2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Vi har mycket positiva förväntningar på bandolvin i största allmänhet, färgade som vi är av våra besök i området. Därför har det varit trist att åka på pumpen en ett par gånger på senare tid - men också himmelskt att dricka mogen Pibarnon nyligen. La Bastide Blanche har vid genomresa försett oss med ypperligt rött, vitt och rosé. Nu är det dags att hissa hyllningsfanan för ett vin som både är förvånansvärt bra prissatt, och tillgängligt under det kommande året. Dessutom är det ett vin som förvånar oss genom att både ha viss syltighet och hög alkoholstyrka - men som vinner vårt absoluta gillande i både doft och smak!

Färgen är kompakt och mörk. Doften ger vid karafferingen ett typiskt inslag av stall och brända toner, tobak är nästa sensation, sen kommer björnbärssylt och mörka körsbär i en tät och fin helhet. Smaken är riktigt god, med rejäl kärnbitterhet, en aning sötma (ungefär som i många goda italienska viner), fyllig kropp, stringens och bra längd. Vinet är faktiskt supergott till ost redan nu, därom är vi båda helt överens, men framförallt är det ett klockrent lagringsvin. Om fem år borde det vara ännu mer njutbart (jfr Pibarnon). De 15 procenten är helt integrerade i smaken, och vi måste buga oss för en härligt traditionell mourvèdre som är riktigt seriös, inte minst för det nästan uppseendeväckande priset. Hurra för detta släpp!

ps. Efter någon dag i öppen flaska utvecklar vinet tydliga drag av fikonreduktion med inslag av starkvinstoner i den stora doften. Läckert! Smaken känns än mer viskös och rund. Att meditera till på sena kvällen, över en ostbit.

2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge (Louis et Michel Bronzo, Sainte-Anne-du-Castellet, Provence)

2002 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken

Det här är ett vin vi lagt undan åtskilliga flaskor av, och kvällens upplevelse gör oss bara än mer lyckliga över att det blev av. Även juryn vid Vinordic 2006 gillade vinet, så pass att det utnämndes till mässans bästa vita. Det härstammar från sexton olika erstes gewächs-vingårdar i rheingau. Som apéro är det bländande gott! Dofter av mandel, mandelblom, jasmin, liljekonvalj, vit persika och fruktcocktail leder till en smak som ger en strålande intensiv upplevelse av riesling. Här finns sprits och lite bikarbonat som fräser till med de mogna syrorna. Här finns mogen frukt mittemellan citrus och persika. Här finns slutligen mineralitet med lite oljiga drag, och en ylle-unknad som leder tankarna till chablis för ett ögonblick. Vi älskar vinet och dricker upp det till stekt spätta med lättstuvad spenat och potatis. Till och med den lite besvärliga spenaten kommer fint överens med vinet!

2002 Geheimrat "J" Rheingau Riesling Spätlese Trocken (Weingut Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

2005 Château de Monteberiot

Château de Monteberiot drivs av ett nytt team som tagit över egendomen från och med slutet av 2002. Enligt den sympatiska hemsidan jobbar man glatt på med förbättringar, och har redan fått visst gensvar via Guide Hachette och ett par andra instanser. Druvblandningen är 80% merlot och 20% cabernet sauvignon.

Här finns en tilltalande, stor och rätt vinös doft med inslag av rök, kryddor, kaffe, plommon, vinbär och gräs. Smaken är påtagligt fruktig, kryddig och lite sträv med kaffekaramell. Den för tankarna till en bra, balanserad sydafrikan (13%). Hyfsat gott vin, även om det inte riktigt befinner sig i fokus för våra smakpreferenser.

Det mest minnesvärda från bourg och blaye för vår del har annars varit Château Segonzac, som hade mer av traditionell lager- och lakritstonad bordeauxkaraktär än kvällens vin. Château Labadie var inte heller alls dumt när den svenska lanseringen gjordes i och med årgång 1996. 2004 lär också vara bra, enligt Andreas Larssons provning. Monteberiot importeras av Vinia Sweden, en avdelning av Sigva.

2005 Château de Monteberiot Côtes de Bourg (Château de Monteberiot, Le Maine, Mombrier, Bordeaux)

2003 Nino Negri Sfursat "5 Stelle"

Vinmakaren Casimiro Maule är en av Italiens allra mest imponerande: med trettiosex skördar i bagaget har han lyckats med konststycket att belönas med tre glas i Gambero Rosso - tio år i rad! Därmed är det ställt utom allt tvivel att den finaste nebbiolon kan sökas även i Valtellina på alpernas sydsluttningar. Men precis som med finare valpolicelladruvor, är vi inte helt säkra på att appassimento är nödvändigt för att göra det perfekta vinet. Vi är mycket förtjusta i Nino Negris Le Tense Sassella, men saknar fler valtellina superiore (utan torkade druvor) på systemet, inte minst från andra lägen som Inferno och Grumello. Vi minns med saknad det läckra jubileumsvinet 1997 Nino Negri Valtellina Superiore "1897".

Kvällens vin har fått en lättare torkning av druvorna, tolv dagars maceration och sexton månader på små ekfat. 2003 Nino Negri Sfursat "5 Stelle" ger först ifrån sig en tydlig doft av karlssons klister - volatila syror kallas det väl av kemisterna. Efterhand går den in i bakgrunden och släpper fram bittermandel, balsamico, russin, sötlakrits, tjära, torkade rosor och läder. Doften tjänar på rejäl luftning. Smaken är god och ganska vass, slank, med högsta intensitet av 15,5% alkohol. Den är lite svår att bena ut, eftersom eftersmaken till ansenlig del handlar om gaspedalen i botten. Men mittsmaken, innan eldigheten drar på, bjuder på mycket läckra toner av plommon och röda vinbär med vissa inslag av russin. Vi drack vinet till ragù med en hel del svartpeppar - och det kan vara en bra idé att undvika för mycket av den varan, eftersom peppar understryker eldigheten.

2003 Sfursat 5 Stelle, Sforzato di Valtellina (Nino Negri, Chiuro, Valtellina, Lombardia)

2004 Château La Tour de By

Minns ni den dimmiga forntid då Vin & Spritcentralen brukade importera bordeauxvin på tank, för att sedan tappa upp dem på flaska här hemma i Liljeholmen? De mytiska härtappade vinerna var så pass vanligt förekommande, och billiga (de kostade ofta mellan 45 och 90 kr), att även studenter och harvande rockmusiker kunde unna sig en hyfsad bordeaux emellanåt. Ett av vinerna var faktiskt Château La Tour de By! Hur just det vinet smakade eller vad det kostade har vi inget minne av. Men hela företeelsen med härtappat gav något slags grundkänsla för traditionell bordeaux, och vi drabbas av viss nostalgi... För att understryka det traditionella så äter vi jättegoda älgköttbullar ikväll, med gräddsås, sockerärter och potatis. Därefter äppelpaj!

Vi karafferar, och vinet har en läckert svartröd färg som direkt får vårt gillande. När vi sticker näsan i glaset är det inte utan att man känner igen sig. Det är en traditionell, lite gammaldags médocdoft av järn, blod, lagerblad, stall och tobak. Smaken är uttalat knastertorr utan en massa jobbigt modern fruktighet, tack för det! Måttligt sträv, och framförallt verkligen läskande, med rejält intensiv lakritstonad mitt och en påtagligt lång, aningen kärv och salt eftersmak med ett starkt inslag av salmiak eller ettans snus. Avslutningen är en upplevelse i sig med de bittra och salta sensationerna som nästan får en att slingra sig när man sväljer. Ett mycket positivt intryck, och utmärkt till maten. Detta, kära vänner, är médoc utan en massa modernt fjäskande, bordeaux som den var förr, fast bättre! Tack, Swedish Wine Cellar, för att ni äntligen släpper in lite luft i det vakuum som uppstod när V&S slutade med härtappningen, och som faktiskt har hållit i sig ända sedan dess! Exempelvis Danmark och Holland har ju långa fina traditioner av flaskimport, så där finns det mängder att välja på i prisklassen 100-200 kr, precis den som drabbats så illa här hemma. Nu väntar vi bara på ett dussin sorter till! Under tiden utnämner vi La Tour de By till husets bordeaux...

ps. Livets Goda ger 75p i senaste numret. Vi fattar nada... Sommelier-Andreas ger i samma nummer 84p och ett positivt omdöme. Nu börjar det likna nåt! Men förvirringen är ändå total, med olika 100-skalor där området 70-80 har radikalt olika betydelse (jämför Juhlin och Parker). Så strunt i allt det där. Lita på oss, det här är gott!

2004 Château La Tour de By, Médoc Cru Bourgeois Superieur (Marc Pagès, Bégadan, Médoc, Bordeaux)

2000 Château Noaillac

Visst är det lite extra kul att hitta fram till systembolagets obesjungna fynd, och särskilt när de kommer från klassiska distrikt som bourgogne och bordeaux. Château Noillac är ett typexempel på en kategori vi tjatar om att vill se mer av på systemet, cru bourgeois i klassiskt medelfyllig médocstil. Det är rent av så att vi tycker att bordeaux ger mest behållning för pengarna i den här lättare stilen. Anledningen till detta vins obskyritet på vår hemmaplan måste vara att det enbart lanserats på magnumbutelj. Fråga oss inte varför...
Redan 1460 finns det belägg för att det har har odlats vin på markerna. Familjen Pagès driver egendomen, med 46 hektar vinmark. Modern high-tech i form av temperaturkontrollerade ståltankar är på plats, i vanlig ordning nu för tiden. Vinet lagras på barriques, varav 10% är nya. Druvblandningen är välproportionerad: 50% merlot, 45% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc. Intressant är att familjen också äger Château la Tour de By, som Swedish Wine Cellar lanserar imorgon med avsikt att vinet ska finnas tillgängligt på systemet under hela nästa år. Vi hejar på, och hoppas verkligen att det lever upp till förväntningarna...

2000 Château Noaillac har en mörk typisk bordeauxdoft med påtagliga lagerblad, fatlakrits, svarta vinbär, nypon, och våt undervegetation ur valfri höstskog. Lite tobak och djurkiss kommer till (finare benämningar vore kanske stall eller lagårdstoner, men beskrivningen träffar inte riktigt rätt). Smaken är ganska lätt, i klassisk bordeauxstil, utan större fruktighet (vilket är helt ok), men med en god, syrlig, mjuk, läskande, något bitter och rätt lång eftersmak. Vinet bjuder på lättsam, hyfsat mogen drickbarhet (12,5%) - i en stil som gör att vi kommer att vilja dricka minst ett par glas till inom en snar framtid! Priset (111,50 per 75 cl) gör vinet till ett moget fynd. Bornicon & Salming importerar.

ps. Jämfört med merlotdominerade, plumpa 2001 Château Ducluzeau som släpptes i augusti - då är det här vinet så mycket godare...

2000 Château Noaillac Médoc Cru Bourgeois (Xavier et Marc Pagès, Loirac, Médoc, Bordeaux)

2005 Domaine de la Vougeraie Gevrey-Chambertin Bel Air

Jean-Claude Boisset är ett jätteföretag inom négociantbranschen i bourgogne, som producerar massor av vita och röda viner i olika prisklasser från de flesta viktigare appellationer. Man har sedan länge ett rykte att producera lite utslätade, publika viner, men med stora investeringar och förändringar under 2000-talet, och den nya duktiga vinmakaren Pascal Marchand (tidigare hos Comte Armand/Clos des Epenaux) som tar hand om toppvinerna, ser saker och ting ljusare ut. Domaine de la Vougeraie är både familjen Boissets bostad och en "label" för vingårdarna i egen ägo, totalt 37 hektar, och utgör alltså grädden av Boissets sortiment. I premier cru-vingården Bel Air har man drygt 1 hektar. All odling sker numera biodynamiskt.

2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Bel Air har en vackert klar och rubinröd färg med blåa toner. Den tilltalande doften bjuder på kryddnejlika, sandelträ, nypon, mineraler och vinbärsnickel med inslag av hallon i frukten. Smaken har en hög, snyggt fräsig lingonsyra - och de vinbärslika pastillkvaliteterna skiner riktigt intensivt och läckert i mittsmaken. Fruktigheten känns inte lika rå som hos vissa andra nollfemmor. Slutet ger järn och anis, men också en något snopen känsla när den fina smaken till slut löser upp sig i en viss vattnighet, där efterklangen också blir i kortaste laget för priset. Vinet är helt klart mycket gott, och går utmärkt att dricka redan idag, men det räcker inte hela vägen till överbetyg. Det är möjligt att bristerna tätar ihop sig med tiden, och det är mer än troligt att fler kvaliteter kommer till, för vinet bör förstås lagras, liksom alla andra nollfemmor. Varför inte prova med en flaska, men kanske inte så mycket mer än så...

ps. Av de 2005:or vi smakat från Gevrey-Chambertin har vi hittills charmats mest av Antonin Guyons La Justice som både är underbart nu och länge framöver. Där har vi lagt undan ordentligt, och kan rekommendera alla bourgogneälskare att göra detsamma.

2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Bel Air (Domaine de la Vougeraie, Jean-Claude Boisset, Nuits-Saint-Georges, Bourgogne)

2005 Beaune du Château vs. Clos des Langres

Beaune du Château är nog, jämte den berömda "jesusbarnets vingård" från samma producent, de bourgogner vi har tidigast synminnen av. De stod där som systemets dammiga trotjänare på hyllan redan för tjugotre år sedan när vi gjorde systemdebut, och förmodligen långt dessförinnan. Inte för att det var det första vi sprang och köpte... Men visst är Beaune du Château ändå ett vin vi druckit i många årgångar. Oftast är det anständigt, men sällan upphetsande. Medelmåttigheten personifierad, utom i fina årgångar, då i stort sett alla viner relativt sett glänser. 2005 är förstås en sådan årgång. Man måste också notera en tydligt positiv utveckling av den jättelika firmans viner under senare år. Bouchard är också en av de största innehavarna av egna vingårdar i bourgogne, med imponerande 130 hektar, varav många premier och grands crus. Det här vinet är en blandning av ett trettiotal ägda premier cru-vingårdar väster om vinstaden Beaune. Här hemma finns inte så mycket att välja på ur sortimentet, men i Köpenhamn möttes vi i somras av dussintals olika viner från Bouchard Père et Fils (inte minst Le Chambertin för saftiga DKK1900!) Vi smakade på 2005 Monthélie och 2005 Savigny-les-Beaune, varav den förstnämnda från egna vingårdar var det större vinet.



Clos des Langres är på sitt sätt raka motsatsen, en familjeägd domaine som i och för sig har gott om vingårdslotter (hela 42 hektar) i kända appellationer från Gevrey till Puligny. Men kvällens vin har den enklare beteckningen côte-de-nuits-villages, eftersom läget är i byn Corgoloin, precis på gränsen mellan côte-de-nuits och côte-de-beaune. Den muromgärdade vingården och det vackra châteauet har dock en lång historia: de första stockarna planterades av munkarna i Citeaux redan på niohundratalet. På 1800-talet jämfördes dess viner med premier crus från mer namnkunniga byar. Därefter följde ett sekel av medelmåttighet. Idag ägs gården av familjen d'Ardhuy, och med den unga, ambitiösa vinmakaren Carel Voorhuis vid rodret sedan 2003 vill man lägga upp ribban på högre höjd. En egendom att hålla ögonen på i framtiden, tycker Allen Meadows/Burghound, och noterar flera positiva intryck av vinerna från 2003 och 2004.


2005 Beaune du Château har en rödbrun, klart vacker färg i glaset. Vi tycker att doften är riktigt ljuvlig, med snygga balsamiska fattoner av sötmandel, lakrits och salmiak. Lite stall och en positiv unknad kommer till. Bärfrukten är rik och trevlig, som av blandade skogsbär. Smaken har intensiv syra och smakrik frukt med uttalat slank munkänsla. Sötmandel och saltlakrits går igen i en elegant helhet, som vi gillar mycket (jfr barbaresco). Det måste vara det bästa vi smakat av detta vin. Kanon, inte minst för priset!

2005 Clos des Langres är en lite mer besvärlig bekantskap i nuläget. Färgen är mer grumligt blåröd. Doften ger en mörkare, mer plump, något parfymerad bärfrukt med rökta och animaliska inslag av inälvor. Inte lika fräsch som föregående vin, vilket understryks av vissa inslag av våt papp och däven ullfilt. Kryddigheten handlar framförallt om syltad ingefära. Smaken är större och bredare än föregående vins slanka profil. Vi hittar ingen direkt elegans, men lite kärv råfruktighet med viss potens och en aning bitterhet. Syror och tanniner är lite hårda. Även om vi hittar en viss samstämmighet med Jean de Florettes kärva tillvaro i fredagsfilmens provence, kan vi nog inte förmå oss att handla mer. Passabelt idag, kan vinna på sikt.

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

2005 Clos des Langres Monopole, Côte-de-Nuits-Villages (Domaine d'Ardhuy, Corgoloin, Bourgogne)

2004 Delas Côte-Rôtie La Landonne

Vi fortsätter precis där den förra posten slutade. Vinerna som färdigställs under ledning av Jacques Grange är hustypiska på samma sätt som Pio Cesares viner. Man vet vad man får, gillar man det så är saken biff. Eller kanske lammstek, igen... ikväll får den sällskap av en rödvinssås spädd med lammsky, ren lammsky var nog ännu bättre. Rostade rotsaker och grönsaker kommer till.

Maison Delas har gjort La Landonne sedan 1997, med undantag för 2000 och 2002. Druvorna kommer från den ursprungliga delen av vingården med bästa sydöstläge. Stockarna är runt femtio år gamla. Cirka 2500 flaskor produceras årligen. Jämfört med Seigneur de Maugiron får vinet se betydligt mer av ny ek, och den resterande hälften av faten är ett år gamla.

Doften har framträdande tjärtoner med inslag av rökt korv, lagerblad, lakrits och passande nog, lammstek! Någon portvinston kan anas om man letar. Smaken är slankt intensiv och vitpepprig, där saftiga fruktsyror möter saltlakrits från faten, och allt samlas ihop i en avrundat god munkänsla. Vi tycker (inte oväntat) att balansen lutar lite mer åt fatlakritshållet än i 2004 Seigneur de Maugiron. Men båda vinerna är riktigt typiska för både druva, appellation och producent. Härligt! Slutsatsen blir dock att det mesta av det man verkligen längtar efter finns på plats redan i det billigare vinet.

2004 Côte-Rôtie La Landonne (Delas Frères, Saint-Jean de Muzols, Tournon, Rhône)

Vårt bästa under 400

Vitlöksspäckad lammstek efter hårt arbete... kan det bli bättre? Och så funderingarna om vad vi vill dricka... södra Rhône? Norra Rhône? Bourgogne? Bordeaux? Vilket vin som helst skulle ju gladeligen ge sitt bästa till lammet. Men en bisats i en kommentarsrad där vi fick den raka frågan om systemets bästa tillgängliga vin under fyrahundra, gör att urvalet smalnar av lite.... för vi vill ha total tillfredställelse - och det nu med det samma!

Nosen är ack så underbar: tjärpastiller, saltlakrits, tändsticksplån, brun farin och muscovado, korinter, kryddor, vaniljstång, mandelolja och en perfekt parfymerad syrahfrukt mittemellan röda vinbär och björnbär. Enbart ljuva dofter...

Smaken är suveränt harmonisk och balanserad, drygt medelfyllig och kryddig med mjuk, rik, frisk frukt och en pust av sydfranska örter. Det här är precis på pricken vad vi drömmer om i ett syrahvin, eleganta aromer och finess. S: vinet är helt jäkla formidabelt gott! T: ...och dessutom är det ju absolut tillgängligt och njutbart idag! Inget snack om att gneta och vänta tio år, eftersom vi gärna älskar vår syrah ung - om det är möjligt. Efter detta vin, och det tidigare utropstecknet 2004 Hermitage Les Bessards, finns inte längre några giltiga ursäkter för att vi ska missa 2004 Côte-Rôtie La Landonne från samma producent. Winemaker Jacques Grange, we love you!

ps. Läs också vad Holger tyckte om det här vinet.


2004 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron (Delas Frères, Saint-Jean-de-Muzols, Tournon, Rhône)

1998 vs. 2000 Château Montus

Två bra årgångar av Alain Brumonts Montus, som börjar komma upp i mogen ålder. Årgång 1992 minns vi fortfarande som ett av de tidiga köpen i vårt mer medvetna vinliv. Julen 1995 stod sex flaskor i skafferiet - och eftersom det smakade bra avslutades förrådet långt innan vi förstått vad vinet kan utvecklas till med tiden. Priset låg då några kronor under hundralappen. Fortfarande är vinet stort för sitt pris. Dessa flaskor inhandlades i början av 2001 respektive 2003.
Vi smakar innan maten, och till biffar av rådjursfärs med grönpeppargräddsås, hasselbackspotatis och ugnsrostad paprika med zucchini.

1998 Château Montus har en vackert djup rödbrun färg. Doften ger först sumpiga mognadstoner av tulpanvatten, jord, aning stall och bränd tidning. Kött, korinter, piptobak och kryddor kommer till i en karaktär där frukten och kryddorna växer fram med luften. Vinet bjuder på en medelfyllig, slank, stram smak med hyfsad koncentration, livliga frukt- och garvsyror, kärnig bitterhet och viss mjukhet av mognaden. Frukten har tonats ner, och har vissa drag av plommon, jordgubbar och körsbär. Den torra munkänslan är läskande och bordeauxlik (12,5%). En angenäm utveckling!

2000 Château Montus har en svartröd färg. Först ges en något sluten doft som kommer loss efter en timme eller två. Här finns mandeltonade fat som leder tankarna till italienska riservor. Det visar sig vara stort, rikt och runt med kryddiga och korintiga drag. Smaken är mer primärt fruktig, tät, fyllig och kryddig med lite hetta (13,5%). Den är mer merlotlik än föregående vins svalare cabernetlika drag. Lakritstonerna är mer uttalade. Ett kraftfullare vin, fortfarande en smula busigt och bråkigt - men riktigt gott!

1998 Château Montus (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Maumusson, Madiran, Sud-Ouest)

2000 Château Montus (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Maumusson, Madiran, Sud-Ouest)

2001 Château Batailley

Som vi brukar säga, när man bara vill ha ett hyfsat glas médoc.... så vi smakar på detta vin igen, för sig själv, med en film och en liten ostbit. Doften är typiskt cabernetdominerad med grön paprika, mint, örter, blyertspenna, rök, stall och jordkällare. Smaken är frisk, mjuk i tanninerna och läskande god, men lite tom och vattnig i mitten. Trevligt vin, mer än drickbart med hyfsad eftersmak och snudd på mersmak, men som sagt, verkligen inte märkvärdigt för priset. Doften är något bättre än smaken. Ungefär lika bra som sist, eller kanske lite bättre, eftersom förväntningarna var nedskruvade den här gången. I lättaste laget för smakrika kötträtter. Vi gissar att de flesta förväntar sig mer för trehundra kronor.

ps. Vi hackar vidare. Efter ett dygn i öppen flaska har vinet redan utvecklat oxiderade drag av sura körsbär. Godare igår. Vi undrar över framtiden...

2001 Château Batailley, 5ème Grand Cru (Héritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

2006 Fontanafredda Torremora Dolcetto

En längtan efter spaghetti carbonara utlöser i sin tur en craving efter ung och okomplicerad dolcetto. Kanske har dessa poster legat och skramlat i bakhuvudet: Frankofilen dricker toppdolcetti med Tutta la Famiglia in Roma och The Secret is Dolcetto by "motormouth" Gary Waynerchuk.

Så rätt till maten: purung doft med burdusa körsbär, bittermandel och örter, lingonsyrlig smak med massor av ungdomlig frukt och bra sting i mitten som får extra drag av svartpepparkvarnen. Hederligt, välgjort - pur italiensk vardag. Så mycket mer finns inte att säga, förutom att Fontanafredda levererar även i lägre prisklass. Antipasti med salami, eller stekt fisk, är andra kombinationer vi kan tänka oss. Karaffera och servera svalt.

2006 Torremora Dolcetto Langhe (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2004 vs. 2005 La Pousse d'Or Corton Clos du Roi

Röd bourgogne på längden och tvären förgyllde lördagskvällen med A & M. Redan före middagen, vid femtiden, provade vi de två unga vinerna från vingården Clos du Roi, belägen mitt på Cortonkullens östra sluttning. Därtill tog vi ett lätt tilltugg bestående av korv och grännaknäcke. En inte oansenlig korkskruvsångest hade anats redan strax efter luchtid, innan korkarna resolut drogs och vinerna karafferades. Nyfikenheten övervann förstås alla prognoser om att åtminstone ett av vinerna (i värsta fall båda) skulle vara på tok för unga idag. Redan under karafferingen syns en tydlig skillnad: 2004 har en ljusare, tunnare, rödbrunare färg, medan 2005 är tätare, mörkare och drar mer åt blårött. Så ser vinerna också ut när vi några timmar senare har dem framför oss i glasen.

2004 Corton Clos du Roi har en doft som är öppen, mycket angenäm och ganska lätt att ringa in. Den framkallar bilder av nypon och örter som växer i torrt grus invid en solvarm, delvis nerbränd lagårdsvägg. Örterna är salvia, anis och fänkål. Andra inslag vi hittar är torkade körsbär, stekt tomatpuré, rått kött, salmiak och salta dofter av tång. Smaken är mycket torr, len, uppfriskande, örtigt åtstramande, sandigt uttorkande, med en aning bitterhet i slutet - och redan nu bjuder den på viss mognad. Ingen sötfrukt alltså, och rätt återhållsam fruktighet över huvudtaget. Men vinet är ändå mycket gott, vi gillar den torra smaken som domineras av nypon, med inslag av torkade körsbär. Liknande drag hittade vi exempelvis i detta vin, och som vi minns det, i Georg Breuers spätburgunder "Rouge". De lite respektlösa jämförelserna ger kanske en fingervisning om att vinet inte riktigt lever upp till sin nivå.
Å andra sidan är det i stort sett klart att dricka, sent på kvällen är upplevelsen ungefär likadan och lika god som tidigare.

2005 Corton Clos du Roi har en tätare doft med intressant djup och bredd. Den går inte att omfatta helt, allt har inte fallit på plats än. Här finns en robust air av nygrillat kött, och våtare sensationer av fuktig lera och havstång. Massor av röda vinbär, bigarråer och anthon bergs pralinplommon ingår i en fruktighet med rondör och kraft. Det är inte särskilt långt till stallet, en färsk blaja osar helt klart runt knuten. Vi hittar också en märkbar doft från ett upplag trävirke med ett litet inslag av linolja och terpentin. Smaken ger rätt generöst ifrån sig, med inslag av årgångsrik körsbärslik sötfrukt, balanserad syra och ganska tuffa, aningen ekiga tanniner som fyller munnen ordentligt.

Sent på kvällen har doften vuxit flera storlekar - nu ännu djupare, tätare, bredare, fruktigare, med nya inslag av svarta vinbär och tomatplanta. Här finns lagårdsdofter med gödsel, en aning ammoniak från pissoiren, salta drag av salmiak och till slut faktiskt - svavel! Vinet är, trots de tuffare inslagen i doft och smak, redan fantastiskt gott, storstilat, ungt förstås, lite kantigt, spretigt och ekigt än - men ett perfekt råmaterial till en stor bourgogne om sådär tio år (eller tjugo...)

Vi pratade en hel del under provningen om hur dofterna i bourgogne av den här kalibern gör att man börjar associera i bilder och hittar oväntade dofter från minnet, med samma effekt som madeleinekakan för Marcel Proust. På så sätt är vinerna prisvärda - man får rätt mycket intellektuell upplevelse för pengarna. Inte minst 2004:an har mycket eleganta aromer, i en lättare kropp. Vinerna är rätt olika, men har förstås också hel del gemensamma drag, där det som märks i förgrunden i det ena vinet står tillbaka i det andra. Den årgångsrika 2005:an är det betydligt större vinet med den godare smaken, men här får vi ge oss till tåls och vänta på att vinet ska visa mer av sin finess.

2004 Corton Grand Cru Clos du Roi (Patrick Landanger, Domaine de la Pousse d'Or, Volnay, Côte-de-Beaune, Bourgogne)

2005 Corton Grand Cru Clos du Roi (Patrick Landanger, Domaine de la Pousse d'Or, Volnay, Côte-de-Beaune, Bourgogne)

2002 Parent Monthélie vs. 2005 Rodet Savigny-les-Beaune

Under resten av kvällen äter vi ostar och pratar på, det blir brie och saint-albray. Vi ställer upp två yngre, lite enklare côte-de-beauneviner att jämföra i våra dubbla glas. Vinerna är ganska likartade med kalla, våta, råa drag. Båda är drickvänliga och goda till ost.

2002 Monthélie från Domaine Parent har en kall doft med våt lera, insjö, rått kött och något dämpad rå frukt med drag av blåbär, lingon och vinbär. Här finns också inslag av örter och nypon som vi gillar. Smaken är lite kärv och rätt grön, oinsmickrande men rätt så god och läskande - med bra syror. Inte så märkvärdigt vin, fast ändå helt ok. Vi köper nog inte fler.

Antonin Rodets 2005 Savigny-les-Beaune har vi druckit flera flaskor av tidigare, och vi gillar den mer och mer. Doften är fruktigare och större än i föregående vin. Vi hittar, förutom våt sten och ung rå frukt, idag också mer av jordgubbe och konserverad persika (rentav peach melba). Fin kryddnejlika assisterar. Garvsyrorna är pigga och lite kartiga, fruktigheten rejäl men slank, munkänslan är läskande, priset är bra - vi uppfattar vinet som betydligt bättre än sin 85 kr dyrare medtävlare. Det är rent av så att man bör lägga undan ett smärre parti av det här vinet, eftersom endast ett år (eller fler om man så vill) kommer ge en positiv utveckling mot större harmoni.

2002 Monthélie (Jacques Parent, Pommard, Bourgogne)

2005 Savigny-les-Beaune (Anthonin Rodet, Mercurey, Bourgogne)

1988 Domaine Rougeot

Till middagen upprepar vi den numera bombsäkra kombinationen av ankconfit och Rougeots rara småflaskor. Det är något med den stjärnaniskokta rödvinssåsen och den knapriga confiten som tar fram det absolut bästa ur dessa gamla viner. Läs här vad vi tyckt tidigare.

1988 Volnay-Santenots bjuder ikväll på en doft av sjöbotten (vi minns med nöje noteringen som S gjorde första gången "som att dricka mumier från Titanics lastrum"), tång, lera och mineraler. Mässingshandtag, anis och fänkål kommer till. Smaken är läskande, lite örtig och, som M påpekar, på något sätt fortfarande fruktig med fin syra. Gott!

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot ger associationer till höskulle, eldad tidning, rostade pinjenötter och varm salt bastuluft. Jämfört med Volnayvinet ges lite större smak och komplexitet i en lång behaglig munkänsla. Härligt att luta sig tillbaka och avsluta de fullmogna vinerna ett tag efter maten. Det var tur att vi hade två halvor av vardera kvar. Så tog de slut, och vi saknar dem redan...

1988 Volnay-Santenots Premier Cru (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

1988 Pommard Cuvée Henri Rougeot (Domaine Rougeot, Meursault, Bourgogne)

2005 Jaboulet Côtes-du-Rhône Parallèle "45"

Rödvinssås! Vi passar på att dofta och smaka på Jaboulets negociantvin från 45:e breddgraden. Doften är lite vass, ungdomlig med framträdande örter och gräs, rotsaker, fattoner åt lakritshållet, lite plump plommonfrukt och en gnutta tobak.

Detta är rödtjut! Den kraftiga smaken har rejäla garvsyror och viss längd, lite oborstat men ändå inte så tokigt för att vara detta vin. Vi har aldrig tyckt att det här vinet var något särskilt - på sin höjd habilt - men den här årgången var bra i Rhône, och vi uppfattar vinet som lite bättre än vanligt. Står man ut med att vinet bråkar i munnen så kan det funka till en mörk köttgryta i vinter. Kvar av innehållet i flaskan blir ett par deciliter reducerad och mycket god sås med smak av stjärnanis.

2005 Côtes-du-Rhône Parallèle "45" (Paul Jaboulet-Ainé, La Roche de Glun, Rhône)

Lundgrens Lager

Efter att ha nått toppen av hermitageberget finns det egentligen bara en väg att gå, neråt. Så vi kommer på oss med att längta efter en riktigt god lager. Fredagskvällens krabba och särskilt den hemslagna hovmästarsåsen tycks ropa på öl (även om vi för säkerhets skull också inhandlat en flaska av Brocards 2006 Kimmeridgien, om vi mot förmodan skulle ändra oss i sista stund).

Mmm, Lundgrens Lager måste vara ett av de godaste lageröl vi någonsin smakat. De örtigt humlearomatiska dragen och den framträdande beskan i en fylligt guldgul kropp lämnar de flesta andra ljusa öl i bakvattnet. Exempelvis framstår Staropramen i jämförelse som nästan fadd och smörkolatonad. Likaså är inte Nils Oscars God Lager riktigt lika stringent. Jever har den örtiga beskan, men inte Lundgrens fylliga smak. Bitburger har inte lika tuff beska, och går i en slankare, elegantare pils-stil. Gillar ni örtbeska och passerar dansk-tyska gränsen, missa för allt i världen inte Flensburger. Men ikväll tar fula gubben på ett förträffligt sätt hand om både krabbans lite tuffare smak, och den sötsura hovmästarsåsen (med stämpeln no-no i vinsammanhang)...

ps. Anders Wennerstrand drack fula gubben till en kontroversiell gastronomisk specialitet. Läs mer på den nya, mycket lovande bloggen Nettare e gioia. Sorteras under favoriter!

pps. Vi tror inte våra öron när vi hör att Lundgrens Lager inte längre finns på systembolaget.
Vad har hänt och varför? Det rör sig trots allt om rikets bästa lageröl! Vi väntar från svar från Nils Oscar AB...

Lundgrens Lager (Nils Oscar Company, Nyköping, Sverige)

2005 Yann Chave Hermitage

Här har vi en hermitage som har alla egenskaper för att bli ett stort moget vin! Tät blåröd färg. Direkt en "salt" doft med fräst, bränd tomatpuré, oregano och timjan, tjärat rep, järn och grillat kött. Efter fem timmar: en fullmatad doft med björnbär, gödsel och mintchoklad. Både unket och fräscht.

Urgod, koncentrerad syrahsmak med betoning på kraft, fyllighet, extrakt, utmärkt stora och munfyllande tanniner, gott om kryddor (inte minst kanel), och en lång eftersmak. Len intensitet i munnen, tät årgångsrik frukt och mintchoko från nya och ettåriga fat. Gott och direkt som ungt, kommer att bli storslaget med tiden. Drick inom ett par år - eller vänta tio-tjugo år. Ett imponerande vin...

ps. Yann Chave har endast ett och ett halvt hektar i appellationen, vilket innebär totalt cirka 7000 flaskor för världen att dela på. Vill man vara med och dela, så gäller det att vara snabb! Redan slut på regeringsgatan, men går att beställa... Priset är modest för en bra hermitage. Vi drack det först till vitlökssmorda lammkotletter, kantareller, le puy-linser och sugarsnaps - och sent på kvällen till ost.

2005 Hermitage (Yann Chave, Mercurol, Rhône)

2004 Gourt de Mautens Rasteau

2004 var ett lyckat år ute bland byarna i Vaucluse, och Gourt de Mautens har stora ambitioner med sina viner. Jérome Bressy är bara trettio, en av de unga nykomlingarna i Rasteau, och här slår han till med ett fullpackat vin i en stil som brukar uppskattas av Robert Parker. Stockarna är mycket gamla och skördeuttaget är superlågt, 12-18 hl/ha. Vinet utgörs till 70% av grenache. Resterande 30 % är Carignan, Mourvèdre, Syrah, Counoise, Muscardin og Vaccarèse.

Vinet är mörkt och ogenomsiktligt. Doften är lite knuten, men komplex och aromatisk, här finns kött, sten, tydlig körsbärslikör, vinbär och nypon. Den stora smaken är rikt generös, extraherad, chokladig och nyavärldenlik. Munkänslan är tjock, len och syltig - här finns det gott om sötma. Det är inte vår kopp te, men till ost gör sig vinet riktigt bra. Vi nöjer oss med det, några fler buteljer blir det inte.

2004 Gourt de Mautens Rasteau Côtes-du-Rhône Villages (Jérome Bressy, Domaine Gourt de Mautens, Rasteau, Rhône)