2004 Piaggia Carmignano Riserva

Nej, vi kunde faktiskt inte låta bli Piaggia Riserva, nu när vi handlat några stycken till. En karafferad flaska till och efter maten bekräftar alla goda intryck från igår. Det här vinet är seriously good!

2004 Piaggia Carmignano Riserva har en förledande söt körsbärsfrukt i doften, med blommighet, bittermandel/mandelmassa, mint och en urläcker fatrostning. Ren och skär njutning att sniffa på detta vin! Smaken är fint sötfruktig, välbalanserad, med behagligt mjuka och chokladiga tanniner. Skön kraft, mjuk munkänsla, intensitet och längd. Eftermatenbråkigheten från 2005 Piaggia Il Sasso är som bortblåst. Ett snäpp upp i både årgång och kvalitet bjuds här istället ljuvlig toscansk ungdom i suveränt smittande stil - det smakar helt underbart, toner av balsamvinäger och sötfrukt passar utmärkt till hyvlad grana padano. Rent ut sagt skitgott! Ett förförande vin som appellerar direkt till lustcentrum - och det redan ikväll, hör och häpna! Aaahh...

2004 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

2004 Piaggia Il Sasso

När de nyligen provade vinerna från Ridge ledde våra tankar till Italien - så var det till slut här vi landade. Från denna producent har vi tidigare uppskattat 2001 Carmignano Riserva, med just de hallon, blommiga, örtiga och aromatiska övertoner som toscanaviner ibland kan frambringa (ofta inte de allra varmaste åren).

Det här går vi igång på direkt: inga plumpa körsbär i likör, inga stall, inte nyrostad ekplanka.Iistället mandelmassa, nyponrosor, vilda örter, aromatiska godistoner av körsbär-vinbär-hallon och lakrits. Vinet har en komplex doft som verkligen belönar den som har näsan i glaset: spektrat är läckert, på sätt och vis liknar det en barbaresco - eller ett ridgevin för den delen. Smaken infriar alla förhoppningar, med fin saftig balans, liten eldighet och precis lagom insmickrande sötma. Ett mycket, mycket gott vin - och något att prova om man vill ha nya aspekter på Toscana.

70% sangiovese, 20% cab, 10% merlot. 20 månader på nya fat - en prestation att få in det i vinet. Till bolognese och lagrad pecorino sardo.

2004 Piaggia Il Sasso (Mauro Vannucci, Poggio a Caiano, Carmignano, Toscana)

2005 Piaggia Il Sasso & 2006 Briccotondo

Efter fyra månaders lyckad avhållsamhet gick det inte längre. Suget blev övermäktigt. Sömngångaraktigt, som på längesedan förprogrammerad autopilot rätade vi in oss i kön igen, under ackompanjemang av ett envist strilande regn. Varför står ni här och köar, frågade personalen. Jo, vi vill handla 2005 Clos des Papes, blev svaret. Det hade vi bestämt oss för nästan i samma ögonblick vi först smakade 2004 Clos des Papes. Den var så tillgänglig som ung att den for rakt upp på årsbästalistans femteplats. Framåt årsslutet föll bomben: Wine Spectator har fått för sig att 2005 Clos des Papes är Wine Of The Year. Sablar, kunde de inte valt någon svindyr Napa cab istället! Vi såg framför oss frånstötande scener med vilda, hänsynslösa vinfreaks som slogs om buteljerna i en två minuters huggsexa. Inget kunde varit mer fel. Det här blev en sansad feelgoodtillställning där glada, trevliga vinnördar försynt gick och plockade i det massiva överflödet. Här fanns mängder av på olika sätt intressanta viner istället för, som så ofta förr, bara en liten handfull. 2005 Clos des Papes fick se sig snuvad på huvudrollen i föreställningen. En skogsdrottning (tänk Cate Blanchett) vann faktiskt kampen om dagens hårdaste kvotering!

Framåt kvällningen laddar vi upp med antipasti, grissini rosmarino och små italienska korvar i väntan på att pizzadegen ska jäsa klart. Perfekt tillfälle att smaka på ett uppskrivet pizzavin - och på ett av dagens mer efterlängtade nysläpp. Endast en poäng skiljer dessa viner åt, tycker James Suckling (WS 90p respektive 91p). Vi ska se hur det står till med den saken.


2006 Briccotondo har en blåröd, tät färg. Doften är aptitretande: körsbär och svarta vinbär (även bladen), vanilj och blommighet. Frukten är ung, enkel och framfusig med lite drag av beaujolais. Smaken är kärvt god, intensivt fruktig men tvärkort och snörper åt ordentligt i avslutningen. Efter smaken minglar en känsla av salmiak och lite malörtsbitterhet. Vinet är riktigt gott i all sin enkelhet, men också en aning surt och snipigt. Kommer att passa som hand i handske till pizzan, tänker vi. Och mycket riktigt visar sig vinet från sin allra bästa sida just till maten. Några droppar peperolio på pizzan ger intryck av en längd i smaken som egentligen inte alls finns där.
Ett sista varningens ord: liksom av boxviner kan man få ont i håret av såna här unga, billiga viner - aldrig av mogna, dyra...


En pinne upp hittar vi 2005 Piaggia Il Sasso. Sällan har väl en ynka poäng gjort större skillnad! I glaset ser vinet klart, mörkt, vackert och visköst ut. Vi möts direkt av ursnygg fatrostning med torr kakao, vanilj, kryddor och mynta. Det är trots uttalad ungdomlighet en komplex och otroligt god doft med vaga charktoner, tydlig pralinfrukt av svarta vinbär, mörka körsbär och en mintig fräschör som står som en frisk bris ur glaset. Vi smakar: här finns intensiv frukt, torr mineralitet, potens (14,5%) i en kraftfull och långlång smak. Mitt i smaken noterar vi extremt bra grepp och "turbokvaliteter", smaken gasar på lite extra härifrån och bär ut länge med hjälp av de finfina syrorna. Supersnyggt vinmakeri. Utan större konkurrens den bästa nollfemma vi hittills smakat från Toscana. 70% sangiovese, 20% cabernet, 10% merlot.

ps. Senare på kvällen ger vinet ett mer knutet intryck med balsamiska toner i doften och mer fokus på salviaörtigt kärva, unga tanniner. Det är lite barskare och mer fatpräglat än den helt charmerande nollfyran. Vinet bör lagras ett par år. Hur fort utvecklingen kommer att gå är inte så lätt att veta, men 2010 kan tänkas vara en lagom medelväg. Någon mer som hunnit smaka?

2006 Barbera Briccotondo (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2005 Piaggia Carmignano Il Sasso (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

2004 Piaggia Carmignano Riserva

Internationellt stajlade, häftigt ekade toscanare står inte särskilt högt upp på vår shoppinglista för tillfället. Desto roligare att bli överraskad, och påmind om hur pass goda viner som faktiskt görs i den moderna toscanska genren. I själva verket har vi enbart positiva minnen av Mauro Vannuccis riserva, men smaken är ju i omärklig rörelse hela tiden och plötsligt överraskas man av hur den flyttat sig en bra bit sedan sist. En inte alltför vild gissning är dock att en liten bit oxfilé i rödvinssås borde funka fint till vinet. En potatisbakelse med rökt sidfläsk - samt broccoli och haricots verts - får hänga med vid sidan av.

2004 Piaggia Carmignano Riserva är mörkt blårött, en kompakt och respektingivande uppenbarelse som enbart utstrålar ungdom. En frisk bris av mynta fläktar upp längs mature-kupans innerväggar och håller oss ohjälpligt fast, tills vi plockat ihop alla de markörer man förväntar sig att finna hos en lite lyxigare, internationellt välskräddad toscanare: morellkörsbär och bittermandel, dyr mintchoklad, dyr espresso och dyr cigarrtobak...

Smaken då? Jo jäklar, här fanns det smak minsann! Attacken är len som armanikavajens innerfoder, men sen är slut på artighetsfraserna. Mittsmaken tar munnen i ett kryddigt, mintigt grepp med snudd på eldigt temperament (14,5%). De mogna tanninerna och den intensiva frukten - 70% sangiovese, 20% cabernet sauvignon och resten merlot - flirtar en längre stund med Californien men landar till slut tryggt i Florens västra förorter. Smaken speglar doften fint och helhetsintrycket blir enbart positivt, därom är vi båda överens. Ett fantastiskt gott vin som argumenterar starkt för det moderna toscana. Upp till tio år i källaren bör inte vara något problem. (92)

ps. Vi hoppar över den aktuella årgång 2005 och väntar in nollsexorna som bör komma relativt snart.

2001 Piaggia Carmignano Riserva

När vi tycker mycket om ett vin doftar det oftast vildhallon: såväl bourgogne, rhône, piemonte och toscana bjuder emellanåt på denna läckra doftassociation. Men först får vi den typiskt italienska blandningen av körsbär, bittermandel och mörk choklad. Det här vinet har dessutom ett förföriskt möte mellan frisk grönmynta (som en bris ur glaset), dragon och skogssvamp. Smaken har sammetsmjuka tanniner och bra tuff struktur med begynnade mognad. Druvorna är 60% sangiovese och resten cabernet/merlot, lagrat i två år på små ekfat. Gambero Rosso ger betyget två glas, lite snålt tycker vi. Att det är fantastiskt gott är att säga för lite. Att entrecôte med stekta champinjoner, gratinerad blomkål och bönvinägrett passar bra är också mer än sant.

2001 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci)

Munskänkarna provar marsnyheter

Marssläppet är späckat med intressanta viner, inte minst rekordmånga rieslingar. Lite förvånande då att Munskänkarnas provning inte riktigt speglar släppets uttalade profil. Här finns istället, i vanlig ordning, lite för alla. Vinerna presenteras parvis med likartade sparringpartners - två vita och elva röda viner. Som vanligt är det lugnt och skönt att sitta ner med vinerna...

Vin nr 1 har en ljusgul färg med gröna inslag. Doften är mycket god, med mogen frukt av bordsdruva, honung och mandelblom. Något aromatisk, men verkligt elegant! Frisk, sötfruktig smak med bra koncentration, karaktär av söta bordsdruvor, lite eldighet och en diskret, aptitlig bitterhet i den långa avslutningen. Charmigt vin! Näst André Rieffels strålande Sylvaner Zotzenberg är detta den godaste silvaner vi hittills smakat. Etiketten är snarlik rieslingen från Würzburger Stein. Vi ångrar plötsligt inte det allra minsta att vi slarvade och felköpte två flaskor i lördags. ...

2006 Würzburger Stein Silvaner Grosses Gewächs (Juliusspital, Würzburg, Franken)

Vin nr 2 har en ljusgul färg. Här finns en mycket läcker rieslingdoft med komplexa skaltoner av olika citrusfrukter ända till pomerans, lite tropiska persikotoner, nässlor och tydliga antydningar, eller ska vi kanske säga löften om, petroleum. Tyvärr är doften bättre än smaken, som är rätt platt, bred och jordig i syrorna, vilka dessutom är aningen åt det låga hållet. Vinet saknar zzing och schpritz - ingen apéritif alltså, men kan bli bra till mat - den får oss hur som helst inte att famla efter plånboken. Vi satsar på en privatimport av Breuers 2005 Terra Montosa istället. Eller någon annan nollfemma, eller vad som helst från Joh. Jos. Prüm...

2006 Hochheimer Hölle Erstes Gewächs Trocken (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Vin nr 3 har varmröd, ljusare färg och en klockren doft av tysk simbassäng. Vi gillar doften av trolsk, unken insjö, men klorvatten är mest bara äckligt, som doftupplevelse betraktat. Redan här är det tyvärr kört! Frukten har visst lite körsbär också, men känns osnygg och oren. Smaken är saftig, småsträv och kärv med en smula eldighet och längd. Skit samma, vinet är redan diskvalificerat som odrickbart. Önskas istället ett drickbart vin, köp 2004 Pommard La Chanière, ge det tre dagars luft i flaskan och njut av en småmoget pinotkryddig insjö där några råa köttbitar och rökta korvar simmar omkring. Bara doften räcker länge att sniffa på...

2005 Hochheimer Reichestal Spätburgunder "R" (Franz Künstler, Hochheim, Rheingau)

Vin nr 4 är mörkt varmrött i färgen. Här finns en varm doft med kryddiga, rostade fattoner och en lite bränd känsla. Faten dominerar - det är mindre granskog och mer fat den här gången, jämfört med förra årets nollfyra. Smaken är smakrik, fruktig, kryddig och präglad av eketrä. En otrevlig beska från eken!

2005 Pinot Noir Alte Haide (Weingut Schloss Gobelsburg, Kamptal, Österrike)

Vin nr 5 är mörkt blårött och relativt tätt i färgen. Doften präglas av rostade fat i en fruktig, kryddig stil. Svarta vinbär och björnbär. Det doftar ca 100 kr. Smaken är sämre, ung, lite kärv och billig. Fruktig i stilen, sträv och kort. Ett enkelt vin. 50% garnacha, 50% merlot.

2004 Espelt Vidivi (Espelt Viticultors, Empordà, Spanien)

Vin nr 6 är likaledes mörkt blårött och hyggligt tätt i färgen. Här finns en intressant, mineralisk doft med våt sten och björnbärslik "våt" frukt. Rökiga mineraler, vinbärsblad och örter. Bra, rätt spännande och "terroiristisk" att sniffa på. Smaken är mjuk, fruktig, friskt syrlig och totalt renons på tanniner. Ok smak (inte minst för priset) men den lever inte upp till doften. 100% cabernet sauvignon.

2005 Zillinger Cabernet Sauvignon Sélection (Bioweingut Zillinger, Neusiedlersee, Österrike)

Vin nr 7 har en mörkt vinröd, blåtonad färg, fortfarande knappt genomsiktlig. Fin doft med körsbärstoner, avvägd fatkaraktär och tydlig mineralitet. Det doftar traditionellt, välbalanserat, sydfranskt lagringsvin. Tilltalande! Smaken är rejält tanninsträv och kraftfull med bra frukt och syra - på sitt sätt en rätt komplett smak. Balanserat vin i fyllig stil, men egentligen på tok för ungt att dricka redan nu. Envisas ni, så laga en mustig köttgryta. Lagra! 85% côt noir (malbec), 13% merlot, 2% tannat.

2003 Château Lagrezette Malbec (Domaine Lagrezette, Cahors, Frankrike)

Vin nr 8 är helt opakt! Mörkt blårött och tätt som en vägg. Det ser verkligen omoget ut, men den imponerande färgen utlovar potential. Knuten, mineralisk doft med björnbär, plommon, bittermandel och ek. Ger egentligen inte så mycket ifrån sig idag. Smaken är tufft tannisk, knastertorrt fruktpackad och tät i traditionellt sydvästfransk stil. Svårbedömt eftersom tanniner och örter dominerar idag. Lagra länge. Borde bli bra till slut om man har tålamod, i sådär åtta-tio år. 100% côt noir (malbec).

2004 Château La Reyne L'Excellence (Château La Reyne, Cahors, Frankrike)

Vin nr 9 har en halvmörk, blåröd, något oklar färg. Doften är mineralisk, fruktig med mörka körsbär, björnbär, plommon och massor av örter. Påminner lite om 2001 Graham's LBV = tomatplanta! Bra fruktkoncentration och längd i smaken med tanninkaraktär av kärnor, skal och stjälkar. En uppsjö av olika portugisiska druvor. Ett nja, ändå...

2005 Pintas Character (Wine and Soul, Douro, Portugal)

Vin nr 10 har en mörkare blåröd, tät, klar färg. Djup, god doft av grusmineraler. God, tät, mogen sangiovesefrukt med dyra franska ekfat i typisk toscanastil med kryddor, tobak, choklad och mint. Står som en frisk bris ur glaset! God, fruktig smak med snygga italienska syror och massor av hyggligt dyra ekfatstanniner som tapetserar hela gommen. Det här kan bli en riktigt fin upplevelse till en bistecca fiorentina om några år. Riktigt högklassigt vin! 70% sangiovese, 20% cabernet sauvignon, 20% merlot.

2004 Piaggia Carmignano Riserva (Mauro Vannucci, Carmignano, Toscana)

Vin nr 11 har en varm, mörkt vinröd färg med blåton. Doften är god, kafferostad med svarta vinbär, toner av ceder och örter, mintchoklad, och ett inslag av grispiss. Hyggligt komplex, rätt intressant och med en första antydan till mognad, konstigt nog! Michel Rollands pyttesmå luftbubblor snabbar förstås på utvecklingen... Smaken är behagligt avrundad, mjuk med mörk choklad, torr fruktighet och en lite gles och kort avslutning. Bra, trevlig bordeaux, inte minst med tanke på priset.

2004 Château Belgrave Haut-Médoc Cru Classé (Dourthe Vignobles, Bordeaux)

Vin nr 12 har en ljusare tegelröd färg med lite bruntoner. Här finns en god, lite återhållsam, intressant pauillacdoft med en känsla av av minnen och bleknade foton. Vackert och lite rörande! Cigarrlåda, blommor, mint och ammoniak. Plommon, gleshet, vemod. Smaken är medelfyllig, mjuk och mogen med låga tanniner och liten kraft. En rätt nobel och lite gles pauillac i lättare stil. Utvecklas nog inte mer. Njut vinet till milda kötträtter eller mild brie. Tveksamt prisvärde - det kändes bättre när vi betalade 199 DKK i Puttgarden 2006 än med de 379 kr vi hostade upp i lördags. SB har felaktiskt listat vinet som Haut-Batailley. Vi återkommer snart med en flaskrapport!

1999 Château Batailley Pauillac Cru Classé (Château Batailley, Bordeaux)

Vin nr 13 har en tät, mörkröd färg. Ser ungt ut. Rätt intressant, påtagligt fruktig bordeauxdoft med plommon, korint, örter och mint. Smaken är modernt fruktig, mintig och sträv, helt matkrävande idag. Ekbeska i smaken, men en bifteck frites gör nog susen om det ska drickas snart. Inte värt pengarna i vår smak och rätt synd att öppna före 2012. 65% merlot, 30% cabernet franc och 5 % cabernet sauvignon och malbec.

2004 Virginie de Valandraud Saint-Emilion Grand Cru (Jean-Luc Thunevin, Château Valandraud, Bordeaux)

3-betygsviner 2 november

Flight 1

2008 Winzerverein Hoheburg Ruppertsberger Linsenbusch Riesling Eiswein  (6107, 219 kr)
1999 Château de Fesles "F de Fesles" Bonnezeaux  (75058,  255 kr)
2007 Lenz Moser Trockenbeerenauslese Burgenland  (12920, 145 kr)
1996 Moulin Touchais Coteaux du Layon  (73051, 299 kr)
2003 Château Raymond-Lafon Sauternes (74225, 322 kr)
2001 Trimbach Gewurztraminer Vendanges Tardives  (75724, 200 kr)

Flight 2

2000 Château Dereszla Tokaji Aszù 6 Puttonyos  (73286, 309 kr)
2006 Tommasi "Monte Croce" Recioto di Soave  (74559, 159 kr)
2005 De Bortoli Noble One Botrytis Semillon  (89041, 199 kr)
2006 Domaine de Fontavin Muscat de Beaumes-de-Venise (71018, 282 kr)
2005 Moncaro "Tordiruta" Verdicchio dei Castelli di Jesi Passito  (74408, 239 kr)
2000 Giusseppe Cianchi Baldazzi "Il Poggiolo" Vin Santo di Carmignano (84409, 215 kr)

2000 Capezzana Ghiaie della Furba

Vinet! Vinet!! Vinet!!! Ja jäklar, det här vinet gör faktiskt om tricket igen. Med svårt favorittryck efter två raka prestationer bland årets bästa är ju oddsen rätt höga för en besvikelse. Var den ändå inte lite väl haussad, den där misstänkt billiga toscanaren? Tillfällig förvirring? Kanske är den på väg utför? Men cabernet sauvignon har aldrig varit en dålig druva i källaren. Här fick den hjälp av merlot och en skvätt syrah...

2000 Ghiaie della Furba är mörkt som oxblod i glaset. Den öppna doften får in en direktträff och mungiporna dras ända upp till rysningarna bakom öronen. Mättat, djupt och lockande att sniffa på: grafit, mörk tobak, grillat, tjära, kryddor, vanilj och mörka bär som macererat i alkohol - så sammansatt att det är svårt att bena ut. Aningar av cola och julmust håller sig på mattan och assisterar de fina intrycken.

Ett king size-vin i munnen, med härlig balans och harmoni i det varma året. Mognadstoner av blodapelsin, cassis, jord, tjära, sötlakritsfat och muscovado. Mogna frukttanniner och rejäl längd, med mörk choklad i eftersmaken. Vinet är fullt utvecklat, och toppar nog nu. För tredje gången på lika många år kvalar vinet in till slutspel om årets godaste viner - redan idag! Det klarar faktiskt att utmana de stora bordeauxerna - och det till en bråkdel av priset - men ifråga om hållbarhet förlorar det förstås. Gissningsvis kan även 2001 och 2003 ha blivit lyckade. Kanske kan vi få tag på nollfyran?

Dracks till en japaninspirerad buljongfondue med ryggbiff, grönsaksprimörer och béarnaise.

2000 Ghiaie della Furba Toscana IGT (Conte Contini Bonacossi, Villa di Capezzana, Carmignano, Toscana)

2000 Ghiaie della Furba

Det är alltid lite nervöst när man ska återkomma till ett vin som gett en stor upplevelse. Men ett par timmars luftning och avledning av uppmärksamheten får oss att gå in för landning från rätt håll...

2000 Ghiaie della Furba har fällt ut en helt fast bottensats. Vi får en stor doft där de svettigt lädertonade och piptobaksaktiga faten märks mest i början. Snart vecklar komplexiteten ut sig med kött, svamp, tryffel och brända toner av löv och örter. Frukten behöver ett par timmar för att komma fram i förgrunden: generös, maffig, djup och något likörfruktig med drag av mörka körsbär och cassis, mineraler, fikontoner och lakrits. Doften känns fortfarande förhållandevis ungdomlig och med siktet inställt på framtiden.

Smaken är stor, rik och givande i sin mäktiga fruktighet av cassis och mörka körsbär. Tanninerna är kraftfulla och strukturerade men samtidigt helt lena och behagliga. Hälsosamma, mogna syror garanterar fräschören. Frukten ackompanjeras av lagom mängd toscanatypiska colatoner (ska vi slå till med pepsi?) och allt som beskrivits i doften. Hela aromspektrat utvecklas på ett mycket givade sätt mellan näsan och gommen. Allt är i balans, superrikt och långt. Vi funderar på om vinet möjligen har tappat i intensitet sedan förra året, men ju mer tid vinet får i karaffen, desto mer kommer vi till slutsaten att så inte är fallet. Låt lufta minst ett par timmar. Det är ett exceptionellt vin. Förra årets överbetyg kvarstår. Vi kan nog lugnt fortsätta att haffa en flaska om året.

ps. Det räcket med parmesanost för att få vinet att sjunga. Kinesiska fyrverkerier kommer på köpet, ikväll.

2000 Ghiaie della Furba Rosso di Toscana (Conte Contini Bonacossi, Tenuta Capezzana, Carmignano, Toscana)

2007 Piaggia Carmignano Il Sasso

Åh, dessa ljuva augustikvällar! Ett sammetslent mörker - ljumt och svalkande på samma gång, ungefär som i medelhavsområdet. Lördagen måste vara själva prototypen för denna, på våra breddgrader, alltför sällsynta och därmed efterlängtade sensation. Som socker på toppen spelar nere på gården, bara för skojs skull, en liten ensemble frontad av driven saxofonist. Tonerna ekar behagligt mellan husen, självklart haffar vi tillfället och hänger kvar på balkongen tills timmen blir sen. Varför inte dra korken ur en ung toscanare för att förhöja upplevelsen ytterligare?

Sedan länge har vi ett gott öga till vinerna från Piaggia i Poggio a Caiano. Il Sasso blandar 70% sangiovese med 20% cabernet sauvignon och 10% merlot som uppfostrats under två år i nya franska ekfat. Vinet var omedelbart tillgängligt nollfyra, mer eksträv i nollfem och nollsexan har vi inte ens öppnat än. Toscanska 2007 har visat sig vara en årgång med omedelbar tillgänglighet. Frågan är bara hur harmonisk den unga Sasson har hunnit bli? Kanske är vi ute för tidigt? Hmm, det är bara att greppa korkskruven med sedvanlig tillförsikt.


Vi hade inte behövt oroa oss. Efter en kortare karaffering och temperering är 2007 Piaggia Carmigiano Il Sasso med i matchen. Visst finns gott om rostad ek men inte på något störande sätt, enbart angenämt med drag av bittermandel, ceder och sandelträ. Frukten uppvisar de finaste surkörsbär utan plufsig likör, och bland topptonerna tjusar både blommor och örter.

Här levereras bra tryck i smaken. 14,5% alkohol märks till en början - särskilt som vi kommer från bordeaux - men det lugnar snart ner sig och lämnar plats för en överraskande slank och elegant personlighet med härlig italiensk syra. Vinet är redan överraskande tillgängligt och njutbart - modernt på ett sätt som osar klass. Vi noterar ännu ett styrkebevis från Piaggia, en typisk nollsjua med omedelbar, förtjusande drickbarhet. Sena kvällen på balkongen är räddad, och vi ser fram emot att dricka detta igen. I princip när som helst! (91)

2000 Capezzana Ghiaie della Furba

Det är så kul när de kommer, de bästa upplevelserna. Man kanske har en aning om att det är något extra på gång, sen träffar vinet sitt mål i ett enda ögonblick - man ryser, njuter, känner sig ganska omtumlad och inser att man just varit med om ett av årets fem bästa rödvinstillfällen. Oj... vilka var de andra fyra då, kan man undra? Ja, på rak arm, utan inbördes ordning kommer vi att tänka på: 2004 Clos des Papes, 2003 Cornas Vieilles Fontaines, 1999 San Martino och 1997 Barolo Bric dël Fiasc (ja, 1996 Bric dël Fiasc var väl egentligen lika bra) Förskräckta ser vi att fantastiskt fina 1996 Barolo Colonnello och 2004 Hermitage Les Bessards inte ens får plats här, och inser att de riktiga topparna, nittiofyra-nittiofempoängarna eller vad man föredrar att kalla dem, kräver ett element av frisson som kan förflytta berg, eller åtminstone en hyfsad grushög. En gemensam nämnare hos ovanstående viner är ett mer eller mindre dominerande drag av hallon, rent av hallonreduktion, som också finns i kvällens vin. Blandningen är 60% cabernet sauvignon, 30% merlot och 10% syrah, lagrad i ett år på barriques. Stockarna tycks åtminstone delvis vara relativt unga - så hur bra ska det då inte kunna bli framöver? Vi har tidigare blivit golvade av årgång 1997 av detta vin, och dessutom gillat vinerna Piaggia Riserva och Il Sasso från grannen Mauro Vannucci.

2000 Ghiaie della Furba har en mörkröd, sammetsartad färg. Vi har dekanterat bort en rejäl fällning, men någon längre stund i karaffen behövdes inte. Vid dekanteringen luktar vinet stall, men det vädras bort innan vi dricker det. Den läckra doften ger mörka hallon från gamla bärbuskar, bittermandel, körsbär, lite terpentin/alkohol, mineraler och mint. Smaken är rent ut sagt jättegod, strålande mogen och snyggt fatdriven, fyller gommen och alla doftcentra med cassis, hallonsås och mörk choklad. Balansen är perfekt, intensiteten är hög, slankheten finns där och eftersmaken är lång, lång. Man ryser vid inmundigandet, det är ett knäckande bra vin som konkurrerar med, och överträffar, flera hundra kronor dyrare medtävlare. Ynka 249 kr kostade det i början av 2004. Lagringen har gjort underverk med att slipa av bråkigheter och ta fram harmonin.

ps. Vi ser nu på morgonen efter att Wine Spectator/James Suckling gjorde ungefär samma ranking som vi: 94 poäng och en hedrande tjugotredjeplats bland 2004 års Topp 100. Wine Advocate nöjer sig med obegripligt låga 90 poäng men noterar både längden och balansen.

2000 Ghiaie della Furba, Rosso di Toscana IGT (Tenuta di Capezzana, Carmignano, Toscana)

Chianti Classico: Montevertine 1974-1982

Den sista provningen i stockholmssektionens tolkning av 2012 års Chianti Classico-tema blev en exposé över mogna viner från en egendom som hör till de mest förebildliga och renläriga i området, utan att ens längre vara medlemmar av konsortiet eller för den delen representerade på den svenska marknaden - Montevertine.

Vi ska aldrig glömma första gången vi blev bjudna på varsitt glas Montevertine. Kanske var det sällskapet, kanske var det omgivningen - men det är sällan ett vin träffar känslomässigt på det sättet. Reptilhjärnan ville ha det till pinot noir. Så transparent och eteriskt var det, och så sensuellt i frukten. Men det vi hade glaset var en sangiovese. Montevertine förflyttar uppenbarligen horisonter. Vi ska försöka förklara varför.

Cosimo III - siste storhertigen av ätten Medici - är kanske mest känd för att ha förvandlat Toscana till ett fattighus. Som maktmänniska gillade han också att utfärda repressiva lagar och förordningar. Men så en dag 1716 fick han en sällsynt snilleblixt och bestämde sig för att noggrant definiera de bästa områdena för vinodling i Toscana.

I kungörelsen fick man veta att fyra områden lämpar sig särskilt bra. Pomino (del av nuvarande Chianti Rúfina), Carmignano, övre Arno-dalen (dagens Colli Aretini) och givetvis - Chianti. Definitionen av sistnämnda var enbart trakterna runt de befästa bergsbyarna Castellina, Radda och Gaiole samt en snutt i sydligaste Greve-kommunen med byn Panzano.

Radda är den by som ligger mitt i den klassiska zonen och den som är högst belägen. Uppe i kullarna ett par kilometer norr om Radda hittar vi Azienda Agricola Montevertine. Den geografiska belägenheten är så central den kan bli. Höjden över havet är 450 till 500 meter. Viner härifrån har möjlighet att få ett svalvuxet, rent och transparent uttryck.

Innan 1850 var canaiolo den ledande druvsorten i Chianti. Men Bettino Ricasoli - som var en inflytelserik politiker - ansåg att sangiovese hade bättre struktur och potential för lagring. 1874 definierade han ett nytt recept på chianti: 70% sangiovese, 15% canaiolo, 10% grön malvasia och 5% övriga blå sorter. Gröna druvor var mindre lämpade för viner avsedda att lagras.

Odlarföreningen ”Consorzio Gallo Nero” (svarta tuppen) startade 1924. Tillägget "Classico" inrättades 1932 för att skilja produkterna från allsköns annan "chianti" från när och fjärran. På den här tiden var jordägarna mestadels storgods med en arbetarstab av arrendatorer som fick behålla en del av skörden. Det feodala systemet - motsatsen till självägande bönder - kallades ”mezzadria”.

Efterkrigstidens industrialisering lockade med bättre levnadsstandard för vanligt folk, och snart blev det brist på lantarbetare. För att undvika stagnation mekaniserades vingårdsarbetet, och vingårdarna planterades om med högproduktiva men lågkvalitativa kloner. Samtidigt fick man tillgång till kemiskt gödsel, herbicider och fungicider. Nu skulle det produceras volym.

1967 blev Chianti Classico DOC. När bestämmelserna skulle upprättas läste man Bettino Ricasolis recept som fan läser bibeln. Det var nu den olycksaliga regeln kom till om maximum (!) 70% sangiovese och minimum 10% gröna sorter, som dock gärna fick uppgå till 30% (!) 
Den neutrala trebbiano som planterats flitigt efter vinlusens härjningar var plötsligt välkommen i mixen.

Egendomar som inte klarade den moderna tidens omställningar fick ge upp, och många vingårdar såldes till vrakpris under 1960-talet. Det var just året 1967 som Sergio Manetti fick möjlighet att ta över Montevertine. Han var då en 46-årig industriägare från Poggibonsi. Från början var det tänkt som ett semesterboende med vinodling för eget bruk. Men årgång 1971 blev så lyckad att Manetti beslöt sig för att sälja och gå in för vin på heltid.

Vid den här tiden var det populärt i Chianti Classico att plantera cabernet sauvignon och merlot, som gick under namnet ”förbättringsdruvor”. Problemet är att de har dominanta egenskaper som kan ta över redan vid låg inblandning. Sergio Manetti bestämde sig redan från början att låta bli allt sådant och fokusera på sangiovese. 1977 lanserades Le Pergole Torte - den första 100% druvrena sangiovese som gjorts i Chianti-området.

Regelbrottet orsakade en öppen konflikt med Gallo Nero-konsortiet, som ledde till att Sergio Manetti valde att lämna DOC Chianti Classico för gott. Ville man göra ren sangiovese på 1970-talet så måste det bli ett Vino da Tavola. Plötsligt befann sig Montevertine i sällskap med de internationellt orienterade ”super-toscanarna” - men på delvis motsatta bevekelsegrunder.

"We have deliberately avoided cultivating other types of grapes such as cabernet, pinot nero or merlot because we want to distance ourselves from the worldwide trend. Some say that the aforementioned grapes reflect the current globalized taste. And what happens if one day, after an excessive production, we are bored by such grapes? Switching back to traditional grapes would take many years. And, after all, isn’t it altogether possible to make great wine from sangiovese? Our own experience says “yes”, especially when the sangiovese in question is Tuscan, even if the results obtained with this variety in other parts of the world have not necessarily been encouraging."

Historien skulle ge Sergio Manetti rätt. Snart dök det upp fler druvrena sangioveseviner: Cepparello (1980), Flaccianello (1981), Fontalloro (1983) och San Martino (1985). Redan i och med upphöjelsen till DOCG 1984 sänktes kravet på gröna druvor till två procent. Sedan 1996 ska en Chianti Classico innehålla 80-100% sangiovese. Dessutom är 40 andra druvsorter godkända, till exempel lokala canaiolo, colorino, mammolo och pugnitello samt internationella cabernet sauvignon och merlot. 2006 förbjöds inblandningen av gröna druvsorter helt.

Ett annat problem i Chianti Classico är den utbredda anpassningen till internationella vinmakningsstilar, som till slut kommit att hota hela områdets identitet. De flesta producenter har valt att överge Toscanas traditionella botti av slavonsk ek för nya och rostade franska barriques. Vinifieringen är från och med 1980-talet ofta mer aktiv och eftersträvar mörka och extraherat fruktiga viner. Idag är det en minoritet som försvarar den traditionella, transparenta stilen.

Sergio Manetti - och sedan faderns bortgång år 2000 sonen Martino Manetti - har ända sedan starten gjort sin Montevertine på samma sätt: sangiovese med cirka tiondelen canaiolo och colorino. Bra plantmaterial och låga skördeuttag (ekologisk odling sedan 2009). Vinifiering i emaljerade betongtankar utan temperaturkontroll. Macerationstiderna är ganska långa, men extraktionen passiv. Slutligen två års lagring i medelstora botti av slavonsk ek och ett knappt år på flaska. Resultatet skiljer sig en hel del från genomsnittet i området eftersom det helt saknar de kafferostade, mörkchokladiga och julkryddiga fattoner som numera blivit legio. 

Le Pergole Torte var mellan 1977 och 1989 ett rent vingårdsvin från den första planteringen (1968) om två hektar i högt nordöstläge. Från 1990 och framåt är det en selektion av gårdens bästa druvor, med ungefär samma vingårdsurval från 2001 till 2009. Det vinifieras på samma sätt som Montevertine men får ett års lagring i medelstora botti och ett år i små franska ekfat, varav en tredjedel nya, med lätt rostningsgrad. Det här är ett vin som måste lagras för att ge sitt bästa, och det är känt för sin långsamma utvecklingskurva.

En nyckelperson i Montevertines historia är den legendariske Giulio Gambelli, som var barndomsvän till Sergio Manetti. Född 1925 började han lära vin som 14-åring på kooperativet Enopolio Poggibonsi under handledning av Tancredi Biondi-Santi. Snart blev han assistent på den berömda egendomen i Montalcino. Sedan 1940-talet har Gambelli hjälpt många egendomar att göra vin i klassisk stil.  Hans första kund var Bibbiano i Castellina (1942),  men det är i Montalcino han har gjort sina mesta insatser: inte minst hos Gianfranco Soldera och Poggio di Sotto. På Montevertines etiketter krediteras han som "maestro assaggiatore" (mästersmakaren). Giulio Gambelli gick till vila i januari 2012. Hans betydelse för sangiovese-druvan, och för Montevertine, kan knappast överskattas.

Till provningen:

1974 Montevertine Chianti Classico Riserva

Flaskvariation. Klart utseende med hög lyster, varmt brunröd färg med tegelkant. Fint utvecklad doft med röd frukt, lädersnöre, apelsinskal, torkad frukt, rostigt järn och havssalt. Ren, frisk och slank smak med något torra tanniner och lite glesnande frukt. Mineralkänslan är väldigt tydlig med en viss sälta. Ett riktigt vackert vin, åtminstone den bästa flaskan, vi rankar den som nummer fyra.

1975 Montevertine Chianti Classico Riserva

Stor flaskvariation, ingen av flaskorna är lyckad trots bra årgång. Ett par av flaskorna är madeiriserade med mörkbrun färg och söt frukt som liknar torkade dadlar, fin balsamico och gammalt portvin. Gott på sitt sätt men knappast avsiktligt. Den flaska som verkar mest korrekt stilmässigt dras tyvärr med en korkskada. Färgen är klar och varmt brunröd. Förutom defekten får vi en del toner av röd frukt, torkad frukt, läder, tjära, mynta och oregano. Vi låter bli att kommentera smaken.

1977 Montevertine Chianti Classico

Ljust rödbrun färg. Oxidativ doft med bokna äpplen, katrinplommon, läder, soja och karamellpudding. Nötter, mynta och en puff av ostbutik. I munnen ett mjukt och harmoniskt vin med mogna lena tanniner och söt frukt, helt klart över kullen men ändå gott. Smakar mycket bättre än det doftar.

1978 Montevertine Chianti Classico Riserva

Nu snackar vi. Ljusare varmröd till brunröd färg med liten tegelkant. Doften är ren och klar med röd frukt och lädersnöre, ljusa örter, svart te och tydliga mineraltoner. Smaken slank och frisk med intensiva och syrligt rödbäriga aromer åt tranbärshållet. Strama tanniner och härlig mineralsälta. Ungdomligt och fint. Ropar på mat. En hedrande tredjeplats.

1979 Montevertine Chianti Classico 

Färgen och nosen är aningen mer utvecklade än 78an, enbart i positiv riktning. Doften är ren och frisk med härligt mogen röd frukt, timjan-örtighet och mineraltoner. Dessutom lädersnöre, lakrits, mjölkchoklad och en lantlig lagårdspuff. I munnen klart sötare och mer fruktmoget än de föregående vinerna, med större fruktintensitet, mogna lättfotade tanniner, behagfull syra och en underbar harmoni. Näst bäst av de gamla vinerna, bara en noslängd efter. Sjukt prisvärt också.

1982 Le Pergole Torte Vino da Tavola

Utseendet är närmast otäckt ungdomligt för ett vin med 30 år på nacken. Färgen är huvudsakligen röd med hög lyster och briljans. Doften är ren, frisk och eterisk. Lätt mynta-örtig med en sagolik rödfrukt åt tranbärshållet. Mineralkänslan är distinkt, och en air av tryffel får nog föras upp bland jordtonerna. Finns det fat så är det i form av en knivsudd vanilj. Även smaken är ren, frisk, slank och tät med pigga syror, antydan till sötfrukt och finkalibriga tanniner. Härligt grepp och en självklar elegans och harmoni. Kvällens vin.

2009 Montevertine Toscana IGT 

En helt annan provning givetvis, men kul att ta tempen på de senaste versionerna. 2009 var (alltför) varmt vilket inte alls märks hos Montevertine. Färgen är ljusare klarröd. Doften är oväntat öppen efter förhandsrapporterna, med klara rena toner av körsbärskärnor, svart te, mineralrök, röda körsbär, röda vinbär och bergamottecitron. Smaken bjuder på generösa mängder friskt syrlig och klarröd frukt med skönt grepp i tanninerna, som fortfarande är lite kantiga och lätt uttorkande. Enastående bra, fullt i klass med fina årgångar som 2006 och 2007.

2009 Le Pergole Torte Toscana IGT

Doften är snarlik föregående med ett viktigt tillägg: de små faten pratar försiktigt om bittermandel, tjära, vanilj och ljus rostning. Smaken är en par storlekar större än Montevertine med mer sötmogen frukt, tätare och lyxigare tanniner samt ett större djup. Det här är absolut inte otillgängligt idag, men behöver kanske fyra år för att integrera faten helt. En lysande Pergole Torte i klass med 82an.

Champagne & Fine Wine i Örebro

Barbro Carlson heter en driftig dam i Örebrotrakten. 1996 var hon först i landet med att få tillstånd för en vinmässa riktad till allmänheten - och dessutom inne i självaste Örebro Slott. Lokalpressen blev ganska intresserad - hur skulle det gå, kanske invånarna i gnäll- och brännvinsbältet skulle ragla omkring redlöst berusade och göra sig till allmänt åtlöje? Men se inget i den vägen hände. "De enda som blev fulla var spottkopparna" konstaterade Nerikes Allehanda, belåtna över sin "fyndiga" formulering. Sedan dess har mässan varit regelbundet återkommande. I år huserade den i det gamla Badhuset, nära Svartån som ger en speciell stämning åt staden, inte minst kvällstid. Närkes svar på Paris, liksom...

Mässans rubrik är "Champagne & Fine Wine". En vag begränsning kan tyckas, men den gör det i alla fall rätt svårt för de deltagande företagen att pytsa ut ointressanta volymviner. Utställarna är en lite brokig skara: några få av de stora, men betydligt fler av de små okända uppstickarna, varav några är specialister på områden som Kroatien, Slovenien, Sydafrika och Italien. Under dagen provade vi ett knappt sextiotal viner. De första timmarna satsade vi uteslutande på champagne, förhållandevis mindre krävande att prova än rött. Trots att provandet emellanåt känns som rätt hårt arbete i munnen, är det riktigt kul när man hittar sina tveklösa favoriter. Vi sovrar lite i noteringarna, så att de mest intressanta vinerna hamnar först. Hela listan finns i botten. Here goes:

1999 Perrier-Jouet Belle Epoque är en elegant dröm av vita försommarblommor, havsmineraler och gräddighet. Både stramt och lent som en smekning. Lämnar ett långt farväl. 1060 kr.

1998 Mumm Cuvée René Lalou doftar suveränt lyxigt och komplext med valnötiga oxidationstoner, bränt socker, fudge och röda äpplen. Smaken är underbar - stor, komplex, krämig och rödäpplig. 50/50 PN/CH och åtta år på jästfällningen. Dagens bästa vin? Släpps 14 december till priset 1190 kr.

1999 Gratiot Delugny Blanc de Blancs Millésimé är på sitt bjussigaste humör med mogen frukt av citrus, höstäpplen, bröd och valnötter. Stor, generöst fruktig smak. Givande och supergott från Vallée de la Marne. Dyker upp i BS 1 december, säljs i kolli om sex för knappt 450 kr flaskan.

NV de Venoge Cordon Bleu Brut är en standardskumpa som levererar massor av karaktär till ett oslagbart pris. Det är tredje gången vi testar och vi gillar den skarpt. Musselskal, fiskbutik och havsmineraler, citron, grapefrukt, bröd och smör i doften. Bra storlek och harmoni i smaken, där samma aromer går igen. Behaglig mousse, viss mineralbeska i avslutningen och ett långt, fruktigt eftermingel. 279 kr i ordinarie sortimentet.

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco är en fullträff. Helt underbar nebbiolo med mognadstoner i traditionell, finlemmad stil. Ett mycket kärt återseende i BS, från Red & White till attraktivt pris: 219 kr.

2005 Leon Barral Faugères Cuvée Jadis har vi ju smakat tidigare, men det räcker med en sniff och en slurk för att bekräfta att det rör sig om ett av årets mest intressanta röda. Vi älskar detta vin! 199 kr i novembersläppet.

2005 Plenkovic Zlatan Plavic Grand Cru är det första röda vin vi någonsin smakat från Kroatien. Uttaget är endast 15 hl/ha från urgamla stockar i hisnande vackra lägen. Doften befinner sig någonstans mellan cabernet sauvignon och carignan, med framträdande lakritstoner. Smaken är enorm, imponerande, rund, varm och len som en smekning, med dyra, sammetsmjuka tanniner och intagande mogen sötfrukt med märkbart restsocker. Ett jättestort och ändå genomhyggligt charmtroll. 490 kr.


Dagens sötaste etikett? Arabian Nights möter Le Petit Prince...

FONDBERG

NV Taittinger Brut
Grönäpplig, ung, fräsch och kartig i doft och smak. Något bitter i slutet. 329 kr.

NV Taittinger Prestige Rosé
Liten doft. Smultron och hallon i doft och smak. God, bärig, smakrik och något parfymerad, hallonsoda. 385 kr.

NV Taittinger Les Folies de la Marquetterie
Gummi och popcorn, fatkaraktär. Smörig, nötig, god, smakrik. Bourgogne med bubblor. Släpps 1 december. 449 kr.

NV Taittinger Nocturne
Gräddig, kritig doft med citrus och fat. Bra syror, 20g restsocker väl infattade. Len mousse, en insmickrande smekning. I sängkammaren eller till gåslever. 360 kr.

PERNOD-RICARD

NV Perrier-Jouet Grand Brut
Fin chardonnaydoft med brioche, citrus och mineral. Fräsch citrustonad smak med något bitter avslutning. 339 kr.

1999 Perrier-Jouet Belle Epoque
En elegant dröm av vita försommarblommor, havsmineraler och gräddighet. Både stramt och lent som en smekning. Ett långt farväl. 1060 kr.

NV Mumm Cordon Rouge Brut
Mycket god, ren doft med gula och gröna äpplen. Ren, fint fruktig smak. Mumm är äntligen på G. 319 kr.

NV Mumm Brut Grand Cru
Djup, mognande doft med svamp, undervegetation och röda äpplen. Stor krämig smak med rejäl längd, för pinotfantaster. 495 kr.

NV Mumm Rosé
Blyg smultrondoft. Smaken är större, med lakrits, smultron och lite bitter kartighet. 349 kr.

1998 Mumm Cuvée René Lalou
Suveränt lyxigt och komplext med valnötiga oxidationstoner, bränt socker, fudge och röda äpplen. Smaken är underbar - stor, komplex, krämig och rödäpplig. Bäst idag. Släpps 14/12 för 1190 kr.

ENJOY

NV de Venoge Cordon Bleu
Musselskal, fiskbutik och havsmineraler, citron, grapefrukt, bröd och smör i doften. Bra storlek och harmoni i smaken, där samma aromer går igen. Behaglig mousse, viss mineralbeska i avslutningen och ett långt, fruktigt eftermingel. Basvinet kommer från 2004, dessutom ingår 30% reservevin från 2001 pch 2002. 279 kr.

NV de Venoge Blanc de Noirs
Flintrök, röd frukt, animaliska toner. Harmonisk rödfruktig smak utan efterbeska. 359 kr.

1998 de Venoge
Fin, nötig oxid/sherryton, grädde, smör, valnötsskal. Avrundad syra, låg mousse. Harmonisk, lång, mineralisk smak. Fem år på jästfällningen. 425 kr.

GRANQVIST
NV Champagne de Pompadour Brut
Liten, knuten, god doft med bröd och apelsin. Balanserat, ärligt och välgjort i enklare stil. Obs priset: 199 kr.

2006 Kahuvagi Nelson Chardonnay Unwooded
Sauvignonlikt: vinbärsblad, krusbär, vingummi, modellera. Stor smak, ej elegant. 105 kr.

2000 Château Larrivet-Haut-Brion Pessac-Léognan
Härligt ursprungstypisk doft med lantlighet, svarta vinbär, cederträ och smörkola. Renfruktig, behagligt mjuk smak. Tuff, uppstramande bitterhet i slutet. 269 kr.

RED & WHITE

NV Baron-Fuenté Tradition Brut
Trevlig, enkel apéritifstil. Ren, fruktig, lättdrucken. 173 kr.

NV Baron-Fuenté Les Galipettes
Mer av bröd, mineraler, små nötiga oxidtoner. Fruktig och smakrik. 250 kr.

2002 Baron-Fuenté Grande Millésime
Klassisk vintageskumpa med brödjäst, mineraler, citrus. Stram, strukturerad, god, bra! 349 kr.

2006 Louis Michel Chablis 1er Cru Butteaux
Öppen och tillgänglig, smått gräddig, med mycket tydliga anis- och lakritsminereraler. Personlig, len, lång smak. Bästa köpet ur denna kvartett från ståltankstalibanen Louis Michel, eftersom skillnaderna är relativt små. 219 kr.

2006 Louis Michel Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre
Liknar i stort sett föregående men är mer knuten idag. 249 kr.

2006 Louis Michel Chablis Grand Cru Les Clos
Doften går i samma stil som föregående. Torr, mjuk smak med något högre koncentration. 395 kr.

2006 Louis Michel Chablis Grand Cru Grenouilles
Röda äpplen, smör och lakrits. Stor och stilig, intensiv smak där lakritsen går igen. 395 kr.

2006 Produttori del Barbaresco Langhe Nebbiolo
Körsbär, cocktailkörsbär, balsamtoner, sandelträ och kryddor. Härligt tanninrik, typisk "nebba". Faten märks i form av ektanniner. 4 månader på små ekfat. 135 kr.

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco
En fullträff. Helt underbart med mognadstoner i traditionell, finlemmad stil. Lövbrasa, vinbärsnickel, torkade rosor, lakrits sandelträ och orientaliska kryddor. Traditionell barbaresco på pricken. 219 kr.

2004 Vicchiomaggio La Prima Chianti Classico Riserva
Körsbärskärna, körsbärsnickel, fatrostning, mörk choklad, fikon/russin. Fruktig och fatrostad smak. Internationell chianti tillrättalagd för amerikanska bussturister. En crowdpleaser som smakar riktigt gott. 216 kr.

2004 Vicchiomaggio Ripa delle More Toscana IGT
Tätt, koncentrerat vin med likörfrukt. Elixir, mättnadskänsla, överextraktion. Poängjägare som nätt och jämnt klarar 90-strecket. 262 kr.

FRANSKA KVALITETSVINER

NV Françoise Bedel Dis "Vin Secret"
Jordigt i doft och smak. Biodynamiskt och matorienterat från Vallée de la Marne. (2001) 80% PM. 345 kr.

NV Françoise Bedel Entre Ciel et Terre
Liten nötig oxidton och mognande harmoni. Mycket god, något jordig smak. (1999) 70% PM. 389 kr.

1998 Françoise Bedel L'Âme de la Terre
Säregen, vingummiliknande doft. Fantastiskt god, tycker S. T inte lika såld. 40CH/40PN/20PM. 450 kr.

2006 Stephane Tissot Arbois Chardonnay Les Bruyères
Florjäst, kalkstensmineraler, vingummi i doften. Lakrits och anis i smaken. Liknar Les Gravières.

2005 Domaine Leon Barral Cuvée Jadis
Årets mest efterlängtade släpp i vår bok. Ren blodtransfusion med järn, skogsbär, röd äppelmust och knallpulver. 199 kr.

2005 Domaine Leon Barral Cuvée Valinière
Djup personlighet av lakrits och mörk frukt som kommer bli superb om tre-fyra år. 345 kr.

2005 Château le Puy Côtes de Francs
Stalligheten märks inte alls eftersom det är blomdag idag. Självklart, vi tänkte inte på det ;-)

2005 Montirius Gigondas Cuvée Confidentiel
Kärnig mörk frukt, malolaktisk gräddkola, nötiga toner. Powerfrukt och tanniner delar ut en rejäl smäll. Maffigt Parkervin med extra allt. Fram med lammsteken. Men lagra först.

ROWI /MONDIVIN

1999 Gratiot Delugny Millésime Blanc de Blancs
Bjussig frukt av citrus, höstäpplen, bröd och valnötter. Stor, generöst fruktig smak. Givande och supergod BdB från Vallée de la Marne.

2005 Rimauresq Côtes de Provence Rouge
Cassis, skogsbär, vinbärsnickel, rök, blyerts, animaltoner, knallpulver, gummi. Lakritstonad smak med sv vinbär. Mjuk, fyllig, tillgänglig. 50% cabernet, 20% carignan, 30% syrah och mourvèdre.

2003 Silvano Bolmida Barolo Bussia
Knuten doft med körsbärskärna, likörfrukt och svettiga, kryddiga nya fat. För modern för vår smak.

2004 Lenotti Amarone della Valpolicella
Modernt fruktig upp-i-ansiktet-stil med rostade fat. Inte vår kopp te.

NEBBIA

2002 Frascole Venia Toscana IGT
Lite syltig doft med undervegetation. Gott och kort. 240 kr.

2001 Frascole Chianti Rufina Riserva
Läder och fina blommiga övertoner med körsbärsnickel. Traditionell riservasmak. Bra! 197 kr

2006 Il Marroneto Rosso di Montalcino
Liten, knuten doft med surkörsbär. Kärv, ung, svår smak som kräver lagring.

2003 Il Marroneto Brunello di Montalcino
Körsbärsnickel och fina fattoner i en mjuk och harmonisk helhet. Gott! 42 månader på stora fat.

2004 Spoletoducale Sagrantino di Montefalco
Först: frukt. Sedan: tanninchock. 235 kr.

2003 Casale Triocco Sagrantino di Montefalco Pagina
Torr, tuff och sträv smak för folk med hår på tungan. 360 kr.


WOSA

2004 Rust en Vrede Estate Stellenbosch
Tobak, grön paprika och lakrits. Ett grovt och oslankt vin utan bordeauxelegans.

NIGAB

2005 Capezzana Barco Reale Toscana IGT
Kärv och bitter med mörk frukt och choklad. Varken jättekul eller alltför personlig.

2004 Capezzana Villa di Capezzana Carmignano DOCG
Mintchoko, eucalyptus och rostade fat i doften. Tuff, sträv, strukturerad, något bitter smak. Behöver minst två år.

2005 Argentiera Poggio al Ginepri Maremma Toscana IGT
Rostbiff och franskorienterade cabtoner. Gott i både doft och smak. Drickvänligt nu.

2004 Argentiera Villa Donoratico Maremma Toscana IGT
Elegant, komplex fransk cabernetstil med italienska körsbär och mint i eftersmaken. Stramt vin med stor framtidspotential. Mycket bra.

2003 Poderi di Sorano Barolo Ascheri
Körsbärsnickel och körsbärskärnor på nosen. Viol, körsbär, choklad i smaken. Goda tanniner. Bra i modern stil.

NJ CONSULTING & IMPORT (Nenad Jelisic)

2006 Steyer Sauvignon Blanc
God och druvtypisk, men ändå i en lite gulare stil man inte riktigt känner igen.

2005 Sutor Chardonnay
Smörig, citrustonad meursaultkopia. Två år på nya barriques.

2004 Enjingi Rainski Riezzling Late Harvest
Mäktig doft med aprikos, torkad frukt, honung och mängder av petroleum. Wow!

2005 Plenkovic Zlatan Plavic Grand Cru
Doft mellan cabernet sauvignon och carignan, med framträdande lakritstoner. Smaken är enorm, imponerande, rund, varm och len som en smekning, med dyra, sammetsmjuka tanniner och intagande mogen sötfrukt med märkbart restsocker. Ett jättestort och ändå jättesnällt charmtroll.

2001 Steyer Royal Wine Gewurztraminer Ice Wine
276 g socker, 9 g syra. Färg som bärnsten - trögflytande konsistens, liknar laktulos. Honung, honung, honung och passionsfrukt. Mycket rikt och simmigt med något låg syra.


ps. Örebro är en bra restaurangstad med A Mano och Ågatan 3 i täten. Båda är fullbokade, så vi hamnar på Wobbler där vi äter en suveränt mör och vällagad entrecôte och delar en flaska 2003 Saint-Benoît Grande Garde Châteauneuf-du-Pape. Med förlamade smaklökar upplevs vinet lite tunt och russintonerna är tydliga, men hur som helst doftar och smakar det bra. Servicen är snabb och uppmärksam med gott humör - väntetiderna korta trots fullt hus. Ett schysst och lagom opretentiöst ställe. Notan slutar under tusenlappen. Dags för mjuklandning på hotellet.