Cibo & Debaser

Två småbarnsföräldrar tar tillfället i akt att ge sig ut på vift tillsammans. Att de inte är uppdaterade med Södermalms ständigt skiftande restaurangflora ska härmed bevisas. Styrkta av förra årets White Guide ställer vi kosan mot Lo Scudetto, som vi tror ligger på Åsögatan. Det gör den inte alls. Nej, den ligger numera på Östermalm. På denna adress ligger istället en ny italienare - Cibo betyder mat på italienska och det låter ju lovande i sig. Restaurangen lär ha startats av en ur personalen bakom Lo Scudetto.

Vi kliver in i alla fall, det ser rätt mysigt ut med den där typiskt italienska blandningen av rustikt trä och kulisselegans med guldspegel. Eftersom vi är tidiga är det bara att välja och vraka bland borden - ett förhållande som ändras inom en timme. Det finns två glasvisa champagner att välja på. Den ena är en konstigt parfymdoftande blanc de blancs som vi gärna hoppar över. Den andra är 2000 Palmer Millésime Brut. Gyllengult generös och snabbmognad med märkbar dosage ger den ett godare och roligare intryck än den neutrala och kartiga 98:an, och ett snällare än den högklassiga, strama 96:an. Bubblorna serveras något för varma i billiga glas och skulle förstås smaka ännu bättre om även glasen höll måttet.

Förrätten landar på bordet. En bit färsk halstrad gåslever har funnit sig fint tillrätta på vitt bröd som friterats gyllengult i gåsflott. Brödet ligger och suger på en mild och söt balsamicosky där vi hittar minimala fyrkanter av pancetta. Därtill serveras stekta trattkantareller och varsitt plommon som fått koka i Recioto della Valpolicella. Vi smakar. Mmm, detta är gott, det är rentav fingerlicking good! En starter speciellt anpassad för hedonister, och skumpans generösa karaktär passar riktigt bra till. Humöret stiger omgående...

Något som också skulle passa fint till den här förrätten är det röda vi väljer på glas: 2006 Colterenzio Schreckbichl Pinot Nero (Blauburgunder). Det känns direkt att det är något särskilt med doften i detta vin. Bäraromerna är så rena och eleganta, med för druvan typiska drag och en känsla av alpsvalka och hög höjd. Inga fat skuggar finessen, det är bara röda vinbär, röda körsbär, jordgubb och hallon för hela slanten, men i fint nyanserade och avstämda versioner. Ett riktigt sniffarvin! I munnen förvånas vi av mjukheten, att syrorna är relativt låga och avrundade, att ingen kärvhet står att finna i de små snälla tanninerna. Vinets kropp är lätt till medelfyllig, inte tunn utan en smula viskös, och balansen påminner en del om beaujolais, fast aromerna är som sagt mer eleganta. Generös hällning i stora glas ger extra plus.

Och så är det dags för huvudrätt: lammrostbiffen är perfekt rosastekt och mör, skuren i knappt centimetertjocka skivor, och kommer i lagom rustikt sällskap med en lammsalsicchia. Vad som särskilt fångar vår uppmärksamhet är de läckra tryffelaromerna som stiger från polentan, ovanligt fräscht presenterad, nästan rinnig, med gröna prickar av persilja. På toppen hittar vi friterade flarn av svartrot, och alltihop speglar sig i en diskret sky på rostad vitlök. Ett par syltlökar har kokat i skyn och hänger med på kanten. Ja ni hör ju själva, är man bara det minsta hungrig spelar maten mot öppet mål. Summa summarum: mycket tillfredsställande utan höga pretentioner, men med stor omtanke i köket.

Vi kommer gärna tillbaks för en längre sittning, men nu måste vi faktiskt springa vidare! Kvällen fortsätter nämligen på Debaser Medis med stödgalan för papperslösas rätt till vård i Sverige. Vi dricker nästan aldrig drinkar, men om man ska man göra det så kan man gott börja på denna adress. Mojito med mosade hallon, lime och brun rom är en stilstudie i friska syror. Den butchigt coola bartendern rekommenderar därefter en blandning av gin, cointreau, mixade hallon och blodgrapejuice. Silad i martiniglas smakar det ruggigt gott och bittert. Namnet på drinken har vi tyvärr glömt.

Anna Järvinen har kul och påminner mer och mer om en antroposofisk version av Jane Birkin med sina solglasögon i håret. Grafiskt svartvita The Sweptaways påminner mer och mer om riktiga artister, drar ner stort jubel med Leila K's Electric. Juvelen har en fantastisk falsett och påminner om Prince förstås, men förinspelat komp är väl inte optimalt? Robyn med sparsamt uprightpiano av Markus Jägerstedt kan mycket väl vara den bästa musik vi hört i år. Andlöst och hårresande, tänk att 950 personer kan vara så tysta. Weeping Willows påminner om gamla, raggiga men kloka hundar och efterlämnar en sorgesam känsla trots eller tack vare sitt precisa uttryck. Backstage mot slutet av kvällen får vi höra det direkt från källan: Robyn SKA vara med på I've Got Your Man. Underbart!

2006 Colterenzio Pinot Nero (Cantina Cooperativa Schreckbichl Colterenzio, Conrainano/Terlan, Alto Adigie/Südtirol)

Restaurang Cibo Åsögatan 163, Stockholm