Fèlsina med Giuseppe Mazzocolin

Vi har en rätt lång historia med vinerna från Fattoria di Fèlsina, men det är första gången vi träffar den legendariske Giuseppe Mazzocolin himself. Det ämne han är allra mest ivrig att prata om, så fort vi skakat hand, är olivolja. Bara ett par ögonblick behövs för att pejla in Mazzocolins intellektuella, humanistiska läggning och hans speciella kombination av ödmjukhet och vilja. Han resonerar om olivens betydelse för Italiens hopp om gemenskap - från Siena till Napoli, från Bolzano till Palermo.

Fèlsina gör fyra mono-kultiverade olivoljor av fyra olika sorter: Pendolino, Moraiolo, Raggiolo och Leccino. Mazzocolin tycker att det är dags att ta diskussionen om olivolja till nästa nivå och börja prata terroir. För att olivolja bäst ska uttrycka sitt ursprung bör den pressas inom fyra timmar. Varje liten odlare borde alltså skaffa sig en egen behändig press. Den Raggiolo som serveras i provningsglas är bara två dagar gammal. Vi har faktiskt aldrig varit med om maken till gräsighet och pepprighet, täthet och koncentration.

Det sena 1960-talet var en tid av omvälvning i Chianti Classico. Lantarbetare flyttade till städerna och många gårdar såldes billigt.
1966 - året innan Sergio Manetti förvärvade Montevertine, förresten - fick Ravenna-födde affärsmannen Domenico Poggiali möjlighet att köpa den gamla egendomen Fèlsina. Platsen har en lång historia som rastställe utmed allfarvägen. Det sägs ha funnits gästgiveri och postgång här redan på romarnas tid. Under medeltiden passerade en av de viktigaste pilgrimslederna snart sagt utanför dörren.

I mitten av 1970-talet fick svärsonen Giuseppe - som dittills jobbat som humaniora-lärare - ta över ansvaret för driften av Fèlsina. Han berättar om sina minnen av årgångar som 67, 69, 71, 74 (fin), 75 (storslagen), 77 (parfymerad) och 1978 - året som blev en vändpunkt i området. Det var då de ansvarsfulla odlarna insåg att man måste göra rent hus med trebbiano och satsa helt på sangiovese om det överhuvudtaget skulle bli någon framtid. På en direkt fråga hyllar Mazzocolin Sergio Manetti som föregångare, mentor och vän, liksom mästaren Giulio Gambelli: "utan honom hade ingen av oss hållit på idag".

1982 engagerades en konsulterande vinmakare. Franco Bernabei är idag minst lika berömd för sina insatser hos Fontodi och Lisini, och hans medverkan innebar att Fèlsina kunde ta steget upp till en ny nivå av professionalism. Dessutom sneglade man på vad som pågick i områden som Bordeaux och Napa. 1983 var det dags att lansera gårdens första druvrena sangiovese, lagrad i nya ekfat. Fontalloro blev därmed nummer fyra i den supertoscanska svit som inleddes av Le Pergole Torte, Cepparello och Flaccianello. Mazzocolin beskriver själv Fontalloro med de poetiska orden "chianti, and no more chianti". Tänkvärt på flera plan - såväl geografiskt som filosofiskt och stilistiskt.

Vinerna:

2009 Chianti  Classico Berardenga  (SB 1 nov, 149 kr)

Mogen sammetsfrukt på den öppna nosen. Mörkröda körsbär, te, diskreta fat med lätt rostningsgrad, vanilj och sandelträ. Ett inbjudande och charmerande sniff. Smaken är mjuk och ganska generös, men måttligt koncentrerad, med tillräcklig syra, len munkänsla och lätt kryddighet. Slutar löst, ledigt och läskande men inte vidare långt. Sympatiskt och drickvänligt från varmare årgång. (89)

2008 Chianti Classico Rancia Riserva (SB 1 nov, 279 kr)

Återhållsam doft. Nyanserad, med en hel radda intryck: te, mineral, sammetslik frukt, röda körsbär och hallon, mandel, tobak, läder, örter och multnande löv. I munnen en elegant kombo av friska syror, silkeslen textur och finstämda tanniner. Örterna (salvia) och några droppar citrus (blodgrape) kommer i avslutningen som övertygar med bra grepp och längd. 08 Rancia är en lite svalare version med fint inpassade fat, och bjuder därför på en harmonisk drickbarhet redan idag och över de närmaste tio åren, åtminstone. Ett vackert vin som vi kommer att dricka igen. Tredje gången redan. (92)

2007 Fontalloro (SB 1 nov, 309 kr)

Fin doft, som tät sammet. Ung bärfrukt - massor av mörkröda körsbär och hallon. Klassisk ekfatsprofil med mandel/bittermandel och tobak. Mineraltoner av jord och tryffel. I munnen stort men ändå friskt, lagom koncentrerat och fint balanserat med mogna tanniner och bra grepp. Träet avslöjar sig i slutet - här får man nog vänta på att eken ska integreras i typ fem år, och sedan är det fritt fram i många år till. Ännu ett exempel på att 2007 är så mycket bättre i Toscana än i Piemonte. Lovande material. (92+)

2004 Fontalloro

Viss utveckling på nosen med lätta stalltoner. Rosor, choklad, tryffel, hallon och körsbär. Mineraliskt med järn och falu rödfärg. En dutt fin hudkräm. Friskt och rätt slankt, välbalanserat förutom att eken fortfarande är i tydligaste laget och tanninerna därmed lite kantiga/träiga. Slutar som det börjar, friskt med en fin syrlighet. Utvecklas fint i glaset, men behöver lagras några år till. (92+)

1998 Fontalloro

Inlagda körsbär, lim, undervegetation, jord, läder, balsamico och en oxidation som blir allt tydligare med tid i glaset. Väl extraherad smak, fortfarande en käftsmäll med torra, hårda tanniner. Behöver mer tid men blir aldrig ett harmoniskt vin. (87)

1993 Fontalloro

Oxidativ doft med soja, farin, stearin, balsamico och torkade körsbär. En syrepåverkan som upplevs störande. Medelfyllig smak med syrliga surkörsbär, mineraler, mjuknande men torkande tanniner, och en måttligt koncentrerad frukt som inte räcker till för att balansera. Inte alls så ogint som 98:an, men har passerat bäst före och kräver mat. (88)

1990 Fontalloro

Mörk, rik och komplex doft med tobak, jord, tryffel och mörka körsbär.
Här finns både fräschör och djupt grävande mineraltoner. I munnen rik sötmogen frukt, goda fattoner, bra kraftutveckling och finkalibriga tanniner med perfekt grepp utan hårdhet. Superharmoniskt och alltigenom lyckat, en stor upplevelse! (94)

VinUnic importerar Fèlsina och bjöd in till provning och lunch.