1970 Sogrape Reserva & 1966 Caves Aliança Garrafeira Particular

Det är något visst med tematiska djupdykningar. Vi surfar vidare i kölvattnet av Portugisiskt, och landar borta i det glada sextiotalet. Nog är de fina, de gamla etiketterna. Men riskfaktorn ökar ju äldre viner det handlar om. Ikväll blev det en storvinst och en praktnit...


1970 Caves Messias Garrafeira Tinto Particular har en etikett som bör tilltala arkeologer och privatdetektiver. Rejält trasig och endast till hälften läsbar avslöjar den i alla fall 11,5% alkohol och beteckningen Garrafeira Particular - ungefär "utmärkt flaska". Lyckligtvis finns den röda folien kvar med producentens namn - Messias. Alltså Sociedade Agrícola e Comercial dos Vinhos Messias, i Bairrada. Och då är troligen druvsorten baga. När vi häller upp är färgen brungul, ungefär som mörk sirap - inte alls lovande. Doften påminner om dålig madeira, kraftigt oxiderad med inslag av målarfärg, kaffe och balsamvinäger, men utan några mer positiva markörer. Smaken är stum eller snarare avliden med torrsträva tanniner. Ouch - helt odrickbart! Där kom första bomskottet, och det med besked...


1970 Sogrape Reserva Tinto är buteljerad av Sociedade Comunal dos Vinhos de Mesa de Portugal Limitada, Porto. Om vinet är från Dão, Douro eller någon annanstans är mer än vi kan klura ut. Etiketten säger 12,8 % alkohol och buteljen är utrustad med både lack och en tuff kork som bitit sig fast i flaskhalsens insida. Den måste tryckas ner i flaskan efter några fruktlösa försök att få upp den. Färgen är mörkare rödbrun - här finns det uppenbarligen hopp om livet. Doften kommer med toner av fikonsirap, goda mineraler, läder och svamp. sous-bois, smått härsken köttbuljong, och målarfärg. Men det finns en fin mörk frukt undertill med inslag av torkade körsbär och toner av russin. T får dock överdos av linoljefärgerna - ryggmärgsreflexen skriker att låta bli vinet, eftersom glasets innehåll tycks komma från kemtekniska hyllan. S har dock inga problem med det, och doften blir mycket riktigt klart bättre efter en timmes tid när färgtonerna kliver in i bakgrunden. Smaken är angenämt syrlig med lite torra tanniner - lustigt nog är den ändå väldigt mjuk och välbalanserad med rätt intensiva och mörka aromer av surkörsbär, russin, fikon, köttbuljong, lakrits och anis. Först smakar det alltså väl mycket målarverkstad - terpentin och linolja - men det artar sig efter en timme, och till slut blir det riktigt harmoniskt och gott. Benen sprattlar rätt bra på geriatriska avdelningen och vinet funkar fint till smörfrästa kantareller. (85-88)


1966 Caves Aliança Garrafeira Particular är enligt den enkla etiketten en Vinho Tinto, Colheita de 1966, buteljerad i Sangalhos, Bairrada. Bland druvorna bör vi alltså kunna hitta en hel del baga, och vinet håller 12,5% alkohol. Fylligare bakgrundsfakta hittar man som vanligt hos Portugisiskt. Nåväl, korken är genomblödd och vinröd, men kommer upp hel och hållen och doftar underbart. I glaset serveras en fint avbalanserad, harmonisk bouquet med karaktär av röda körsbär, fikonsirap, russin och matlagning: köttfondue, aptitretande örter och persiljekvist (bouquet garni). De oxiderade mognadstonerna är väldigt lyckade, med mindre oljefärg än i föregående vin. Så fint det är att sniffa på med all lakritsen som kommer mer och mer! När vi smakar är vinet mjukt och harmoniskt med nedsmälta, finsandiga tanniner, rätt pigga syror och friskt intensiva körsbärsaromer. Ett livligare vin, långt mindre oljefärgat än föregående, det vill säga nästan inte alls. Möjligen finns inledningsvis en aning av gammal pappkartong men den är absolut inte oangenäm eller störande, och den försvinner med luft. Vinet växer under hela kvällen och eftersmaken tillfredställer med sin goda kryddighet. Det här är ett förföriskt drickvänligt vin och väldigt enkelt att gilla. Sablar, vad gott! Fyrtiotre års ålder bekymrar inte denna lättfotade och charmerande personlighet. Ännu en femetta - bland de bästa hittills. Storartad njutning levereras ännu en gång! (90-91)


1965 Porca de Murça Vinho de Mesa Tinto (suggan från Murça) är buteljerad av Real Companhia Velha - Geral da Agricultura das Vinhas do Alto-Douro i Vila Nova de Gaia. Mer förhistoria läser man här. Korken är genomblöt, så den trycker vi ner för säkerhets skull. Flaskan har en viss fällning men inga stora mängder. Doften är intressant men också lite mysko. Bränt socker, farin, plommon, gott om örter och en tydlig kåda från barrträd. Här finns unket rustika inslag av portugisisk aguardente - den gamla hamnarbetarspriten på sockerrör som luktar billig rom blandat med toarengöringsmedel - och rummet osar snart av svettig gris som rullat sig i lera, vilket i sin tur påminner om lukterna på roskildefestivalens tredje dag. Egenskaper som vinner på luftning... men smaken lyckas faktiskt ändå vara god - avrundad och viskös med en mjuk men livlig syra. Trots sina konstigheter är vinet ändå relativt trevligt och karaktärsfullt med sina kåda- och karamelltoner. Men också väldigt bonnigt med alltför mycket av gammalt trä, och så den där suggan som hänger kvar i eftersmaken. (80-82)

ps. Nästa gång blir det ännu mera sextiotal och viner från våra födelseår...