1978 Caves Velhas Garrafeira & 1970 San Marco Grande Reserva

Vi har nu klivit ytterligare fem år tillbaka i tiden. Det här känns nästan som att vara med i en saga - med tidsmaskiner, förtrollade speglar, en urgammal värld och dimmigt mystiska föreställningar om sedan länge förflutna händelser. För att bibehålla kontakten med verkligheten tar vi Google till hjälp. Caves Velhas - Companhia Portuguesa de Vinhos de Marca är ett gammalt och välrenommerat företag som fortfarande är i högsta grad verksamt, med starka anknytningar till Bucelas, där vinet också buteljerats. Men därifrån gör man uteslutande vitt, denna sjuttioåtta kommer troligen från Bairrada och lär i så fall innehålla en del baga-druvor. Finns det några garvsyror kvar i vinet har vi tänkt att hantera dem med hjälp av en risotto. Garnerad med flarn av svarta trumpetsvampar stekta i tryffelolja, och serverad med några skivor lufttorkad skinka.



1978 Caves Velhas Garrafeira (Bairrada) har en frisk kork och håller enligt etiketten 12,5%. Glaset lockar, rödbrunt med en orange lyster. Här bjuds en angenäm, balanserad och frisk bouquet med fina mognadstoner där faktiskt frukten är bland det första vi tänker på: nypon, plommonmarmelad, och en aning av gammal slånbärssaft. Örterna märks som tomatkvist och tomatpuré. Och så återbesök i målarverkstan, ikväll med lösningsmedel, linolja och en rätt subtil tjära. Till sist kommer vi att tänka på en gammal kakburk som envist håller kvar doften av för länge sedan uppätna vaniljkakor. Gott!
När vi tar in vinet i munnen är det smakrikt och lent med fullt tillfredställande frukt. Som väntat är garvsyrorna stadiga, först något vassa - men hellre vass än fadd, alla gånger. De rundar nämligen av sig och hittar en större harmoni efter en timme eller så. Avslutningen är rejält lång och syradriven med en eftersmak där slånbär och lite oljefärg minglar kvar - inget fel på den färgen. Vinet blir suveränt matsällskap, i en stil som påminner om gammelbarolo, jättegott även på egen hand och återigen förvånansvärt med i matchen. (89)



1970 San Marco Grande Reserva är enligt etiketten buteljerad i Vila Nova de Gaia, så här har vi ganska säkert en Douro. Flaskan håller 12% alkohol och har en svårdragen kork med en otäck vinägerdoftande svartsoppa uppe på toppen. Till slut får vi upp största delen av korken och trycker ner den sista centimetern i flaskan. Där finns det redan massor av fällning, så dekantering är ett måste. I glaset är färgen ljust rödbrun och helt transparent. Dags för en sniffy-sniff. Yesss! Här finns en riktigt läcker, komplex doft som påminner lite om åldrad port, med ljusa övertoner av vanilj, smörkola och örter. Frukten är av mörkare slag med stråk av russin och farin, plus en angenäm känsla av honung. I munnen bjuds en ålderssyrlig, slank och mycket aromrik smak. Stilen är nobelt välbalanserad med karaktär av gamla fat, men en hel del sprittande livslust finns kvar. I själva sväljet känner vi en basisk, bakpulveraktig känsla. Vinet växer och lägger sig till med än större rondör och viskös harmoni efter en dryg timme i luften. En härlig gamling som gör sig allra bäst till en jämnårig film. Ren njutning utan analyser! (90)

ps. Även Louis Malles "Le Souffle au Coeur" (1971) har stått sig remarkabelt bra genom decennierna. Nominerades till både guldpalm och oscar när det begav sig. Fjortonårige huvudpersonen röker, dricker, går på bordell, åker på kurort, beställer in 1947 Lafite och lägrar sin mamma. Sådana filmer görs garanterat inte längre...

pps. Var ska detta sluta - fyra flaskor och redan 1970. Under resan ska bådas våra födelseår också besökas. Fortsättning följer....