En låda vrakgods från Portugal har flutit upp på vår kust, dumpad över bord av kapten Niklas Jörgensen på fartyget Mise en Bouteille (hans jolle heter lämpligt nog Portugisiskt). Som vi just sitter här och längtar efter något helt nytt (eller kanske snarare väldigt gammalt) är det en himlasänd leverans. För att ge oss själva en mjuk tillvänjning till den åldrande flaskposten börjar vi med den yngsta buteljen. Med sina tjugoett års ålder är den ju nätt och jämnt vuxen! Sogrape känns förresten rätt bekant, eller hur - det är Portugals största vinföretag. Med inköpta druvor från olika kooperativ har man producerat vin från Dão sedan 1957.
1988 Sogrape Dão Reserva har en transparent brunröd färg med bärnstenskant - det liknar en fin gammelbarolo till utseendet. Vi struntade i att försöka dra korken utan tryckte helt sonika ner den i flaskan och karafferade därefter. Och vilken doft vi får - så frisk, så god, så vacker! Röda, torkade körsbär lastas upp ur den gamla skonaren - tjärat tågvirke känns också väldigt marint - och får sällskap av lakritsfudge, farinsocker och fikon. Ljust örtiga toner ger en härlig ursprungskänsla: salvia, lavendel, pinje och eucalyptus. En skeppsfrukost dukas upp med mörkrostat bröd, extrasaltat smör och gammal plommonmarmelad. Balansen mellan alla doftintryck är väldigt fin.
Men hur bra smakar en sån här gammal vinho tinto egentligen? Jo, alldeles utmärkt, ska det visa sig. Munkänslan är sammetslen, viskös och totalt harmonisk - ändå slank med frisk syra och fint pulvriga tanniner. Ja, till och med frukten är fortfarande med i spelet - ljus och fin med mineraltonade röda körsbär i avslutningen och en riktigt bra längd på eftersmaken. Ett vackert, skirt och elegant vin. (90)
Till en milt smakande oxfilé i gräddsås med dijon, smörstekta champinjoner och persilja (och vi erkänner, en skvätt "tryffel"-olja) är detta storartad njutning. Procenten ligger på snälla 12,5. De hade det nog ändå inte så dumt på 1900-talet, innan mera- och bråttomkulturen tog över... men nu lever vi faktiskt på 2000-talet, så vi går raskt vidare till nästa smakprov. Och därmed också fem år tillbaka i tiden...
1983 Caves São João Reserva (Beiras) lät sig korkas ur på vanligt vis och är mörkare rödbrunt med nyanser av gamla oljor och annat bärnstensfärgat. Den expressiva doften tar oss rakt till oljemålarens ateljé, där vi hittar linolja, terpentin, gammalt trä, rostigt järn - och minsann även lite fikon, russin, nötter, julkryddor och torkade, goda örter.
Här är smaken flera nyanser mörkare och mer kraftfull i starten. De åldrande syrorna är först lite stumma men vaknar till och rockar loss efter ett tag. Här får vi tampas med lite tuffare tag, visst motstånd i garvsyrorna och en avvägd, god bitterhet. Men även om mittsmaken är rätt stadig glesnar det i avslutningen och vinet efterlämnar en lite vattnig känsla av gammalt trä och sträva torkade körsbär. Trots allt ett friskt, relativt vitalt och gott vin. Med tanke på tanninerna kan det finnas en del bagadruvor i glaset, och en glesare gammelbarolo är väl den närmaste associationen. Angenämt med rätt mycket aromer och 12,4 % alkohol - en fin drickbarhet. (86)
Båda vinerna kom hit via Garrafeira Naçional. Snudd på gratis var de också. Tack, Niklas!
3 kommentarer:
Kul att åldringarna höll! Har själv en geriatrisk avdelning på 12 stycken i källaren, från samma källa. Har inte provat någon ännu, men era två gav ju mersmak. Däremot fick jag den sista slatten av Niklas madeira, en solera med basen i 1840. Fantastiskt nog var den njutbar ännu ikväll; med doft av mörk sirap, kaffe och mörk kola. Smaken satt som en smäck med bra balans mellan sötma och en stadig syra.
Next stop: Bairrada...
Det blir intressant att stämma av våra intryck. Låt höra när ni smakat nåt gott från vrakgodset.
Next stop: The Seventies.
Då vi räknat ut att Era födelseår varken är ´88 eller ´83, så följer vi med spänning upplösningen!
Fredrik N/Vinum Vita Est
Skicka en kommentar