smakprover av 2000 och 2003. Däremot gillade vi nollsexan en hel del, och sedan vi smakat några äldre årgångar begriper vi att Papet kan utvecklas väldigt fint om man ger sig till tåls i sisådär femton år.



Femte glaset är en tät, klar, varmt blåröd uppenbarelse. Nosen har en sällsam finess och elegans som är svår att beskriva. Först ut är rostade toner av kolabönor, blommiga fat, lösningsmedel, cassis och jordgubbar. Vilken fantastisk spets och och fokus här finns i doften! Dessa intryck går igen i smaken som är rentav överjordiskt fräsch och harmonisk med burgundiska jordgubbar - och helt utan tunga likörtoner. Alkoholen är alldeles borttrollad och avslutningen ack så frisk. Vi snackar enbart harmoni och finess, ändå är det ett jättestort vin. Kanske inte den allra mest typiska av châteauneufer nu som ung, snarare associerar vi till andra nyligen provade moderna världsklassviner som de bästa från Château Pavie eller Scavinos Rocche dell' Annunziata. (98+)

2007 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes

Kvällens stilmässiga överraskning! Med tanke på att även Janasse Tradition är ett mäktigt vin trodde vi att Vieilles Vignes 07 skulle vara rena likören - men det är så otroligt elegant. To die for.



Sjätte glaset är det mörkaste, nästan opakt blålila. Doften har ungbäriga godistoner som faktiskt påminner en del om ung, bättre beaujolais. Söta och salta remmar och färska blåbär. En nattamörk frukt med inslag av rök och mörk choklad. Smaken är stram, kantig och rätt bråkig med kärnbitterhet, ektanniner och kärvhet. Lite klumpigt faktiskt, en smärre chock efter föregående vin. (92+)

2007 Domaine de la Mordorée Cuvée La Reine des Bois

Möjligtvis ordnar det upp sig med tiden, men som det verkar artar det sig till för mycket kärv bitterhet och för mycket ny ek för att passa oss. Detta lockar inte till inköp.



Samtliga betyg är en värdering av vinerna som de visade sig den här kvällen och inte ett försök att se genom väggar. Plustecknen tolkas så att alla sex har en utmärkt framtidspotential, men nu vet vi i alla fall vilka vi är intresserade av.

ps. Tack till Stefan Thunberg som körde hem vinerna från Vaucluse och ledde provningen.