Domaine L'Angueiroun

Nedanför den högt belägna, pittoreska turistmagneten Bormes-les-Mimosas ligger denna ganska stora domaine om trettiosex östvända hektar. Den lilla berg- och dalbanevägen genomkorsar de vidsträckta, sammanhängande vingårdarna. Vi ser flera ambitiöst anlagda terrassodlingar upp mot garriguen och pinjeskogen som omger gården. Jordmånen är som brukligt i området mica-schiste (glimmerskiffer). Det egensinniga namnet betyder "Den Lilla Ålen" på provençal. Vi tittar in för en snabb provning av gårdens rosa och röda.




2007 L'Angeiroun Rosé Réserve AOC Côtes de Provence har en rätt stor andel av den unika druvsorten Tibouren - 30%. Den största delen av druvorna utgörs dock av grenache. 10% syrah kompletterar blandningen. Efter kort maceration kalljäste vinet vid 19 grader för att framhäva frukten. Relativt färgrikt åt aprikoshållet. Även i doften hittar vi aprikoser, persika och ananas. Attacken i munnen är livlig, fruktig och god - men avslutningen rätt kort.

2007 L'Angeiroun Rosé Prestige AOC Côtes de Provence är en mix av 75% grenache, 15% cinsault och 10% syrah. 12 000 flaskor. Vinet har en blek, högklassig persikoton, mycket ljusare än föregående. Doften är betydligt mer finessrik med inslag av vita blommor, vit persika och ett stråk apelsin. Dessutom en gnutta gräddkola. Smaken är "framflyttad i tiden" jämfört med föregående, och handlar mer om elegant koncentrerad mitt och påtagligt bra längd. Lagom bitterhet, kunde vara ännu torrare för apéritifbruk, men kommer nog riktigt fint till sin rätt som måltidsvin. Detta är en ypperlig provencerosé. Vi köper en flaska, och vinet visar sig senare vara lika gott som väntat till mat. €12.

2006 L'Angeiroun Rouge Réserve AOC Côtes de Provence består av 50% syrah, 35% cabernet sauvignon och 15% grenache. Vinet mognar på betongtankar under ett år. Den goda, insmickrande doften bjuder på toner av gräddkola och ljus choklad med parfymerade söta björnbär. Fruktig, ungdomligt frisk, avrundad, öppen smak med bra balans.

2006 L'Angeiroun Rouge Prestige AOC Côtes de Provence blandar 70% syrah med 20% grenache och 10% cabernet. Uppfostran äger rum i franska ekfat från Allier under ett års tid. I glaset är detta ett mörkt vin som tilltalar oss redan på doften. Här finns fin syrahkaraktär av cassis och söta björnbär avrundat med kakao och kryddor. Smaken är tät, generöst sötfruktig och harmonisk, mjukt tanninrik och fortfarande lite i yngsta laget. En längre karaffering borde råda bot på det. 2005 belönades med Coup de Coeur i Guide Hachette, så alla flaskor tog slut i ett nafs. För att ha något att sälja valde man att buteljera nollsexan lite tidigare än planerat. €14. Vi köper en för att dricka.


2006 L'Angeiroun Rouge Prestige är, som vi uppfattar det, ett modernistvin inspirerat av nya världen. Det tycks som att de mer ambitiösa gårdarna här nere bara ska ha ett vin av den här typen! Saignée-metoden ger ju framförallt rosé men på köpet också mer täthet åt rödvinerna. Det mörka, opaka vinet bjuder på gott om klockren, syltig cassis i doften och de örtiga övertonerna har hela spektrat av herbes de provence. Den täta smaken är mjuk och behaglig i tanninerna, därtill med en viss kryddighet och syltighet. Behagligt, lent, munfyllande vin. Vi kan föreställa oss att många gillar detta. Men trots att vinet är "gott" lämnar den publika stilen oss vid flaskans slut rätt kallsinniga, den berör inte på djupet. Det är också ett klockrent exempel på att viner som har lovande drag i en dégustation inte nödvändigtvis är de mest givande att dricka. Vi lämnar den glittrande ålen åt sitt öde och styr kosan åt annat håll...

Vinerna importeras till Sverige av göteborgsbaserade Vinolive. Det är värt att kolla upp om prestigerosén finns att beställa.

Domaine L'Angueiroun (Bormes-les-Mimosas, Var, Provence)

Les Sarments, Puyloubier

Underbar by, fantastisk vy, storartad matlagning, suverän rosé. Våra varmaste rekommendationer!

2007 Château de Beaupré AOC Coteaux d'Aix-en-Provence

Restaurant Les Sarments, Jean-Sébastien Gentil, 4 Rue Qui Monte, Puyloubier

Domaine Richeaume

Vi lämnar motorvägen efter Aix och kör ett tag på N7 för att sedan ta av mot Puyloubier. Landskapet är hisnande vackert, med sluttande vingårdar i söderlägen upp mot den långsträckta, tvärbranta ljusgrå vägg som utgörs av Montagne Sainte-Victoire. Känslan är vild, öppen och en smula ödslig. Marken är röd som en tennisplan. Det är ingen tvekan om att att odlingarna här åtnjuter en suverän terroir. Vi stannar och kliver ur bilen, rakt ut i en av Domaine Richeaumes vingårdar. Jorden doftar faktiskt knallpulver!


Vi fortsätter längs en allé av cypresser. Ett par hundra meter längre fram stannar vi framför de spektakulära, arkitektritade stenbyggnaderna som elegant förenar tradition och nytänkande. Vinmakande far och son är bortresta, så vi tas emot av den sympatiska Madame Hoesch, som gärna visar caven men ursäktar sig för att hon inte har tillfälle att ge oss en hel provning. Hon har nämligen barnbarnen, två sjövilda flickor på fyra och åtta år, att se efter...



Caven är arkitektritad och byggd för vintillverkning efter biodynamiska principer. Temperaturen hålls i schack med hjälp av en grund vattenbassäng på taket, i nivå med det stora bostadshuset. Behövs det inte aircondition också, undrar vi. Jo, det har man förstås, men den måste inte användas så mycket.


Vi kliver in i källaren och undrar om vi hamnat på konsthall. Här pryds en hel vägg av två stora kolmålningar om vardera fyra kvadratmeter. Ljuset faller ner på en stenskulptur genom ett sinnrikt placerat takfönster. Golven är lagda i mönster av terrakotta. Dörren till yttervärlden silar ljuset genom rött glas i form av två grafiska streck.



Två stora vinifikationsrum fylls av tjugotalet ståltankar i rostfritt och emalj. Två mindre fatlagringsrum rymmer sammantaget ett hundratal barriquer. Doften härinne är mättad, som en blandning av gödsel och jästa druvrester. All omdragning mellan tankar och fat sker utan pumpning, för att ge vinet en så skonsam behandling som möjligt. Madame berättar att det strikt biodynamiska bruket är nästan dubbelt så arbetskrävande som det konventionella. Priserna blir därför högre än på flertalet viner från området. Användningen av svavel är nere på ett absolut minimum, vilket uppskattas av gårdens stamkunder - många kommer från Aix.


Bland gårdens olika viner finns två vita cuvéer varav en sauvignon blanc (€14), en rosé (€11), den röda cuvée tradition (€17), endruvsviner på carignan (€15) och syrah (€30) samt prestigecuvéerna Columelle (€25) och Les Terrasses (€45). Den sistnämnda domineras till 80% av syrah från gamla stockar.


2007 Domaine Richeaume Rosé (Vin de Pays de Bouches-du-Rhône) har en blek färg mellan laxrosa och persika. Den svala, återhållsamma doften ger lustigt nog lite läderbutik, bara en gnutta karamellkola och massor av järnmineraler (röda jorden). Smaken är mer givande i en mycket torr, intensiv, uttalat bitter stil. Vinets kropp är lätt och vi får sensationer av elegant mineralisk sprits. Frukten lutar åt persika, blodgrape och blodapelsin. Seriös, stram attack, bara aningen vattnig mitt och lång intensiv avslutning. En av våra bästa roséer hittills! 13%.


2006 Carignan (AOC Côtes-de-Provence) är medelmörkt blårött. Här finns en spännande doft med lagård, järnmineraler (röda jorden igen), lite unken insjö, typisk carignanfrukt med toner av körsbär, bittermandel och salmiak. Typisk carignansmak med starka inslag av knallpulver. Fin, lite rustik karaktär med massor av terroir och fina järntoner. Balanserat vin, inga jobbiga tanniner, bra syror, ingen eldighet (13,5%), läskande. Torrt salmiakslut med kryddnejlika och en angenäm stickighet i eftersmaken. Ett verkligt tilltalande vin - ännu en övertygande carignan där terroiren kommer fram perfekt. Vinet rockar loss efter en timme i karaffen och gifter sig perfekt med en mild, salt Brebis de Pays Basque (2 mån). Rena njutningen - vi måste leta upp mer carignan nere i Languedoc! 13,5%. €15.


2006 Cuvée Columelle (AOC Côtes-de-Provence) är ett mörkt, mycket tätt vin, gjort på en blandning av cabernet och syrah.
Sitt namn har vinet fått efter romaren Columella som skrev om vinmakande redan för ett par tusen år sedan (man har en stor husgrund från romartiden på framsidan av gården). Doften ger tobak, aska, kryddig fatrostning, järnig terroirdoft , mörk frukt med toner av svarta vinbär och björnbär och cabbig känsla. Malolaktisk smörkola. Den tätfruktiga smaken är kryddig och varm med typiska drag av cabernet och syrah. Mer av kantiga ektanniner och druvtanniner än i föregående vin. Eftersmaken är uttalat kryddig, lite fikon minglar kvar i slutet. Vi tycker att det blir väl mycket smak av ny ek i nuläget. Det är ett fortfarande pur ungt och ambitiöst lagringsvin som idag saknar den omedelbara charmen hos Le Carignan. Fatkaraktären tar över och gör vinet lite mer internationellt - och ska man vara elak, jämförelsevis anonymt. Skulle vi spendera hundra euro tog vi hellre sju Carignan än fyra Columelle. 13,5%. €25.



Domaine Richeaume, Hoesch Family, Puyloubier, Montagne Sainte-Victoire

ps. Stort tack till Vinosapien för tipset! Läs mer om Richeaume här.

Le Mas des Grès

Den kalla mistralen sveper in i norra Lubéron, men himlen är blå, solen skinen och efter en timme i bilen under fruktlösa försök att gå miste om fredagsrusningen runt Avignon är vi mer än upplagda för ett dopp i poolen på Mas des Grès. Detta hôtel de charme besöker man inte minst för den goda matlagningen, signerad av det jovialiska krögarparet Thierry och Nina Crovara. Maten handlar inte om de mest avancerade piruetterna utan mer om en avspänd gemytlighet där man ställer fram grytan på bordet - och senare på kvällen släntrar runt och fryntar med gästerna.

Den välfyllda vinlistan består mestadels av handplockade viner från mindre familjeproducenter i områdena côtes-du-rhône, côtes de ventoux och côtes de luberon. Samtliga grupperar sig i prisläget 20-35€, sida upp och sida ned. Bra läge att göra nya upptäckter, alltså! Sista sidan bjuder på klassiska källarviner från châteauneuf-du-pape, norra rhône, bourgogne och bordeaux. Våra ögon fastnar som hypnotiserade vid legendariska 1998 Château La Nerthe Cuvée des Cadettes till vrakpriset €70. Valet blev plötsligt väldigt lätt...


En inledande ammis ger oss tillfälle att smaka på huset champagne, NV Besserat de Bellefon Tradition Brut, som är en ljust gyllene medhårsdryck med viss utveckling och märkbar dosage i form av honungstoner i bra balans med aptitretande syror. Gott vin och en ny bekantskap för oss. 45 % pinot noir, 35 % pinot meunier, 20 % chardonnay. Snart kommer förrätten, en överraskande nordisk anrättning: laxcarpaccio med finaste olivolja, lime och dill.


Den milt senapsgräddiga anrättningen blanquette de veau på kalv, champinjoner och svart trumpetsvamp serveras på hederligt vis med självservering rakt ur järngrytan. Som tillbehör kommer tärnat fläsk och kokt potatis. Grytan formligen strålar av långkok och omtanke i köket. Så gott!


Cuvée des Cadettes lagras relativt länge på små, nya ekfat och har därför alltid en tydlig fatkaraktär - om än mycket smakfullt genomförd. Middagens höjdpunkt kommer med varmröd, djup, klar färg och komplex, mognande bouquet som påminner oss om något riktigt elegant från bordeaux: järn, höstlöv, lagerblad, stall, läder, tobak, kaffe - allt i subtilt avvägda doseringar. I munnen är vinet sammetslent i tanninerna, slankt och friskt med läskande järnmineraler och utan särskild eldighet. Klassisk slottsvinskaraktär alltså, med den sötfruktiga intensiteten från ett toppår lagom avrundad av tidens tand, och en tydlig känsla av mogen mourvèdre med stall, björnbärs- och plommontoner och lakrits.

Vår enda anmärkning är att den ädla fatkaraktären skuggar och tar uppmärksamhet från den absolut rena, mogna frukt vi hittade i 2000 Château La Nerthe. Som ackompanjemang till vinet är kalvgrytan i snällaste laget - rådjurssadel hade nog varit perfekt sällskap. I slutet av glaset minglar fikon, russin och farinsocker. Vinet erbjuder därför ren njutning till klockan av getostar i varierande åldrar, från några dagar till flera månader gamla. Det blir en ljuvlig totalupplevelse där vi upphör att fundera över enskildheter. Som vi uppfattar det är vinet i en perfekt fas av sin drickbarhet för tillfället, med precis lagom av utveckling. Möjligen går det att vänta betydligt längre - men varför, egentligen, när det är så gott nu? Och vilket vin var det Parker skrev om i sina smaknoteringar? Det måtte ha transformerats sen dess...

Meny:

Saumon carpaccio
Blanquette de veau
Fromages de chèvre
Ananas brulé

Le Mas des Grès, Nina et Thierry Crovara, Route d'Apt, Lagnes, Lubéron

Le Verger des Papes

Domaine La Barroche

Ibland blir saker och ting inte precis som man tänkt. Men de blir ofta bra ändå. När vi strax efter halv tre anländer till Domaine du Pegau möts vi inte bara av Laurence Feraud utan också av en hel busslast amerikaner i övre medelåldern. Förhoppningarna om en personlig provning smälter som osten på en Big Mac. Vi backar ur och och promenerar istället iväg till Pegaus caveau inne i byn. Där sitter pappa Paul Feraud med en öppnad flaska 2005 Domaine du Pegau Cuvée Reservée. Vi sniffar och det är ingen tvekan om att det här är ett storslaget vin som redan har en imponerande komplexitet och rent av ädel karaktär i den kryddiga doften. Den tuffa, reserverade smaken berättar dock att lagring är absolut nödvändig. Vi handlar några flaskor att ta med på flyget hem. Lyckligtvis hade vi också bokat en förmiddagsdate med den totalt charmiga och sprudlande Julien Barrot på Domaine La Barroche. Här fick vi vad vi drömt om och mer därtill...


Vi anländer till Châteauneuf-du-Pape vid elva och vimsar runt i byn med bilen. Till slut måste vi slå en signal. "Ahr yu lözt?". Inom trettio sekunder dyker en vit japansk 4WD upp. "Follow me!" tecknar föraren och bränner iväg rakt upp i spenaten. Vi stannar, kliver ur bilarna och befinner oss ute i "Les Terres Blanches". Det är ett sydvästvänt, sandigt läge med hundraåriga, knotiga grenachestockar. I denna kombination av tidigt mognande vingård och druvsort växer de druvor som kommer att ingå i Cuvée Fiancée. Druvorna är redan stora som ärtor, långt före de flesta vi ser i Provence. De gamla stockarna är dock känsliga för coulure och millerandage, och sommaren kom sent i år, varför enstaka klasar är väldigt ojämnt utvecklade. Julien nyper av och plockar med rankorna som om de vore hans husdjur, ursäktar sig att han gärna gör det medan han pratar. Uppenbarligen känner han varje stock lika väl som om de vore hans släktingar. Julien berättar att han helst inte avstjälkar de skördade druvklasarna, eftersom de bidrar till vinet med struktur och aromer av kanel och tobak. Om stjälkarna inte är helt mogna väljer han dock att avstjälka helt och hållet. Antingen eller, alltså!


Vi stiger in på domainens innergård. Här står en smal traktor parkerad bredvid en hög trave röda skördetråg i plast. En nyinköpt betongtank liknar en avklippt pyramid och sällskapar med en ny temperatur-reglerad ståltank. Mittemot finns en pneumatisk mjukpress som har formen av en liggande cylinder. På en hylla längst in under taket på gården hittar vi fyra betongtankar om 75 hektoliter. De är nedgrävda i marken (som har 14 graders naturlig temperatur) och Julien berättar att de är försedda med möjlighet till bergvärme! Invändigt är de klädda med svart epoxy. De fylls och töms uppifrån, fast det finns en lucka i källarplanet också.

Vårt första smakprov ligger fortfarande på en av betongtankarna, och den malolaktiska jäsningen är just avslutad. Julien Barrot har nyligen delat upp Barroche Réserve i två olika: Terroir och Signature. Detta är 2007 Terroir, gårdens nya tonårsrum. Stockarna är runt femton år gamla. Pipetten sticks ner och kommer upp fyllt av vin, mörkt för att vara 100% grenache. Den busiga, framfusiga, lustfyllda doften ger nästan enbart friska, söta, mosade körsbär med lite parfymerade inslag av persika. Smaken har en härlig sötfruktig, krämigt viskös och intensiv mun med direkt attack. Vinet håller bortåt 16,5% men det märks mest i intensiteten och den sötfruktiga eftersmaken. En hel del koldioxid finns kvar. Snart ska vinet tappas vidare till foudres i källaren som ligger snett under betongtankarna.

Nästa prov kommer från en en emaljerad ståltank och ska ingå i 2007 Signature. 40% syrah, 45% cinsault, 35 % grenache. Här finns mer av animaliska drag, mörka körsbär, björnbär och kryddor. Syrahkaraktären leder stort. Runt 14% alkohol. Gott!


En ny 225 liters barrique innehåller 100% mourvèdre från 2007, likaså ämnat för Cuvée Signature. Här finns en riktigt spännande doft av läder, lagård, tobak, kryddor och mörk frukt. Inte så mycket nytt eketrä utan mer "sekundära" drag av ekfaten. I smaken kommer känslan av ny ek. Julien berättar att dessa drag toppar efter sex månader i fatet och sedan planar ut. Vårt smakprov har legat sju månader på sitt fat och håller typ 14,5%.


Härnäst följer ett fatprov från en 50 hektoliters foudre. Det är 100% grenache av årgång 2007, avsett för Cuvée Signature, från hundra år gamla stockar i läget Palestor (provençal, Palastro på franska). Jordmånen är sand, småsten och lera. Doften ger mörka, friska, söta körsbär, liknande dem i första provet men i ett mer komplext sammanhang. Söta, än mer intensiva, parfymerade körsbär i smaken. Vinet har fortfande hela 9 gram restsocker och 16,5 % alkohol !!


2007 Pure har just avslutat sin malolaktiska jäsning och ligger på ett 45 hektoliters foudre sedan tre veckor. Druvorna kommer från 106 år gamla stockar i läget Grand Pierre, granne med Rayas. Jordmånen är ockrafärgad sand. I glaset får vi en svartröd färg. Vi får en mycket komplex, läcker doft med lakrits, kryddor och mörka körsbär. Mycket intensiv smak, glycerolrik, söt alkohol i avslutningen, konstigt nog utan särskild eldighet. En känsla av rik sötma - fast utan mer än 2-3 g restsocker. 16,5 %. Det här är en riktig monsterårgång!


2006 Fiancée är nyligen buteljerat och når marknaden i höst. Cuvéen är ett möte mellan två ytterligheter: 100 åriga grenachestockar som mognar tidigt , och 20-åriga syrahstockar som mognar sent. De förstnämnda plockades 14 september och de sistnämnda tre dagar tidigare. Paradoxalt nog alltså ungefär samtidigt, trots sina olika mognadskurvor. Julien poängterar att namnet anspelar på förlovningen mellan dessa två. 35% av vinet (från syrahdelen) har legat på nya barriques. Den charmerande doften bjuder på vanilj och nya rostade fat, mörka körsbär, vinbär, nygarvat läder, bondgårdstoner och andra animaliska drag. Smaken är rik på tanniner, komplex och lädertonad med fin, något salt fatkaraktär. Bör tåla och utvecklas med längre lagring. Skiljer sig lite från den mjukare, mer internationellt anpassade, chokladiga nollfyran vi testade i våras. Vi pratar svavel och Julien påpekar att han använder löjligt lite (20mg). "Om man kan sina metoder och sitt vin behövs bara små mängder". Våra huvuden bockar och tackar för det!


2005 Barroche Réserve smakar vi från en flaska som varit öppen i två timmar. Julien tycker att två veckor skulle varit mer lagom. 60% grenache, dessutom mourvèdre, syrah, cinsault. Vinet öppnar upp efterhand i glaset. Salt lakrits, slånbär, körsbär. Goda tanniner med lakritssälta i eftersmaken. Vi hittar inget av den eldighet vi noterade på hemmaplan.

2005 Fiancée köper vi med oss för att dricka inom kort. Det är ett fantastiskt, komplett vin som knockade oss fullständigt till varsin tournedos med hemlagade frites.

2007 Clairette Blanc VT. Julien ville köpa sticklingar av Clairette Gris, men fick av misstag Blanc och gjorde vinet som ett experiment. Läget heter Les Piolons (provençal), eller Les Pieds Longs (franska). Druvorna skördades i november vid 21 % potentiell alkohol utan botrytis. Vinet har 100 g restsocker och håller 14%. Fatet jäser extremt långsamt, runt 1-2% alkohol per månad, så den totala jästiden är åtta månader eller mer! När man lyssnar i fatets öppning hör man ett fräsande ljud, nästan som stekt bacon! Vi provar 2005 Clairette VT. En mycket komplex och ljuvlig doft av bokna äpplen, äppelpaj, banan, päron och honung. Fina oxidationstoner i och med att fatet inte fylls upp helt. Smaken har fantastisk textur, intensitet och syrafräschör med behaglig oxidation från fatet och anis i eftersmaken. Julien förklarar att vinet gör sig själv: "I'm a lazy guy". Vi tror honom vad gäller inställningen till vinet, men han verkar inte direkt ligga på latsidan i största allmänhet... Vi är alla helt överens om att vinet ropar efter foie gras. Julien säger att att han älskar gåslever och ville göra ett vin till denna delikatess.

2005 Châteauneuf-du-Pape Blanc. Domaine La Barroche säljer inget vitt vin men vi fick en complimentary bottle to go. Vi smakar den som apéritif och digestif senare på kvällen, när vi landat på Mas de Grès. Ljusgul färg, intensiva pärontoner sur lie i doften och en rätt eldig smak med uttalad mineralitet, antydan till sprits och något salta fänkåls- eller anistoner (lite som pastis) i eftersmaken. Gott!


Julien Barrots viner är alla uttalat fruktiga, maffiga, överdådiga, med gott om glyceroler i texturen. Vi glömde att fråga, men funderar efteråt på om han inte plockat upp lite inspiration på resande fot i Australien. Han använder gärna "cold-soak" för att dra ur maximalt med smak - och så hyllar han den enkla devisen: ett bra vin ska alltid smaka gott! Endast 28 år gammal, med några av rhônedalens bästa terroirer, Parkers hyllningar och den formidabla årgången 2007 på lut - vad månde bliva av allt detta? Framtiden ser så ljus ut att vi måste ha solglasögon...

Domaine La Barroche, 19 Avenue des Bosquets, Châteauneuf-du-Pape, Rhône

I pipelinen

Det skrivs inte mycket på dessa sidor för tillfället. Men vi ligger inte på latsidan för det - förberedelser är halva resan. Redan på fredag 14.30 är det dags att beträda en kultplats - nämligen källaren hos Domaine de Pégau! Vi är alldeles pirriga av förväntningar...

Ett skönt sommarlov pepprat med goda viner tillönskas varje läsare.

Förhandstitt på nya årgångar från La Spinetta

Solen steker ett Slussen som fått rena medelhavsfnatten. Gissa hur många som hänger på låset för att prova trollkarlarna Rivettis nya årgångar på Eriks Vinbar? Rätt svar: exakt två: Nettare e Gioia och halva Finare Vinare. Så mycket skönare, vi älskar vinbaren när den är just så här lugn. Bara lite diskret pianoklink och fokus på innehållet i glasen. Innan vi dyker huvudstupa före med näsorna berättar Giorgio Rivetti lite om de nya årgångarna. I korta ordalag: 2005 är ett år med finess och tidig tillgänglighet, 2006 strukturerad och minst lika tanninrik som 2004. Att 2004 är ett toppår visste ni redan...

2006 Barbera d'Asti Ca di Pian är mörkt blårött och har en doft där ekvanilj och mandeltoner svävar ovanpå den ännu knutna frukten. I munnen en rejält skön snyting - intensiv, ung mörk körsbärsfrukt med kryddiga inslag. Mer smak än nos idag. Lagra ett par år.

2006 Barbera d'Alba Gallina är tätt som blårött bläck. Doften ger mycket tydlig cassis - eller svartvinbärssylt kokt med vaniljstång och bredd på rostat bröd, om man så vill! Smaken är tuggbar och tät, med mer betoning på tuffa tanniner än nollfyran. Inte riktigt lika vinnande i detta tidiga stadium, men bör komma loss fint med kortare lagring.

2006 Langhe Nebbiolo Vigneto Starderi är helt enkelt lillasyrran till Barbaresco Starderi. Skillnaden är att stockarna står på tillväxt, för närvarande är de 7 år gamla. Den nya årgången visar sig vara elegant och finessrik med ljusa körsbär, cassis, aningar av jordgubbsylt, örter och blommor. Färgen är åt det ljusare hållet, klart sammetsröd. De mediumrostade faten bidrar med lite söt piptobak och tobaksrök men håller sig för övrigt i bakgrunden. Den intensivt syrliga smaken har lite torra, bara aningen gröna tanniner och frukten går på lättare elegans före kraft. Ungefär lika trevligt vin som nollfemman. Vi kommer att prova vinet mer utförligt redan i sommar...

2006 Monferrato Rosso Pin är som brukligt en mix av nebbiolo och barbera där den förra står för merparten (65%). Pin är familjens smeknamn på den framlidne fadern, egendomens grundare, Giuseppe Rivetti. Vinet brukar som ungt ha en framträdande karaktär av nya rostade ekfat. Färgen är mörkare blåröd, ser ung ut. Doften är först lite otydlig, med en frukt mellan mörka körsbär och vinbär. Faten står för en kryddighet som leder tankarna till 2005 Pin. Plötsligt kommer cassisen och kliver fram i förgrunden på ett nästan lika tydligt sätt som i Gallina och Starderi. Tät, tuggbar, tufft tanninrik smak som mjuknar lite i samma ögonblick som doften öppnar upp sig. Mer druvtanniner och mindre yxiga fat än nollfemman. Kräver lite väntetid, men bör bli jättefin.

2005 Barberesco Starderi har varit öppen i två timmar. Glaset har en glansig, varmt sammetsröd ton med påtagligt ljusa, nästan klara kanter. Här finns en mycket vacker blommighet med både violer och liljekonvaljer. Faten bjuder på mandelmassa och orientaliska kryddor. Liksom i tidigare viner bjuds en supertydlig doft av svartvinbärssaft, faktiskt helt komplett med blad och buske. Den saftiga cassistonen känns verkligen bekant från 2005 Langhe Nebbiolo, som vi druckit några flaskor av till stor förnöjelse. Ja, det är ju faktiskt samma år och samma vingård! Smaken är elegant, kryddig och ovanligt finlemmad för en Starderi, fortfarande något knuten med lägre tanniner. Jämfört med de fyra årgångar vi har på lut är detta lättare doningar. Ett ord som besvikelse är förstås fel i sammanhanget. Låt oss bara konstatera att 2005 Langhe Nebbiolo är minst femhundra kronor billigare...

2004 Barolo Campé öppnades redan igår kväll. Det kan vara en del av förklaringen till varför det sista glaset bjuder på en komplexitet som redan idag går långt bortom resten av vinerna. Glaset ser ädelt, glansigt, rödbrunt ut - helt enkelt en suverän uppsyn! Nya lädertoner och köttiga toner går först i doften, kompletteras av asienkryddor, vecklar ut sig med lakrits och nylagd asfalt, rosmarin, violer, slånbär och gammal tranbärssaft. En härlig, ungdomlig barolodoft som bär löften om ljuvliga upplevelser i framtiden. Smaken domineras idag av storslagna, sandiga, uttorkande tanniner. Men här finns också början till komplexa drag av löv och undervegetation. Riktigt, riktigt bra! Det här vill vi ha i källaren - och ska man dricka tidigt lär man få man trolla bort lite av tanninerna med en smakrik ragu på vildsvin och rökt fläsk...

Slutintryck: detta är viner för näsan. Fin cassiskaraktär och vacker blommighet förenar de flesta av vinerna. Vi får intrycket att La Spinetta arbetar på en försiktigare användning av sina dyra ekfat. Nivån är som vanligt generellt hög och jämn - vi har aldrig druckit ett vin härifrån som inte levererat på ett eller annat sätt. 2004 Barolo Campé är outstanding, potentiell framtida världsklass, en skönhet i vardande som hamnar högt upp på julens önskelista...

Vi kunde ha suttit och sniffat hela kvällen, men redan efter en dryg timme kallade andra plikter. Bilden lånade vi av La Spinetta. Grazie, Giorgio!

2003 Château Sénéjac

2003 var året när Frankrike kokade. Norra rhône förvandlades nästan till nya världen-shiraz och bordeaux flyttade halvvägs till sydafrika. Vi har varit extremt restriktiva med att lägga undan nolltreor från bordeaux, eftersom vi mer uppskattar den typiskt läskande karaktären utan alltför varma drag. Ikväll kolgrillar vi ett gäng lammkotletter och känner på oss att det är rätt användningsområde för detta vin. Druvmixen är 60% cabernet sauvignon, 25% merlot, 14% cabernet franc och 1% petit verdot.

Glaset är varmt rubinrött med blåa nyanser. Första doften hos 2003 Château Sénéjac är lika animalisk som utvällande inälvor - därtill toppad med smörkola och sötlakrits. Kombinationen är lite magstark, både lockande och motbjudande. Utomhus försvinner alla såna drag med vinden. Senare utvecklas istället fler varma, täta fruktaromer av mörka plommon, cassis och rostat kaffe, med en aning av syltighet, rök och kryddor.

Smaken är fortfarande relativt ung och för ursprunget sötfruktig med märkbara, mogna tanniner, lite lägre syror, avrundat viskös munkänsla och en riktigt lång eftersmak av sötlakrits och kaffe som får visst eldunderstöd av alkohol. Ett gott médocvin i varm stil som kan upplevas som en smula bläckigt vid lägre temperatur.

Det är ingen tvekan om att vi föredrar gårdagens 2000 Château Tayac, som levererade den mognadskomplexa, balanserade, ostorienterade stil vi helst önskar oss från området. Men även om 2003 Château Sénéjac inte riktigt möter våra preferenser, smakar detta vin hyfsat gott och onekligen användbart i grillsammanhang...

2003 Château Sénéjac Haut-Médoc Cru Bourgeois Supérieur (M. et Mme Rustmann, Le Pian, Médoc, Bordeaux)

2000 Château Tayac

Till sist denna släppkväll: en "politisk" post. Precis det här vill vi se mer av på systembolaget - drickfärdig cru bourgeois utan onödiga statuspoäng (och ett år som 2000 fixade de flesta att göra gott vin).
Det här är bordeaux som vi vill ha den! Vi brukar ta bron över till Köpenhamn för att hitta precis sånt här - och så dyker det upp i junisläppet. Härligt! Klart att vi måste prova och skriva omgående....

Det är första gången vi provar något härifrån. Egendomen är ett familjeföretag vars odlingar omfattar 37 hektar. Vinmakaren heter Guy Portet, konsulterande oenolog sedan trettio år tillbaka är Michel Bernard Couasnon. Planttätheten är hög, 9000 stockar per hektar. Skördeuttaget landar på det normala för bordeaux, 55 hl/hektar. Skörden sker med maskinell hjälp, vilket förmodligen är den enskilda faktor som gör att vinets pris kan bli så pass trevligt. Vinifikationen är normal med temperaturreglerad cuvaison i fyra veckor. Vinet låg 12 månader på ekfat, varav 35% var nya. Druvmixen är 60% cabernet sauvignon, 35% merlot och 5% petit verdot.

2000 Château Tayac har en mörk, djup färg med både blå och oxblodsfärgade nyanser. Den komplexa, inbäddade often domineras först av järn, därefter följer animaliska drag, en fin skitton, stall och jord. Lakrits, plommon, lagerblad, mint, örter och svarta vinbär kompletterar en typisk médoc-doft som ger precis vad vi önskar.

Smaken är margauxmjuk och harmonisk, mycket médoc-typisk, med frisk, fin syra och behagligt mogna tanniner. Skön lakrits och rostade fat rundar av munkänslan på ett fint sätt innan det bara aningen kärva och örtiga avslutet. Härlig cabernetstil i denna cru bourgeois som levererar fullt ut för insatta pengar. 12,5% alkohol ger perfekt läskande drickbarhet. Mycket gott ikväll till några skivor vällagrad gruyère. Kan också lagras flera år till...

2000 Château Tayac Margaux Cru Bourgeois (Château Tayac, Soussans, Bordeaux)

Junisläpp och rosémiddag

När vi besökte V&S i förra veckan fick vi till livs en förskräckande jämförelse. Hela den österrikiska försäljningen här i Sverige motsvarar ganska precis den totala åtgången av Penfolds Rawson's Retreat. Smaka på den! Vi drabbades av en stark längtan efter att stödköpa österrikiskt vin. Kvällens första vin blir alltså en nysläppt rosé de saignée på Blauer Zweigelt. Kombinationen Willy Bründlmayer och österrikiskt höga syror låter som något som passar oss.

2007 Langenloiser Zweigelt Rosé har en ljust smultronfärgad uppenbarelse med små kolsyrebubblor i glaset. Doften är vinös (inte godisartad), med röda vinbär, smultron och jordgubbar. Örter och fina stenmineraler kommer till. Smaken är föredömligt torr och fint bärig, något spritsig, med påtagligt hög, bra syra som på ett aptitretande sätt driver framför sig en ganska lång eftersmak. Kroppen är lätt och mycket slank med betoning på friska mineraler i eftersmaken. Gott! Balansen liknar nästan en kamptaler-riesling, fast med rödbäriga inslag. Mycket väl lämpad för apéritifbruk, men lite i lättaste laget för grillad kyckling, grillade spjäll, kall rostbiff och annan sommarmat.



Dagens andra rosé testar vi på en rak rekommendation från bolagets personal, efter att ha försäkrat oss om att det handlar om chilenskt vin och inte om stark saft. En rödnäst, småfläskig, fullvuxen kerub får vingar av lycka på framsidesetiketten. På baksidesetiketten läser vi: "This enchanting wine promises to seduce even the consummate wine snob". Svårt träffade måste vi omedelbart köpa en flaska och prova.

2007 Cherub Rosé of Syrah är rött som hallonsaft och har en vinös, mycket god doft av svarta vinbärsblad, röda vinbär, hallon och mineraler. Smaken är stor, fruktig men också överraskande helt torr, med bra syra, liten syrahkryddighet och en lång, rejäl, något bitter eftersmak. Här har vi en fyllig matrosé som har kapacitet att möta ordentliga smaker i maten. Mycket gott rosévin med både charm, kraft och motstånd.

Vi har inte skrivit om årets hittills tre provade roséer. Anledningen är att inget har träffat helt rätt. 2007 Domaine de la Sauveuse Cuvée Carolle borde teoretiskt sett passa oss med sin provençalskt laxrosa profil av cinsault. Tyvärr är vinet besvärande sött och saknar de nödvändiga syrorna. 2007 Domaine de Baguiers Bandol Rosé har en balans som likaså låter eldighet och fruktsötma gå före syror och bitterhet. S hittade dessutom det grymma insektsmedlet - myrr. Vi gillade inte deras röda heller, sist vi smakade. Slutligen har vi blivit bjudna på chilenska 2007 Carmen Rosé, som överraskade positivt med en fruktig, matvänlig stil i lägre prisklass.

2007 Langenloiser Zweigelt Rosé (Weingut Bründlmayer, Langenlois, Kamptal)

2007 Montes Cherub Rosé of Syrah Valle de Colchagua (Vigna Montes, Curico och Colchagua)

2002 Domaine Lichtle Riesling Grand Cru Goldert

Vingårdarna i Grand Cru Goldert är Gueberschwihrs stolthet. Själva byn ger ett lugnt och enhetligt intryck av senmedeltid, och man slipper turisthorderna. Missa inte att köra hit om vägen går förbi Alsace i sommar. Det finns en mycket trevlig och rustik restaurang vid torget, Taverne Medievale. Vi kan fortfarande framkalla lyckorysningarna när gåsleverterrinen mötte en gewurztraminer vendanges tardives...


Om man har lust att övernatta på ett lite mer personligt sätt, vill vi slå ett slag för familjen Lichtles inbyggda och egenhändigt renoverade medeltidsgård. Här bor man på gammeldags, enkelt vis längs loftgången med alla blommorna till vänster på bilden. Inte blir det dyrt - men trevligt. Och så kan man passa på att prova och köpa gårdens viner...


Familjen består av Fernand och Elka som driver gården tillsammans med sonen Eric. Egendomen ligger i släkten sedan 1649. Deras odlingar går ända upp till baksidan av husen. Fernand hittar man säkrast i vingården med sekatören i hand. Elka, som har tyskt påbrå, brukar ta emot när det gäller logi, provning och försäljning på plats. Eric är den som reser när det vankas provningar på annat håll...


Riesling Grand Cru Goldert är ett riktigt originellt vin som vi lärt känna i tre årgångar - 1996, 2002 och 2004. Alla har varit mycket bra. Kvällens smakprov kommer från den högklassiga årgången 2002, kanske den allra bästa. Färgen är gul som en gamlings urin (pardon our french, det är precis vad vi sa om 96:an 2002). Doften är stinn av stickig honung, med drag av övermognad från passionsfrukt, citrus, och ananas. Mest karakteristiskt finns en mycket elegant genomförd oxidation som påminner om mognande bourgogne eller champagne. Har den mejslats fram av flaskmognaden? Det känns som en del av husets stil. Därtill några blommiga övertoner och mängder av stendammiga mineraler, som på sitt sätt liknar fino eller champagne...

Smaken överraskar verkligen - trots den mogna frukten är vinet helt knastertorrt med en grapefruktlik bitterhet. Stram, superlång och mycket intensiv smak. Jisses, vad gott! Vinet är såvitt vi kan se helt färdigutvecklat, men är inte alls på väg utför. Helhetskaraktären och upplevelsen i munnen påminner oss på något sätt om fino, men är förstås inte alls oxiderad på det viset. Saliven flödar i alla fall. Mätarna går i topp - vårt bästa torra vita på länge...

2002 Domaine Lichtle Riesling Grand Cru Goldert (Gueberschwihr, Alsace)

ps. Bilderna har vi lånat av den danske importören DL Vin Aps. Priserna ligger på en mycket rimlig nivå. Den aktuella årgången 2004 är lite snällare idag, vi får se vad som händer framöver...